Knausgård was here

En sommardag 2009 käkade författaren Karl Ove Knausgård en kartong kalla fiskkroketter till lunch, bryggde en ny kanna kaffe, tog en paus på terrassen innan han gick in igen för att kolla mejlen. Det var ungefär en och en halv månad kvar tills den första delen i hans romansvit »Min kamp« skulle komma ut i Norge. Den skulle handla om hans liv. Och den skulle också handla om människor som på olika sätt funnits med i hans liv. Framför allt ville han skriva om sin relation till sin far. Det hade han velat göra i många år, men aldrig lyckats. Det var inte förrän han började skriva om en händelse från tonåren som det där började ändras. Han och hans kompis drog omkring i vinternatten med ölkassar i händerna på väg till en fest. Det var ingen särskild händelse egentligen, den var helt trivial, men det hade funnits en energi i att skriva just det triviala som gjorde att han till slut kunde låsa upp skrivandet om sin far »bakifrån«. Han hade funnit en litterär metod.

Nu hade han mejlat manuset till »Min kamp 1« till dem den handlade om. Han mådde dåligt över att han inte visste hur folk skulle reagera. Varje gång han kollade mejlen var han orolig för att det skulle ligga något nytt där. Den här gången gjorde det det. Det var från Karls Oves fars bror Bjørge, och ämnesraden löd: »Verbal våldtäkt.«

Mejlet var egentligen skrivet till den ansvarige redaktören på det norska bokförlaget, och Bjørge anklagade Karl Oves mamma för att ha indoktrinerat honom med sitt hat mot familjen Knausgård, förvrängt synen på honom så att han till slut tappat kontakten med verkligheten och skrivit den här förnedrande, omoraliska och självupptagna smörjan för att hämnas på familjen och tjäna pengar. Han lovade att väcka åtal om boken publicerades. Och han lovade att gå till pressen.

I stort sett alla faktauppgifter som står här ovanför kommer från Karl Ove Knausgårds egen roman »Min kamp 6«, som nu  kommer i svensk översättning. Ner till minsta fiskkrokett. Undantaget är namnet Bjørge, han har fått heta någonting annat i romanen. Men han har själv gått ut med sitt namn i den berättelse som löpt parallellt med romansviten hela tiden, den som utspelat sig på nyhetssidor och kultursidor, i tv och radio, och som också den här artikeln blir en del av. Att uppgifterna kommer från romanerna innebär att vi inte kan behandla dem som en absolut sanning. Om inte annat så därför att minnet är bedrägligt, hos Karl Ove Knausgård som hos alla andra. Det vill skapa en logik även där tillvaron är ologisk, det lägger till och drar ifrån, och förresten inser nog de flesta, när de tänker efter, att Knausgård inte gärna kan minnas exakt vad det stod på en inköpslista han hade i fickan när han gick och handlade 1995. Ändå känns det som om det vore sant.«

Det är också själva poängen med projektet. Och det var också där som striden snart kom att stå. När Knausgårds farbror offentligt anklagade honom för att ljuga om sin far, Bjørges bror, som i böckerna framstår som tyrannisk och alkoholiserad – flera hundra sidor i del 1 handlar om hur Karl Ove och hans bror rensar upp i det hus där han dött, bland drivor av flaskor, avföring, urin och blod – så gör inte Knausgård den klassiska manövern i sådana här sammanhang: att säga att det här bara är fiktion. Han gör tvärtom, säger att allt är sant.

Vad hade hänt om Bjørge och andra delar av släkten inte hade gått till tidningarna? Det kan man aldrig veta, men förlaget tycks inte ha väntat sig någon litterär explosion. Förstaupplagan var satt till 8 000 exemplar, i nivå med hans tidigare roman, som visserligen blev prisad och hyllad, men som inte lämnade några större avtryck utanför den litterära offentligheten.

Lessnade. Trots framgångarna med »Min kamp« vill Karl Ove Knausgård inte skriva mer. Nu ger han ut andras böcker på eget förlag.

»Min kamp«-sviten drog ut i en större offentlighet redan från första stund, som en rymdfärja drar igenom ljudvallen på vägen upp. Samtidigt som den hyllades för sina litterära kvaliteter på kultursidorna togs de skandalmässiga kvaliteterna tillvara på nyhetssidorna. Läsarna sökte sig vidare till själva grundfiktionen, böcker som var så omfångsrika och konkret gestaltande att det blev som att faktiskt stiga in i en annan människas liv, en parallell verklighet. Medierna började ringa upp alla som var med i boken och be dem berätta hur de kände inför alltihop. Intresset för själva Knausgård, den rent biologiska, och medieskygga, personen utanför böckerna, blev naturligtvis enormt. Tidningen Verdens Gang åkte till hans hemstad Malmö och fotograferade hans port. Det gjorde de en artikel av. Han var med i »Skavlan« och »Babel«, där Stig Larsson kallade honom geni. Norska Elle utsåg honom till Norges sexigaste man. Under tiden satt han själv och skrev på slutet av den berättelse vars början nu hyllades i Sverige.

Det blev, kort sagt, ett jäkla hullabaloo runt Knausgård. Och det har dessutom lyckats hålla i sig i flera år. I skrivande stund har romansviten tryckts i nästan 700 000 exemplar bara i Sverige och Norge. Varför? Som den norske författaren Jan Kjærstad irriterat påpekade i en kritik av kritiken är Knausgård knappast den första som blandar in sig själv och människor i sin närhet i sina böcker. Carina Rydberg, Maja Lundgren och Lars Norén – som förresten är på gång med en ny laddning dagboksanteckningar i bokform – hade alla väckt debatt med den metoden. Men deras böcker når inte alls fram till samma nivåer av allmängiltighet som »Min kamp«-serien. Man kan se Lars Norén när han shoppar kavajer, och man kan se Maja Lundgren när hon tror att rubrikerna på Aftonbladets kultursidor är kodade budskap, riktade till just henne, men man kan inte som läsare se sig själv i dem på samma sätt som man kan se sig själv i Knausgård.

Den norska debatten om de etiska betänkligheterna i att hänga ut folk till höger och vänster i romanform tog inte riktigt skruv i Sverige, här var debatten efter de inledande unisona hyllningarna mer inriktad på politik. Skulle vi verkligen låta oss förföras av den här mannen, som tycktes livrädd för att »feminiseras« när han gick på babyrytmik med sitt barn? Var inte det här ganska obehagliga tankegångar, om Sverige som ett »litet fittland« med »politiskt korrekt ytfinish«? Aftonbladet publicerade en kulturartikel där Knausgård kopplades ihop med Breivik och en »europeisk högerextrem hederskultur«. Lagom till trean var det dags att ta tillbaka. Hade det inte varit ganska intellektuellt ohederligt av vissa debattörer att hårdvinkla Knausgård så till den grad att han framstod som högerextrem, bara utifrån några lösryckta citat i ett enormt romanbygge som till slut skulle komma att omfatta uppemot 4 000 sidor? Så där har det rullat på.

Berättelsen om Karl Ove Knausgård kom att utspela sig i två olika typer av fiktioner, som pågick samtidigt och förstärkte varandra sinsemellan. Dels var det den mediala berättelsen om Knausgård, den som fortsatte att skriva sig själv under flera år, och som fortfarande gör det, och som intensifieras varje gång en ny del av romansviten kommer ut i bokhandlarna. Dels var det Knausgårds egen berättelse om sitt liv. Han skrev den som han skrev den, i just det omfånget och med just de sanningsanspråken, i full övertygelse om att Gunnar Ekelöf hade rätt när han sa att det som är botten i dig själv är botten också i andra. Han hade brutit mot den grundregel han en gång lärt sig på Skrivekunstakademiet i Hordaland, som säger att man ska vara personlig men inte privat, för att han såg att det privata, i existentiell mening, också kan vara det allmängiltiga. Vi går alla runt och brottas med samma frågor om skuld och mening och känslor av ofullkomlighet.

Och vi gör det ensamma. Det är ett karaktäristiskt mänskligt problem, att våra intellekt låter oss uppfatta oss själva som individer, skilda från naturen och från andra individer, vilket skapar ett tvingande behov av gemenskap, samhörighet och, i bästa fall, identifikation med andra. Den långa essä som finns insprängd i del 6, »Namnet och talet«, handlar till största delen om den unge Adolf Hitler, som hade svårt att identifiera sig med andra individer och därför fick söka sin samhörighet i abstraktioner som »folket« och »nationen«. Knausgård formulerar det som att Hitler hade ett jag, ett vi, ett dom, men inget du. Lars Noréns dagböcker har heller inget du, för de är ju dagböcker, de sluter sig som en kammare runt ett jag. Medan »Min kamp« däremot har ett starkt du, den upprättar en kontakt med sin läsare, inbjuder till psykologisk identifikation.

Ytterligare en rimlig förklaring till varför »Min kamp« slagit så bra, har att göra med berättelsens kraft, alltså inte just den här berättelsen, utan berättelsen som fenomen. Knausgård är själv mycket upptagen av tanken på att verkligheten har »avmytifierats« sedan upplysningstiden slog igenom, och att vi sedan dess lever i ett historiskt undantagstillstånd. Tidigare fanns det en större berättelse av myter, religion och vidskepelse som kunde ge tillvaron en förklaring och ett sammanhang. När läsare säger att de upplever läsningen av »Min kamp« som meningsskapande så har det att göra med dels identifikationen, att man ser sig själv i någon annan, som dessutom bemödar sig om att försöka formulera också saker som ligger så djupt att få lyckas formulera dem för sig själva. Och dels för att berättelser har en förmåga att upprätta ordning i någonting som egentligen inte har det. I en berättelse händer ingenting bara av en slump. Allt har underordnats en större struktur, det ges en mening bara genom det faktum att det placerats inom fiktionens form. Det är kanske inte så konstigt att Knausgård själv, fram till de sista sidorna i sexan, verkar vara mer intresserad av att skriva om sitt liv än att faktiskt leva det.

Fakta | »Min kamp« 1 – 6:

Del 1: Författarens far dör. Han och hans bror åker till huset där han dog för att städa och begrava honom.

Del 2: Frustrerad kämpar han med relationerna och småbarnslivet i Stockholm och Malmö.

Del 3: En mer regelrätt uppväxtskildring. Fadern får tydligare konturer.

Del 4: Författaren slutar gymnasiet och flyttar till Nordnorge för att skriva och jobba som lärare.

Del 5: Han försöker bli författare i Bergen men lyckas inte få ihop någon bok.

Del 6: Författaren tvingas försvara »Min kamp«. Sedan får han ägna sig åt sin fru, som blir sjuk. Författaren slutar vara författare.

Knausgårds »Min kamp 6« ges ut på Norstedts (i översättning av Rebecca Alsberg).