Här kommer alla känslorna på en och samma gång

Det dröjde elva minuter innan världsförbättraren fräste till. Då hade säsongens stora värvning Jane Ross just tappat bollen, en Tyresöspelare snott den och spelat fram till Caroline Seger. Som sköt i mål.

Han kvävde sin svordom, den märktes bara någon sekund, sedan var det genomtrevliga jaget tillbaka.

Tre minuter senare blev det noll–två.

Inte särskilt mycket hade gått Vittsjös väg den veckan. Fotbollsplanen hemma i byn hade inte vuxit till sig, trots att föreningen lagt ut fiberduk och försökt skapa växthuseffekt. Hemmapremiären mot allsvenskans bästa lag hade fått flytta till Österås i Hässleholm.

Världsförbättraren trampade fram och tillbaka vid kravallstängslet på kortsidan i sina oknutna skor och delade uppmärksamheten mellan matchen och tvååringen som sprang runt och försökte låna andra barns leksaker.

– Charlie, vi övade ju på vägen hit. Heja Vittsjö! Heja Vittsjö!

– Heja, heja, härmade barnet.

– Bra Charlie, skäll lite på domaren också, sa mamman.

– Heja Vittsjö. Heja Vittsjö.

Borta vid stängslet vände sig en rundmagad man i grå jacka och sidbena – Bertil Nilsson, lokalreporter på Norra Skåne – om och tittade på familjen Fridolin.

Jennie, svartklädd, i solglasögon och blond hästsvans, mer koncentrerad på spelet än sin man, vars rutiga jacka hela tiden syntes på olika håll i folkhopen, överallt fanns det någon som ville hälsa. Och så Charlies randiga mössa som guppade runt föräldrarnas ben.

– Det är härligt att höra »Heja Vittsjö« från en Stockholmstjej, sa lokalreportern, själv känd företrädare för trakten efter sin medverkan i uppföljaren till filmen »Plötsligt i Vinslöv«.

– Du, svarade världsförbättraren, jag har sagt att om hon börjar prata stockholmska sätter jag henne i danska skolan.

Jennie Fridolin suckade.

– Patriotismen bland skåningar alltså. Jag gillar också min hemby, men …

Domaren blåste offside och Jennie Fridolin avbröt sig för att stämma in i protesterna mot domslutet innan hon – själv uppvuxen i småländska Hestra – fortsatte gnabbas med sin man. Hur många gånger skulle hon behöva höra hans och hans vänners tjat om att flytta hem?

– Vittsjö är ju det tråkigaste stället på jorden, sa hon varpå världsförbättrarens ilskna blick hastigt vreds åt hennes håll.

– Jaja, pub, pizzeria, ja det finns ju verkligen allt, fortsatte hans fru.

– Du gillar Lund, försökte han.

– Jag gillar Lund och jag gillar Malmö och jag gillar Köpenhamn, svarade hon.

Världsförbättraren gick iväg för att köpa en lott. I hans frånvaro avslutade hans fru argumentationen om det orimliga i att bo i Skåne.

– Om man tittar på statistiken över hur många riksdagsledamöters och partiledares äktenskap som har överlevt veckopendling så ser det inte så bra ut. Han är borta jättemycket. Reser och träffar lokalpolitiker. Då är det i alla fall skönt att sova ihop.

Lokalpatrioten. Samma år som Gustav Fridolin föddes, 1983, debuterade Vittsjös damlag i division fem. Sedan förra året spelar de i Allsvenskan. Språkröret följer matcherna, precis som det mesta som händer hemma. 

I halvtid hängde världsförbättraren vid kravallstaketet med lokalreportern och en gråhårig miljöaktivist från Hässleholm. Fotbollslaget från Vittsjö hade inte lyckats hämta sig från de två målen. Hade de fått spela på naturgräsplanen hemma i byn hade de haft fördel mot Tyresö, som är mer vana vid konstgräs.

– Det är miljövänligt att slippa åka till Vittsjö i alla fall, hit kan man cykla, sa aktivisten.

– Ah, du hade nog cyklat till Vittsjö också, log världsförbättraren.

– Du, sa lokalreportern, när du kom in i riksdagen ringde de mig från Expressen och sa »Berätta om pågen från Vittsjö«. Jag pratade i en timme, det blev ett helt uppslag.

– Jaa, sa världsförbättraren.

Det här var hemma för honom. När han efter att ha kritiserat innehållet i Bonniers historieböcker blivit tillfrågad om att skriva en lärobok för mediegymnasiet intervjuade han just Norra Skånes kändaste reporter till kapitlet om lokaljournalistik.

– Vi skulle kunna byta jobb du och jag. Eller du kan göra mitt. Jag kan inte göra ditt, sa lokalreportern.

– Det ska du inte säga, Bertil, sa världsförbättraren.

Det jobbet skulle innebära en ministerpost nästa år, om Gustav Fridolin får som han vill.

Det finns egentligen bara en bild av Gustav Fridolin. Det är den om underbarnet, som elva år gammal fick i straffuppgift av sin lärare att titta på en partiledardebatt, kände igen sig i Birger Schlaugs beskrivning av nedskärningarna i skolan och blev miljöpartist. Samma barn som höll brandtal i talarstolen som tolvårigt kongressombud, som blev språkrör för Grön Ungdom som femtonåring och riksdagsledamot som nittonåring. Den mandatperioden var han riksdagens mest omskrivna efter partiledarna, han förhandlade budget med socialdemokraterna och frågade ut statsministern om tsunamihanteringen i konstitutionsutskottet.

Alltid rekordung.

Förtroendet för honom i partiet är enormt. När underbarnet ville ha språkrörsposten var den självklart hans. Nu väntar de på att han ska bli den första miljöpartisten som leder partiet in i en regering.

Det finns i svensk politik några underbarn före honom. Olof Palme till exempel. Carl Bildt. Båda växte till sig och lyckades omvandla potentialen till regeringsmakt och stora politiska karriärer. Har Gustav Fridolin det som krävs för att kunna göra samma sak?

För jämnåriga Annie Lööf, som också levt med att kallas stjärnskott, har det ju varit svårt. De blev partiledare ungefär samtidigt och fnissas båda åt för att de talar i floskler, men medan centerpartisten har tillbringat sina ledarår som medial slagpåse slipper Gustav Fridolin undan den tunga kritiken.

Mot honom är alla snälla.

Kanske för att han faktiskt varit framgångsrik, det har i alla fall ofta sett ut som om han gjort allting rätt. Ta bara beslutet att ta en paus från politiken. Ett par år som journalist och några som lärare anses uppenbarligen ge en livserfarenhet som håller anklagelser om broiler borta. Han har alltid varit lyckad. Därför, säger partisterna, kommer han bli den ledare som tar dem in i en regering. Han ska lyfta partiet det sista snäppet.

Fast, frågan är om partiet inte var mer framgångsrikt än vad Gustav Fridolin har varit.

Det miljöparti som han kom tillbaka till efter sin politikfria mandatperiod var ett annat än det han gått med i 1994, på många sätt även ett annat än det han hade lämnat 2006. Dubbelt så många medlemmar och positionen som riksdagens tredje största parti, men den största skillnaden var ändå allmänhetens uppfattning. När Gustav Fridolin slutade i riksdagen var nästan varannan svensk negativ till miljöpartiet, ungefär var femte positiv. När han kom tillbaka 2010 var det tvärtom. Det är det arvet han nu ska förvalta.

Två saker var bärande i den gamla ledningens förnyelse av miljöpartiet: att framstå som ett mittenparti och att framstå som ett regeringsdugligt sådant. I det ingick att förändra de maktskeptiska miljöpartisternas självbild som evigt oppositionsparti. När Peter Eriksson lanserade sig själv som språkrör på kongressen 2002 låg opinionssiffrorna runt två procent. Eriksson drev att partiet inte skulle nöja sig med att vara stödparti till socialdemokraterna. Maria Wetterstrand valdes som hans kollega eftersom hon inte ansågs lika fixerad vid regeringsmakt. Hon anslöt sig ändå till Peter Erikssons tänkesätt och efter valet gick de bakom ryggen på socialdemokraterna och förhandlade med mittenpartierna. Vilket resulterade i åtta politiskt sakkunnig-tjänster på regeringskansliet och ett 121-punktsprogram för vad som skulle genomföras tillsammans med socialdemokraterna och vänsterpartiet.

Tillsammans reste språkrören runt till lokalavdelningarna för att förankra den nya maktstrategin. Den handlade om en enda sak. Ministerposter.

De använde sig av en slags positiva affirmationer, att erkänna tanken på att det skulle kunna gå bra, föreställa sig goda valresultat, och hur de i sådana fall skulle hanteras. Slopandet av två gamla stridsfrågor var avgörande för allmänhetens bild. Kravet på EU-utträde och idén om medborgarlön – i arbetslinjens era var det svårt att sälja in tanken på betalning utan motprestation. I stället charmade man LO med ett förslag om en sammanslagen a-kassa och socialförsäkring. Regeringsdugligheten handlade lika mycket om att bli accepterad av socialdemokraterna som att bli omtyckt av väljarna.

Men det var inte bara sakpolitiken som skapade ett nytt miljöparti, det var också sättet förändringen gjordes på. Partiets historia var den om demokratidrömmare vars kongresser alltid slutade i kaos och motsägelsefulla skrivningar, inte den om pragmatiska politiker som kunde konsten att regera. Alltså sköts partiprogramsrevideringen på framtiden och besluten togs vid sidan av. Upprörda miljöpartister kritiserade ledningen för kuppa in förändringar, vilket man kan säga var vad den lilla klicken runt Peter Eriksson gjorde. Partiet började styras hårdare. Kansliet i Lund lades ner och decentraliseringstanken förlorade mot samordning i Stockholm. Peter Eriksson krävde prydligare kongressklädsel och mer verklighetsförankrade motioner. Skulle miljöpartiet få verkligt inflytande behövde flummet tvättas bort, så uttryckte han det själv.

Riksdagsgruppen, som historiskt haft stort inflytande i partiet, kontrollerades hårt. Om det lilla gäng runt språkrören som styrde berättas att när de kom in i ett möte hade de redan bestämt sig för vilka resultat som skulle lämna rummet, och att det skulle bli så.

Det var den här förnyelsen som skapade dagens tioprocentsparti, och i den var Gustav Fridolin aldrig riktigt en central del. När EU-beslutet togs var han inte ens medlem i partiet. I dag säger han att det var bekvämt att slippa vara med för att det var en svår principiell fråga, att det fanns dåliga argument på båda sidor, men att han tycker att beslutet landade klokt. Förnyelsen startade visserligen när Gustav Fridolin fortfarande satt i riksdagen, men de avgörande förändringarna genomfördes medan han jobbade som journalist på TV4 och blev folkhögskolelärare.

När han blev vald att ta över undrade alla kommentatorer om han och Åsa Romson skulle fortsätta förnyelsen. Två år senare är svaret: Inte särskilt mycket.

Självbiografen. Han har skrivit två debattböcker förklädda till självbiografier och kommer i höst ut med en roman om sin morfar. Fridolinsk politik skapas i det egna livet, där mamma Carina är viktig. Föräldrarna skilde sig när Gustav Fridolin var liten och han har sporadisk kontakt med sin pappa. 

Miljöpartiet gör politik på ett annat sätt nu. De nya språkrören styr inte lika hårt, de beröms för en inkluderande och lyssnande ledarstil. Riksdagsgruppen har fått tillbaka den makt Peter Eriksson och Maria Wetterstrand tog ifrån den. Den finns ny vilja, lust och engagemang. Partiprogramsrevideringen är i gång igen, och ska behandlas på en kongress i helgen. Alla har fått vara med. Kanske behöver inte partiet toppstyras längre. Oavsett, Gustav Fridolin vill inte styra som företrädarna.

Det är det erfarna gröningar oroar sig för. Så länge man sitter i opposition gör det inte så mycket om det kommer in lustiga motioner i riksdagen. Men om nu miljöpartiet ska bli den maktfaktor de föreställer sig, med ett regeringssamarbete efter valet, kan inte riksdagsgruppen spreta. Den måste följa när man knäpper med fingrarna, som en i den gamla ledningen uttrycker det.

Har Gustav Fridolin den förmågan?

– Åsa har det, säger en.

– Gustav gillar god stämning och bryr sig för mycket om att vara omtyckt, säger en annan.

– Det handlar ju faktiskt inte bara om Gustav, och det är kanske bra, säger den tredje.

Det var nästan tomt på Vittsjö pizzeria. Hade fotbollsmatchen spelats i byn skulle inga platser vara lediga. Men hon som kallar sig pizzamamman var glad ändå.

– Haaaaaij älskling, sa hon när Gustav Fridolin och hans mamma Carina klev in.

– Haaaaaaaij.

Ju mer man gillar varandra desto längre blir hälsningsvokalerna i norra Skåne.

Framför pizzaugnen redogjorde världsförbättraren för matchen:

– De spelade ju bra till första målet. Det var synd att det kom efter fem minuter.

Några butiker längre bort på Hässleholmsvägen hänger skyltarna från morfaderns herrekipering kvar, nu driver Röda korset butik där. När Gustav Fridolin senior blev för gammal för att driva butiken tog Carina över. Under Balkankriget skulle en flyktingförläggning öppna i byn och i varje butik lades det ut protestlistor. Gustavs mamma och morfar vägrade. De fick fönsterna krossade.

I högstadiet arrangerade Gustav Fridolin en antirasistisk demonstration i Hässleholm med Grön Ungdoms lokalavdelning. Tittar man på hans politiska cv hamnar man i den utomparlamentariska vänstern. Han var med i Attac och demonstrerade i Göteborg 2001. Han var medlem i SAC, syndikalisterna, eftersom han ville vara med i facket men inte betala pengar till socialdemokraterna. Han demonstrerade mot Israels murbygge, greps och kastades ut ur landet. Som journalist gjorde han dokumentärserien »Vår mörka historia«. Han älskar folkhögskolor och har en fil kand i Mellanösternkunskap.

Typisk vänstersnubbe.

Som språkrör har han hyllat liberaler på debattsidor och försökt upprätthålla bilden av miljöpartiet som liberalt. Fast, även här finns ett avstånd mellan den förra ledningen och den nya.

Frågar man Gustav Fridolin om den offentliga sektorn ska bli mindre eller större svarar han:

– Vi behöver fler vårdplatser, rusta äldreomsorgen och ha mer personal i skolan, i den betydelsen ska den bli större. Det sjunkande förtroendet för välfärden handlar ju om att man skär ner och det har man gjort alldeles oavsett driftsform. Man har i alltför hög grad tagit bort kreativiteten och det egna initiativet. Om undersköterskorna i äldreomsorgen får bestämma något är det hur de ska hantera nedskärningarna, inte hur de faktiskt ska bygga upp verksamheten.

Och om man undrar om mer av välfärden ska finansieras privat:

– Jag har lite svårt för den bilden som finns i debatten: Vi har inte råd så vi måste betala mer själva. Då har vi ju råd. Människor betalar oftast mer privat för sådant som vi kan finansiera bättre tillsammans. Det är därför skatteviljan är hög i Sverige. Det är ingen vänsteråsikt att säga att jag vill betala skatt till äldreomsorgen, 90 procent av svenskarna håller med.

Och om man sedan undrar om alla de som röstar på miljöpartiet för att de tycker att partiet är vänster gör rätt, svarar han:

– Ja, i betydelsen förhållandet till alliansen så är det väl uppenbart att vi tycker att vi måste använda våra gemensamma pengar till investeringar och de tycker vi ska använda dem till skattesänkningar. Där finns ett vägval som är ganska drastiskt. Men det betyder inte att vi är socialister. Det betyder inte att vi är principiella motståndare till skattesänkningar.

Miljöpartister som gillade den förra partiledningens liberala framtoning är lättade över att Gustav Fridolin inte har varit så vänster som de befarade att han skulle vara, nu när partiets tydligaste liberala profiler – Mikaela Valtersson och Maria Wetterstrand – har lämnat riksdagen.

I första hand vill miljöpartiet samarbeta med socialdemokraterna efter valet, det har Gustav Fridolin klämt ur sig efter månader av tjat från de politiska journalisterna. Vilket inte var så konstigt om man lyssnade på vad han sa när han reste till kurdiska Irak i april för att besöka en folkhögskola. Då talade han om de fyra rörelser han tycker har förändrat politiken i Sverige, rörelser som han själv varit med i och formats av: Globaliseringskritikerna i början av 2000-talet. Protesterna mot Irakkriget 2003. Påskuppropet för flyktingamnesti 2005. Och motståndet mot FRA-lagen 2008. Alla fyra bestod helt eller delvis av människor från vänster.

Gustav Fridolin, säger hans kritiker utanför partiet, är för mycket vänsterpolitiker för att kunna göra miljöpartiet till ett tjugoprocentsparti. Kanske det. Fast, frågan är lite mer komplicerad än så, frågan är om han inte är för mycket aktivist.

Underbarnen brukar bli kallade lillgamla, och de brukar bli sura över det. Gustav Fridolin blir irriterad över att även människor i hans parti kallar honom det. Han tycker inte alls att han försöker låta äldre än vad han är. Han har nog rätt i det, snarare är det tvärtom. Om något är skevt med hur språkröret tänker och talar i relation sin ålder, är det inte att han är för ungdomligt naiv? Han påminner lite om en gymnasievänstertjej, inte bara för att han har en pin på jackan som berättar att han älskar bibliotek, utan också för att han har kvar en närmast barnslig tro på att det går att förändra världen, om bara alla hjälper till. Den idealism som inte brukar kräva så lång tid i toppolitiken för att slitas bort.

Han brukar berätta om 2005, när han förhandlade med regeringen om att flyktingfamiljer med apatiska barn skulle få stanna i Sverige. Utanför förhandlingsrummet var det demonstrationer som samlade människor som sällan engagerade sig politiskt. Inne i rummet styrde socialdemokratiskt strategitänk.

– Göran Persson hade en idé om att amnestin skulle stärka sverigedemokraterna. Vilket ju med all empiri är precis motsatsen, för rasismen får bara fotfäste när riktiga människor förvandlas till siffror. Det var ett taktiserande där taktiken var viktigare än människorna. Ens om det hade varit så, var det värt att skicka barn på bår ut ur Sverige?

Sådär resonerar han ofta. Politisk taktik är fult. Saker är inte bra eller dåliga för miljöpartiet, de är bra eller dåliga för Sverige. Beslut och förslag får inte handla om strategi, de ska handla om resultat.

Det låter fint. Fast strategi handlar ju egentligen inte om att göra avkall på en ideologi, utan om hur man får den genomförd. Frågan som bör ställas om Gustav Fridolin är om han är tillräckligt mycket strateg för att lyfta miljöpartiet till tjugo procent.

Gustav Fridolin arbetar på många sätt som en aktivist snarare än som en etablerad ledare för landets tredje största parti.

Impulspolitikern. För att Gustav Fridolin ska engagera sig i något måste det finnas konkreta mänskliga berättelser. Men att varje politiskt beslut handlar om människoöden leder till att han har svårt att hålla sig kall och strategisk. Nästan alla som jobbat med honom pratar om att hans humör är hans problem. 

Man kan ta hans personalpolitik som exempel. Sedan ungdomsförbundstiden har han plockat in vem som helst och gett dem ett uppdrag. För Gustav Fridolin är det avgörande att alla ska vara med och förändra världen. Han ser, säger de som arbetar nära honom, potential i människor som andra skulle missat. Som när han är på väg in i en bil för att åka från en gymnasieskola till en annan under ett besök i Nyköping, Urban Bäckström sms:ar om ett möte och han ber sin vikarierande pressekreterare Anwahr Athahb att boka in det och hon säger:

– Urban? Vem är det? Det är väl Tobias Krantz vi har kontakt med där.

Det är inte särskilt vanligt att partiledare har pressekreterare som inte känner till Svenskt Näringslivs vd. Fast det är inte heller särskilt vanligt att partiledare har pressekreterare som haft höga poster i det muslimska civilsamhället. Anwahr Athahb var tidigare ordförande i Svenska muslimer för fred och rättvisa och har arbetat med elevhälsa, det passar in i Gustav Fridolins skolprofil. Han är mån om att ha en bred bakgrund på sina olika medarbetare.

Det är Gustav Fridolin som alltid håller på principen att människor utanför partiet ska vara med i politikutvecklingen. Vanliga människors tankar på hans Facebooksida skickar han vidare med sms till partiets politiska talespersoner och tjänstemän för att förvandla till konkret politik.

Två dagar i veckan, minst, sätter han sig på ett morgontåg som tar honom till en ny kommun och nya skolbesök. Medier bjuds in så att han får prata utbildningspolitik i alla lokaltidningar. Den där metoden, en historia från ett besök i verkligheten, används av varenda politiker som debatterar eller håller tal nuförtiden. Men det extrema med Gustav Fridolin är att de mänskliga berättelserna är det enda sättet han förstår politik. Det är enskilda personers öde som han gör politik av. Eller ännu hellre hans eget liv.

Handlar det om skolpolitik så berättar han om lärarna som såg honom och gav honom nya chanser när han var stökig eller om klassen han undervisar på Lidingö folkhögskola. Pratar han vård så pratar han om mamma Carinas sjukhusvistelser efter stroken. Småföretagarnas villkor är hur hon kom tillbaka till jobbet för tidigt och fick ännu en stroke. Sverigedemokraternas väljare är vännerna i Vittsjö.

När Håkan Juholt fick alla att prata om barnfattigdom för två år sedan och Gustav Fridolin lovade glasögon till alla var det sin egen syn han talade om.

– Jag tänker själv på hur busig jag skulle varit i klassen om inte jag fick glasögon när jag gick i femte klass och inte kunde se vad som stod på tavlan. Jag tror inte alls jag hade fått de möjligheter i livet som jag sedan fick eftersom vi faktiskt hade råd och möjlighet att skaffa de där glasögonen. Jag tror att det är en stor förlust för Sverige varje gång ett barn som har synfel inte har glasögon.

Han kan inte tala politik utan att tala om sig själv. Det är så han tänker sig att han ska rädda världen.

På en äng mellan Vittsjö och Bjärnum klev världsförbättraren mellan koskiten, klättrade upp på en stengärdsgård och tittade ut över väg 117. Nordöstra Skåne, kullar, lite träd, åkrar. Härifrån kom han, hit längtade han.

– Jag brukar åka hem och träffa andra människor som inte vet vem Urban Bäckström är.

Han hukade sig och tog sig under taggtråden.

– Det händer ju att folk retar sig på att jag använder för många exempel härifrån, då brukar jag tänka att om jag hade använt exakt lika många exempel från Stockholmsmiljöer så tror jag inte nån ens hade märkt det.

Jennie ville inte bo i Vittsjö, det visste han, och han accepterade verkligheten.

– Det är en praktisk och familjemässig fördel att bo i Stockholm. Jag kan komma hem till Charlie och Jennie varje kväll och vi kan göra något slags försök att dela hyfsat på saker.

Ändå kunde han inte sluta drömma om hemma.

– I december, sa han, ska tåget börja stanna i Vittsjö igen. Jag är inbjuden till invigningen.

Det lät som det brukade. Det fanns en massa undantryckta känslor som bubblade under allt han sa, men som inte kom fram. Det där pratar de mycket om i miljöpartiet. Hans humör. Att han styrs så mycket av känslor. Eftersom varje politisk fråga för Gustav Fridolin är baserad i enskilda öden sitter det mänskliga ansikten på varje förhandling. Det gör också att han har svårt att hålla sig kall, säger människor som arbetar med honom.

Det dåliga humöret kontrollerar han i offentliga sammanhang, men internt berättas det om en lynnig person som plötsligt kan skälla ut folk eller till och med bli så arg att han lämnar rummet. De har olika liknelser för det där. Gustav Fridolin har kort stubin, han är som ett tomtebloss som flammar till.

Det leder i sig till en konflikt mellan kortsiktiga resultat för alla de mänskliga ansikten som Gustav Fridolin har byggt sin politik på, och en långsiktig plan som ska ta partiet till regeringen. Den konflikten lever i Gustav Fridolin, och där vinner idealisten oftare än strategen. Han vill inte offra enskilda människor för en större taktisk vinst, som han tyckte att socialdemokraterna gjorde med flyktingamnestin 2005. Oavsett om det vore det bästa för partiet och karriären.

– Man är ju inte i det här för att ha snygga visitkort utan för att man faktiskt vill göra skillnad, säger han.

Ta migrationsöverenskommelsen till exempel. Den är miljöpartisterna stolta över eftersom den påverkat livet för så många människor, men den ställer till det för partiet på alla håll samtidigt. Många vänsterhjärtade miljöpartiväljare tycker att den legitimerar moderaternas allt hårdare politik och retorik. Och den får miljöpartiet att framstå som barnsligt och bråkigt. Två gånger har de hotat att lämna samarbetet, när vård för gömda förhalades av regeringen och när Tobias Billström inte ville ändra definitionen av ömmande omständigheter, så att fler skulle få stanna i Sverige.

Miljöpartisterna skrek i medierna. Båda gångerna fick de som de ville, fast till kostnaden av att de verkade stökiga och grälsjuka. Inte så värst strategiskt för ett parti som vill vara moget och regeringsdugligt. Men, säger de som var med och fattade beslut om att ge förhandlarna mandat att bryta överenskommelsen, det lönar sig ju. På kort sikt.

Är det elakt att kalla honom världsförbättraren? Själv talar han helt utan ironi om att allt han gör handlar om att förändra världen. Gustav Fridolin är så långt man kan vara från en politiker som ser sitt uppdrag utifrån siffror, system och lagstiftning. Bredvid Åsa Romson, den disputerade miljöjuristen som hellre övertygar med långa rapporter än ömmande hjärtan, framstår han inte som så särskilt intellektuell. Nervösa partivänner beskriver det som att Gustav Fridolin styrs av så mycket av socialt patos och känslor, av alla människoöden, att han riskerar att förlora den stora bilden. Den om att miljöpartiet faktiskt inte får något att säga till om på riktigt förrän den dagen de är del av en regering. Och att det inte räcker med att medlemsantalet ökar för det parti som börjat stå still i opinionsmätningarna.

Det finns i svensk politik ytterligare en person som brukade kallas underbarn, och kanske är det varken Olof Palme eller Carl Bildt som Gustav Fridolin påminner om, utan Mona Sahlin. Hon byggde också sin politiska karriär på personliga erfarenheter, på känslor och på kommunikation – på att tala om sådant som människor förstår på ett sätt som de förstår. Gustav Fridolin är ett underbarn på sociala situationer, på att känna efter, på att ta människor, på att ge rätt bild av sig själv. Han är uppvuxen i offentligheten, betraktar sig liksom hela tiden utifrån, hur han ser ut och framstår.

Om de två stora partierna i Sverige ser sig som statsbärande, så ska miljöpartiet vara samhällsförändrare. Det är Gustav Fridolins bild av miljöpartiets roll i svensk politik. Frågar man miljöpartisterna vad han egentligen drivs av svarar de drömmen om att förändra världen.

Men hurdå, vad är det för värld han vill ha?

– Det är att alla ska kunna växa upp i trygghet och att vi ska kunna leva på ett sätt som innebär att vi inte förstör förutsättningarna för kommande generationer att leva ett gott liv. Det innebär också att alla ska kunna bli sedda och få det de behöver i skolan.

Han, som har så många inövade svar som han drar om och om igen, är inte förberedd på frågan om vad hans stora vision är. Han försöker en gång till.

– Jag skulle förstås kunnat valt ett annat ord än trygghet. Jag skulle kunna prata om att alla ska växa upp i frihet. Att alla ska växa upp i en fungerande gemenskap.

Han ser inte helt nöjd ut.

Åtta timmar senare skickar han ett sms.

»Att alla barn ska få växa upp i trygghet och kunna vinna sin frihet. Det är så jag skulle vilja uttrycka målet med grön politik. Apropå din fråga i dag. G.«

Fakta | Firma Fridolin

Miljöpartitoppen består nästan bara av unga nykomlingar. Fem personer är, vid sidan av Gustav Fridolin, viktigare än andra när miljöpartiet
försöker behålla platsen som tredje största parti.

Åsa Romson. Språkrörskollegan som till skillnad från Gustav Fridolin fick strida för sin plats. De båda har turats om att vara föräldralediga och har knappt hunnit jobba ihop sedan de tillträdde.

Anders Wallner. Rekord-unga parti-sekreteraren med större inflytande över kampanjer och strategi än flera tidigare personer på posten. Arbetade i Gustav Fridolins personvalskampanj 2002.

Per Bolund.
Ekonomiskpolitiska talespersonen som är ny i toppen och ska fylla ut profilerade Mikaela Valterssons skor. Ledningens tydligaste liberal, som Gustav Fridolin sägs lyssna mycket på.

Helene Öberg.  Sjukvårdspolitiska tales-personen som Gustav Fridolin inte kan vara utan sedan hon var förbundssekreterare och han var språkrör i Grön Ungdom. Har maktpositionen som samman-kallande i partistyrelsen.

Per Ängquist.
Kanslichefen som är kvar från den gamla ledningen och som lade ner Lundakansliet och var drivande i partiets organisatoriska uppstramning. Är nära språkrören och parti-sekreteraren.

Foto: Scanpix, miljöpartiet, Fredrik Hjerling

Fakta | Kongress i helgen

Det finns två stridsfrågor när miljöpartiet samlas till kongress i helgen och antar ett nytt partiprogram. Arbetstiden och privata företag i välfärden. Partistyrelsen vill inte ha en generell arbetstidsförkortning och vill till skillnad från många av ombuden inte ha något vinstförbud, utan att företagen ska skriva in i bolagsordningen att vinst inte är verksamhetens huvudsakliga syfte.

Artikeln bygger bland annat på tre reportageresor, en längre intervju och 30 samtal med miljöpartister och andra i Gustav Fridolins närhet. Opinionssifforna på sidan 24 är från oberoende Forskningsgruppen för Samhälls- och Informationsstudier (FSI).