Så dålig är din favoritserie
Det finns två skolor när det gäller vilka böcker man ska läsa på sommaren. Den ena säger att det är då man äntligen har tid att ta itu med »På spaning efter den tid som flytt«. Den andra att det är då man »kopplar av med en deckare«.
Det var länge sedan jag gjorde vare sig det ena eller det andra. Och när jag blickar tillbaka på den nyss flydda alternativt ihjälslagna sommarens kulturkonsumtion, tänker jag att jag överhuvudtaget har haft svårt att läsa romaner på sistone. Kanske beror det på att de romaner jag läst inte riktigt har varit så bra som de borde. Kanske är det bara ännu en effekt av informationssamhällets nedbrytande effekt på min koncentrationsförmåga. Jag vet inte. Jag har inga problem med att läsa poesi och versberättelser. Biografier går också bra, så länge de handlar om folk som skrivit versberättelser.
Är månne versberättelser den rätta berättande genren för vår tid? Nja, jag tvivlar. När jag skrev 144 ottave rime-strofer om Sveriges historia häromåret, så möttes de inte med entusiasm av någon. Särskilt inte av min förläggare.
Dessutom är ju alla överens om att det är tv-serien som är vår tids stora berättande genre. Jag har kämpat med tvserien. För några år sedan blev jag allmänt hånad när jag skrev att »Mad Men« var överskattat. Det är serien förstås, precis som nästan varje ny kulturprodukt som unisont hyllas av kulturjournalistskrået är överskattad, utan att för den sakens skull behöva vara dålig. Jag har inte gjort något nytt försök med denna uppbyggliga reklamarsåpa.
Däremot har jag försökt ta igen lite missad allmänbildning genom att se på andra mer eller mindre kanoniserade tv-serier under sommaren. »Sopranos«, först. Somliga avsnitt är bättre än andra, men hur många säsonger behöver man egentligen för att illustrera den psykodynamiska terapins begränsningar? Jag vet inte, eftersom jag inte orkat kolla på alla. I övrigt: antagonist skapar problem, antagonist hanteras, slumpvis bilolycka för handlingen framåt, töntig drömscen får den att stå stilla, tänj ut och börja om från början. 95 procent amerikansk manusmanual, 5 procent »Kolla på oss vi behöver inte följa manualen«.
»Breaking Bad?« Tja, inte så pjåkigt. Snygga landskap. Men pretentionerna på att vara en seriös parabel om moral … kom igen. Det är inte precis Dostojevskij. Som Joyce Carol Oates skrev på Twitter: »är det våld för den moraliska allegorins skull, eller moralisk allegori för våldets skull?« För mycket tystlåten bilkörning är det dessutom.
Bilkörning är bara okej om den förenas med rapp och fyndig dialog. Bilkörning är med andra ord bara okej i »The Wire«. »The Wire« är, får jag konstatera, så långt som jag sett nästan lika bra som folk säger. Även för att man slipper blektonade flashbacks. För att inte tala om drömscener.
Det enda som är tristare än bilkörning och drömscener är folk som sakta vandrar genom en skog/en öken/ett snölandskap. »Game of Thrones« måste vara det mest påkostade dramat om medeltida logistik som någonsin producerats. Okej, där finns även roliga intriger. Som man tack vare tv-serien kan ta del av utan att behöva plåga sig igenom tusentals sidor träig prosa. Och så är det ju en del sex också.
Fast sex i tv-serier är egentligen också bara okej om det förenas med rapp och fyndig dialog. Jag börjar tänka att det enda jag vill ha ut av en tv-serie överhuvudtaget är rapp och fyndig dialog. Plus intriger, så komplicerade som möjligt. Men allt det här med psykologiskt djup och komplexa karaktärer som folk pratar om ... Nä, försök lura någon annan. Någon som aldrig ägnat en sommar åt att läsa Proust. När jag nu ska lyckas göra det igen?
