Budgettricket

VU-mötet var över och en efter en vällde sossetopparna ut från partihögkvarteret. Peter Hultqvist, dalmasen, tog sikte på tunnelbanan. Morgan Johansson, skåningen, promenerade mot riksdagen. Karl-Petter Thorwaldsson, fackbasen, hoppade in i en taxi.

Ute på den våta trottoaren klev Magdalena Andersson i svart kappa och svarta stövlar. Hon svängde höger, gick förbi tiggaren i röd filt, fortsatte tre kvarter norrut.

Hon skulle hem.

Avståndet från Sveavägen 65 till Sveavägen 68 var kort, ovanligt kort, för en socialdemokratisk finansministerkandidat.

Hon korsade vägen och smet in genom Handelshögskolans massiva ekportar.

Det var här, på Handels i Stockholm, som Magdalena Andersson tog sin civilekonomexamen i början av 1990-talet. Här hon bildade Socialdemokratiska Ekonomklubben. Träffade sin man, nationalekonomiprofessorn och liberalen Richard Friberg, och skrev på den där avhandlingen om andra generationens invandrare på arbetsmarknaden, den som aldrig blev klar. Här umgicks hon med framtida näringslivstoppar och borgerliga politiker och formades som ekonomisk tänkare, innan hon 1996 värvades över till Rosenbad: först som sakkunnig hos statsminister Göran Persson, sedan planeringschef på statsrådsberedningen, till slut statssekreterare åt finansminister Pär Nuder.

Hon är, med andra ord, ingen Tommy Waidelich precis.

Om nu någon minns hennes företrädare.

Han var den tredje socialdemokraten i ordningen som försökte mäta sig med finansminister Anders Borg och misslyckades.

Nu har de en person med en meritlista som liknar moderatens, som har läst samma böcker som han. Det har visat sig framgångsrikt. Frågan är inte längre om socialdemokraterna kan vinna över moderaterna i ekonomisk trovärdighet – opinionen pekar på att de redan är på väg att lyckas – utan vad som väntar väljarna om hon får överta finansministerposten.

Vad vill egentligen en anonym 47-årig tjänsteman från Uppsala?

Häromveckan var hon alltså tillbaka på Handelshögskolan, på en scen med tre kostymklädda män – en företagsledare, en entreprenör, en riskkapitalist – för att debattera hur Sverige ska kunna behålla sin långsiktiga konkurrenskraft.

Kanske fanns en ledtråd där?

Det var i den cylinderformade aulan. Förr om åren satt Magdalena Andersson alltid långt fram på föreläsningarna, på en träbänk till höger, där hon förtjusades över Gary Beckers ekonomiska modeller.

Hennes favoritekonom är inte helt ovidkommande i sammanhanget. Det var Gary Becker som revolutionerade nationalekonomin för ett halvsekel sedan när han sa att varje del av samhället kan analyseras med ekonomisk logik. Äktenskap, utbildning, brott och droger – allt förklaras bäst med att människor väger marginalnytta mot marginalkostnad och sedan väljer det alternativ som gynnar dem bäst. Ansåg Becker. Teorierna slog så småningom rot hos de nyliberala kollegorna vid universitetet i Chicago, varifrån högerpolitiker hämtade inspiration och vann val världen över.

Men, idéerna fastnade alltså också hos en socialdemokrat på Handelshögskolan i Stockholm.

Det är kanske inte så konstigt som det låter. Om människor agerar rationellt så måste det också betyda närmast obegränsade möjligheter för vad forskningsbaserad ekonomisk politik kan åstadkomma. Samhället går att förändra. Människor är påverkbara. Vilket bör intressera en ekonomist med politiska ambitioner.

Hur gör man då, skulle Becker säga, om man vill vinna röster?

Man ger publiken vad publiken vill ha.

– För att lyckas på Handels ska man jobba hårt och festa hårt, sa Andersson. Handelsstudenterna reagerade rationellt. Spridda fniss.

Riskkapitalisten tyckte, när han fick ordet, att privatiseringarna i Sverige hade gått för långt och ansåg för övrigt att fastighetsskatten borde återinföras.

Andersson svarade att hon var anhängare av marknadsekonomi och inte föredrog en ägarform över en annan.
Entreprenören sa att staten borde låna mer pengar och investera i infrastruktur för att stimulera ekonomin och pressa ned arbetslösheten. Andersson invände:

– Nu låter du som Karl-Petter Thorwaldsson.

LO-basen som dagen före hade presenterat en valplattform med krav på omfattande statliga investeringar – och då backats upp av Stefan Löfven.

Fast nu sänkte Magdalena Andersson idén, klart och tydligt.

Så har det varit ett tag nu. Mycket som lämnas öppet för tolkning. Man blir inte riktigt klok på socialdemokraternas ekonomiska politik. Hur den egentligen hänger ihop; hur de ska fixa skolan när det saknas pengar till reformer, hur de ska nå Europas lägsta arbetslöshet med en gammal arbetsmarknadspolitik som knappt har förnyats.
Magdalena Andersson måste ha en plan. Någon ekonomisk teori som kan bli politisk praktik. Eller?

»Jag har hållit på med ekonomi och politik hela mitt liv. Är det något som har hänt under resan så är det att jag har blivit mer ledare. Det är något som jag inte hade med mig från början. Jag har blivit mer ledare.

Det är inte så att jag sitter och plöjer American Economic Review varje nummer som kommer. Det gör jag inte längre. Däremot finns det ekonomer runt omkring mig.

Det är inte heller så att jag sitter och läser Gary Becker nu för tiden. Men jag följer den svenska ekonomisk-politiska debatten. Jag missar inget som Lars Calmfors skriver. Jag läser de stora ekonomerna när de skriver krönikor, deras forskning är säkert också intressant, men jag läser mer när de kopplar till politik.

Visst är det viktigt vad forskningen kommer fram till. Men det är också viktigt vad människor man träffar tycker är problem, och vad som funkar och inte funkar i praktiken. Och sedan är det ingen hemlighet att politiker vill vinna val också.«

På Handels umgicks Magdalena Andersson med framtida näringslivstoppar och borgerliga politiker och
formades som ekonomisk tänkare, innan hon 1996 värvades över till Rosenbad.

Hon är, kanske mer än något annat, ett barn av sin tid. Född under kapitalismens guldår i slutet av 1960-talet, uppväxt på 1970-talet när den svenska välfärdsstaten hade sin storhetstid, och inträdd i vuxenlivet under den glada börsyran på 1980-talet. Präglad av en framtidsanda där det var självklart att hon – en SSU:are från en första generationens akademikerfamilj i Uppsala – kunde plugga på Handelshögskolan om hon så ville. Skolan valde hon för att den var svårast att komma in på. Tävlingsdjävulen – den som också fick henne att träna nio pass simning i veckan – drev henne. Hon pluggade hårt och festade hårt. Det var sådana tider.

När hon sedan klev in i Regeringskansliet handlade allt om att sanera, spara, strama åt, skära ner. Åren med Göran Persson satte djupa spår i henne. Liksom i den ett år yngre Anders Borg som befann sig på finansmarknaden och drömde om hur han skulle förnya moderaterna. Både blev övertygade att den ekonomiska politiken måste underordnas budgetregler och finanspolitiska ramverk. Fungera mer som i de nationalekonomiska läroböckerna.

– De tänker väldigt lika, i grunden har de samma synsätt, säger en ekonom som känner dem båda.

Anders Borgs politiska plan tog form de där åren när Magdalena Andersson lärde sig praktisk statshushållning hos Göran Persson. Det som var poppis bland nationalekonomer då – stimulera arbetsmarknadsutbudet genom lägre inkomstskatter och hårdare regler i a-kassa och sjukförsäkring – blev grunden för nya moderaterna. Andersson var också med och sänkte inkomstskatter på den tiden. Jämförelser av dem kan diskuteras länge. Viljan till makt, till exempel.

Nu för tiden sitter Anders Borg i intervjuer och talar för moderaterna som vore han partiledare, men redan när han var moderaternas chefsekonom hade han skaffat sig rejält inflytande, skvallrar ett internt moderatdokument från den tiden. Ensam ansvarade han för att producera policy, skriva partimotioner till riksdagen och propositioner till partistämmor; han hade personalansvar i riksdagskansliet och skulle förbereda regeringsövertagandet.

Till detta krävde han att få rekrytera sin egen stab av ekonomer, samtidigt som partiet var i full färd med att sparka gamla trotjänare för att spara pengar. Vilket rörde upp känslor. På ett krismöte i Bååtska rummet i Gamla stan i februari 2003 reste sig Fredrik Reinfeldt – då gruppledare i riksdagen och talesperson i ekonomiska frågor – och sa:

– Jag har godkänt varje detalj i omstruktureringen. Det är helt nödvändigt att vi gör det här och vi kan inte gå till val en gång till på en politik som är dåligt underbyggd.

Anders Borg fick som han ville. Fria händer. Han plockade medarbetare utan partibok från sin gamla arbetsplats Riksbanken. Först Hans Lindblad, som i sitt hejdåbrev till kollegorna kallade sig »röd moderat«. Sedan Eva Uddén Sonnergård, vars man då var planeringschef hos statsminister Göran Persson.

Det var ingen vänsterpolitik de formulerade, ingen socialdemokratisk heller, snarare konservativ arbetsmoral klädd i ekonomiskt rationell argumentdräkt. Samtidigt, den hade nog inte sett ut som den gjorde om det inte varit för att det var just de tre personerna som räknat och formulerat jobbskatteavdrag och transfereringsbesparingar. Människor spelar roll, liksom maktstrukturer.

Så vad har Magdalena Andersson arbetat under för förutsättningar?

Till att börja med kan man konstatera att hon – precis som Borg – har samlat ett litet gäng nationalekonomer runt sig, vars akademiska meriter vida överstiger deras politiska erfarenheter. Hon har hämtat dem från den värld hon känner bäst: Handels.

Här finns Max Elger, budgetchefen med doktorshatt och tillväxtteori som specialitet, som arbetat på Finanspolitiska rådet och varit talskrivare åt Mona Sahlin. En typisk mainstreamekonom av neoklassiskt snitt. När han var krönikör i Affärsvärlden hyllade han Anders Borg och dennes ambitioner att göra finansdepartementet mer ekonomistiskt och mindre politiskt.

Bland yngre s-ekonomer finns en högre grad av väns­terretorik, men det tycks inte gälla för dem som Andersson och Elger valt som medarbetare: Peter Gerlach, den tidigare McKinsey-konsulten som har varit ordförande i Socialdemokratiska Ekonomklubben på Handelshögskolan – den som Magdalena Andersson grundade – och brukar tala sig varm för näringslivspolitik. Och Anna Lansfjord, en av de andra i staben, skrev under valet 2010 debattartiklar i högersossenätverket Sq2540sthlm för att »återta begrepp som individualism och entreprenörskap« med förhoppningen att socialdemokraterna skulle förnya sig i stil med nya moderaterna.

Man behöver inte vara nationalekonom för att räkna ut att Handelsekonomerna på socialdemokratiska partikansliet lutar åt höger. Vilket spelrum har de?

Ja, här kommer det lite speciella. Socialdemokraterna, som brukar ägna sisådär nittio procent av sin arbetstid åt olika förankringsprocesser, fungerar inte riktigt som förr. De styrs ju av en fackbas nu för tiden.

Socialdemokratiska partiledare har ofta, inte minst under Göran Perssons tid, haft ett hököga över sina finansministrar, och den ekonomiska politiken har varit resultatet av en dragkamp mellan finansdepartementet och statsrådsberedningen. Magdalena Andersson, som suttit på båda sidor förhandlingsbordet, vet hur det funkar – det gäller att ta höjd för att sedan få igenom en del av sina förslag.

Stefan Löfven kommer från en helt annan kultur. I ett fackförbund sysslar ordföranden med löneförhandlingar, inte politik. Politiken sköts av en utredningsenhet som serverar ordföranden färdiga förslag och åsikter.
Häri har det uppstått en kulturkrock, vittnar socialdemokrater som har insyn. Andersson tar till prutmån, men Löfven köper det rakt av.

– Löfven beter sig om han är kvar på IF Metall. Han går med på Magdas politik till hundra procent. Det har gjort att socialdemokraterna har hamnat ännu längre högerut än vad ens Magda trodde var möjligt, säger en person i rikstagskansliet.

Är det någonstans man ska söka svar på frågan om hur en socialdemokratiskt ledd regering skulle gestalta sig är det hos Magdalena Andersson, inte Stefan Löfven.

»Jag har ganska klart för mig vad jag skulle vilja göra i en första budget.

Med oss kan man förvänta sig en annan inriktning. Den inriktning som regeringen har haft, och som man ser resultaten av efter snart åtta år, tycker vi har varit fel. Framför allt har det gått alldeles för långt. Det som jag tror många uppskattar med Sverige, flera av de sakerna känner man är hotat. Det är någonting i samhället som håller på att gå sönder. Där kommer Sverige att få en ny inriktning med en socialdemokratisk regering. På sikt blir det ett annat samhälle.

Jag såg ett behov av en stor och bred skattereform redan när jag var statssekreterare för åtta år sen. Hittills har det inte funnits intresse. Det måste vara över blockgränsen. Det är en stor förändring man gör. Nu kan jag konstatera att folkpartiets ungdomsförbund tillsammans med SSU har sagt att det borde genomföras en skattereform, och att det fanns ett sådant förslag på folkpartiets landsdagar, och att det blev nedröstat med väldigt liten majoritet. Så jag noterar att det finns krafter inom det borgerliga blocket som ser behovet.

Förra gången gjordes skattereglerna så enkla att folk förstod systemet, breda skattebaser och låga skattesatser. Nu är systemet en schweizerost igen. Därutöver har det hänt saker. Klimatfrågorna, internationaliseringen, vi är med i EU nu, vilket påverkar skattelagstiftningen mer än vi trodde. Och den demografiska utmaningen. Det är utifrån det vi bör se över skattesystemet.«

Det är rimligt att utgå från skatterna, hennes favorit av politiska områden. Intäkterna är nämligen dilemmat. Nästa mandatperiod kommer att bli en period utan pengar. Den insikten har så sakteliga gått upp för politiker av alla kulörer.

Över 90 miljarder kronor behöver tillföras statskassan de närmsta åren, beräknar Konjunkturinstitutet, om man vill behålla dagens välfärd – och samtidigt hålla sig till överskottsmålet i statsbudgeten. Vilket ju i princip alla partier säger sig vilja.

Magdalena Andersson och Stefan Löfven åker nu runt och säger att de ska minska arbetslösheten och laga välfärden. Sådant kostar – om man nu inte endast tror på dynamiska effekter från företag som växer utan offentlig inblandning – pengar. Mycket pengar.

Det finns två till synens uppenbara socialdemokratiska lösningar på problemet.

Den ena är att höja skatten. Fast det har partiledningen dömt ut, av valtaktiska skäl, vanliga löntagare ska inte få höjd inkomstskatt. Socialdemokraterna vill däremot återställa arbetsgivaravgiften för unga och ta bort sänkningen av restaurangmomsen, vilket ger runt 20 miljarder kronor till statskassan. Ungefär 12 av dem går åt till att finansiera femte jobbskatteavdraget. 8 miljarder kvar alltså, med det kommer man inte långt här i världen.

Visserligen finns det andra möjligheter – återinföra fastighetsskatten, till exempel – men Magdalena Andersson har ju Gary Becker som favoritekonom. Minns man hans modeller så vet man att varje höjd skattekrona kostar röster. Och villaägare ska ju helst inte rösta på moderaterna.

Ekonomisten. Magdalena Andersson är tillbaka på Handelshögskolan i Stockholm, där hon en gång i tiden lärde sig räkna tillsammans med blivande näringslivstoppar och borgerliga politiker.  

Den andra lösningen är att överge överskottsmålet, det som stipulerar att de offentliga finanserna ska spara en procent av BNP över en konjunkturcykel. Varför spara när statsskulden är låg? I princip alla tunga svenska ekonomer vill slopa målet. Ett balanskrav skulle räcka. Säger de. Fast Magdalena Andersson håller inte med. Det gör för den delen heller inte Anders Borg. De är båda formade av nittiotalskrisen, eller av det faktum att den av dem som först ger upp målet blir ett enkelt byte för den andra, eftersom väljarna är formade av nittiotalskrisen. De är, kort sagt, fast i spelet om makten, inte om politiken.

– Med löftena om att inte höja skatten och hålla kvar vid överskottsmålet har Magdalena Andersson bundit sig vid masten. Hon har försatt sig i en situation där det finns väldigt lite pengar och väldigt lite handlingsutrymme nästa mandatperiod, säger en person i Anderssons närhet.

Den riktiga frågan är hur hon ska hantera det. Hur finansiera välfärden när demografin pressar upp kostnaderna? Frågar man henne själv svarar hon: fler arbetade timmar. Det kan man i sin tur åstadkomma på två sätt.
Det ena är att få fler personer i arbete. Men att pressa ner arbetslösheten, utan att bedriva expansiv finanspolitik, är svårt. Fråga Anders Borg. Hans formel – arbetslinjen – som lät forskningsbaserad och rationell, har inte imponerat i resultat. Andersson är vagare. Hon saknar en kedja av åtgärder som logiskt ska leda till önskat resultat, men talar vackert om utbildning och matchning. Man kan förstå det, hennes budgetchef Max Elger driver i sin avhandling tesen att satsningar på forskning och kunskap i princip är det enda som skapar tillväxt. Många nationalekonomer skulle hålla med. Men utbildning tar tid innan det ger resultat. Och är dyrt. Och matchning – eller ens en lyckad reformering av Arbetsförmedlingen – löser inte problemet att det skapas för få jobb.

Det andra alternativet är att få folk att jobba längre. Men det kräver impopulära reformer, som att strama åt studiebidraget i syfte att unga ska börja jobba tidigare eller pressa upp den faktiska pensionsåldern. Denna typ av lösning har endast en politiker tittat seriöst på den här mandatperioden – Fredrik Reinfeldt. Det flög inte i väljarkåren, om man säger så.

För den som närmar sig det socialdemokratiska alternativet hänger en fråga kvar lika envist som en resttenta på Handelshögskolan:

Hur bedriver man egentligen en socialdemokratisk politik utan reformutrymme?

För det är vad Magdalena Andersson ska försöka göra när hon fått makten.

Så någon plan för hur det ska gå till borde hon väl ha?

Utanför Sveriges gränser finns faktiskt ett svar.

I brittiska Labour har frågan blivit närmast existentiell. Efter år av ekonomiska kriser framstår gamla verktyg som obrukbara: Man kan inte vinna val om man höjer skatter, man kan inte bedriva fördelningspolitik utan pengar och man kan inte investera sig ur en skuldkris.

I centrum för förnyelsedebatten står tankesmedjan Policy Network i London, som samlar ledande europeiska socialdemokrater, däribland Magdalena Andersson, som satt i styrelsen mellan 2005 och 2009 och har varit talare på ett antal möten de senaste tio åren.

Enligt de brittiska förnyarna måste socialdemokratin omformulera själva statens roll. Den gamla tiden när statens främsta uppgift var att omfördela via skatter och bidrag är över, i stället bör staten fokusera på att få marknaderna att fungera mer effektivt. Tanken är att smarta regleringar inte behöver kosta men ändå kan leda till en mer jämlik resursfördelning. »Staten måste göra mer med mindre« som Labourpolitikern David Miliband – bror till partiledare Ed Miliband – skrev i tidningen New Statesman förra året.

– Det där, säger Magdalena Andersson, ser jag som en tämligen anglosaxisk debatt.

Det är ett mer spännande svar än man kan tro. Självklart skiljer sig Sverige från Storbritannien, men kanske främst genom att öriket tidigare än vår halvö har drabbats av finanskrisens efterverkningar. De internationella diskussionerna efter Lehman Brothers och eurokrisen har sent omsider nått Sverige, det borde Magdalena Andersson känna av, hennes parti har ju successivt tvingats till vänster retoriskt av en opinion de för två år sedan inte räknade med fanns i Sverige. Och efter valet kan hon ha ett sturskt vänsterparti att försökas handskas med.

Sverige har, vilket nog kommer visa sig relevant i detta val, en lång tradition av forskning som slår fast att politiker håller vad de lovar. Men om politiker inte lovar så mycket konkret då? Hur är det med allt det där politikerna inte säger före val?

Om man ställer en konkret fråga till Magdalena Andersson, om hon på lång sikt kommer att återställa nivåerna i a-kassan och sjukförsäkringen, så är det faktiskt en sak hon inte säger.
Hon säger inte ja.

»Man ska aldrig backa utan utgå varifrån vi är här och nu. Men däremot är jag övertygad om att vi i en global ekonomi kommer att ha ett högt omvandlingstryck. Jobb kommer att komma och jobb kommer att gå. Då är en fungerande arbetsmarknadspolitik, som i dag är ideologiskt nedmonterad, men också en fungerande omställningsförsäkring, som i dag är ideologiskt nedmonterad, väldigt viktiga bryggor att ha.

Man får löpande överväga ersättningsnivåerna, vilka policyförändringar som är viktiga här och nu.

Jämför man med för tjugo år sedan så var det många som sa att de nordiska välfärdsstaterna aldrig kommer att klara sig i en global ekonomi. Så var det ju inte alls. Tvärtom har det gått att ha ett högt skattetryck och klara sig. Men det bygger på att man är väldigt försiktig hur man tar ut skatten så att man har ett smart skattesystem, men också att man är väldigt noga med vad man använder skattepengarna till så att man inte slösar bort dem på ett ineffektivt sätt. Så länge man gör det fungerar det tämligen väl att ha ett högt skattetryck.«

Ett högt skattetryck? Vad är det egentligen i dessa dagar? Nyligen meddelade Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, männen som sänkt skatter och sparat på bidrag, att det förmodligen inte blir några mer skattesänkningar nästa mandatperiod. Tvärtom kommer skatter att behöva höjas.

Det var politiskt spel förstås, i den meningen att de desperat eftersträvar en förändring av debatten, den som socialdemokraterna lyckats sätta av ett moderat parti som brytt sig mer om skattesänkningar än förbättrad välfärd. Men spelteoretiskt handlade det om något mer – att få ut Magdalena Andersson på banan.
Kanske är det inte Anders Borg man ska jämföra Magdalena Andersson med. Utan Kjell Olof Feldt. Han som efter två valförluster tog partiet tillbaka i regeringsställning 1982, och blev finansministern som skrev om socialdemokraternas ekonomiska ­politik.

Valrörelsen 1982 var speciell. Svensk ekonomi var i kris och socialdemokraterna, pådrivna av LO, gick till val på klassisk näringspolitik för att stimulera ökad produktion. Samtidigt satt en liten krets ekonomer kring Feldt och skissade på en helt annan ekonomisk linje. Erik Åsbrink, Michael Sohlman och Klas Eklund fanns i den gruppen, flera av dem kom från Handelshögskolan.

Socialdemokraterna vann och den nytillträdda regeringens första beslut blev en åtgärd det hade talats tyst om i valrörelsen: en devalvering av den svenska kronan. Gänget runt Kjell Olof Feldt kom att kallas för kanslihushögern och deras politik för den tredje vägen. Skattehöjningar – av förmögenhetsskatten, arvs- och gåvoskatten och momsen – kombinerades med liberalisering av ekonomin, avreglering av kreditmarknaden och åtstramningar av den offentliga sektorn. Det var också Kjell Olof Feldt som låg bakom den stora skattereformen tillsammans med folkpartiet 1990–1991, den som pressade ned marginalskatterna. Uppgörelsen gjordes trots att Ingvar Carlsson bråkat med folkpartiet i valet 1988 om just de skatterna. Det finns en gammal tradition i vårt land – Anders Borg och Fredrik Reinfeldt har också lärt av den  – att före val inte säga allt man tänker göra.

– Visst ska vi socialisera Sverige, men vi ska inte basunera ut det på gator och torg, som socialdemokraten Gunnar Sträng sa en gång när han var hårt pressad från vänster.

Lyssnar man ordentligt på Magdalena Andersson har hon redan formulerat sin plan.

Med henne i finansdepartementet får Sverige ingenting av den europeiska, eller brittiska, debatten om mer marknad och mindre stat. Med henne kommer däremot skattrycket höjas. På något sätt. Det är ju en av få saker hon faktiskt talar om, inte bara nu. Går man bakåt i tidningsklipp och frågar hennes vänner så är »ett rimligt högt skattetryck« ett av hennes favorituttryck. Och så brukade hon uttrycka sig innan Anders Borg sänkte skatterna med över 100 miljarder.

Inte nog med det. Inte ens på lång sikt kommer ­a-kassan och sjukförsäkringen återställas, enligt socialdemokraternas finansministerkandidat. Den åsikten rymmer ett djupare svar på gåtan Magdalena Andersson och vad hon ska göra med en statsbudget när det är skralt med pengar. Hon pratar om att Anders Borgs reformer har slagit sönder Sverige och skapat ökade klyftor. Men för att laga Sverige när det saknas reformutrymme är hon mer än tidigare beroende av statsbudgetens bäst bevarade hemlighet – att det varje år sparas in miljarder med kronor på automatiska besparingar i transfereringssystemen. Det är Göran Persson, Anderssons läromästare, som är arkitekten bakom systemet. Arbetslöshetssättningen, sjukpenningen, barnbidragen och andra ersättningar är satta i kronor, inte indexerade, och urholkas därför i värde när lönerna och ekonomin växer. På så sätt sparar staten pengar. Men det sker till priset av att klyftorna ökar.

Gary Becker, Anderssons favoritekonom, skulle kalla det genialt. Han, som gillar låga skatter och små välfärdssystem, konstaterade en gång att det är lätt för regeringar att öka utgifterna. Men förbannat svårt att spara pengar, eftersom människor – av rationella skäl – kommer att slåss med näbbar och klor för att behålla sina bidrag.

Den som säger ja till de där automatiska besparingarna, den säger också ja till mycket av den politik som nu beskrivs som ett Sverige som går sönder. Det är bara det att man inte kallar det arbetslinje.

Du, blir det inte ett sluttande plan om borgerliga regeringar alltid sänker skatten men socialdemokratiska regeringar aldrig kan höja den?

– Nu ska vi ha ett långt socialdemokratiskt styre. Ungdomsarbetsgivaravgiften och krogmomsen är så ineffektiva och dyra nedsättningar att de är självklara att ta bort. När krogmomsen utvärderas så visar det sig att den har skapat 4000 nya jobb, men den kostar lika mycket som det hade gjort att anställa 10 000 nya lärare. Då får svenska folket välja: Vill de ha 4000 jobb i restaurangbranschen eller vill de ha 10 000 nya ­lärare? Det är så uppenbart.

Jo, men det funkar ju bara en gång?

– Ungdomsarbetsgivaravgiften har vi sagt att vi ska göra i två steg. Utöver det har vi en del miljö- och punktskattehöjningar.

Hur får ni pengar sedan?

– Då har vi två år där och sedan har vi ett tillkommande reformutrymme.

Men »tillkommande reformutrymme«, jag antar att du då menar det som kommer från att ersättningsnivåerna inte är indexerade och räknas upp. Så pengarna tas från arbetslösa och sjuka?

– Och barnbidraget. Absolut. En del av reformutrymmet som uppstår bygger på att ersättningsnivåerna inte stiger i takt med att löner ökar och på grund av inflationen.

Så ni kommer inte att indexera ersättningarna?

– Nej, vi kommer inte att indexera. Men i budgeten föreslog vi att man ska höja barnbidraget och höja taken i a-kassan och sjukförsäkringen.

Du, vad tänker du på när jag säger Handels?

– Min man. Jag tänker på min man, han är ju professor där och vi träffades där.

Många socialdemokrater skulle ju säga att Handels är ett fackförbund?
– Ja, men deras makar kanske inte är professorer på Handelshögskolan. Väldigt många socialdemokrater är ju medlemmar i Handels. Dock inte jag.