Utrikes

Världskrigets vålnad

Text: Henrik Berggren

Publicerad 2014-01-17

Bild: Stefan Rosseau/TT

Nästan femtio år efter första världskrigets utbrott, närmare bestämt den 19 mars 1963, hade musikalen »Oh, What a Lovely War« premiär på Theatre Royal Stratford East i London. Skådespelarna var klädda i clownkostymer och stålhjälmar; på en teleprinterskärm ovanför scenen rullades statistiska krigsuppgifter av slaget: »28 000 döda, 5 meter vunna«. Slagnumret, en public hall-dänga från 1917:

Up to your waist in water,

Up to your eyes in slush

Using the kind of language,

That makes your sergeant blush;

Who wouldn’t join the army?

That’s what we all inquire,

Don’t we pity the poor civilians sitting beside the fire?

Kritiken var ljum. De flesta recensenter ansåg att »Oh, What a Lovely War« slog in öppna dörrar. Enligt The Times var antikrigsbudskapet ett perfekt sätt att framstå som engagerad samhällskritiker utan risk för att väcka anstöt. Det var kanske inte helt sant; i mitten av sextiotalet fanns ännu sjuttio- och åttioåringar som deltagit i skyttegravarna och en del av dem gillade inte att deras insatser framställdes som ett uttryck för kollektivt vanvett. Fast hos publiken blev pjäsen en stor framgång, vandrade vidare till Broadway följande år och fördes upp på vita duken 1969 av Richard Attenborough med Vanessa Redgrave, Laurence Olivier och en rad andra stjärnor i rollistan.

Sextiotalet med dess bubblande framtidstro och ystert valpiga popkultur var inte intresserat av första världskriget som historiskt fenomen. Vem orkade reda ut Balkankrigen, två stycken dessutom, Entente Cordiale och centralmakterna, skottet i Sarajevo och den lille tuberkulöse Gavrilo Princip, julikrisen, Schlieffenplanen och alla de komplicerade turerna som kastade in världen i ett fyra år långt krig som kostade 9 miljoner döda soldater?

Ur sextiotalets perspektiv var det inte orimligt att nonchalera »det stora krigets« komplexitet. Tidens oro handlade inte om stökiga länder på Balkan, kampen om kolonier eller aggressiv stormaktsnationalism utan om risken för ett tredje världskrig. Det stora hotet var den ideologiska kampen mellan öst och väst, rädslan för att fåfänga och osäkra militärer skulle trycka på knappen.

Efter 1945 hade den europeiska kontinenten äntligen – tycktes det då på sextiotalet – befriats från den nationalistiska konkurrensens förödande gift. Politiker från vänster till höger byggde socialt inkluderande välfärdsstater och prisade internationellt samarbete i EEC, EFTA och FN. Första världskriget var föråldrat, redan femtio år efter att det trasat sönder Europa. Maximkulsprutor, taggtråd och stridsgas var nostalgiska artefakter, sedda genom John Lennons rosafärgade mormorsglasögon.

I dag, ytterligare ett halvsekel senare, är situationen inte lika enkel.

Fransk front.Marine Le Pen firar framgångarna på Front Nationals partikongress i Marseille i september 2013. (Foto: Claude Paris/TT)

Det finns inte längre några veteraner kvar från första världskriget. Den sista som deltog på ententens sida var Florence Green som serverade mat i RAF och dog 2012; centralmakternas sista överlevande soldat, Franz Künstler, avled 2008. Ändå är det första världskriget närmare i dag än någonsin efter 1945.

Europa år 2014 påminner mer om hur kontinenten såg ut 1914 än under det kalla kriget. Nationer som tycktes försvunna har återuppstått, nya har tillkommit, med resultatet att Europakartan än en gång blivit en färgglad mosaik av möjliga konflikthärdar.

Sovjetunionen har fallit, men i stället har vi fått ett lika odemokratiskt som geopolitiskt lättstött Ryssland. EU framstår allt mer som en modern version av det habsburgska riket; byråkratiskt, övertungt och oförmöget att få de underordnade folkslagen att hålla sams. Storbritannien hotar med att lämna unionen, Frankrike känner sig i underläge mot Tyskland, som i sin tur har svårt att förstå varför de ska stå för notan när ekonomierna i söder krisar. I Grekland växer nazismen, i Ungern hetsar man mot romer, judar trakasseras i Malmö och i Belgien angrips kvinnor som bär slöja. Katalaner, skottar, flamländare vill avskilja sig från vad de betraktar som ineffektiva, utsugande eller arroganta nationalstatliga centrum.

Allt detta märks i den enorma flodvåg av litteratur om första världskriget som publicerats de senaste åren. Vår historiska sensibilitet har förändrats, inte minst när det gäller nationalismens kraft.

Efter andra världskriget ansågs skottet i Sarajevo – det vill säga den serbnationalistiske studenten Gavrilo Princips mord på den österrikiske tronföljaren ärkehertig Frans Ferdinand – främst ha erbjudit en förevändning för stormakterna att starta ett krig som de ändå ville ha.

Men ett av de många stora verk om kriget som publicerats under det gångna året, den internationellt rosade »The Sleepwalkers« av Cambridgehistorikern Christopher Clark, inleds snarare med att betona den serbiska nationalismen som drivande faktor:

»Strax efter klockan två morgonen den 11 juni 1903 närmade sig 28 serbiska arméofficerare huvudingången till det kungliga palatset i Belgrad …«

De sammansvurna soldaterna söker igenom palatset och lockar fram kungen och drottningen genom att försäkra att de inte ska komma till skada. Det kungliga paret skjuts direkt när de visar sig. Därmed var klanen Obrenovic avsatt som kungadynasti i Serbien till förmån för pretendenten Peter Karadjordjevic, som ruvade i exil i Schweiz.

Sedan ger oss Clark sextio täta sidor om Serbiens historia, från självständigheten från Ottomanska riket 1878 till första världskrigets utbrott. Den politiska drömmen är att förena alla serber i ett land och alla medel är tillåtna. Landets illitterata bondeklass hetsas med militant nationalism, Frankrike bekostar upprustningen av den serbiska armén till en regional maktfaktor. Stundtals är det politiska livet i Belgrad mer eller mindre kriminellt: skjutvapen i parlamentet, lönnmord och hemliga sällskap som Svarta handen. Efter 1908, då Österrike-Ungern inkorporerar serberna som bor i Bosnien och Hercegovina, blir Wien huvudfienden. Det är ur denna våldsamma miljö, menar Clark, som studenten Gavrilo Princip träder fram den 28 juni 1914.

Och som läsare är man mottaglig. Omvärldens oförmåga att hantera upplösningen av Jugoslavien under 1990-talet har undergrävt vår tro på den internationella diplomatins dämpande effekt. Det ter sig inte längre lika orimligt att Europas stormakter skulle kunna ha ramlat in i ett oavsiktligt världskrig på grund av fanatiska nationalister. Som Clark påpekar: 1914 hade Ryssland och Frankrike knutit sina respektive öden till en oförutsägbar, instabil och stundtals våldsam liten stat på Balkan.

Meningarna om den serbiska nationalismens roll i första världskrigets utbrott är dock delade. I ett annat verk som utkommit under det gångna året, »Catastrophe. Europe Goes to War«, vidhåller den brittiske tidningsmannen och militärhistorikern Max Hastings den traditionella synen på krigets orsaker: det var Tyskland som ville ha krig och skottet i Sarajevo var enbart en ursäkt. »Serbien var ingen skurkstat«, skriver han.

Här får Kaiser Wilhelm II symbolisera allt som var fel med Tyskland. Kejsaren var en osäker, neurotisk man som pendlade mellan arrogant överlägsenhet och smickrande inställsamhet, vilket skulle spegla obalansen mellan Tysklands ekonomiska styrka och dess politiska inflytande i världen. Sett från Berlin tycktes omvärlden gadda sig samman för att hindra tyskarna från att ta sin rättmätiga plats i solen; först och främst Frankrike och Ryssland, som ingått en militär allians mot Tyskland på 1890-talet och sedan Storbritannien, som strax efter sekelskiftet anslöt sig till Ryssland och Frankrike på grund av upprustningen av den tyska flottan.

Enligt Hastings utgick den tyska regeringen från att det skulle bli krig förr eller senare, och ju förr desto bättre, det vill säga sommaren 1914. Därför drev den tyska regimen den habsburgska dubbelmonarkin framför sig. Om Österrike-Ungern gick till angrepp mot Serbien på grund av mordet på Frans Ferdinand skulle Ryssland vara tvunget att komma till Serbiens undsättning. Och om Ryssland hamnade i krig var Frankrike förpliktat att förklara Tyskland krig.

Så blev det också. Med Tysklands stöd ställde Österrike-Ungern ett ultimatum till Serbien den 23 juli: arrestera ansvariga medlemmar i Svarta handen och tillåt dubbelmonarkins representanter att delta i undersökningen. Enligt Winston Churchill var det ett av världshistoriens mest oförskämda brev. Det serbiska svaret var undanglidande, men gjorde inga eftergifter på de avgörande punkterna. Den 28 juli förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien, den 30 juli mobiliserade Ryssland, den 1 augusti gick Tyskland i krig mot Ryssland, och Frankrike i sin tur mot Tyskland.

Ett streck i räkningen för tyskarna blev dock att Storbritannien förklarade krig den 4 augusti. Den nominella orsaken var att Tyskland angripit det neutrala Belgien. Men som Hastings ser det var det en nödvändig åtgärd för att rädda det brittiska imperiet, ett argument som också den brittiske utrikesministern framförde i ett tal i underhuset på eftermiddagen den 3 augusti. Reaktionen väckte indignation i Tyskland; man hade hoppats att Storbritannien skulle förhålla sig neutralt i denna kontinentala konflikt. Det var inte helt gripet ur luften. Tyskland och Storbritannien hade aldrig fört krig tidigare. Däremot hade ju britterna stridit mot både fransmän och ryssar. Bitterheten mot det »svekfulla Albion« var stor.

I denna tolkning är kriget alltså mer eller mindre oundvikligt. Tyskland ville ha det och skulle ha fått det, so oder so. Bevisen består i första hand av den tyska krigsplaneringen, främst den berömda Schlieffenplanen för ett tvåfrontskrig mot Ryssland och Frankrike och olika uttalanden av den tyske stabschefen Helmuth von Moltke.

Men planer är inte detsamma som avsikter. Christopher Clark och Oxfordhistorikern Margaret MacMillan menar att Europas diplomater och statsmän i en blandning av inkompetens, förvirring och bristande kunskap förde sina egna länder till slaktbänken. Ett problem var den bristande samordningen mellan ländernas regeringar och deras diplomatiska representanter, som ofta drev en tämligen självständig utrikespolitik. Deras språkfärdigheter var heller inte alltid de bästa, den franske Londonambassadören talade knappt ett ord engelska.

Det som ledde fram till kriget var inte en plan, utan avsaknaden av en plan. Politiker och diplomater på båda sidor improviserade och tog ogenomtänkta beslut som till slut förde Europa till kanten av stupet. Inte minst var de ryska och franska garantierna att försvara Serbiens suveränitet fatalt ogenomtänkta. »Första världskrigets utbrott är inte en Agatha Christie-deckare där vi i slutet av boken kommer att upptäcka en mördare med en rykande pistol i orangeriet«, skriver Clark.

Kanske är det en myt att alla trodde att kriget skulle bli en snabb affär. »Nu släcks ljusen i Europa«, sa till exempel den brittiske utrikesministern Edward Grey, som också var en hängiven flugfiskare, »och de kommer inte att tändas i vår livstid.« Men få förstod omfattningen av den kommande katastrofen; krig framstod trots allt som en kalkylerad risk för att uppnå bestämda politiska mål.

Om Tyskland tillsammans med sina allierade var ansvarigt för första världskriget (vilket Versaillesfreden gjorde gällande) så finns det inte så mycket att säga – mer än att moralisera över de krafter inom det tyska riket som drev på. Men om det fanns ett kollektivt ansvar, om kriget startades av »sömngångare« – som Clark hävdar – uppstår frågan om vilka historiska omständigheter som skapade dessa maktmän som egentligen inte förstod vad de sysslade med. Och kanske än mer angeläget: Vilka är likheterna och skillnaderna mellan deras tid och vår?

Det finns förstås en avgrund mellan 2014 och 1914: kolonialismen. Kring förra sekelskiftet såg den genomsnittliga europeiska medborgaren världen som en helt igenom hierarkisk ordning. I toppen fanns de europeiska stormaktsfolken – främst britter, tyskar och fransmän. Lite till sidan stod de europeiska folk som lyckats skapa egna nationalstater även om de tappat inflytande under historiens gång, som svenskar, danskar, spanjorer och portugiser. I botten av den europeiska ligan hittade man alla de folkslag som inte lyckats etablera egna stater, framför allt de slaviska grupper som var inordnade i det habsburgska imperiet. Och sedan kom resten av världens befolkning, som skulle styras, civiliseras och exploateras av de europeiska stormakterna.

Vår tid präglas ännu av postkoloniala efterverkningar av »den vita mannens börda« och västvärldens långvariga ekonomiska försprång. Men i början av 1900-talet hade de stora västländerna direkt politisk kontroll över 85 procent av jordens yta. I dag har de forna kolonierna inte bara blivit självständiga, en del av dem utmanar också den euroamerikanska dominansen i allt från vetenskap till ekonomi. Och dagens europeiska extremnationalister verkar – än så länge – ointresserade av kolonial dominans; de tycks snarare vilja flytta längre in i grottan.

Kanske kräver en jämförelse mellan situationen då och i dag att man förflyttar sig utanför Europas gränser. Historiker liknar dagens konflikt mellan Japan och Kina med det tidiga 1900-talets rivalitet mellan Storbritannien och Tyskland: en växande kontinentalmakt mot ett örike som tappar kraft.

Samtidigt finns det oroande paralleller mellan perioderna 1890–1914 och 1990–2014 på europeiskt territorium. Den samtid som drev fram kriget är inte olik vår. Globaliseringen, vår tids stora tendens, är inte alldeles ny.

Decennierna kring förra sekelskiftet var en tid av intensiv ekonomisk utveckling. Levnadsstandarden steg, nya handelsvägar öppnades och tekniska landvinningar skapade nya storindustrier. Nationsgränserna var fortfarande porösa och man kunde resa genom Europa utan pass; det bodde omkring 100 000 tyskar i Storbritannien vid krigsutbrottet. 1913 skrev tidskriften The Economist entusiastiskt om internationaliseringen:

»Kapitalets vaksamma öga, som inte känner några nationella fördomar i jakten på hög avkastning och säkra investeringar, letar alltid efter nya möjligheter och smaken för resor ökar i takt med transportmedlen … De afrikanska öknarna, Kashmir, Kalifornien, Japan, Kanarieöknarna, Bermuda, den grekiska övärlden, Uganda, British Columbia är inte oåtkomliga för den moderne globetrottern …«

Men även arbetarna, som hade begränsade möjligheter att resa, kunde andligt känna sig delaktiga i en ny global gemenskap som medlemmar av den internationella arbetarrörelsen. Runtom i Europa samlades de socialdemokratiska partierna till kongresser som utlovade en internationell solidaritet som skulle göra framtida krig mellan nationerna omöjliga. Man studerade esperanto, som var framtidens språk. Och bredvid arbetarrörelsen fanns välmenande borgerliga fredsaktivister som ivrade för inrättande av en internationell domstol och delade ut Alfred Nobels nyligen instiftade fredspris.

Efteråt mindes den österrikiske författaren Stefan Zweig sin kosmopolitiska entusiasm: »Hur meningslösa, sade vi oss, är inte gränser, när ett flygplan kan korsa dem med lätthet, hur provinsiella och konstlade är inte tullar och gränsvakter, hur illa anpassade till en tidsanda som uppenbart söker enhet och internationellt broderskap.«

Det fanns en rörelse bort från nationalstaten, en utveckling inte helt olik vår, där digitalisering och internationaliserat kapital gör gränserna mindre betydelsefulla.

Tiden före första världskriget var också en dynamisk era av vetenskaplig och kulturell utforskning av världen. Många av 1900-talets avgörande uppfinningar – bilen, flygplanet, telefonen – tillkom under dessa år. Einsteins relativitetsteori förändrade den klassiska fysiken, Freud utforskade det mänskliga medvetandets dunklare sidor och författare som Proust stakade ut nya gränser för litteraturen.

Framstegen och förändringarna ledde till starka reaktioner. De ökade kontakterna skapade inte bara förståelse utan även misstänkliggöranden av den andre; en flykt in i den trånga nationella gemenskapen. Freud kallade detta »de små skillnadernas narcissism«, ett begrepp som har fått förnyad aktualitet i dagens Europa. Även om det finns betydande skillnader mellan Sverigedemokraterna, Sannfinländarna, Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti, Front National, Lega Nord, Vlams Belaang, FPÖ i Österrike, UKIP i Storbritannien och så vidare, bildar de tillsammans ett mönster av nationalistisk reaktion mot globalisering och internationalism.

De vetenskapliga upptäckterna, de nya stålblänkande maskinerna och den konstnärliga modernismen genererade också oro och rädsla. Traditionella hantverk och jordbruksmetoder slogs ut och inom medelklassen kände sig många hotade av nya sanningar och värderingar som hotade att underminera familjeband, pliktkänsla och gudsfruktan. På samma sätt som biomedicinska upptäckter i vår tid ställer frågan om vad en människa egentligen är, väckte de nya tankegångarna oro för framtiden.

De nationalistiska strömningarna och den växande civilisationskritiken innebar inte att hela Europa glatt rusade ner i skyttegravarna. Men en del tycks ha upplevt en känsla som liknade Adolf Hitlers på Odeonsplatz i München den andra augusti 1914:

»Jag sjönk på knäna och av överfyllt hjärta tackade [jag] himlen för att den skänkt mig lyckan att få uppleva denna tid.«

Ungerskt ursinne.Partiet Jobbiks militära garde, Magyar Gárda, marscherar på Budapests gator i samband med en rekryteringsceremoni i augusti 2007. (Foto: Bela Szandelszky/TT)

Till och med Stefan Zweig, en bestämd motståndare till kriget, minns den första krigsveckan i Wien som en underbar tid:

»I sanningens namn måste jag erkänna att det låg något så storslaget, medryckande, rentav entusiasmerande i denna första reaktion … Som aldrig förr kände dessa tusen och hundratusen människor vad de borde ha känt i fredstid: att de hörde ihop. Alla skillnader mellan stånd, språk, klasser och religioner var i dessa dagar bortsköljda av broderskapets överflödande känsla … Varje enskild människa upplevde en förhöjning av det egna jaget, hon var inte längre den isolerade människa hon varit, hon hade inlemmats i en massa, hon tillhörde ett folk, och hennes person, som annars var så obeaktad, hade fått en mening.«

Nu var det etniskt och politiskt splittrade Österrike-Ungern ett extremfall. Men liknande reaktioner förekom på hela kontinenten. Militärledningar som räknat med mobiliseringsproblem överraskades av att 98–99 procent av alla inkallade infann sig. I Storbritannien, som inte hade allmän värnplikt, strömmade de unga männen till rekryteringskontoren. Socialister, feminister och frihetskämpar ställde in kampen, både av övertygelse och taktiska skäl. Genom att delta i krigsinsatsen hoppades till exempel irländare och brittiska suffragetter att de skulle kunna nå sina politiska mål, ett fritt Irland och kvinnlig rösträtt. Och i kolonierna, där imperierna mobiliserade eller tvingade hundratusentals indier, afrikaner, asiater och araber till strid för mordet på en europeisk kunglighet, fanns liknande tankegångar:

»Som färgade människor kommer vi att slåss för … att bevisa för Storbritannien att vi inte är så underlägsna de vita. Vi kommer att slåss för att visa att vi inte längre är undersåtar utan medborgare – medborgare i en värld vars stridsrop borde vara frihet, jämlikhet och broderskap.«, skrev tidningen Jamaica Grenada Federalist 1915.

Och över hela Europa slöt de socialdemokratiska partierna upp bakom sina respektive nationer. Det var svårt att göra motstånd, skrev filosofen och krigsmotståndaren Bertrand Russell, »det krävdes lika stora ansträngningar att inte dela denna upphetsning som det skulle ha krävts att stå emot extrem svält eller sexuell passion, och det var samma känsla av att gå emot sina instinkter.«

Kanske hade sextiotalets ironiker ändå rätt: Oh, vilket underbart krig! Men att som för femtio år sedan bara betrakta första världskriget som ett fruktansvärt exempel på mänsklig dårskap, är nog att göra det för enkelt för sig.

Det som gör 1914 så obehagligt aktuellt är att världen fortfarande domineras av nationalstaten. Det var förvisso inte nationalstaten som orsakade första världskriget. Men den blev ett effektivt redskap för massförstörelse och massmord. Generalerna och politikerna hade inte bara ett begränsat antal soldater till sitt förfogande utan hela nationens resurser, inte minst alla dess unga män. Deras impulser till gemenskap och solidaritet förde dem till döden i skyttegravarna.

I dag är hör vi ofta att nationalstaten är en skröplig inrättning som förlorat alltmer av sin suveränitet på grund av globaliseringen. Må så vara, men i ett avseende är det fortfarande en ofrånkomlig institution: den är det enda verksamma instrumentet för att säkra utkrävbara medborgerliga och sociala rättigheter. Det innebär förstås inte att alla nationalstater skyddar sina medborgare. Men det finns ingen internationell myndighet som har trätt i dess plats. Det bästa hos människan är fortfarande, som Brecht cyniskt uttryckte det, passet.

Det är en historiskt frustrerande situation. I en liberal eller marxistisk teleologi borde nationalstaten ha lämnat arenan i början av 1900-talet. Då hade den fullgjort sin demokratiska plikt: att bryta ner det traditionella samhället som var baserat på lokala och partikulära gemenskaper – klanen, byn, kyrkan – genom att förena alla medborgare på ett bestämt territorium till ett demokratiskt agerande folk. Nästa steg borde vara Kants universella medborgarskap – eller Marx utopiska vision av ett samhälle utan stat och med full frihet för individen.

I stället hakade skivan upp sig. Det europeiska gränsöverskridande projektet, den europeiska unionen, förverkligades på grund av eller tack vare krigen på kontinenten, men har varken ersatt nationalstaten eller fullt ut gjort sin existens folkligt legitimerad. Vi bär inte längre i dag med oss sextiotalets självsäkra modernitet, övertygelsen om att vi lever i en ny epok av mänsklighetens varande på jorden. Mycket av sådant som vi trodde var förpassat till den historiska skräphögen har kommit i retur: globala ekonomiska kriser, separatiströrelser, religiös fanatism, populistiska demagoger och extrem nationalism.

Något har vi nog lärt oss; första världskriget kommer inte att upprepas. Men över hela Europa ser vi i dag en återgång till samma inskränkta och aggressiva nationalism och rasism som kring förra sekelskiftet. Dessa krafter lever på de gemensamhetsinstinkter som Bertrand Russell upplevde i Storbritannien under första världskriget och som han jämförde med sexualdriften och hungern. Kan de övervinnas? Oskadliggöras? Sublimeras till något gott?