EU – nej tack

När protesterna i Turkiet hade pågått i en vecka besökte Stefan Füle, EU:s kommissionär för utvidgning, Istanbul. Tvådagarskonferensen, där Turkiets väg till EU skulle diskuteras, var förstås minutiöst planerad sedan länge.

De senaste dagarnas proteststorm mot premiärminister Recep Tayyip Erdogan hade plötsligt gjort frågan brännande, och kommissionär Füle tog sig därför på kvällen till Taksimtorget för att, som det så fint heter, »föra dialog med demonstranterna«. Han beskrev dem senare som ungdomar med fredliga avsikter som förtjänar att bemötas med respekt – inte polisbrutalitet.

– Demokrati kräver debatt och kompromisser. Demokrati är mer än att hålla fria val, sa Stefan Füle med entydlig känga till den folkvalde Erdogan, i sitt tal dagen därpå.

Efter att ha kritiserat den turkiska statens övervåld konstaterade han att EU och Turkiet trots allt, efter tre långa år, nu var redo att öppna ett nytt kapitel i landets förhandlingar om ett EU-medlemskap. Ett uttalande helt i linje med vad som sades vid en presskonferens i Stockholm för tre månader sedan, då Turkiets president Abdullah Gül besökte Sverige i vad som var det första turkiska statsbesöket i Sverige på 90 år. Under mötet med Fredrik Reinfeldt uttryckte de båda förhoppningar om att Turkiets medlemskapsförhandlingar med EU skulle återupptas inom en snar framtid.

– Vi hör kritiken mot våra reformer. Och tyvärr förhindrar vissa länder processen. Men det är inte skäl nog att ge upp. Turkiet är beslutsamt om att fortsätta förhandlingarna, sa Abdullah Gül.

Sveriges statsminister intygade att han är en stark anhängare av ett turkiskt EU-medlemskap.

– Ett sådant har en avsevärd strategisk och ekonomisk betydelse i en tid när Europa behöver ekonomisk tillväxt, sa Fredrik Reinfeldt.

Men allt det här var innan Turkiets premiärminister visade världen hur han hanterar meningsmotståndare. Och framför allt så var det var innan han öppet deklarerade att han struntar i kritiken från EU. Det var i måndags som Erdogan besvarade Europaparlamentets fördömanden. Han kallade det folkvalda parlamentet »odemokratiskt«, menade att dess ledamöter var »från vettet« och sa sig inte erkänna dess legitimitet.

Repliken från EU lät inte vänta på sig. Hannes Swoboda, gruppledare för EU-parlamentets socialdemokrater, hälsade att Erdogans uttalande inte kunde tolkas på annat vis än att han inte längre vill att Turkiet ska bli medlem i EU. Österrikaren satte ord på det som många i Bryssel tänker, men få vågar uttala.

– Från EU-håll vill man förstås inte säga att man slår igen dörren för Turkiet, men med tanke på Erdogans öppna förakt för Europaparlamentet ser det mörkt ut, säger Ingmar Karlsson, tidigare svensk generalkonsul i Istanbul och nu knuten till Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.

Han menar att det från turkiskt håll finns en stor besvikelse på främst Tysklands och Frankrikes agerande under de gångna årens medlemsförhandlingar. Att några större framsteg skulle ske nu är högst osannolikt om man tittar på läget hos de båda nyckelspelarna. I höst är det val i Tyskland och opinionen är motståndare till ett turkiskt medlemskap, varför det vore politiskt självmord av Angela Merkel att plötsligt öppna famnen för Turkiet. Inte heller i grannlandet Frankrike har turkiska EU-vänner mycket att hämta. Detta trots att den nuvarande presidenten François Hollande inte har en lika fientlig framtoning som föregångaren Nicolas Sarkozy, som inte gjorde några försök att dölja att han ansåg att Turkiet inte hade något i EU att göra.

Står emot. En kvinna och tre barn trotsar förbudet att demonstrera på Taksimtorget och blir i stället en del av de nya, alternativa protesterna som samlas på torget – helt tysta.

– När Frankrike fick en ny president så såg förutsättningarna bättre ut, men de senaste händelserna har lagt sordin på förhandlingarna, säger Ann-Kristin Jonasson, statsvetare vid Göteborgs universitet med inriktning på Turkiet och EU.

Hennes bok »The EU’s Democracy Promotion and the Mediterranean Neighbours«, kommer ut i dagarna.

Trots den gångna veckans hårda retoriska utspel från premiärminister Erdogan så är det just han som sedan AKP:s valseger 2002 varit den drivande kraften i det turkiska EU-projektet. Det är han som med ett turkiskt medlemskap för ögonen genomfört hyllade demokratiseringsprocesser och motarbetat det gamla kemalistiska systemet och militärens makt. Nu anser många att framgångarna stigit honom åt huvudet.

– Erdogan är en oberäknelig ledare, han är både pragmatiker och populist. Hans agerande visar att han tror att han kan göra sig av med de kritiker som stör hans vision om vilket samhälle Turkiet ska vara, säger Andrea Karlsson, Istanbulbaserad doktorand i mänskliga rättigheter och Turkietforskare vid Lunds universitet.

Däremot så har denna förändring hos den turkiska ledaren skett med EU:s goda minne, menar statsvetaren Ann-Kristin Jonasson.

– EU har aldrig borrat djupare i vad Turkiet egentligen menar med sin definition av demokrati. Erdogans demokratisyn bygger på ett islamistiskt, konservativt arv där vissa värden står över individens fri- och rättigheter, säger hon.

Ann-Kristin Jonasson menar att EU:s agerande gentemot aspirerande medlemsstater som Turkiet styrs av realpolitiska och strategiska motiv. Och ibland har unionen ställts inför politiska vägval som ger efterverkningar många år fram över. Ett sådant vägval skedde 2004, när Turkiet sa ja till Kofi Annans återföreningsplan av Cypern, medan den senare sa nej. Grekland hotade då med att stoppa EU:s östutvidgning om inte Cypern trots allt godkändes som EU-medlem. De fick som de ville.

– EU missade sin chans i Cypernfrågan. Turkiet offrades för Greklands skull. Hade ett cypriotiskt medlemskap villkorats med en acceptans av Annan-planen så hade läget varit annorlunda i dag, Om några år blir det nog en del självrannsakan i EU där man frågar sig hur det gick till när Turkiet förlorades, säger Ingmar Karlsson.

Men medan man i Bryssel förfasas över Erdogans nya EU-fientliga hållning borde den egentligen inte komma som någon överraskning. Den återspeglar en känsla i det turkiska samhället i stort, en känsla av att EU behandlar Turkiet annorlunda jämfört med andra ansökande stater. Hur ska man annars förklara att länder med tydliga demokratiska problem välkomnats in i EU-klubben på löpande band, är det många som undrar. Från att över 70 procent av turkarna varit positiva till ett EU-medlemskap är siffran i dag nere på runt 30 procent. Samtidigt har det sedan landsfadern Kemal Atatürks dagar präntats in i varje ny generation turkar att de självklart är européer, att de tillhör den västerländska civilisationen och därför har rätt att accepteras som en del av denna.

– EU vill hålla Turkiet i ledband, de fortsätter att locka med den gyllene moroten – ett medlemskap. Men många turkar upplever att de förödmjukats av EU och ifrågasätter om de verkligen behöver EU nu när ekonomin går så bra, säger Ann-Kristin Jonasson.

För även om Turkiet självklart också känt av dess verkningar så har landet i stort klarat sig undan den europeiska skuldkrisen. Ekonomin har vuxit med i snitt fem procent per år och befolkningens välstånd har ökat. Säkerhetspolitiskt brukar man tala om Turkiet som en viktig medlande muslimsk kraft mellan Europa och Mellanöstern, ett argument som aktualiserats i och med den arabiska våren och konflikten i Syrien. Andra pekar på staden Istanbuls dynamik och lyfter fram att det är Europas största stad, som med sina närmare fjorton miljoner invånare är den enda verkliga europeiska metropolen. Att Turkiet har en ung befolkning där var fjärde medborgare är under 15 år lyfts också fram som ett skäl till att det åldrande Europa behöver landet. Alla dessa faktorer som talar till Turkiets fördel är förstås politikerna medvetna om, vilket Fredrik Reinfeldt inte hymlade med när han under det turkiska statsbesöket i mars talade om Turkiets strategiska och ekonomiska betydelse för Sverige och EU.

I år är det 26 år sedan Turkiet för första gången sökte medlemskap i dåvarande EG. Det som då var ett i flera avseenden efterblivet land är i dag, trots uppenbara brister, en ung, ekonomiskt blomstrande demokrati. Ändå är EU-medlemskapet mer avlägset än någonsin. Däremot är det inte längre självklart att det är Turkiet som är den största förloraren.

Fakta | EU– förhandlingar med förhinder

1987 Turkiet ansökte om medlemskap i dåvarande EG.

1999 Turkiet erkändes som kandidatland med förbehåll. Landet måste förbättra skyddet av de mänskliga rättigheterna samt rätta till politiska missförhållanden. Anna Lindh var en drivande kraft för att Turkiet skulle förbättra situationen. Senare tillkom också kravet att Turkiet måste erkänna Cypern, vilket har inneburit problem under förhandlingarna.

2005 Förhandlingarna om medlemskap började. Målet för förhandlingarna ska vara medlemskap, men Europeiska rådet konstaterade också att resultatet inte nödvändigtvis blir fullt medlemskap. Förhandlingarna har gått trögt. Exempelvis var Frankrikes tidigare president Nicolas Sarkozy emot turkiskt medlemskap och Tysklands förbundskansler Angela Merkel har velat erbjuda turkarna »privilegierat partnerskap« i stället för medlemskap.

2008 Europeiska rådet antog ett så kallat reviderat partnerskap för Turkiet.

2012 Inför Cyperns ordförandeskap i EU meddelade turkiska regeringen att den skulle frysa sina kontakter med unionen under denna period, eftersom den inte ansåg sig kunna förhandla med en regering den inte erkänner.

Läs mer: Erdogans envälde