Det sista halmstrået

Fredrik Reinfeldt gillar feta damer. Sådana som sjunger trots att opinionsmätningarna säger annat.

– Mitt stalltips, sa valoraklet Sören Holmberg hösten 2007, är att regeringen Reinfeldt är rökt.

Det var tre år före förra valet, och allt talade då för att statsvetarprofessorn skulle få rätt: alliansen låg under mot oppositionen med mellan 11 och 16 procentenheter i mätningarna och ingen svensk regering hade någonsin hämtat upp ett sådant försprång. Om historien sa något så var det att sittande regeringar av tradition tappar röster – i snitt två procentenheter – och realiteten var att alliansen hade blivit vald 2006 med knapp marginal.

I statistisk mening var regeringen rökt. Ändå var det Holmberg som fick äta upp sitt uttalande när Reinfeldt, med lite hjälp av en krackelerande europeisk ekonomi, lyckades bli omvald 2010.

Statsministern måste ha tänkt på Sören Holmberg och den feta damen sedan Svensk Väljaropinion publicerade sina siffror förra veckan. Gapet mellan den rödgröna oppositionen och de fyra allianspartierna är nu återigen uppe i 14 procentenheter. Och denna gång är det bara drygt sju månader kvar till valdagen.

Efter Lex-Holmberg passar sig opinionsanalytikerna för att slå fast att försprånget är ointagligt. Men alla säger egentligen samma sak. Ska regeringen vända det här behöver det ske något dramatiskt. Men vad?

– Det krävs någon typ av händelse eller någon typ av strategiskt nygrepp som riktar fokus från regeringens tillkortakommanden till oppositionens. Så att regeringen får gå i opposition mot oppositionen, säger Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och författare till standardverket »Svenska valkampanjer 1866–1988«.

Med andra ord: väljarna har fått sina jobbskatteavdrag och nu har de tröttnat. Att bara prata jobb och arbetslinje räcker inte. Regeringen befinner sig i ett läge där de måste börja greppa alla halmstrån de kommer åt.

Jonas Hinnfors – också han statsvetare vid Göteborgs universitet – pekade i Svenska Dagbladet häromdagen på att vårbudgeten skulle kunna vara en sådan chans för regeringen, där ett par oväntade och kraftfulla förslag från finansminister Anders Borg skulle kunna få opinionen att börja pendla tillbaka.

Ös på med pengar alltså.

Mot det kan man ställa två saker. För det första budgetunderskottet, som beräknas landa på 95 miljarder kronor i år, vilket gör att det saknas medel till valfläsk. För det andra är det ett välkänt faktum att väljare bryr sig mindre om att få några extra hundralappar i plånboken än de oroar sig över att bli av med de pengar de redan har. På psykologispråk kallas det förlustaversion. Människor är mer benägna att undvika förluster än att nå potentiella vinster. Översatt i politisk strategi kan man säga så här: det är lättare att skrämma väljare än att locka dem. Negativa kampanjer fungerar.

Moderaterna verkar ha greppat halmstråt. I veckan kom det ut att Fredrik Reinfeldts tidigare planeringschef Kristoffer Tamsons – nu kanslichef och valledare för moderaterna i Stockholms läns landsting – skrivit ett brev till de landstingsanställda. Med landstingets logga. Och budskapet att 500 unga vårdanställda riskerar att få sparken om oppositionen vinner valet. De anställda varnades för att rösta rött.

Saken var den att hamburgerkedjan Max hade gjort likadant ett par veckor tidigare. Och hamnat i en mediestorm. Tamsons fick utstå samma kritik, även inom alliansen, och på liberala ledarsidor beskrevs det som en pr-tabbe.

Men Tamsons är knappast dum. Han, som brukade skriva Reinfeldts tal, vet hur minsta ord uppfattas. Troligare är att han såg vilka effekter Max-brevet fick och valde att kopiera strategin. Syftet med negativa kampanjer är att skifta fokus från den egna politiken till motståndaren. Och Tamsons fick precis som han ville. Tv och tidningar upprepade påståendet att socialdemokraterna vill »chockhöja« arbetsgivaravgiften för unga, och för varje gång Tamsons ord vevades i medierna hamrades associationen in hos väljarna: »s politik hotar jobb«.

»En smutsig valrörelse väntar«, konstaterade Expressenreportern Niklas Svensson på twitter. Han, som själv är dömd för dataintrång i samband med valrörelsen 2006, vet ett och annat om sådant.

Negativa kampanjer är ett tveeggat svärd. Man kan antingen försöka misskreditera motståndarens politik. Eller så kan man göra det personligt. Kanske är det vad som behövs för att budskapet ska fastna hos svenska väljare.

I valet 2010 levde regeringen lika mycket på Reinfeldts popularitet (han hade det högsta förtroendet som uppmätts i en svensk valundersökning) som på förmågan att sänka motkandidaten. Mona Sahlin var ett tacksamt byte. Hon var impopulär hos väljarna även när de rödgröna ledde stort i opinionen, och politiker fungerar som rovdjur – de attackerar det svagaste djuret i flocken. Nämn ordet Tobleronepolitik – två ministrar, Mats Odell och Sven Otto Littorin, gjorde det inom loppet av fyra timmar i april 2010 – så fick kvällstidningarna anledning att återberätta en 15 år gammal skandal.

Bilden av slarv-Mona etablerades. När svenskarna gick till valbåset skulle de välja mellan en politiker som »tog det på kortet och skickade fakturan till svenska folket« och en statsminister som tog ansvar för -svensk ekonomi i en tid när Europa befann sig i skuldkris.

Denna gång blir det svårare för regeringen – och borgerliga intresseorganisationer – att återupprepa strategin. Socialdemokraterna har hunnit byta partiledare både en och två gånger, och Stefan Lövfen är enligt förtroendemätningarna snart lika populär hos väljarna som Fredrik Reinfeldt. Såvida motståndarna inte sitter på depraverande uppgifter om den gamla fackbasen som ska portioneras ut i kvällspressen i lagom tid till valet.

Att negativa kampanjer fungerar beror på en sak. Väljarna. De lättfotade och otrogna svenska väljarna som inte tvekar att hoppa över blockgränsen. Alliansmänniskor älskar att prata om dem när de vill ingjuta hopp om att en valseger fortfarande är möjlig.

Här kan lite statistik vara på sin plats.

Mer än hälften av alla väljare bestämmer sig för vilket parti de ska rösta på under själva valrörelsen. En tredjedel bestämmer sig sista veckan. 12–13 procent bestämmer sig på valdagen. Det är en hel del det.

Valforskarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg konstaterade, sex år efter att Holmberg förutspådde att alliansen var rökt, följande i boken »Nya svenska väljare«:

»Rörligheten är i dag så stor – inte minst under valspurten – att inget kan tas för givet innan alla vallokaler har stängt på valsöndagen.«

Väljarna går alltså fortfarande att påverka och en tredjedel av dem, säger statistiken, byter parti jämfört med förra valet. Det är dock ett halmstrå som är klenare än det först ser ut: bara en tiondel av väljarna brukar korsa blockgränsen mellan valen.

– Problemet för regeringen är att strömmarna till allianspartierna i all väsentlighet går från andra allianspartier, det handlar om inomborgerlig kannibalism. Ska alliansen som helhet växa så är det moderaterna vi pratar om, och det var ett bra tag sedan moderaterna var motorn som drog alliansen, säger Peter Santesson, som är chef för opinionsanalys på Demoskop.

Då ska man dessutom hålla i tanken att moderaterna är ett parti som brukar förlora snarare än vinna väljare när de börjar valkampanja. Inget talar egentligen för att moderaterna ska kunna vinna valet på egen kraft, konstaterar Santesson.

– Om det här ska vända så verkar det troligare att det beror på externa händelser, säger han.

Negativa kampanjer måste ha rätt förutsättningar för att ge effekt. Vad Santesson pratar om är den mytomspunna faktor X. Oförutsägbara händelser som med största förutsägbarhet tenderar att dyka upp i valrörelser och rita om spelplanen. Förra valet var det eurokris och en opposition som trasslade in sig i regeringsfrågan. 1968 var det Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien mindre än en månad före det svenska andrakammarvalet.

Just det valet borde intressera Fredrik Reinfeldt. Tage Erlander hade då suttit 23 år som statsminister och socialdemokraterna hade just gjort sitt sämsta kommunalval på decennier. Partiet såg ut att vara på väg mot ett säkert nederlag när utrikespolitiken plötsligt hamnade i fokus. Valet blev ett förtroendevotum för Erlander – det stabila i en ostabil omgivning – och socialdemokraterna fick för första gången över 50 procent av rösterna. Kombinationen av yttre händelser och en smart kampanj, där partiet satsade allt på att mobilisera sina egna kärnväljare, låg bakom den historiska valspurten. På ett år hade regeringen klättrat 8,6 procent i opinionen.

Om ett drygt halvår ska regeringen Reinfeldt ha hämtat upp ett underläge på 14 procentenheter om den ska få sitta kvar. Om det nu ens är möjligt. Det kommer att kräva att en stor mängd faktorer klaffar. Det behövs en kris, ett krig eller en fet skandal. Det måste till nytänkande från regeringen och misstag från oppositionen.

En valrörelse är inte helt olik Richard Wagners mastodontopera »Nibelungens ring«. Full av maktkamp och intriger, hjältar och förlorare. Och det är först när Brünnhilde, den feta damen med spjut i handen och bevingad vikingahjälm på huvudet, äntrar scenen efter sexton timmar för en sista sång som den slutar.

Först då är allt över.

Fakta: Tvära kast

Yttre omständigheter har påverkat väljarnas stöd.