För stor för Microsoft

Det har kallats teknikvärldens motsvarighet till Jerry Seinfeld. Likt komikern hade Microsoft sin storhetstid på 1990-talet, och på samma sätt som repriser av tv-serien »Seinfeld« fortfarande fyller tv-tablåer innehåller dagens datorer fortfarande Microsoftprodukter. Den här texten är till exempel skriven i ett wordprogram som ser i stort sett likadant ut som när Ingvar Carlsson var statsminister.

Likheterna mellan nittiotalsstjärnorna är fler. Både Jerry Seinfeld och Microsoft har kämpat intensivt med att behålla sin relevans – utan imponerande resultat. Datajätten har förvisso fått en framgång med sin Xbox, men har i allt väsentligt akterseglats av rivaler som Google, Amazon och Apple.

Microsoft – liksom Jerry Seinfeld – har fått nöja sig med att tjäna fruktansvärt mycket pengar på sina gamla hits. På repriser helt enkelt.

Därför var det inte konstigt att nyheten om Microsoftchefen Steve Ballmers avgång tog Wall Street med storm. Ballmer är en av USA:s mest långlivade storbolagschefer och hans ämbetsperiod på 13 år sammanfaller med Microsofts sjunkande relevans. Aktierna i företaget steg med åtta procent så fort beskedet kom.

Men frågan är om någon annan hade kunnat göra det annorlunda. Ytterst få teknikjättar överlever längre än en generation, och flera bedömare har i veckan påpekat att Microsoft inte har varit i närheten av att implodera under Ballmers styre – till skillnad från Hewlett Packard, Dell och andra företag sprungna ur pc-åldern.

Förhoppningarna från investerarna handlar nu inte så mycket om att efterträdaren ska lyckas med det Ballmer misslyckades med – att komma ikapp Apple och Google – utan att hen ska sluta försöka.

Bland analytiker och aktieägare har det funnits ett missnöje med att Microsoft har bränt åtskilliga miljarder på att bli coola och viktiga igen: på sökmotorn Bing, på en liten dyr post i Facebook, på MSN, på sammanlagt 149 olika företagsköp.

Strategin har mött ogillande på Wall Street. Analytiker har till och med föreslagit att Microsoft borde delas upp i två bolag. Syftet med det skulle vara att skära bort den lönsamma delen av Microsoft, så att vinsterna där inte skulle kunna sponsra Ballmers futila plan på världsherravälde.

Paradoxalt nog är det också samma plan som myndigheter i USA och EU hotade med när företaget var för dominerande. Det var länge sedan nu.

Det Microsoft som troligen kommer efter Ballmer – ett smalare, lönsammare, men mindre offensivt Microsoft – är också förklaringen till att Bill Gates inte lär komma tillbaka.

Att det ryktas om Gates återkomst är inte underligt. USA har sett några lyckade comebacks det senaste decenniet – Steve Jobs till Apple, Howard Schultz till Starbucks.

Problemet är att det vore ett stort steg neråt i karriären för honom. Bill Gates välgörenhetsorganisation är sedan länge världens största och förfogar över 38 miljarder dollar. På samma sätt som att Gates var en del av datarevolutionen är han nu en del i någon form av välgörenhetsrevolution i USA, där han lyckats få en drös andra rikingar att donera hela eller delar av sin förmögenhet. Det har fått författaren Malcolm Gladwell att ta till drastiska formuleringar som att ingen kommer att komma ihåg Steve Jobs om 50 år, men att världen kommer att komma ihåg Gates. Och så är det förmodligen mer spännande att bota malaria än att vårda en kassako från nittiotalet.

Microsoft har inte makt att förändra världen längre. Men Bill Gates har.

* Den här krönikan skrevs och publicerades fredagen den 30 augusti, i dag den 3 september blev det klart att Microsoft köper Nokias mobiltelefonenhet.