Växtvärken

Sverigedemokraternas sympatisörer får knappt plats i lokalen en trappa upp i ett mörkt industriområde i Göteborg. Efter valet planerar de att flytta till större, skaffa skylt på dörren, besöksadress och heltidsanställd personal. Den nya ledningen vill satsa på öppenhet, nå fler.

Ur en gammal skinnsoffa reser sig en man i smårutig skjorta och harklar sig.

– Kanske vi skulle gå ihop i partiet och skänka pengar till Filippinerna. Det viktigaste är att de stackars människorna får hjälp, men det skulle också se bra ut, säger han.

Runt bordet mumlas det gillande.

– Ta hit dem till Sverige hela gänget!

– Ja, de har nog större behov än många andra som kommer hit.

En kort kvinna i svart lugg, jeans med nitar och mönstrad kofta ställer sig framför det trettiotal män och de tre kvinnor som dykt upp den här kvällen.

– Jag heter Sara-Lena Bjälkö och är er valombudsman. Jag är till för er när ni behöver hjälp och stöd. Här i Göteborg ligger ni ju väldigt bra till men det finns fortfarande i Västra Götaland lite vita moln där jag ska arbeta mig fram.

När hon ville engagera sig i partiet före förra valet fanns det ingen förening hemma i Falkenberg. Så hon startade en. Nu gör hon samma sak i andra kommuner.

Sara-Lena Bjälkö är anställd för att bygga folkrörelse.

Sverigedemokraterna växer i opinionsmätningar, men också i sig självt. För fyra år sedan hade de omkring fyratusen medlemmar, i dag är de elvatusen. Om valresultatet landar där partiet tror, mellan nio och tolv procent, då behövs det människor som kan stå på listorna. Många människor.

Sverigedemokraterna räknar med att dubbla antalet förtroendevalda. I dag har partiet 612 kommunala mandat och 59 av dem står tomma. På 60 av dem sitter politiska vildar, enligt tidskriften Expo.

Det är därför partiet har rekryterat personal för att bygga upp lokalföreningarna. För att bli en stor folkrörelse måste sverigedemokraterna samla gräsrötterna och växa underifrån. Det är svårt att kombinera med att vara Sveriges mest toppstyrda parti.

Göteborg till exempel, har alltid varit ett starkt distrikt med många medlemmar. Härifrån kommer Mikael Jansson, partiets förra ledare. Göteborgarna är kända för att säga emot partiledningen. De har varit emot partiets nya socialkonservativa inriktning, de har varit missnöjda med tillämpningen av nolltoleransen. Sådant ses som illojalt i sverigedemokraterna.

På mötet i Göteborg säger ingen längre att det var fel att utesluta lokalprofilen Patrik Ehn för hans tidigare samröre med nazistiska och extremistiska rörelser. Det märks en viss irritation över dubbla måttstockar, det viskas om att partiledningen inte reagerat tillräckligt hårt på Jonas Åkerlunds uttalanden om att invandrare är parasiter.

Men i ett hörn står ett stort plakat med Jimmie Åkessons ansikte.

– Nolltoleransen har inte varit negativ, medlemsutvecklingen har varit fantastisk sedan dess. Vårt mål är att driva detta framåt, inte sätta käppar i hjulet för partiet, säger Jimmy Ståhl, tidigare ombudsman för Hamnarbetarförbundet, numer sverigedemokrat.

Valombudsmannen Sara-Lena Bjälkö har slagit sig ner på stolen bredvid.

– Det är som jag säger. Man får förlita sig på att de gör rätt i ledningen, det får man ju, säger hon.

Jimmy Ståhl pausar lite. I Göteborg är man trött på att beskrivas som en falang som är emot partiledningen. Men fortfarande gillar man inte allt de har för sig i Stockholm.

– Är det något man inte tycker är bra får man ju driva det på landsdagarna, säger han.

– Jo, men jag menar man får ju ändå förlita sig på att Jimmie och de vet bäst, säger Sara-Lena Bjälkö.

I Göteborg har hon inga svårigheter att hitta folk till listorna. Nästan alla i partilokalen har anmält sitt intresse. En liten man i mustasch berättar entusiastiskt om hur han skickat in utdrag ur belastningsregistret till partiet på riksnivå. Sedan tittar han på anteckningsblocket.

– Så är det i alla partier så det behöver du inte skriva, säger han.

Rekryteringsresa. Sara-Lena Bjälkö (t h) är en av sverigedemokraternas ombudsmän som på heltid jobbar med att bygga upp lokalavdelningar inför valet.

Fast så är det inte i alla partier.

Partier brukar ha regionala riksdagslistor och provval. Partier brukar inte kräva att få godkänna kandidater som ställer upp lokalt. Enligt den senaste sammanställningen från Aftonbladet har 54 sverigedemokrater slängts ut ur partiet sedan förra valet. Det är en av anledningarna till att listorna kontrolleras noga.

Det finns en oro för hur man ska klara en framgång i valet.

De som förväntade sig att sverigedemokraterna skulle göra en Ny Demokrati och implodera vid riksdagsinträdet för fyra år sedan kände inte till hur hårt arbetande och samspelta de som valdes in var. Visserligen har två sparkats ut och en lämnat sedan dess, men det var inte i riksdagsgruppen de stora problemen dök upp. Kommuner och landsting dränerades på sverigedemokrater med politisk erfarenhet, med många lokala konflikter som följd. Ännu värre riskerar det att bli efter det här valet, när fler måste flyttas upp för att fylla riksdagsmandat och tjänstemannaposter.

Det ger både kompetensbrist i lokalpolitiken och ett betydligt större riksdagskansli. Det som i dag beskrivs som ett kompisgäng och deras flickvänner kommer att breddas. Frågan är om den hårt styrande ledningen kan hantera det.

I opinionsmätningarna ligger sverigedemokraterna stadigt på drygt nio procent. Men det finns tillväxtpotential. Man kan till exempel titta på siffror från Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier. De mäter sympatier på en sjugradig skala, i stället för att fråga vad man skulle rösta på om det vore val i dag. I mätningen från oktober är sexton procent positiva till sverigedemokraterna, för ett år sedan var den siffran åtta procent.

Men ska man vara Sveriges tredje största parti också på sikt kan man inte leva på en fråga. Särskilt inte om inget annat parti håller med om den frågan.

Man kan tolka Jimmie Åkessons intervjusvar i Svenska Dagbladet i söndags utifrån den vetskapen.

– Jag säger nu: Om ni har problem med att prata om invandringspolitiken, så kan vi prata om något annat, helt förutsättningslöst, sa han.

Ledningen vill bredda partiet. Verka mer pragmatiskt, ett parti som kan diskutera allt med Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven.

Reaktionerna var intressanta. Sd-motståndare tyckte att tidningen var för snäll. I partiet tyckte man tvärtom. Partiföreträdare ute i landet berättar att de blev nerringda. Medlemmar och aktiva rasade så mycket över Jimmie Åkessons uttalande att han fick pudla i efterhand. I partiet var man inte intresserad av någon breddning. Den här folkrörelsen hade de engagerat sig i för en enda frågas skull.

Det kanske största problemet för ett parti som ökar snabbt är att klara återväxten utan att splittras. Det finns i dag ett väldigt litet utrymme för andra åsikter än partiledningens.

Konflikten mellan ungdomsförbundets ledning och partiet har varit välbevakad de senaste två åren. De unga har kritiserat de äldre i inställningen till Israel och Palestina, för den socialkonservativa inriktningen och för att Erik Almqvist tvingades lämna efter järnrörsskandalen. Straffet: ut ur värmen, det vill säga sparkas från riksdagskansliet och få det ekonomiska stödet indraget.

Till landsdagarna i helgen förslås flera stadgeändringar som stryper ungdomsförbundets inflytande ytterligare i partiet. Förlorad rösträtt på landsdagarna, förlorad plats i partistyrelsen.

– Det är klart att vi kan kandidera till partistyrelsen på samma sätt som alla andra, men jag tycker att det finns en viktig poäng i att den som sitter där känner att den officiellt företräder SDU:s 3 300 medlemmar, säger Gustav Kasselstrand.

Dessutom föreslås att partiet ska godkänna alla sidoorganisationers stadgar. SDU är rädda att det kan få Ungdomsstyrelsen att fortsätta vägra att ge dem stöd, med hänvisning till att man inte uppfyller kraven för en demokratisk och självständig organisation.

Men ungdomsförbundet, uppger källor till Fokus, har bestämt sig för att inte försöka fälla stadgeändringarna på kongressen, eftersom man då måste fälla hela förslaget, vilket skulle leda till ännu en medial konflikt.

Det har funnits önskemål inom SDU om att ledningen ska tagga ner från medlemmar som tycker det är problematiskt att ungdomsförbundet uppfattas som bråkigt. Förbundsledningen har försökt bättra på relationerna med partiet, och bett om ett möte med det verkställande utskottet för att prata ut. Men partiledningen vill inte ta emot den utsträckta handen.

Och för några veckor sedan rasade chefsideologen Mattias Karlsson och partistyrelseledamoten Richard Jomshof på Gustav Kasselstrands facebooksida för att ungdomsförbundet hade antagit ett idéprogram med tydlig nationalistisk prägling.

Det verkar inte bara vara den ena sidan som bråkar.

Ungdomsförbund brukar vara en viktig plantskola för partier. Med sverigedemokraternas brist på folk har det historiskt varit vanligare än i andra partier att gå direkt från SDU till viktiga poster.

Ett folkrörelseparti värnar sina sidoorganisationer. Men samtidigt som sverigedemokraterna anställer människor för att bygga upp partiet och klara ett ökande väljarstöd, motarbetar partitoppen den naturliga underifrånrörelsen. Helst vill man se en helt annan ledning för SDU. Det är svårt att kombinera den sortens kontrollerande styre med att vara en växande rörelse.

Artikeln bygger bland annat på ett tjugotal intervjuer med sverigedemokrater och SDU:are på olika håll i landet.

Fakta | Sd:s landsdagar

Landsdagarna är sverigedemokraternas högsta beslutande möte och hålls vartannat år, i år i Västerås 22–24 november. 166 ombud med rösträtt ska välja partiledare och partistyrelse. Mötet ska bland annat behandla program om kriminalpolitik, arbetsmarknad och landsbygd samt 132 motioner. Källa: TT