Vässad valstrategi

Till slut kommer det en höst och med den börjar allting om igen. Skolåret också. I dagarna säger elever från söder till norr ja på uppropet i skolan. Förra året var de 1 381 936 stycken, 360 419 av dem gick i gymnasiet.

Gymnasieeleverna motsvarade alltså 26 procent, det räknar man ut genom att ta delen genom totalen. Inte särskilt många elever kommer att rösta i riksdagsvalet, men valrörelsen kommer att handla om dem och huruvida de ens kan klara den där ganska grundläggande uträkningen.

Ett annat aktuellt tal i skolstartsveckan: Trettiotvå procent av svenskarna valde utbildningssystemet när Europabarometern nyligen frågade vilka politiska frågor som är viktigast. Skolan kom tvåa efter arbetslösheten, inget annat medlemsland hade utbildningsfrågorna så högt.

Eller detta: 10 000 elever blev av med sin skola när John Bauer-koncernen gick i konkurs i våras. Nu uppmanar Skolinspektionen föräldrar att kontrollera boksluten innan barnen väljer skola.

En siffra till: Åtta personer har antagits till höstens ämneslärarutbildningar i kemi, i hela Sverige alltså.

Hur påverkar de siffrorna elevernas kunskaper? Hur påverkar de lärarnas? Hur påverkas ett samhälle av långvarig kris i skolan? Så ställs frågorna i en debatt där allt fler politiker blir allt nervösare.

Inom loppet av några dagar har därför Jan Björklund visat upp ett nytt industriprogram i gymnasiet, Stefan Löfven lanserat ett treterminssystem på högskolan och centerpartiet presenterat ett fempunktsprogram för moderna lärverktyg i skolan.

Det intressanta är att utspelsivern inte bara handlar om skolpolitik. Hur partierna lyckas sätta agendan i skolfrågan avgör också hur valrörelsens stora strid ser ut. Den om jobb och välfärd.

Politiksäsongen startar inte med upprop, utan med sommartal. I mitten av augusti ställde sig Jan Björklund framför Älvsborgsbron och Eriksbergs röda kran och talade utbildning.

Han pekade ut två fiender i skolpolitiken: Göran Persson och Ibrahim Baylan. Den första för att han hade kommunaliserat skolan. Den andra för att han vill ha obligatorisk treårig gymnasieskola som ger alla högskolebehörighet.

– Den socialdemokratiska utslagsmaskinen är i gång, sa Jan Björklund.

Historiskt har skolpolitiken egentligen varit något partierna kunnat samarbeta rätt bra om. De har haft lite olika åsikter men kommit överens i breda utredningar, och när någon regering har genomfört en reform har nästa låtit bli att riva upp detta. Men sedan blev Jan Björklund skolborgarråd i Stockholm i slutet av nittiotalet och började exploatera skolpolitiken.

Mot den dåvarande skolan – den som skulle präglas av att söka information i stället för att rabbla information, ett lustfyllt lärande med stort elevansvar – ställde han krav på betyg i årskurs fem, mer läxor, mindre ledighet. Jan Björklund ville ha lärarlegitimation, elitklasser och lärlingsutbildning. Högre lön till duktiga lärare. Nationella prov i årskurs tre, kvarsittning och kepsförbud.

Hans politik går fortfarande i samma riktning. På kajen i Göteborg pratade han om lärlingar, större satsningar på särskilda lärartjänster med högre lön. Betyg från fyran i stället för sexan. Men nuförtiden är han inte ensam.

Förra året blev den moderata påläggskalven Tomas Tobé skolpolitisk talesperson. Partiet har tagit fram en ny skolpolitik och försöker stjäla en del av folkpartiets rampljus för att få upp sina förtroendesiffror när det gäller skolan. Ett parti som framför allt förknippas med friskolor behöver bredda sig i dessa dagar. Skolan är dessutom den enda välfärdsfråga som moderaterna har en chans att vara med och spela om.

Skattar skolan. Fredrik Reinfeldts sommartal i lördags berörde framför allt det femte jobbskatteavdraget. Risken för regeringen är att oppositionen kan få debatten att handla om skattesänkningar på bekostnad av skolsatsningar.

Men det märks också hos socialdemokraterna. För några år sedan hade partiet gett upp om att vinna skolan. Även när de själva styrde landet var det interna snacket att folkpartiets dominans var för stark för att ens försöka. I dag pekar flera mätningar på att väljarna gillar socialdemokraternas skolpolitik bättre.

Miljöpartiet använder skolan för att bredda sig och har satt sitt starkaste språkrör på frågan. Och både centerpartiet och kristdemokraterna har gjort särskilda skolsatsningar under våren.

Partierna är inte bara eniga om att problemen i skolan är viktiga, de är också överens om många av åtgärderna. Tittar man på de förslag som just nu rullar runt – och de är många – ser man flera likheter. Annie Lööf stod i Rosendals växthus i Stockholm förra veckan och sommartalade om att hon framför allt skulle prioritera lärlingsutbildningar i förhandlingarna inför höstbudgeten. Samma vecka ville kristdemokraterna inrätta ett lärlingssystem för arbetslösa upp till trettio. Folkpartiet och moderaterna vill utveckla gymnasiets lärlingssystem, som hittills inte har fungerat särskilt bra. Socialdemokraterna och miljöpartiet är också positiva till lärlingssystem.

Alla partier säger sig vilja minska den administrativa bördan för lärarna, skillnaderna ligger i hur mycket av individuella utvecklingsplaner och skriftliga omdömen som ska plockas bort. Alla tycker att lärarutbildningen måste förbättras, läraryrket uppvärderas och lärarna få högre lön, till exempel genom att utöka de karriärvägar med förstelärare som infördes i år. Tidigare insatser, fler lektionstimmar, fler specialpedagoger är också återkommande idéer.

Och folkpartiets dröm om att återförstatliga skolan, som delas av vänsterpartiet och sverigedemokraterna, börjar intressera även övriga partier. De säger inte att skolan ska bli statlig, men vill gärna se ökad statlig styrning och kontroll, att staten måste ta sitt ansvar för att garantera likvärdigheten. Det är ett annat ord som alla partier använder i dag. Krisen i den svenska skolan handlar framför allt om att det är så stor skillnad på bra och dåliga skolor, att skolan inte längre jämnar ut sociala skillnader på det sätt den brukade. Föräldrarnas utbildningsnivå spelar allt större roll för hur barnen lyckas i skolan. Folkpartiet vill numer precis som oppositionen att kommunerna ska bli tvungna att fördela skolpengen utifrån socioekonomiska faktorer och moderaterna är beredda att diskutera saken.

Egentligen är det alltså upplagt för breda överenskommelser, och socialdemokraterna föreslog en sådan tillsammans med partierna, fackförbunden, och arbetsgivarna i våras. Alliansen återtog initiativet genom att själva bjuda in till en likadan samling strax efter.

– Vi ser gärna ett brett samförstånd och hade ett möte strax före sommaren. Många av våra förslag ställer sig också miljöpartiet och socialdemokraterna bakom. Vi har självklart inget emot att det finns ett stöd för vår politik, säger Bertil Östberg, statssekreterare åt Jan Björklund.

Han har en poäng. Likheterna handlar bland annat om att övriga partier har närmat sig Jan Björklund. Miljöpartiet tycker i sitt nya partiprogram att betyg behövs för urvalsprocesser till fortsatta studier. Socialdemokraterna är noga med att betona ordning och reda. Moderaterna tycker att decentraliseringen gått överstyr. Alla politiker fnissar nuförtiden åt idéer om lärarlösa grupparbeten.

Men politik bygger som bekant på konflikter och någonting måste valet handla om. Alliansen ser gärna att diskussionen om betygsålder blir central i valrörelsen. Även om borgerliga politiker i bakgrundssamtal säger att betyg är en perifer fråga, som inte ensam kan lösa problemen i skolan, vet de att de vinner politiskt på den.

– Betyg är kontroversiellt. Både vänsterpartiet och miljöpartiet vill avskaffa betygen. Alla rödgröna röstade nej till betyg från sexan, sa Jan Björklund när han sommartalade till göteborgarna.

Att betyg skulle vara kontroversiellt, det har Jan Björklund egentligen inte rätt i. Visst tycker skoldebattörer och politiker fortfarande olika, och visst är det knappt med forskning som tyder på att betyg i lägre ålder ger positiva effekter, men för väljarna är det knappast en kontroversiell sak. Det har moderaterna också förstått. I vintras ändrade de sig från att vilja ha kvar nuvarande system, till att gå om folkpartiet och kräva betyg redan från tredje klass.

Socialdemokraterna vill absolut inte ha en valrörelse som handlar om betyg, trots att de också har ändrat sig och numer är positiva till betyg från sexan. De tror att många kommer att översätta en sådan debatt till ja eller nej till betyg. En sådan debatt förlorar nej-sidan, ytterst få svenska väljare tror på en betygsfri skola.

Nej, oppositionen vill i stället ha en helt annan konflikt. Socialdemokraterna går till val på färre elever i varje klass, fler specialpedagoger och kvalitetssatsningar i skolan. Miljöpartiet på mer resurser och bättre villkor för lärare. Vänsterpartiet på stopp för friskolevinster, som ska ge mer pengar till verksamheterna. Ökade resurser står mot sänkta skatter i en rödgrön drömkonflikt.

Alla tre partierna pratar om att regeringen under sju år inte har vänt resultaten. I stället har den ökat den administrativa bördan för lärarna och skapat en mindre jämlik skola. Den obligatoriska högskolebehörigheten har plockats bort för delar av gymnasiet, det har skurits ner på högskoleplatser och Jan Björklund har kommit med idéer om ettåriga gymnasieutbildningar. Allt är tecken på sänkta ambitioner i skolan, menar oppositionen.

I tisdags drog Aftonbladets ledarsida i gång en protestlista mot lägre skatter och krävde att pengarna som finansierar det femte jobbskatteavdraget skulle satsas på skolan i stället.

– Jag tror resurser spelar roll. Vi prioriterar hellre våra system än sänker skatterna. Jag tror det vore bra om svenska folket fick tydliga alternativ där, säger Ibrahim Baylan.

Ska oppositionens konfliktlinje bli den viktiga gäller det för de tre partierna att visa att regeringen har tvingats sänka kvaliteten i skolan för att finansiera sina skattesänkningar. Moderaterna gör sitt bästa för att bevisa motsatsen:

– Både miljöpartiet och socialdemokraterna har en del oppositionsmiljarder att lägga. Så är det alltid. Vi satsar mer än vad socialdemokraterna gjorde 2006, svarar Tomas Tobé.

Socialdemokraterna är alltså rädda för en betygsdebatt, moderaterna är rädda för en resursdebatt. Risken med att förlora slaget om vad skoldebatten ska handla om, är att man förlorar slaget om vad hela valet ska handla om.

I söndags var det Fredrik Reinfeldts tur att sommartala. Han åkte skärsgårdsbåt med ministrar och journalister, höll upp ett stort tårtdiagram för att illustrera sitt nya skattepaket. Hans parti har höjt tonläget i skolfrågan, hans finansminister tycker att utbildning är en av landets viktigaste framtidsfrågor. Men när statsministern talade i en liten park i Gustavsbergs hamn berörde han inte skolan alls. Fredrik Reinfeldts budgetprioritering under veckans Harpsundsförhandlingar handlade i stället om att sänka skatten för dem som arbetar och för pensionärerna.

Han fick kritik av socialdemokraterna och av miljöpartiet. Gustav Fridolin påminde i Dagens Nyheter om oppositionens konfliktlinje:

– Vi är beredda att betala mer till skolan. Jag är beredd att betala några hundringar till i månaden för att alla barn ska bli sedda i skolan, sa språkröret.

På söndag håller Stefan Löfven sommartal och han kommer att peka på sänkta ambitioner i välfärden. För socialdemokraterna och miljöpartiet är det vad skoldebatten handlar om. Den är ett slags bräckjärn som ska hjälpa till att vrida den större debatten till att handla om vad fortsatta skattesänkningar kommer att få för konsekvenser för välfärdens kvalitet.

Regeringen å andra sidan vill att valet 2014 ska handla om arbete mot bidrag, i deras modell jobbskatteavdrag mot socialförsäkringar. Precis som tidigare. Att bygga ut bidragssystemen, brukar Anders Borg säga, är verklighetsfrånvänt i en globaliserad värld och med en åldrande befolkning.

Skolfrågan är en öppning för oppositionen att oskadliggöra konflikten mellan arbete och bidrag, den som gett alliansen två valvinster. För oppositionen pratar inte om socialförsäkringar när den pratar om brister i klassrummen, utan om välfärdens kärnverksamhet. Regeringen riskerar alltså att valets större konfliktlinje flyttas till skattesänkningar mot välfärdskvalitet. Med det ökade förtroende i skolpolitiken som flera mätningar visar att socialdemokraterna har, stiger insatserna för regeringen. Därför är höstens skoldebatt så viktig.

Inom socialdemokraterna bråkar man nu om hur hårt välfärdslinjen ska drivas. Partiet har sagt att genomförda jobbskatteavdrag inte kommer att rivas upp, det vore oansvarigt gentemot hushållen. Vänsterfalangen tycker – senast framfört av VU-ledamoten Morgan Johansson i veckan – att partiet ska gå hårdare fram.

Kan regeringspartierna bevisa att de visst satsar på innehållet i skolan och sedan fokusera på betyg vinner de inte bara poäng i skolopinionen utan också en viktig del av problemformuleringen inför valet.

Lyckas oppositionen å andra sidan hamra in agendan, kommer valrörelsen handla om att en grundskolelärare med en lön på 28 100 kronor i månaden tack vare jobbskatteavdraget betalar 25 056 kronor mindre i skatt per år, men att det sker på bekostnad av att lärarens elever aldrig kommer att kunna räkna ut hur stor den skattesänkningen är i procent.

Bakgrund | Från bråk till enighet till bråk

1842

Riksdagen beslutar att införa allmän folkskola. Skolan var genom sockenindelningen knuten till kyrkan och blev så småningom sexårig.

Folkskola 1897.

1919

Folkskoleöverstyrelsen inrättas, vilket ökar statens inflytande över skolan. I den nya undervisningsplanen avskaffas den obligatoriska katekesläsningen.

1950

Alla partier enas om nödvändigheten av en stor skolreform, särskilt för arbetsmarknadens behov av utbildad personal.

1962

Den nioåriga skolan börjar införas, liksom sifferbetyg på femgradig skala. Skoldebatten präglas av enighet över blockgränsen. Socialdemokraterna och folkpartiet är ense om behovet av ökad likvärdighet.

1970

Den samlade gymnasieskolan införs, med tvååriga yrkeslinjer och treåriga studieförberedande linjer. I debatten hörs krav dels på ökad decentralisering, dels på ökat elevinflytande.

1976

Socialdemokraterna tillsätter en ny gymnasieutredning som den nytillträdda borgerliga regeringen delvis låter fortsätta. Enigheten är bred och kritik om »flumskola« hörs endast från ett fåtal socialdemokratiska debattörer. Under den folkpartistiska minoritetsregeringen avskaffas delvis betygen i grundskolan.

1982

Efter en tids utredande av de borgerliga regeringarna om olika vuxenutbildningar införs nu komvux som egen skolform. Socialdemokraterna återtar makten men fortsätter i stort på den inslagna vägen.

1989

Efter en långvarig successiv decentralisering fattar riksdagen beslut om att kommunerna i stället för staten ska vara huvudman för den svenska skolan. Samtiden präglas av krav på flexibilitet och valfrihet.

Musiklektion 1990.

1991

En stor gymnasiereform genomförs, där alla program är treåriga och ger högskolebehörighet. Den borgerliga regeringen inför också friskolereformen, där den statliga skolpengen finns med, och det fria skolvalet. Socialdemokraterna accepterar förändringen.

1994

Betygen förändras till färre steg, IG, G, VG och MVG. En stor läroplan för grundskolan införs. Debatten om skolan präglas i övrigt av hårda sparkrav i samband med budgetsaneringen och av friskolornas etablering.

1998

Första läroplanen för förskolan införs. Året efter tillsätts den parlamentariska skollagskommittén. Stockholmspolitikern Jan Björklund börjar profilera sig med krav på mer betyg, mer läxor, lärarlegitimationer och ny gymnasiereform.

2000

Den socialdemokratiska regeringen genomför Kunskapslyftet och utreder framtidens gymnasieskola. Konflikten om inriktningen på skolpolitiken stegras successivt med sjunkande resultat som katalysator och folkpartiets nya politik som motor.

2006

Den nya borgerliga regeringen kastar socialdemokraternas gymnasie-reform i papperskorgen och sjösätter ett eget reformarbete. Inledningsvis införs bland annat skriftliga omdömen från årskurs ett och försöksverksamhet med gymnasial lärlingsutbildning.

2008

Miljöpartiet avskaffar sitt krav på betygsfria skolor. Socialdemokraterna vill göra upp med regeringen om skolan, men förhandlingarna blir resultatlösa.

2010

En ny skollag införs med bland annat hårdare krav på utbildade lärare och minskade möjligheter för elever att välja bort ämnen. Skolinspektionen får ökad makt och förskolan integreras fullt ut i grundskolan.

2011

Nya läroplaner införs. Betygen tidigareläggs och görs om till en sexgradig skala. Yrkesprogrammen i gymnasiet ger inte längre obligatorisk högskolebehörighet.

2012

Valfriheten och reglerna för friskolorna ifrågasätts alltmer. Folkpartiets dominans inom skolpolitiken utmanas av socialdemokraterna och miljöpartiet.

Lågstadieskola 2012.

2013

Friskolekommittén enas om hårdare regler för friskolor. Moderaterna betonar skolpolitiken alltmer. Flera partier föreslår liknande åtgärder med fokus på tidigare insatser och mer lärarledd undervisning.