Gamla meriter

I sitt sommarprat från 1984 liknar Jan Guillou sig själv och sina kompisar, »journalister som verkligen vill slåss för en god sak«, för riddarna kring runda bordet. Göran Skytte blir sagans Sir Gawain, Staffan Heimerson den blonde Prins Valiant, Jan Myrdal är Kung Artur, Göran Rosenberg Sir Parsifal. Han avslutar: »Själv blir jag, i all blygsamhet, Sir Lancelot. Franskättad och för ädel för att kunna ljuga.«

Han säger att det ska förstås skämtsamt, »möjligen bara halvt på skämt«. Men på ett djupare plan säger det en del om Guillous självbild att han fantiserar om sig själv på det här sättet. Det är nog i ljuset av det som den senaste tidens händelser kring hans person ska förstås. För en riddare är begrepp som heder och ära helt centrala, och triggar i gång fightinstinkterna. Han gör det dessutom gärna inför öppen ridå. Och vi andra ser honom gärna slåss. Det är egentligen det som är det väsentliga för publiken, snarare än om han har rätt i sak.

När Fokus åt lunch med honom för några år sedan förklarade han att »Jag brukar vinna debatter, för där är det brutalitet, snabbhet och hänsynslöshet som gäller, snarare än ett förhållande till sakfrågan«. Illustratören Jane Bark ritade av honom kisande, med en vilande men stridsklar lejontass till hand.

Och nog var det väl något av lejon över Jan Guillou i förra veckans direktsända debatt i SVT:s »Gomorron Sverige«, den som genast blev smått legendarisk. Det var ju som taget ur en naturfilm. Den gamla alfahannen blir utmanad, men gör processen kort med sin kombattant genom en imponerande effektiv maktdemonstration. Herre på täppan, åtminstone ett tag till.

Det lejonlika förtogs kanske något av att han inte kunde låta bli att berätta lite om sin egen förträfflighet också. I sin iver att platta till journalisten Paul Frigyes, som i sin nya bok gjort ett försök till genomlysning av fenomenet Guillou, medvetet icke-auktoriserad av huvudpersonen själv, började han skryta om sina betyg. Titta här vilka fina betyg jag fick i ordning och uppförande! Titta här, jag fick till och med stipendium! Ska det vara någonting för en sjuttioåring att yvas över, att han fick fina betyg i ordning och uppförande och biologi en gång i världen på realskolan?

Den andra diskussionen rörde sig också på klassisk sandlådenivå. Den handlade om huruvida Jan Guillous pappa var hjälte eller inte. Jan Guillou sa att han var det.

I Jan Guillous världsbild är mörka makter ute efter hans riddarheder. I det där sommarprogrammet från 1984 fruktade han den dag då han kan beslås med osanning. Då kommer han att slitas i stycken av drevets jakthundar (det vill säga journalister – undantaget de egna riddarkompisarna kring det runda bordet har han inte mycket till övers för dem): »Den stunden står skadeglädjen högt i tak«, mässade han. »Den malliga jäveln fick vad han förtjänade.«

Han kom undan den här gången. Drevet hann aldrig ta fart. Paul Frigyes blev alltmer osäker där i tv-studion. Jan Guillou kallade det i Aftonbladet för »blitzkrieg«  – seger på en dag och menade i Sveriges Radio att vissa tidningar efteråt »dröp av sorg över att projektet inte lyckades«.

När kamerorna släcktes bad Jan Guillou segervisst Paul Frigyes om en autograf i sitt exemplar av boken, för att han var övertygad om att boken skulle komma att dras in av förlaget efter hans uppvisning, vilket också hände, och att den därför skulle få ett bibliofilt värde. Paul Frigyes skrev »Snyggt jobbat, Jan. Paul«.

Jan Guillou sa i efterhand att han betraktade undertecknandet som en »reverens«, en vördnadsbetygelse. En djup bugning inför det kejserliga lejonet, Riddar Lancelot, som är för ädel för att kunna ljuga och därför inte kunde beslås med lögn den här gången heller.

Men det där är ju i och för sig inte helt sant. Jan Guillou har visst ljugit, också i sin journalistik. När han och kollegan Arne Lemberg skrev reportage om att de under fyra dagar rört sig i Stockholms undre värld hade de i själva verket bara köpt en k-pist en av dagarna (på Sergels torg, men i reportaget förlade de köpet till Mariatorget av dramatiska skäl). Resten av tiden satt de på krogen Tennstopet, det har Jan Guillou själv berättat i sin självbiografi.

För alla oss som inte kunnat läsa boken är det inte lätt att veta säkert, men när Jan Guillou kallar Paul Frigyes bok för »karaktärsmord«, skulle det då inte kunna vara en guillousk överdrift av samma slag som när han kallade Ingvar Oldsberg »en skam för manssläktet« efter att ha förlorat en match i »På spåret«? När han säger i radions »P4 Extra« att han hade varit tvungen att ta livet av sig om det skulle vara så att Frigyes hade rätt i bokens anklagelser, kan det då grunda sig i en väldigt hög uppfattning om den egna äran, snarare än att uppgifterna i boken faktiskt skulle vara extremt graverande? Det finns en del som tyder på det.

När Paul Frigyes i den famösa morgon-tv-debatten säger att Jan Guillou hittills själv fått styra berättelsen om sig själv så är det delvis sant och delvis inte. Sant på det sättet att en person med ett så starkt hedersbegrepp aldrig frivilligt skulle vilja släppa ifrån sig kontrollen över den officiella historieskrivningen om sig själv, vilket den senaste episoden också visar. Inte sant, för att det knappast går att hålla sig med enbart en officiell historieskrivning om man samtidigt är en del av de mediala berättelser som ständigt skrivs och skrivs om, i ögonblicket. Där möter hans egen självuppfattning mediepublikens uppfattning om honom i en intressant dubbelexponering.

Jan Guillou tror naturligtvis själv att han är känd som Jan Guillou, bekämparen av orättvisor, vinnaren av Stora journalistpriset, den som oförtrutet fortsatt att säga sanningen när andra ljugit eller tigit, den som fortsatt slåss när andra vikt ner sig. Och han har verkligen de journalistiska bragderna att backa upp det med. Problemet är bara att de ligger så långt bort i tiden nu. Vem kan längre – bortsett från Jan Guillou själv, en handfull fackhistoriker och möjligen några gamla lärare på journalisthögskolan – redogöra för turerna i IB-affären? Och hur var det nu med Geijer och prostitutionen? Keith Cederholm – ringer det en klocka där någonstans? Nyheter är färskvaror, och även stora, viktiga avslöjanden glöms bort.

Det Jan Guillou i själva verket är känd för är att han är Jan Guillou, offentlig person. Han förekommer kontinuerligt i medier. Och det är sällan som ridderligt sanningsvittne, utan det kan lika gärna vara »På spåret«, eller i jaktprogram i TV4, eller att han kritiserar Svenska Akademien när de delat ut ett Nobelpris som han tycker är pinsamt (han har inte så mycket till övers för prisvinnande litteratur).

Hur var det nu igen? Jan Guillou dömdes till fängelse för spioneri efter avslöjandet av underrätttelseorganisationen IB, ett avslöjande som gjorde honom till rikskänd journalist. I dag är Guillou snarare mer känd för att vara känd. (Foto: TT, 1974)

Om man som journalist i dagens medielandskap läser Jan Guillous egen bok om sig själv, »Ordets makt och vanmakt«, kan man drabbas av en nästan svindelliknande avundsjuka. Det inträffar till exempel när Jan Guillou som helt outbildad och oprövad reporter, utan egentligen några ambitioner åt det hållet heller, åker runt en sommar genom Europa med feta förskott på fina hotell och oklara arbetsuppgifter, för att då och då rapportera hem till reportagetidningen FiB/aktuellt. Det var så karriären började en gång i tiden. Så ser det knappast ut längre i branschen.

För ett år sedan gick Mats Svegfors, tidigare chef på Svenska Dagbladet och Sveriges Radio, ut med siffror som visade att så många som 25 procent av de anställda på svenska dagstidningar hade försvunnit de senaste tjugo åren. Och i år har ytterligare varsel gått som lämnat hål på redaktionerna. Samtidigt har medielandskapet blivit större. Färre journalister ska göra mer innehåll, i fler kanaler. Dessutom tycks alla vara mitt uppe i värsta klickjakten – diskussioner om journalistisk kvalitet har fått ta flera steg tillbaka till förmån för den mycket mer mätbara diskussionen om journalistisk räckvidd. Allra flest klick får man om en nyhet blir viral, alltså att en stor mängd människor sprider den via sina nätkontakter.

Hur gör man en grej viral? Sveriges Radios Martin Jönsson berättade nyligen att två brittiska journalister bjudits in till Radiohuset för att förklara det. De hade funnit en enkel formel: LOL+OMG+WTF. Mediekonsumenten ska alltså skratta, häpna och förfasas. Det är de instinkterna som gör att man vill dela en grej. Bäst är om man kan kombinera alla tre.

I ett sådant medielandskap mår Jan Guillou bra. Inte journalisten, men mediepersonen. Han är en av de där som alltid levererar, enligt ett recept som man känner igen. Filip och Fredrik berättade en gång om hur man som nyhetsreporter på Aftonbladet alltid kunde ringa upp Robert Aschberg om man ville ha en kritisk röst till en artikel. »Vill du att jag ska rasa?«, frågade han beredvilligt. »Okej, då rasar jag.« Billig och enkel journalistik. Bra klickfaktor.

Medierna håller sig med ett helt persongalleri av sådana här figurer. Det är som en modern variant av commedia dell’arte, den speciella form av folklustspel med ständigt återkommande karaktärer som växte fram på 1500-talet. De hade Pajazzo, Harlekin och Columbine. Vi har Björn Ranelid, Leif GW Persson, Tommy Körberg, Blondinbella och Marcus Birro. Smått osannolika personer som man kan snyta fram ur rockärmen och som alla har talang för att locka fram LOL-, OMG- och WTF-reaktioner.

Och så Jan Guillou då, avgjort intelligent och alltid i opposition. Överklass, vänster, »osvensk« och antietablissemang. Lite mer skrämmande än GW, lite mer sansad än Ranelid. Alltid beredd att försvara sin heder och alltid beredd på strid. Men vilken riddare är han egentligen, i publikens ögon: Riddar Lancelot eller Don Quijote?

Jan Guillou fyller 70 år den 17 januari. Det är i skrivande stund ännu oklart om Paul Frigyes Jan Guillou-bok »Höjd över varje misstanke« återigen kommer att ges ut på Norstedts.