Banta – men inte på barnen
Så åt sig 5:2-dieten in i SVT:s »Agenda« förra söndagen. Programmet som säger att det »fördjupar de viktigaste händelserna i Sverige och världen« lät professorerna Kerstin Brismar och Stephan Rössner diskutera matregementet på modet. Och chatta med tittarna förstås, där signaturen »Gerten« lika samtidssjälvklart tog sig rätten att fråga: »Skulle vilja veta vad Rössner använder för diet då jag upplevde att han har en begynnande ›ölmage‹ i programmet fel eller rätt?« Professorn i hälsoinriktad beteendeforskning svarade artigt att trasiga höfter och rygg gör det svårt att motionera. Men att han kämpar på med den klassiskt enkla viktminskningsmetoden – att äta mindre.
Nu är det 5:2–böckerna som säljer slut i boklådorna. Men GI, paleo, LCHF och tallriksmodellen har fortfarande sina fanatiska anhängare. Kroppen står i centrum. Dagstidningarna blir tunnare i en takt de flesta viktfixerade avundas, men kroppsartiklarna sväller. Ibland kan det synas som att Dagens Industri är mer intresserad av direktörernas träningsprogram inför Svenska klassikern, triathlontävlingar, Ironman eller topptreplaceringar i åldersgruppen i SM i tennis än av vad de faktiskt åstadkommer på jobbet.
I söndagsbilagorna kämpar reportrarna själva med olika träningsmetoder, eller följer andra som gymmar, sumbar, pilatar sig, thaiboxas, yogar och kavar sig igenom militära hinderbanor. Och Stockholms stadsdelstidningar, och morgontidningar, är knökade av konflikterna mellan dem som för kroppens skull tar cykelbyxorna till jobbet och långsammare trafikanter.
Symptomatiskt var grunden för Skolinspektionens beslut om tillfällig stängning av riksinternatet Lundsberg också lekamligt grundat. Men likafullt korrekt, det visar inte minst skolledningens och föräldrarnas reaktioner efteråt. Detta bagatelliserande av strykjärnsbränningen, denna dementa hållning till tidigare övergrepp säger att pennalisttraditionen har vuxenvärldens indirekta stöd. Må det bara inte leda till att de fysiskt brännmärkta pojkarna också bokstavligen brännmärks som Lundsbergs mördare. Om några ska få den stämpeln är det förövarna, och de som var närvarande och inte ingrep för att avbryta misshandeln.
De Lundsbergsföräldrar som framträtt i medierna har prisat sin skola. Det gör gemene förälder också. När Skolverket sammanvägde svaren i enkäten som gjordes i fjol var nio av tio föräldrar nöjda med skolan som helhet, betydligt fler än 2003 – då eleverna hade betydligt bättre resultat när kunskaperna mättes. Och det gäller såväl toppen som botten. Föräldrarna är glada för att barnen säger att de trivs.
Denna förunderliga förnöjsamhet kan vara förklaringen till att Skolinspektionen inte ingriper lika tufft mot skolor med usel kunskapsförmedling, och de är många. I veckan publicerades tillsynen av lilla Gullspångs kommun, 5 200 invånare. 43 procent av niorna hade inte fullständiga betyg. Och vad det gällde yngre barn hade kommunen ingen aning, det fanns ingen sammanställning av de nationella proven. Men Skolinspektionen fann att knappt hälften av eleverna i lågstadiets årskurs tre klarade alla delproven i matte och drygt två tredjedelar i svenska. Beklämmande.
Vad göra om det inte blir bättre där, och i många andra skolor med liknande problem? Lätta lösningar finns inte. Barnen i Gullspång kan ju inte lämnas utan undervisning fast undervisningen varit kass. Bussning till annan ort kan vara ett alternativ, en nationell insatsstyrka är ett annat. Men framför allt måste det handla om att föräldrar inte sätter barnens trivsel främst, för må-bra-i-stunden-valet förhindrar varaktig tillfredsställelse – den valmöjlighet kunskaper ger.
I denna kroppsfixerade tid finns en analogi för föräldrar. Tänk på barnens kunskapsutveckling som den egna träningen och dieten. Även om hälsoprojekten blir rent teoretiska, finns ju insikten där. Det är inte alltid så jäkla roligt att springa eller avstå från ost och vin, chips och öl, men resultatet ger glädjen.
Sen kunde det förstås bli ännu bättre om en del föräldrar läste läxor med barnen i stället för att sätta sin egen kropp främst. För att återvända till »Agenda«, där också en läxrutmamma var med. Jag har ingen aning om hennes motionsvanor, men när dottern förklarar den inhyrda hjälpen med att föräldrarna inte har tid och att det blev tjafs med läxorna innan avdragsarbetaren kom – då blir lustprincipens tragik uppenbar.
För övrigt kan kristdemokraterna och folkpartiet odla blåklintssippa efter finsk budgetförebild. Kristdemokraterna får äntligen höjt vårdnadsbidrag mot att folkpartisterna till slut får slå till med 50-50-kvotering. More is less. Och en och annan mor blir less.
