Bondens marknad

Förra veckan reste 150 LRF-ombud från hela landet till riksförbundsstämman i Sånga-Säby utanför Stockholm. Det är historisk mark för bonderörelsen. Just här för ungefär 80 år sedan, såddes fröet till det som senare skulle bli Lantbrukarnas riksförbund.

Stämman är organisationens högsta beslutande organ, och motioner från alla tänkbara hörn i landet ska behandlas i demokratisk anda. I år handlade många motioner om vildsvin och kraftledningar, och enligt folk på plats var stämningen god. Men som de flesta vet är det sedan länge si och så med lönsamheten för Sveriges lantbrukare, även om det såklart är olika beroende på vad man odlar och var man gör det.

Ska du ge dig in i branschen ska du syssla med spannmål storskaligt, och helst göra det i Halland eller Skåne. Svårast att få det att gå runt blir det förmodligen om du vill pröva på bondelivet i Västerbotten, Norrbotten eller Jämtland.

– Om jag försöker göra en allmän bedömning skulle jag nog säga att lantbrukare på välskötta, lite större företag med begränsad belåning i slättbygd i en hel del fall har en ganska bra situation, säger Hans Andersson, professor i lantbrukets företagsekonomi vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.

Professorns höftande bekräftas från annat håll. I LRF Konsults årliga Lantbruksbarometer, i praktiken ett slags värdemätare på hur svenska bönder mår, är Halland och Skåne den enda region som upplever en bättre lönsamhet 2013 än i fjol. På alla andra håll i landet sjunker vinsterna.

Den grupp som enligt Hans Andersson är minst beroende av lokala marknadsförhållanden, och därmed har bäst möjlighet att få betalt, är spannmålsodlarna. Rakt motsatt förhållande råder för animalieproducenterna, och kanske framför allt mjölkbönderna. Orsak: bäst före-datumet.

–Det är ju enkel psykologi. Om köparen vet att producenten måste sälja varorna inom en viss tid har ju köparen ett överläge. När varan inte är färsk längre är den av mindre värde för producenten, säger Hans Andersson.

Flera mjölkbönder har varit ordentligt pressade på senare år. Mjölk- och köttbönder dras dessutom generellt sett med högre investeringar än andra. Mjölkladugårdar och stora industristall är inga billiga saker. Till det kommer höga marknadspriser på foder och långa kontrakt med uppköpare. Fast olika företagare har ju olika förutsättningar, så är det bara.

På LRF använder man gärna ordet företagare om sina medlemmar, i stället för dammiga begrepp som bonde eller lantbrukare. De måste ju som alla andra vara duktiga på att leverera och rationalisera.

Tiden när man föddes och dog som bonde är förbi. Och trots dåliga tider är inte ens klyschan om den gnällige, otillfredsställde bonden sann längre. Det har den i och för sig inte varit på ett par, tre decennier. Förr fanns det faktiskt fortfarande en medveten strategi från lantbrukarna att framställa sina resultat i så dålig dager som möjligt, för att på så sätt få en bättre förhandlingsposition. I slutändan skulle man få mer betalt för produkten, var tanken.

I dag bestäms prisnivån på annat sätt, det är ju trots allt företagare det handlar om.