Gröngölingarna
Bild: Henrik Montgomery / Scanpix
Vad ska en radikaldemokrat till språkrör säga när hans partikongress precis sänkt den budget han ägnat de senaste veckorna åt att försvara?
– »This is what democracy looks like«, har jag ropat i en och annan demonstration, svarade Gustav Fridolin när han vid lunchtid i lördags stod inträngd i ett hörn av en journalisthop.
Partistyrelsen hade varit beredd på att förlora frågan om generell arbetstidsförkortning och vinster i välfärden. Halverad arbetsgivaravgift för unga, däremot, skulle inte ens tas upp på kongressen.
De rödgröna drev i valrörelsen 2010 att den skulle återställas, men inför vårbudgeten i år blev det stora nyheter när miljöpartiet svängde över till alliansens sida. Gustav Fridolin och ekonomisk-politiske talespersonen Per Bolund har sagt att det vore oklokt att förändra något som företagen har anpassat sig till när ungdomsarbetslösheten är så hög. Nu svängde partiet igen.
Så hur ser demokrati egentligen ut? Miljöpartiet använder så kallade påverkanstorg på sina kongresser. Partistyrelsens förslag sätts upp på skärmar, framför dem står kongressdeltagare och diskuterar. Den som vill att något annat ska gälla sätter upp ett motförslag och ombuden klistrar små lappar med sina namn, ett slags miljöpartistiska likes, vid de förslag de stöder. Yrkanden som får mer än sju likes går vidare till omröstning i plenum.
På fredagseftermiddagen, när tiden för påverkan närmade sig sitt slut, häftade en medlem i Grön Ungdom så upp lappen med förslaget att miljöpartiet skulle återställa arbetsgivaravgiften för personer under 26 år till 2006 års nivå. Arton personer var beredda med sina klisterlappar. Dagen efter lästes förslaget upp, kongressen viftade med sina gula röstkort, yrkandet gick igenom. Så ser demokrati ut.
Haken i detta, sa de som svor i korridorerna efteråt, är att den typen av torgpåverkan kräver att partiledningen är vaken. På den gamla tiden, alltså Peter Erikssons och Maria Wetterstrands, fanns det krisgeneraler som såg till att mobilisera de ombud som stod på deras sida och att alla andra fick höra partiledningens argument.
Den här gången var det tyst. Ingen slog larm. Ingen debatterade i talarstolen. Per Bolund ställde sig själv vid skärmen och försökte tala för sin budget, men det var bara tre eller fyra som lyssnade. Flera ombud berättade att de inte ens visste att frågan fanns med förrän den lästes upp vid omröstningen.
Partiledningen tonade efteråt ner allvaret och sa att miljöpartisterna hade läst rapporterna om att reformen haft svaga resultat. Men i gänget runt språkrören pratades det också om att många nog inte riktigt hade förstått vad de röstade på, och att flera hade ångrat sig efteråt. Vad säger det om en partilednings förmåga att förankra? Är det så demokrati ser ut?
Helene Öberg, sammankallande i partistyrelsen, säger inte emot kritikerna.
– Det är absolut så att vi skulle gjort mer. Vi skulle pratat med mer folk. Vi har egentligen rutiner för det här, men de fungerade inte.
Nu har alltså miljöpartiet svängt i en viktig fråga två gånger på två månader och står åter på samma sida som socialdemokraterna och vänsterpartiet. Bra för samarbete kanske, men det allvarliga – för det parti som vill sitta i regeringen – är att det väcker frågan om hur man ska klara att förhandla och kompromissa i ett sådant.
I kongressens korridorer fanns det också många som jublade över de tre partistyrelsemotgångar som medierna beskrev som en vänstersväng. Flera riksdagsledamöter ville tvärtemot partistyrelsen behålla hårda skrivningar om arbetstid och förbjuda välfärdsvinster. Gladast av alla var Carl Schlyter. EU-parlamentarikern syntes överallt på centret i Västerås, gav intervjuer, pratade högt på franska, minglade. Nästa år vill han kandidera till riksdagen. Kommer han in får gammelmiljöpartisterna i riksdagsgruppen en tydlig och medial ledarfigur att samlas kring.
Fakta | Reform för 14 miljarder
I maj kritiserade forskningsinstitutet IFAU halveringen av arbetsgivaravgifter för unga , som kostar 14 miljarder per år, för att vara kostsam och ge få jobb.
