Bengt Lagerkvist

Det fanns en forskande, nyfiken intensitet i Bengt Lagerkvists blick och hans ord var noga vägda, alltid distinkt framförda. Han övertygade i sina berättelser men tycktes samtidigt alltid öppen för invändningar.

Han skulle säkert ha blivit en bra åklagare eller försvarsadvokat om han fortsatt med juridik efter den examen han tog 1950. Studieåren betecknade han dock som bortkastade när jag intervjuade honom för tolv år sedan. Då hade han just gett ut en bok om den unge Pär Lagerkvist, sin far, med titeln »Vem spelar i natten«.

För både Bengt Lagerkvist och hans tvillingbror Ulf var det otänkbart att gå i faderns fotspår, och den blivande Nobelpristagaren varnade dem uttryckligen från att bli journalister eller tandläkare. Ulf valde medicinen och Bengt juridiken.

– Det var naturligtvis fånigt, men jag föreställde mig att det kunde vara roligt att stå och orera i rätten.

Dessbättre ägnade sig Bengt Lagerkvist under studieåren i Stockholm också åt teater. Han startade Teater, en av de första fria teatergrupperna, i en källarlokal i Gamla stan. Hans uppsättningar ledde till engagemang på Göteborgs stadsteater. 1957 frågade Bengt Lagerkvist tv-teaterchefen Henrik Dyfverman om de inte behövde folk för tv-teatern. Han välkomnades. På två år iscensatte han tio pjäser, däribland Pär Lagerkvists »Midsommardröm i fattighuset«, som blev hans genombrott och som han själv höll för en av sina bästa uppsättningar.

1960 blev Bengt Lagerkvist fast anställd som regissör vid tv-teatern och var dess konstnärlige ledare mellan 1979 och 1983. Under de åren gjorde han omkring 70 tv-uppsättningar och tv-serier, många av dem mycket uppmärksammade och hyllade, som »Gäst hos verkligheten« (1961) efter faderns roman, »Hemsöborna« (1966) och »Någonstans i Sverige« (1973) om den svenska beredskapen under andra världskriget med manus av Jan Olof Olsson, Jolo.

Idén till den sistnämnda dramaserien, som sågs av 62 procent av tv-tittarna när den sändes sju kvällar i rad mellan jul och nyår, var Bengt Lagerkvists egen. Han behövde en manusförfattare och frågade Jolo när de träffades på posten av en tillfällighet. Samarbetet blev en stor succé och de blev nära vänner.

Ett skäl till att Bengt Lagerkvist lyckades så bra med de flesta av sina tv-produktioner var hans säkra rollbesättning, ett annat hans intuitiva och tillåtande personregi, ett tredje hans förmåga att hålla samman stora och komplicerade inspelningar. I botten fanns förstås också hans djupa bildning och stora intresse för den svenska litteraturskatten.

Efter pensioneringen från tv-teatern 1991 fortsatte Bengt Lagerkvist med sina korta konstprogram, som fascinerade även icke konstintresserade tittare. Han gjorde konsten folklig, som han själv sa.

Sin humor hade Bengt Lagerkvist fått från far, som inte alls var någon tråkmåns, berättade han något överraskande när jag intervjuade honom 2001. Men relationen mellan fadern och tvillingsönerna var inte komplikationsfri.

– Egentligen kände jag honom inte. Han var inte en sån där krampappa, han var inte den som omfamnade mig och sa att jag hade gjort ett bra jobb med »Gäst hos verkligheten« för tv-teatern, till exempel. Han var en mussla som inte lämnade ut sig. Vår barndom var ändå inte alls olycklig. Vi gjorde saker tillsammans med honom, men han arbetade ofta hemma och då skulle det vara tyst.

I sina minnesord över Ulf Lagerkvist, som dog 2010, berättade Bengt Lagerkvist att han på äldre dar brukade fråga sin bror hur denne trodde att det skulle kännas när den ene av dem dog. Brodern brukade bara påpeka att syskon statistiskt sätt ofta dör samtidigt. »Mer fick jag inte ur honom.«

Bengt Lagerkvist avslutade minnesorden med att citera en dikt av Pär Lagerkvist, »som i hela sitt liv sökte efter en gudstro«. Dikten står i »Kaos« (1919):

Jag vet att bortom det jag dunkelt anar
finns nya ting, mer sällsamt underbara
än de jag höll förundrad i min hand.
Jag vet. Och jag är rik som ingen.
Jag håller i min hand de gåtfullt vissa tingen,
och deras bröder vänta mig i dolda land.

Denna dikt ville han ha läst på sin begravning, sa han till filmaren Tom Alandh i en intervju. Så blev det också.