Laila Ohlgren

Under det sista året av 1960-talet bildades en arbetsgrupp där alla de nordiska telemyndigheterna arbetade för att utveckla mobiltelefoni. Det var det som skulle komma att kallas NMT-systemet, en förkortning för nordisk mobil telefoni. Tio år senare, en vecka efter pingsten 1979, skulle de tekniska specifikationerna för systemet klubbas på ett stort möte på teleskolan i Kalmar. Det fanns bara ett bekymmer – systemet fungerade inte särskilt bra.

Systembeskrivningen för mobiltelefonsystemet, ett verk i tre volymer som tagits fram av cheferna på de olika myndigheterna och som sågs som en bibel bland dem som jobbade med att ta fram det, propsade på att uppringningen skulle gå till på samma sätt som för vanlig telefoni. Först skulle man lyfta på luren och sedan slå in det nummer man ville ringa upp. Problemet var att man nästan aldrig nådde fram till någon i den andra änden. Eftersom man var uppkopplad mot masten sedan man lyft luren, och eftersom mottagningen var minst sagt svajig, så bröts den oftast innan man ens hade slagit färdigt numret. Dessutom var ju poängen med det här systemet att det skulle vara mobilt, telefonerna skulle vara i rörelse. Men det räckte med att det kom ett hus eller ett träd i vägen för att någon av siffrorna inte skulle nå fram.

Felet upptäcktes bara någon vecka före mötet i Kalmar, och Laila Ohlgren, arbetsgruppens projektledare för signaleringssäkerheten, satt på labbet och försökte febrilt fundera ut en lösning. Det var då hon plötsligt insåg att det redan satt en mikroprocessor, något som på den här tiden fortfarande var en nyhet, i mobiltelefonerna. Om man gjorde precis tvärtemot systembeskrivningen, och först skickade alla siffror in i mikroprocessorn för att först därefter sända ut hela telefonnumret som ett enda paket mot masten, så skulle uppkopplingarna kanske kunna funka?

Hon ringde till sin chef Östen Mäkitalo, bad om ursäkt för att hon ringde och störde mitt i pingsthelgen, men frågade om de två inte skulle ta verkets bil med mätutrustning för att köra runt och testa hennes nya idé. Så blev det.

Eftersom det här var på slutet av 70-talet fanns det inga butiker öppna under helger, men Fruktcentralen var öppen så de åkte dit och köpte bananer som skulle räcka hela helgen. Sen åkte de runt och testade tusen uppkopplingar från olika platser för att få ett tillräckligt bra statistiskt underlag.

Att Laila Ohlgren blev ingenjör var, till inte obetydlig del, en slump. Hon växte upp som dotter till en ensamstående mamma på Kungsholmen i Stockholm och var tidigt tvungen att hjälpa till med försörjningen. Hon jobbade som hembiträde redan i unga tonåren. Hon träffade Bo, som skulle bli hennes man, på Missionskyrkan på Söder i Stockholm, och Bos pappa jobbade på Telegrafstyrelsen, som det hette då, och tipsade henne om en ledig tjänst. 1956 blev Laila den första kvinnan på sin avdelning.

Hon läste in både realen, studenten och ingenjörsexamen på kvällstid, och fick sedan mer och mer avancerade arbetsuppgifter. Hon älskade att jobba, så mycket att hon sa att måndagar var hennes favoritdag i veckan.
Långt senare, när Telia grundade ett forskningsbolag i Haninge, blev Laila personalchef med 760 anställda. Dit tog hon skolklasser, vilket var något helt nytt ännu på 1980-talet. Men hon ville uppmuntra unga att bli ingenjörer, framför allt unga flickor. Och ännu senare, 2009, belönades hon med Polhemspriset, det finaste en svensk ingenjör kan få, för den där idén hon fick 1979.

Laila Ohlgren slet med att få färdigt presentationen till det där mötet i Kalmar. De sista overheadbilderna blev hon tvungen att göra på planet ner. En ingenjör som hämtade henne på flygplatsen frågade om hon inte var nervös och hon svarade nej, hon hade ju fått systemet att fungera till slut. Men när hon skulle hålla dragningen blev hon det ändå. Hennes idé gick ju trots allt helt emot chefernas systembeskrivning.

Miljarder människor världen över ringer i dag genom att slå in siffrorna först och sedan trycka på ring-knappen. Det var det som var Laila Ohlgrens idé.