Statsminister med bekymmer

Efteråt skrev journalisterna om hur smart Janne Larsson var. Valledaren hade kallat till presskonferens en nyhetsfattig förmiddag i början av veckan. Han visste hur man sa ingenting nytt på ett sätt som lät förtroligt. Han gled snabbt in i lokalen, dunkade en twittrande TT-reporter i ryggen, sa att i valrörelsen måste vi alla prata om sakpolitik hellre än om spel och ägnade sedan fyrtio minuter åt sin presskonferens om strategi.

– Är du socialdemokraternas svar på moderaternas Per Schlingmann, frågade en av tv-reportrarna och sträckte fram sin mikrofon.

– Jag skulle snarare säga att Per Schlingmann på sin tid var moderaternas svar på socialdemokraternas Jan Larsson, svarade valledaren och i rummet möttes journalisternas blickar och inga leenden doldes.

De hade sett hans röda skägg och lockar förut. De kände honom. Han hade varit Göran Perssons presschef, planeringschef, statssekreterare. Hållit sig borta – kommunikationschefsjobbet på Nordea – när det krasade som mest i partiet. Han är, beroende på vem man frågar, snäll och hänsynslös.

När han i måndags läste upp socialdemokraternas stora berättelse om Sverige, då gjorde han det med högre trovärdighet än någon i det där partiet haft på länge. Berättelsen, det är pr-snack, spinndoktorlingo för politikernas bild av vad väljarna tycker är problem i tillvaron.

Den socialdemokratiska låter så här: Någonting håller på att gå sönder i Sverige. Moderaterna lovade lägre arbetslöshet och minskat utanförskap. Det var en bra ambition men de klarade inte av den. Detta trasiga Sverige ska socialdemokraterna laga.

I ett land där reklambranschpressens borgerliga chefredaktör skriver att det får vara nog med skattesänkningar och fler tycker att landet är på väg åt fel håll än åt rätt, där är den berättelsen ingen orimlig valstrategi.

Skolresultateten sjunker, arbetslösheten stiger. Det ska socialdemokraterna laga.

Det kanske räcker för att vinna valet. Men kan de infria sitt löfte om det blir så?

Socialdemokraterna försöker placera konflikten i svensk politik mellan skattesänkningar och välfärdssatsningar. Det låter som klassisk socialdemokrati och skapar en bild och en förväntan om att en sådan regering kommer att lägga en massa pengar på välfärd. Problemet är bara att det inte finns särskilt mycket pengar.

Reformutrymmet för nästa mandatperiod är minimalt, oavsett om man tittar på finansdepartementets eller Konjunkturinstitutets prognoser. Det oroar även ekonomerna på Sveavägen 68. Ladorna är tömda och fälten är brända, som valgeneralen uttryckte det på sin presskonferens på samma adress. Hur ska man då kunna laga Sverige?

I budgeten som socialdemokraterna la i höstas skrapade man ihop resurser genom att utgå från att femte jobbskattavdraget inte genomförs. Dessutom fick man in pengar på till exempel  höjd restaurangmoms och höjda arbetsgivaravgifter för unga. Men om Stefan Löfven blir statsminister kommer femte jobbskatteavdraget vara genomfört och bli kvar, vilket leder till ännu mindre pengar att lägga på jobb och välfärd.

Rent valstrategiskt är socialdemokraterna inte särskilt oroliga. Även om regeringen, säger socialdemokrater nära toppen, av taktiska skäl inte föreslår ett sjätte jobbskatteavdrag kommer de borgerliga partierna att förknippas med drömmar om lägre skattekvot. Alltså blir det en konflikt mellan skatter och välfärd oavsett.

Det där säger ju egentligen ganska lite om vilken förmåga socialdemokraterna kommer ha att skriva slutet på sin berättelse. Fast det väcker stora förväntningar.

Den som till exempel räknar med en återställd a-kassa, 80 procent av inkomsten till 80 procent av löntagarna, kommer att bli besviken. En »lagad« a-kassa kan visa sig vara en där betydligt färre får så mycket.

Den som hoppas på en mer generös sjukförsäkring, riskerar också att bli missnöjd. Visserligen pratar socialdemokraterna om höjda tak och slopad bortre gräns, men svårigheten är egentligen en annan. Sjuktalen ökar redan nu och väntas fortsätta, vilket gör att kostnaderna för försäkringen stiger, oavsett förändrade regler. Antingen kommer socialdemokraterna behöva kräva att Försäkringskassan gör hårdare bedömningar – och göra sina sympatisörer snopna för det – eller se sitt budgetutrymme ätas upp av de ökande kostnaderna – och göra dem som längtar efter »lagad« skola eller »lagad« järnväg besvikna för det.

Ställer man frågor om det där med pengarna, säger de också att det kanske inte blir så mycket omplåstrande av landet till en början. De talar om försiktig policy. Ett litet, långsamt steg i taget. Stora förändringar ska man kanske inte räkna med förrän i en andra mandatperiod.

Om de väljare som hade hoppats på ett lagat Sverige går att entusiasmera en gång till.

Diffusa kanter. Valledaren Jan Larsson har svårt att peka ut skillnaden mellan sitt eget partis ambitioner och moderaternas.

Risken för besvikelse bygger Stefan Löfven också in i sin kommunikation. Sedan han blev vald har han ägnat sig åt en tyst taktik. Fördelen är att olika människor kan projicera sina egna förhoppningar på det socialdemokratiska projektet.

Visst har det kommit konkreta policyförslag. Fler högskoleplatser, slopat Fas 3, 90-dagarsgaranti, förändrad arbetsförmedling och arbetsmiljösatsningar. Partisterna pratar dessutom om Mårten Palmes pågående arbetsgrupp för sänkt arbetslöshet. Men jämfört med till exempel moderaterna inför valet 2006 är socialdemokraterna fortfarande luddiga. Det gör att skillnaden mellan moderaterna och socialdemokraterna kan uppfattas som större än vad den är. Och att den väljare som läst in sina egna drömåtgärder i Stefan Löfvens vaga politik riskerar att vakna upp med baksmälla efter valet.

Den tredje risken för besvikelse är själva regeringsfrågan. Stefan Löfven ser ut att få sitta med en så svag minoritetsregering att det inte blir så mycket laga överhuvudtaget. Statistiska centralbyråns partisympatiundersökning i veckan pekade ut honom som blivande statsminister. Tillsammans med miljöpartiet bildar han ett större block än det borgerliga. Men den bekräftade också hur svajigt läget är. Alla partier utom miljöpartiet tappar väljare till sverigedemokraterna, värst är det för moderaterna.

Stefan Löfven måste ha med sig ett tredje parti. Någon väljargrupp kommer att bli besviken. Antingen den som röstar på socialdemokraterna och hoppas på ett samarbete med vänsterpartiet eller den som vill att det ska bli folkpartiet.

För att inte tala om när det sedan ska göras faktisk politik. Där räcker det med miljöpartiet för att det ska bli problem. Ta socialdemokraternas skollösningar till exempel, som Stefan Löfven presenterade i en debattartikel i veckan. En av de viktigaste gäller att kommunerna ska få större inflytande över vilka friskolor som får etablera sig. I den frågan tycker miljöpartiet tvärtom. Slopad restaurangmoms är de båda partierna inte heller ense om. Eller inställningen till det femte jobbskatteavdraget.

Löftet att laga Sverige låter kanske inte särskilt hårt. Men vagheten lägger grund för höga förväntningar. Svenskarnas bild av skillnaderna i politiken överensstämmer inte alltid med verkligheten. Det vet också socialdemokraternas partistrateger, de utnyttjar det i sin konflikt mot regeringen om skattesänkningarna. Men att skapa en känsla av vad ett parti ska göra har lett till besvikelse förut. Fråga de alliansväljare som räknade med Las-avskaffande och slopad värnskatt, om inte under första mandatperioden så i alla fall under andra. Eller fråga de folkpartiväljare som trodde på partiets utfästelser om att skolresultaten skulle vara bättre redan 2010 och i veckan fick läsa om Sveriges ras i Pisa-mätningen.

Känslan av att landet är på väg åt fel håll, att det behöver lagas, är i sig diffus. Den är svår att sätta plåster på.

Tage Erlander pratade om de stigande förväntningarnas missnöje, tanken om att när människor får det bättre och samhället blir rikare skapas en längtan efter att staten ska göra mer och fortare. Vilka stigande förväntningar ligger på ett socialdemokratiskt parti som lovat att laga Sverige? Som strategi för att vinna valet är det nog ett bra löfte. Efter valet kan det visa sig betydligt mer riskabelt.

Och kan man ens laga något om man inte har högre ambitioner än regeringen? I sin berättelse om Sverige skriver socialdemokraterna att regeringens ambition har varit rätt, problemet är bara att alliansen inte lyckats infria sina mål.

När Jan Larsson läste upp sin berättelse i måndags frågade radions politiska kommentator efter större ideologiska skillnader:

– Du säger att innehållet är det viktigaste. Ingenstans i det här pappret hittar jag ordet rättvisa. Det står ingenting om ökade klyftor, sådant ni gillar att prata om, som har hänt under den här mandatperioden och som ni är emot. Hur kommer det sig att ni inte prioriterar den frågan?

Valgeneralen sa emot några gånger. Bara för att det inte står i pappret är det inte oväsentligt. Ibland måste man välja bort.

– Men, fortsatte reportern, bilden av det här blir lite grann som att okej, de borgerliga hade bra ambition, men de har inte lyckats klara av den. Nu får vi byta kapten för vi klarar deras ambition. Vad är egentligen skillnaden mellan deras ambition och er ambition när man inte har med det här med rättvisa?

– Rättvisan finns ju där, sa Jan Larsson.

– Men den står inte med ett enda ord i det här, vidhöll radiojournalisten.

De fortsatte tjafsa ett tag.

– Men grundfrågan är, sa radiojournalisten igen, vad är skillnaden på er och regeringens ambition?

– Det är ju en skillnad, att vi står upp för rättvisa. Ambitionsnivån när det gäller att minska arbetslösheten, där är vi överens, om de nu verkligen står för att minska arbetslösheten. Det var väldigt längesedan jag hörde en moderat prata om arbetslösheten. Men där är vi överens i sådana fall. Vi har ingenting emot ett minskat utanförskap heller så klart. Sedan om det var deras eller vår ambition från början, det kan väl statsvetarna diskutera.