Etzlereffekten

Vänsterpartister är roliga. För strax 97 år sedan bröt de sig ur socialdemokraterna, fast så låter det inte när man pratar med dem. De är fortfarande fixerade vid partiet som de en gång lämnade, vad det gör rätt. Och vad det gör fel.

Aron Etzlers nya bok om moderaterna, till exempel, den börjar med den här frågan: Är den rimliga förklaringen till socialdemokraternas förlustval 2006 och 2010 att partiet inte gick i takt med folket, att det befann sig för långt till vänster och därför nu måste röra sig högerut? Nej, lyder svaret 300 sidor senare. Föga förvånande förstås, att en före detta chefredaktör på Flamman som blivit partisekreterare för det lilla röda partiet, landar i den slutsatsen. Och lite trist, för när moderatanalysen ska baxas in i en ram som handlar om vad Stefan Löfven bör göra – eller inte – förlorar Etzler något av sin egen undersöknings styrka.

Hans svar om vad de nya moderaterna är, är nämligen intressanta.

Nej, säger Etzler, framgången handlar inte om kosmetiska pr-trick. Inte heller är grejen att nymoderaterna skulle ha rört sig mot mitten i sakpolitiken. Och nej, succén kan inte förklaras med att svenskarna blivit mer borgerliga. Men tittar vi på personfrågan – hur moderaterna lyft sina egna företrädare och sänkt de socialdemokratiska – då kan vi förstå. Säger Etzler. I strid med statsvetarkonsensus argumenterar han för tesen att Sverige har blivit ett land präglat av personval och negativa kampanjer. Han staplar opinionsundersökningar och forskningsrapporter som vedträn tills han fått en stabil trave bevis för att han har rätt.

Naturligtvis går det att invända. Den ideologiska analysen av nymoderaterna är hastig, Anders Borg nämns knappt alls. Trots tydliga ambitioner att söka svar i partiets historia också under förra seklet fastnar Etzler i 2002, år noll i nymoderaternas berättelse om sig själva. Och själva huvudanalysen lider av att dörrar stängts innan de ens öppnats. Tesen att svenskarna inte blivit mer borgerliga än tidigare hade kunnat drivas starkare om Etzler inte bara använt kvantitativa undersökningar där människor svarar på vad de tycker om sakpolitiken, utan också vågat ta in – och bemöta – mer svårmätta motargument om konservativa trender, en egofixerad populärkultur, medelklassens förändrade levnadsvanor, globaliseringens tryck på ett europeiskt land som försöker att vara annorlunda än resten av kontinenten.

Men, i grunden stör det läsupplevelsen lika lite som fixeringen vid socialdemokraterna. För på vägen mellan frågan och det givna svaret hinner Aron Etzler inte bara vända upp och ner på ett antal sanningar om moderaterna utan också beskriva hur politiker tänker, lever och andas. På det sättet är hans bok ovanligt osvensk. Den arbetar i en amerikansk genre, där facklitteraturens titlar alltid undrar »hur« och »varför«, och det inte duger att ha antingen bara gestaltning eller bara analys, utan minimikravet är att bådadera måste med. Där intelligenta författare också vågar lita på att läsarna är intelligenta.

Önskar man något efter att ha slagit ihop pärmarna är det att flera skulle göra som den vänsterpartistiska partisekreteraren. Etzlereffekten kan vi kalla det.

»Reinfeldteffekten – hur nya moderaterna tog makten över Sverige och skakade socialdemokraterna i grunden« ges ut på Karneval förlag.