Den eviga militärstaten

När miljontals egyptier fyllde gator och torg för att kräva president Hosni Mubaraks avgång 2011 var det få, både inom och utanför Egypten, som kunde förutspå att samma scener skulle utspela sig igen cirka två år senare för att avsätta hans demokratiskt valda efterträdare Muhammad Mursi.

Beroende på vem man frågar har händelseförloppet mellan dessa två uppror sin förklaring i en rad olika skeenden som inte sällan slutar med beskyllning och demonisering av den politiska motståndaren. Någonstans i myllret av all smutskastning står den egyptiska militären som nu, trots grova människorättskränkningar under sin tid vid makten, har ett massivt folkligt stöd och av många uppfattas som garanten för Egyptens stabilitet.

Hur har Egypten hamnat i denna situation?

Något som flitigt debatterats är huruvida de massiva folkliga protesterna som ledde till avsättandet av Mursi i år ska ses som en fortsättning på en revolution som gått snett eller om militären genomförde en statskupp? Svaret på denna fråga är antagligen både och.

Polariseringen i politiken uppstod emellertid inte i upptakten till Mursis avsättande utan långt tidigare och har eskalerat successivt. Grovt sammanfattat kan man säga att redan kort efter Mubaraks fall splittrades det politiska fältet mellan två läger inför en folkomröstning om landets tillfälliga författning. På ena sidan stod islamister och på den andra sekulära krafter med olika visioner och medel för att forma landets politiska framtid. Denna uppdelning har dock över tid kommit att bli mer flytande och såväl blocköverskridande samarbeten som interna dispyter har fördunklat bilden ytterligare. Över dessa två krafter står militären, en mäktig institution som självutnämnt ritade upp reglerna för den demokratiska processen. Problemet med de övergångsregler som militären presenterade var dess vaghet och många kryphål som skapade ett polariserat klimat med alltmer bittra och makthungriga politiska aktörer. Ofta som ett resultat av militärens söndra-och-härska-taktik.

Samtidigt uppenbarade sig den ledarlösa revolutionens baksida; oenighet och klassisk girighet där de egna intressena kom före allt annat. Samtliga parter försökte kohandla med militären i syfte att stärka sin egen ställning. Därmed blundade man också inför landets komplexa ekonomiska, politiska och sociala verklighet.

Men trots att den politiska processen sakta stakade sig framåt med otaliga bakslag och än mer polarisering lyckades man genomföra både parlaments- och presidentval. När Muhammad Mursi valdes till president i juni 2012 var förväntningarna höga och utmaningarna många. Många som röstade på Mursi gjorde det för att undvika att en galjonsfigur från den gamla regimen skulle komma till makten, snarare än som stöd för honom. Militären, som på grund av sin valhänta hantering av övergångsperioden och sina många kränkningar av människorätten, fick kritik från alla håll och många blev glada när Mursi pensionerade Mubaraks gamla trotjänare i militärrådet. Generalerna var till synes förpassade till sina baracker och Mursis manöver applåderades och gav i alla fall på ytan mer spelutrymme åt civila aktörer.

Men i takt med att läget förvärrades för egyptiernas två mest trängande behov; ekonomin och säkerheten, krympte också tålamodet. Många i den sekulära och liberala oppositionen upplevde att Mursi och hans muslimska brödraskap försökte monopolisera makten och köra över motståndare trots löften om dialog och inkludering. Samtidigt visste ingen vem som styrde landet; var det Mursi eller var det Muslimska brödraskapets icke folkvalda inre krets? Islamisterna i sin tur kände sig anklagade för allt möjligt som var fel med landet och att oppositionen försökte ändra de politiska spelreglerna till sin fördel och sätta käppar i hjulet, trots att man hade demokratisk legitimitet på sin sida. Dessutom upplevdes den hätska kritiken ofta som ett motstånd mot islam.

Förutom de motsättningar som rådde mellan rent politiska aktörer pågick även parallellt en maktkamp mellan olika institutioner. Presidentämbetet var i fejd med rättsväsendet över en rad olika frågor och säkerhetstjänsterna var knappast villiga att vika sig inför sin sedan länge främsta fiende, islamisterna. Samtidigt var andra krafter ur den gamla regimen, såsom affärsmän och mediepersonligheter, ute igen efter en tid i skamvrån.

Alltsedan Mursi i november 2012 utfärdade ett dekret där han gav sig själv näst intill oinskränkt makt och Muslimska brödraskapet i en påskyndad process tvingade fram en ny konstitution har det gått utför. Retoriken har hårdnat, våldet har eskalerat och tidigare allierade har distanserat sig. När läget över sommaren blev som värst, med kilometerlånga bensinköer och ständiga elavbrott, var det många som romantiserade  det förflutna, avskydde nutiden och fasade inför framtiden. Nu stod i princip de flesta emot Muslimska brödraskapet, med några få undantag. Hatet mellan sidorna var så påtagligt att tal och hot om inbördeskrig blev ett stående inslag.

Så när de massiva folkliga protesterna bröt ut och krävde Mursis avgång var många övertygade om att det var ett måste för att undvika inbördeskrig. Militären som avsatte Mursi välkomnades därför av många. Även bland liberaler som tidigare var motståndare till militären kunde man höra rättfärdiganden om att ett temporärt militärstyre kunde vara lösningen på Egyptens demokratiska sönderfall. Bland Mursianhängarna var stämningen självklart en annan, man kände sig snuvad på makten och demoniserad av medierna.

I ett land utan en tydlig demokratisk tradition och med en lång historia av politiskt förtryck är det inte ovanligt att motståndarens åsikter inte alltid respekteras. Men inte ens ett hätskt debattklimat behöver vara ett avgörande hinder för en demokratisk utveckling. Det Egypten dock saknar är forum och effektiva politiska institutioner – som inte är gatan – där politiska aktörer kan kanalisera sina åsikter och ståndpunkter. Utöver detta saknas en kompromissvilja av aktörerna själva. Egypten har till följd av samtliga aktörers ofta oansvariga och maximalistiska ställningstagande fått betala priset i form av en söndertrasad politisk process och ett splittrat samhälle, nu även med sekteristiska undertoner. Politiken har blivit ett nollsummespel där det ena lägret har absolut rätt och motståndaren absolut fel och absolut ingen idkar självkritik.

I ljuset av detta obeskrivliga hat och splittring skapas spelutrymme för militären att ta på sig sin traditionella roll som landets beskyddare. Under förevändningen att säkra landet och demokratin tömde styrkor i mitten av augusti med extremt våld Mursianhängarnas tältläger, vilket resulterade i sammandrabbningar med hundratals döda och tusentals skadade. Ändå har militären av många applåderats för sitt »krig mot terrorismen«.

Med en sådan våldsam beskyddare av Egypten blir landets framtid minst sagt oklar. Egypten riskerar att återigen kastas tillbaka till en militärstat ledd av auktoritära generaler. Just den stat som det egyptiska folket i miljontals den 25 januari 2011 protesterade emot.

Läs mer: Generalen och miljarderna