Pressande praxis

Hon har bestämt sig för att överklaga. Senast på tisdag måste åklagaren Inga-Lisa Adervall lämna in sin ansökan om att få den omtalade domen i Umeå tingsrätt, där tre män friades för våldtäkt, prövad i hovrätten. Åklagaren säger att det är viktigt, speciellt eftersom målet har blivit så uppmärksammat i medier.

Debatten bröt ut strax efter att tingsrättens beslut blev offentligt i mitten av maj. En av de tre åtalade männen tryckte enligt flickan ner henne på rygg i sängen och, trots att hon stängde ihop benen, särade en av männen på dem och förde in en flaska i hennes underliv.

Rätten bedömde flickans berättelse som trovärdig – även mer sannolik än de tilltalades. Den har varken framstått som ologisk, motsägelsefull eller överdriven på något sätt.

Men, skrev tingsrätten, det kan också ha varit så att de tilltalade trodde att hon höll ihop benen »som ett tecken på blygsel eller inledande tvekan«. Några rader längre ner skriver man att »personer som är invecklade i sexuella aktiviteter med varandra gör ju naturligen saker med varandras kroppar på ett spontant sätt utan att fråga om den som berörs av det samtycker eller inte.«

Tingsrättens ordval och sätt att resonera har kritiserats av både allmänheten och rättsexperter. Vem vill ha en flaska uppkörd i underlivet? Och hur kan man tro att någon stänger ihop benen på grund av blygsel?

Men kanske än mer intressant är den praxis som domaren lutar sig mot i domslutet. Där står att läsa att för en fällande dom i ett mål om sexualbrott är det »enligt vad HD uttalat inte tillräckligt att målsägandes berättelse är mer trovärdigt än den tilltalades«. Tingsrätten säger alltså att det inte räcker med att målsägarens berättelse är mer trovärdig för en fällande dom. Det krävs något mer – stödbevis.

Sexualbrottmål handlar i stor utsträckning om värdera utsagor eftersom våldtäkt är ett brott som är svårt att bevisa av flera skäl. Dels finns sällan vittnen och andra direkta bevis och dels innebär inte den eventuella förekomsten av bevis – till exempel sperma eller blåmärken – att ett brott har begåtts. För att styrka berättelsen kan man ta hjälp av stödbevis. Det kan till exempel handla om att målsägaren säger att hon bar en röd klänning samma kväll hon blev våldtagen, och polisen sedan hittar en röd klänning på platsen där brottet har begåtts. Stödbevis säger nödvändigtvis inget om att ett brott har skett, men stärker målsägarens utsaga.

Och i Umeåfallet var det, enligt domaren Olof Johnson, bristen på stödbevis för flickans berättelse som gjorde att rätten ansåg att man inte kunde utesluta att det gått till på ett annat sätt.

Just vikten av stödbevis i våldtäktsmål har på senare år lyfts fram av Högsta domstolen, vilket tingsrätterna i flera fall har tolkat som ett krav för fällande dom. Något som enligt flera forskare lett till att färre åtal väcks och att fler frias än tidigare.

Vägen fram till dagens praxis om stödbevis har varit krokig. 1991 kom en vägledande dom från Högsta domstolen som präglade synen på sexualbrottsmål under nittiotalet. Domen kom att tolkas som att det går att fälla den åtalade enbart på målsägarens utsaga.

Men praxis har alltså kommit att ändras med tiden. 2005 rev Högsta domstolen upp en hovrättsdom och friade den åtalade på grund av bristande stödbevisning. Året därpå kom justitiekanslerns rapport »Felaktigt dömda« som handlade om elva resningsfall varav åtta gällde påstådda sexuella övergrepp. I rapporten ifrågasatte man om det verkligen går att göra så tillförlitliga trovärdighetsbedömningar av utsagor att de kan ligga till grund för en fällande dom. 2009 kom ytterligare två domar från Högsta domstolen, där man ännu en gång uttalade sig om vikten av stödbevis. Ett år senare skrev justitierådet Göran Lambertz: »att målsägaren framstår som mer trovärdig än den tilltalade är givetvis inte tillräckligt för en fällande dom«.

Katrin Lainpelto, gästlektor i processrätt vid Stockholms universitet, undersökte i sin avhandling hur tingsrätten har tolkat Högsta domstolens vägledande domar om stödbevisning. Hon kom fram till att tingsrätterna har uppfattat praxis på olika sätt. Vissa domstolar kräver stödbevis i sexualbrottmål, medan andra inte gör det. Det innebär att med identisk bevisning kan man bli fälld i den ena domstolen men inte den andra – vilket inte går ihop med principerna om likabehandling och förutsebarhet.

– Ganska skrämmande är att många domstolar lägger allt – bevis och och andra omständigheter – i en stödhög. Och så görs en snabb mätning: Hur stor hög har vi samlat? Är den tillräckligt stor för ett fällande? Man utreder inte omständigheterna och man värderar inte bevisens kvalitet.

Klicka för att förstora:

Något Katrin Lainpelto pekar ut som än mer problematiskt är att rätten numera ser stödbevis som ett krav. Det skulle nämligen strida mot principen om fri bevisvärdering. Den innebär att det egentligen inte finns några begränsningar på vilka bevis som får läggas fram eller hur dessa bevis ska värderas. Med detta som grund kan man alltså inte ställa kravet på att stödbevis måste finnas för en fällande dom.

– Om man nu har vänt på varje sten och inte funnit något och man känner att målsägarens utsaga måste stämma, ja då ska man teoretiskt sätt kunna döma den åtalade. Annars strider vi mot principen om fri bevisvärdering, säger Katrin Lainpelto.

Den ändrade synen på stödbevis har också gett avtryck i brottsstatistiken, anser forskare. Allt fler som står åtalade för våldtäkt har blivit friade. Exempelvis visade ett uppmärksammat examensarbete från 2012 att andelen friande tingsrättsdomar i våldtäktsmål har ökat med elva procentenheter – från 22 procent år 2006 till 33 procent år 2010.

Samtidigt leder i dag mindre än tio procent av alla våldtäktsärenden till åtal, vilket är historiskt lågt. Christian Diesen, professor i processrätt, är liksom flera andra övertygad om att praxis om stödbevis lett till fler friande domar och till färre åtal. Att en mindre andel ärenden går till rätten beror på att åklagarna sällan väcker åtal utan att det finns omfattande bevisning som kan stödja målsägarens berättelse. Att fler blir friade förklarar Diesen med att över hälften av alla som står åtalade för våldtäkt kommer med en samtyckesinvändig – man säger »jag trodde hon var med på det« – och att rätten då hänvisar till Högsta domstolens praxis om stödbevis. Han anser också att praxis i flera fall har använts på ett märkligt och slentrianmässigt sätt.

– När domstolar friar säger man att det saknas stödbevis trots att det funnits. Andra gånger fäller man den tilltalade på ganska svaga stödbevis, exempelvis att hon var upprörd när hon ringde till larmcentralen. Det är som att praxis om stödbevis används som en ursäkt för ett beslut man redan har fattat, som ett argument till den slutsats man redan har kommit fram till.

Domaren i Högsta domstolen och justitierådet Göran Lambertz har tidigare sagt att man måste ställa höga krav på bevisningen i mål om våldtäkt men att den fria bevisprövningen givetvis finns kvar. Om praxis har lett till fler frianden kan han inte svara på i dag.

– Men det är rimligt att anta att det blir fler frianden ju högre krav som ställs på bevisningen.

Olof Johnson, domare i Umeåmålet, håller med om att beviskraven i våldtäktsmål har blivit högre med åren. Han tycker det är en bra och viktig debatt som följt efter tingsrättens beslut och har förståelse för de som anser att man ska se över lag och praxis. Men han anser att det är långt ifrån självklart att en reglering åt något håll kommer att undanröja problematiken.

– I de här målen kommer det alltid finnas svårigheter med att bevisa brott, oavsett hur lagen ser ut. Det är viktigt att ha en lagstiftning som skyddar mot övergrepp. Men lika viktigt är att lagen är rättssäker och att ingen blir oskyldigt dömd. Det är den balansgången man måste följa.