Utrikes

Generalen och miljarderna

Publicerad 2013-08-23

Bild: Mohamed Abd El Ghany/Scanpix

Presidenten vägrade in i det sista att låta krisen i Egypten förstöra semesterveckan. Han promenerade ner till stranden. Cyklade mountainbike med döttrarna. Golfade med kändisar. Åt middag med vänner. Han gjorde som den amerikanska östkusteliten gör när de besöker sina sommarhus på Martha’s Vineyard.

Men till slut gick det inte att värja sig från blodstänket på Kairos gator, inte ens på en ö utanför Massachusetts kust. Torsdagen den 15 augusti höll Barack Obama en telefonkonferens med nationella säkerhetsrådet och klev sedan ut på uppfarten till huset han lånat för ett uttalande.

Sällan har han vägt sina ord som då.

Tidigare i somras hade Egyptens första demokratiskt valda president – Muslimska brödraskapets Muhammad Mursi – avsatts av militären. Men Obama ville fortfarande inte kalla det en statskupp. Han ville heller inte säga att det inte var en statskupp. Ståndpunkten var lika snurrig som logisk.

Om general Abdul Fatah al-Sisis militärkupp erkänns som just en kupp skulle det tvinga USA att strypa sitt årliga militära bistånd till Egypten på motsvarande 10 miljarder kronor. Pengar som har varit ryggraden i den amerikanska Mellanösternpolitiken i över tre decennier och garanterat en viss ordning. USA har fått fri tillgång till Suezkanalen och egyptiskt luftrum, Israel har fått en fiende mindre, och den egyptiska militären har blivit en stabiliserade faktor. En stat i staten. Med sina egna privilegier. Vars makt alltså vilar på amerikanskt bistånd i form av F 16-stridsplan från Lockheed Martin, Apachehelikoptrar från Boeing, Stingermissiler från Raytheon, pansarvagnar från General Dynamics och övervakningsutrustning från DRS Technologies.

Som om statskuppen inte vore en balansakt svår nog för Obama hade den egyptiska militären dessutom börjat vända sina vapen mot Muslimska brödraskapets anhängare, i en blodig offensiv som hittills krävt runt 1 000 dödsoffer. Presidenten behövde markera, men utan att äventyra relationen med den egyptiska militärmakten.

Han sa:

– Vi beklagar våldet mot civila.

Men tillade:

– Amerika kan inte avgöra Egyptens framtid. Det är en uppgift för det egyptiska folket. Vi tar inte ställning för något parti eller någon politiker.

Barack Obamas handlingsvilja sträckte sig till att ställa in en kommande gemensam militärövning med Egypten och stoppa några mindre politiska utbytesprogram. Det viktiga militära biståndet skulle fortsätta. Han sa att det handlade om nationella intressen, och stack sedan iväg för att spela ytterligare nio hål golf.

Utlandets ekonomiska stöd till general Abdul Fatah al-Sisis militärstyre har varit det fortsatta diskussionsämnet i veckan som gått samtidigt som den politiska krisen i Egypten har fördjupats. Egyptens största biståndsgivare och handelspartner – EU – har samlats till toppmöte och bråkat om vilka åtgärder som ska vidtas. Stoppade bidrag? Vapenembargo? Sanktioner? Medlemsländerna har tvistat och velat.

Obama-administrationen har nu sagt sig »omprogrammera vissa medel till Egypten medan en översyn pågår« – vilket i klarspråk skulle kunna innebära en temporär frysning av militärbiståndet utan att behöva fatta beslut om att stoppa det. Eller för den delen erkänna att en statskupp ägt rum.

Egypten är världens elfte största militärmakt.

Frågan är varför västmakterna tvekar så att sätta ner foten och stöta sig med det egyptiska styret. För femtio, fyrtio, kanske till och med för trettio år sedan hade det varit mer förståeligt. Då var Egypten arabvärldens självklara centrum. Hemvist för en arabnationalistisk ideologi – nasserismen – som inspirerade befrielserörelser långt utanför landets gränser. Och en kulturell stormakt inom film, tv, musik och litteratur.

I dag har grannländerna i Mellanöstern sprungit ifrån Egypten: oljestaterna är rikare, Israel är militärt överlägset och Nato-landet och EU-aspiranten Turkiet har större politisk tyngd. Bara i diplomatiska kretsar behandlas landet fortfarande som den stormakt det en gång var. Men det är inte längre på egna meriter. Nu handlar det, som Barack Obama antydde för presskåren på Martha’s Vineyard, främst om att andra länders nationella intressen avgörs i den nordafrikanska öknen.

Egypten har sedan den arabiska våren blivit en geopolitisk kittel. Eller som en politisk rådgivare i Kairo uttrycker det:

– Egypten har blivit en spelplan där de verkliga stormakterna slåss om inflytande.

På ena sidan – den som stödjer general Abdul Fatah al-Sisi – finner man arabvärldens två största ekonomier: Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Vars regimer bedriver intensiva kampanjer för att slå ner inhemska islamistpartier, och betraktar Muslimska brödraskapet som ett hot mot hela regionen. Efter förra veckans blodbad med hundratals döda demonstranter hyllade Förenade Arabemiraten i ett officiellt uttalande de egyptiska säkerhetsstyrkorna för deras »självbehärskning«. Och kung Abdullah sa i saudisk stats-tv att »konungariket Saudiarabien, dess folk och regering, stod och står i dag bakom sina bröder i Egypten mot terrorism«. Själv lät han gripa 69 islamister förra månaden anklagade för planer på att störta det saudiska kungahuset.

Tillsammans med Kuwait har de två guldstaterna utlovat 80 miljarder kronor i ekonomiskt stöd till Egypten sedan Muhammad Mursi tvingades bort. Hälften av pengarna har redan betalats ut, uppger amerikanska nyhetsmediet Bloomberg. I måndags gjorde Saudiarabien ytterligare ett utspel som gör alla eventuella ekonomiska initiativ från västmakterna meningslösa: varje dollar som USA och EU drar tillbaka från Egypten kommer oljestaten att täcka upp.

General Abdul Fatah al-Sisi stöds även av Israel, som enligt New York Times har bedrivit en häftig lobbykampanj de senaste veckorna för att få USA att hålla fast vid sitt militära bistånd till Egypten.

Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Israel är alla USA-allierade, men så är också länderna som stöttade Muslimska brödraskapets Muhammad Mursi när han var vid makten. Qatar pumpade in 30 miljarder kronor under Mursis korta regeringsperiod, med löfte om mer, och den Qatar-baserade tv-stationen Al Jazeera »har fungerat som Muslimska brödraskapets språkrör« för att använda orden från en diplomat bosatt i Kairo – ingen kanal har visat fler bilder på islamistiska demonstranter i svarta plastsäckar.

Till general Abdul Fatah al-Sisis högljudda kritiker hör även Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan, från islamistpartiet AKP, som har beskyllt den egyptiska militären för »massaker« på civila.

President Barack Obamas ovilja att ta tydlig ställning i det egyptiska kaoset, liksom de europeiska ledarnas passivitet, har fler orsaker än att bara hålla sig väl med Abdul Fatah al-Sisis militärstyre. Det handlar minst lika mycket, säger en källa på UD, om att inte stöta sig med centrala samarbetspartners i frågor som är strategiskt än viktigare för USA – som att förse den syriska rebellsidan med vapen och förhindra Iran från att skaffa sig kärnvapen. Här är USA lika beroende av Saudiarabien som av Turkiet och Qatar.

Rädslan att agera resolut har uppenbart devalverat amerikanernas möjligheter att påverka händelseutvecklingen i Egypten. Ihärdiga försök att medla i det tysta har misslyckats. USA:s försvarsminister Chuck Hagel har, enligt New York Times, suttit i 17 timslånga telefonsamtal med general Abdul Fatah al-Sisi. Först för att förhindra en statskupp, sedan för att undvika våld, därefter för att få till en snabb övergång till demokrati igen. Allt utan resultat.

– Obamas sätt att hantera situationen har varit en total katastrof. USA har spelat bort sig själva, de finns inte med i bilden längre, säger en politisk rådgivare i Kairo.

EU:s toppdiplomat Catherine Ashton och amerikanska senatorerna John McCain och Lindsey Graham har samtliga åkt till Kairo de senaste veckorna och kommit tillbaka tomhänta.

Så här sa republikanen Graham just hemkommen i CBS nyhetsprogram »Face the Nation«:

– Någon måste se al-Sisi i ögonen och säga: Du kommer att förstöra Egypten, du kommer att döma ditt land till en tiggarstat, du kommer att skapa ett uppror i generationer framåt; vänd om, generalen, innan det är för sent.

En sak är säker: Barack Obama kommer inte vara personen som gör det. Trots kraftmätningarna som utspelar sig både i den internationella maktens korridorer och på gatorna i Kairo just nu tycks Egyptens öde ligga i en annan mans händer. General Abdul Fatah al-Sisi.