Traumavårdens stora trauma

I dag har det gått tio år sedan Anna Lindh knivskars på varuhuset NK i Stockholm. Tio år sedan dramat på Karolinska universitetssjukhuset i Solna som de flesta svenskar följde intensivt.

Under eftermiddagen och natten till den 11 september 2003 kom olika besked om Anna Lindhs tillstånd. Hoppfullt. Stabilt. Kritiskt. Till sist berättades det att Anna Lindh hade avlidit tidigt på morgonen.

Samtidigt hade en jakt på mördaren inletts. En jakt som så småningom ledde till att en 24-årig man vid namn Mijailo Mijailovic erkände och dömdes för mordet.

Möjligen var det framgången med polisutredningen som gjorde att strålkastarljuset så småningom riktades mot vad som hände på Karolinska universitetssjukhuset under den där natten.

Hårdast kritik kom sju år efter mordet från TV4:s »Kalla fakta«, som berättade att man hade bytt operationsledare tre gånger under de första 45 minuterna och att de två mest erfarna traumakirurgerna på sjukhuset inte var på plats förrän fem timmar efter att Anna Lindh knivskurits. Kritik riktades också mot att läkarna fokuserat på att operera levern i stället för att stabilisera utrikesministerns tillstånd.

Budskapet var att Lindh hade kunnat överleva i USA – där traumatologin var betydligt mer utvecklad och läkarna mer erfarna.

Till sist hoppade Socialstyrelsen in i diskussionen. I en granskning som publicerades 2011 konstaterade experter från Danmark, Finland och Norge att allt hade gått rätt till.

– Det medicinska omhändertagandet skedde utifrån den vetenskap och beprövade erfarenhet som fanns 2003, sa Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm.

Det är möjligt att båda perspektiven är rätt. Att Anna Lindh hade kunnat överleva – men att hon ändå fick bästa tänkbara vård.

Det här är – som experterna säger – komplicerat.

I slutet av 1990-talet var Sten Lennquist bekymrad. Läkaren och klinikchefen i Linköping konstaterade att organisationen för att ta hand om traumapatienter var starkt eftersatt i Sverige.

Det berodde på flera faktorer. I ett glesbefolkat land finns det ingen möjlighet att bygga upp särskilda traumacentra med en ständig tillgång av specialister. Och i ett relativt fridfullt land finns det heller ingen strid ström av våldsoffer. Läkarna får därför svårt att bygga upp kunskap och erfarenhet.

Det där med glesbefolkningen var svårt att ändra på. Men erfarenheten gick att bygga upp på annat håll. Sten Lennquist började därför anordna resor till USA. Förekomsten av skottskador är som bekant högre där än i Sverige.

– Bara på en månad i Philadelphia fick ett svenskt team se fler skottskador än de såg under ett helt liv hemma, berättar Sten Lennquist, som numera är professor emeritus i traumakirurgi.

De svenska läkarna fick dock bara titta – inte röra. För att operera skulle de behöva en amerikansk läkarlicens. Men så småningom började svenska läkare åka till Sydafrika, där reglerna inte var lika strikta.

Även på andra sätt började saker och ting förändras. Mycket handlade om organisation, att alltid försöka ha specialistkompetenta kirurger som traumaledare.

Men det tog tid. Så sent som 2006 gjordes en genomgång av traumaorganisationen inom Stockholms läns landsting och ett antal brister konstaterades. På många sjukhus saknades det till exempel dygnet runt-möjlighet till akut ultraljudsundersökning av buken, och kompetensen hos bakjourerna var varierande.

En effekt av utredningen blev att omhändertagandet av patienter som utsatts för stort trauma centraliserades. Från och med nu skulle alla sådana fall skickas till Karolinska universitetssjukhuset. På det sättet skulle också erfarenheten och kompetensen hos personalen där komma att öka.

Ett decennium efter mordet på Anna Lindh tar traumateamet på Karolinska emot över 1 500 patienter per år. Det är långt över de kriterier som American College of Surgeons har satt upp för att ett sjukhus ska kunna klassas som ett fullvärdigt traumacenter: för det krävs minst 300 svårt skadade patienter årligen.

När det gäller överlevnad efter en månad kan Karolinska också jämföra sig med de största traumacentren i USA. Bakom utvecklingen finns dock inte bara organisatoriska förändringar; en ökning av det avsiktliga våldet i samhället spelar också in. Andelen knivskadade som kommer in är nu åtta procent, mot fem procent på 1990-talet.

Nästa steg kan bli att sjukhuset får ta över vården vid nationella katastrofer. När Norge drabbades av terrordåden i Oslo och på Utøya 2011 hade det troligtvis stor betydelse att alla svårt skadade fördes till ett traumacentrum. Socialstyrelsen och SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, utreder just nu förutsättningarna för en nationell traumavård även i Sverige.

Så även om inga formella fel gjordes när Anna Lindh låg på Karolinska universitetssjukhuset i september 2003, hamnade hon i en organisation som var på väg att förändras. Och som har förändrats påtagligt sedan dess. Men om Anna Lindh hade överlevt om hon blivit knivskuren på samma sätt i USA, eller i Sverige tio år senare, är omöjligt att säga.

– Det är ändå inte säkert att det hade hjälpt. De läkare som utförde ingreppen var väldigt kompetenta på sina uppgifter. Det hade varit en annan sak om man hade hittat fel i handläggningen, men det har man inte, säger Sten Lennquist.

Trots det fortsätter diskussionen – både inom och utom läkarkåren. Det är en på samma gång känslig och fängslande fråga om Anna Lindh hade kunnat vara vid liv i dag. Det är mycket som hade varit annorlunda då.

Läs mer: Minnesord Bo Holmberg