Typiskt svenskt

Skånska polismyndigheter som kartlägger romer och omsorgsfullt ritar upp släktträd över vad de kallar »brottsliga tattarfamiljer« som sträcker sig hundratals år tillbaka.

Det låter som ett avslöjande i Dagens Nyheter hösten 2013, men gick i själva verket att läsa i tidningen Arbetet redan 1935: »18 tattarsläkter i Skåne med 1 590 medlemmar – Kriminal-social utredningen blottar skrämmande bild« löd rubriken.

Snabbspola 78 år framåt och historien upprepar sig.

I en mapp döpt »Kringresande« har polisen i Lund skapat ett register med 4 029 romer över hela landet. De äldsta födda i slutet av artonhundratalet och nu avlidna, de yngsta två år gamla. Över en fjärdedel är barn. Kulturell identitet, inte brottsmisstankar, tycks vara den gemensamma nämnaren.

Ytterligare två register över romer med hemadresser, personuppgifter och släktskap har i veckan grävts fram hos Skånepolisen. Sällan har så många ministrar fördömt och förvånats över samma sak.

Men borde det verkligen ha kommit som en sådan överraskning?

Så här säger Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet:

– Det är inte svårt att se en linje från det månghundraåriga officiella förtrycket av romer och resande, och från nittonhundratalets rashygien och steriliseringspolitik till dagens polisregister över romer. Det är därför folk blir upprörda. De trodde att vi hade gjort upp med den här traditionen.

Uppenbarligen inte. Sverige framställs gärna som ett progressivt, öppet och rationellt land. Det är så diplomaterna säljer in det utomlands och så medborgarna vill se sig själva. Inte som ett samhälle präglat av gamla tiders rasism, som det har utmålats i medierna den senaste veckan. Registreringen av romer är därför mer än eventuella överträdelser av polislagar och Europakonventionen, det är minst lika mycket ett brott med den svenska självbilden.

Debatten om vilket perspektiv, det positiva eller negativa, som är det rätta har redan börjat.

Men tänk om båda svaren är lika missvisande. Tänk om Sverige är både och. Både framstegsvänligt och intolerant på samma gång. Kanske hänger det till och med ihop.

Vetenskap är knappast en svensk uppfinning men Carl von Linné var på sjuttonhundratalet den första att systematiskt klassificera världens växter och djur. Han var också pionjär att med hjälp av vetenskapen dela in människor i olika raser. Var och en med bestämda egenskaper, uppradade i prydliga tabeller.

Egentligen är det inte så konstigt att vetenskapen och rasismen växte fram tillsammans. Den tidiga vetenskapen utgick från att det fanns en naturlig – av Gud given – ordning. Allt från människor ner till minsta sten gick att mäta, klassificera och rangordna.

Just detta skulle Sverige visa sig vara bra på. När de moderna statsmakterna växte fram på artonhundratalet låg de svenska byråkraterna i framkant när det gällde att räkna, sortera och kontrollera sin befolkning. I kyrkoböckerna hade det förts befolkningsstatistik ända sedan 1687, längre än i något annat land. Det var således ingen slump att Sverige var först i världen både med en statistisk myndighet (1756) och ett statligt rasbiologiskt institut (1921).

Drivkraften var hela tiden en genuin framstegstro. Om mänskligheten gick att gradera från civiliserade till vildar var det inte bara möjligt utan även fullt logiskt att vissa raser borde bevaras och andra förpassas ur historien.

Den som kanske mer än någon annan utvecklade denna rasbiologi under artonhundratalet var svensken Anders Retzius. Genom att mäta huvuden – höjden i förhållande till bredden – delade han in människor i kortskallar och långskallar. Samt en lång lista åtföljande undergrupper. När Anders Retzius stora samling av kranier brann upp i en eldsvåda på Karolinska Institutet i Stockholm 1892 tog sonen Gustaf Retzius – läkare och ett tag chefredaktör på Aftonbladet – över sin fars livsgärning att dokumentera skallar. Med än större frenesi.

Lagom till hundraårsminnet av Anders Retzius födelse genomfördes i slutet av artonhundratalet en stor rasundersökning av 45 000 svenska värnpliktiga. Längd, huvudmått, ögon- och hårfärg registrerades och materialet bearbetades av Statistiska centralbyrån. Slutsatsen: svenskarna var det rasrenaste av de germanska folken.

Men renheten måste skyddas från rasblandning. Hotet ansågs komma från romer, samer, finnar, judar och andra avvikande minoriteter.

I mars 1919 öppnade en stor »Folktypsutställning« i Stockholm på initiativ av läkaren och psykiatrikern Herman Lundborg. Utförligt skildrad av Maja Hagerman i boken »Det rena landet«. Bilder på svenskar hängde bredvid vad bildtexterna sa var fotografier av zigenare, tattare, vagabonder och kriminella. Utställningen, med stöd av kändisar som äventyraren Sven Hedin, konstnären Anders Zorn och feministen Ellen Key, blev en publiksuccé och kom att turnera riket runt.

Initiativtagaren Herman Lundborg utsågs 1921 till chef för Statens institut för rasbiologi. Beslutet att starta ett sådant institut hade fattats av en enig riksdag, från vänster till höger. Här jobbade läkare, statistiker och antropologer. Deras uppgift var att göra en rasinventering av den svenska befolkningen. Sedan jämföra med Gustaf Retzius tidigare arbete. Under två år samlades mätdata in från nästan 100 000 personer. Värnpliktiga, skolbarn, fångar och sjukhuspatienter.

Resultatet av undersökningen spreds ute i världen av bokförlag i New York, London och Paris. Lovorden strömmade in. Inget land hade kommit lika långt på detta område som Sverige. På hemmaplan användes materialet av allt från Röda Korset till Nykterhetsrörelsens ungdomsförbund.

Rasbiologiska institutet bytte 1958 namn och inriktning. Men Herman Lundborg, skriver Maja Hagerman, föreläste om rasbiologi på Uppsala universitet ända in på sextiotalet, ständigt med ett måttband i fickan ifall han skulle få syn på en intressant skalle att mäta i publiken.

Längst fram. Fredagen den 13 maj 1921 fattade riksdagen med stor enighet beslutet om att inrätta Statens institut för rasbiologi och blev därmed först i världen med en självständig forskningsanstalt. (Foto: Uppsalamuseet)

Just svenska romer har länge fallit offer för vetenskapens vilja att sortera och myndigheternas behov av kontroll. Redan 1878, skriver Christian Catomeris i boken »Det ohyggliga arvet«, förekom släktskapsband och uppgifter om tattarbakgrund i särskilda polisunderrättelser över misstänkta brottslingar – inte helt olikt dagens polisregister över romer i Skåne.

När regeringen tillsatte en fattigvårdsutredning 1907 beskrevs romer som en samhällsfara. Utredningen fick i uppgift att inventera antalet tattare i landet, och utredarna lämnade senare förslag om att inrätta ett särskilt register över tattare för att kontrollera deras rörelser.

1934 genomfördes ännu en nationell kartläggning av romerna. Polisen i Malmö är den myndighet som tog uppdraget på störst allvar, vilket senare fick tidningen Arbetet att skriva artikeln »18 tattarsläkter i Skåne med 1 590 medlemmar – Kriminal-social utredningen blottar skrämmande bild«. I ett pm från Malmöpolisen, skriver Christian Catomeris, varnades för att en integrering av tattarna skulle orsaka oönskad rasblandning. Malmöpolisen krävde sterilisering för att lösa tattarfrågan.

Samma år, 1934, fick Sverige sin första steriliseringslag. Lagen utökades 1941 för att lättare kunna användas mot tattare. Detta skedde av »humanitära skäl i samhällets intresse«.

– Vi har i det här samhället alltid haft väldigt goda motiv för att klassificera och skilja ut olika etniska grupper, säger professor Stefan Jonsson.

Exakt hur många romer som utsattes för sterilisering är fortfarande ouppklarat, men det rör sig om minst 500 personer som klassificerades som tattare mellan 1935 och 1975.

Under samma tid hade Socialstyrelsen, mitt i andra världskrigets slutskede, beställt en ny tattarinventering och polisen ryckt ut över hela landet för att samla in romer. Dåvarande statssekreteraren Tage Erlander förklarade att syftet var att upprätta ett centralt register.

Regeringen bestämde sig 1956 för att utreda »zigenarnas situation«. När utredaren Carl Herman Tillhagen besökte myndigheter i Malmö fick han höra från en kommunalansvarig att »här hos oss delar vi in människor i A- och B-människor. A-människor är vanliga hyggliga svenskar, och dem tar vi hand om. B-människor, jo si det är tattare, zigenare och utlänningar. Dem ger vi fan i.«

Så sent som 1976 avslöjade tidningar att ett tiotal fångar på Hall hade registrerats som tattare i sina akter. Då sa justitieminister Lennart Geijer att det var olämpligt.

I onsdags bad justitieminister Beatrice Ask, å Sveriges vägnar, om ursäkt till de romer som registrerats av polisen i Skåne. Det är svårt att inte se veckans avslöjande i Dagens Nyheter i historiens ljus.

– Den här sortens kategorisering skapar en etnisk grupp och cementerar den som särskild i förhållande till övriga samhället, vilket utgör en grund för fortsatt diskriminering. Det blir extra tydligt när barn föds direkt in i polisens register, säger professor Stefan Jonsson.

Femhundra år efter de första skriftliga källorna på existensen av romer i Sverige betraktas de fortfarande inte riktigt som svenskar.

Typiskt svenskt.