Män – för Sverige, i tiden!

Min kompis blev bjuden på lunch på fint ställe i stan, så tjusigt att han behövde låna kavaj och slips för att komma in. Efteråt fick jag höra om den magnifika lokalen, den prickfria servicen, om alla maträtterna och dom fina konjakssalongerna med olika namn (namn!) där matgästerna – ministrar och folk han kände igen från näringslivsbilagor och dagstidningar – fick stå och mysa under kristallkronor när dom var mätta. Prata om livet, funderingar, samhället och sånt. Bli kompisar. Jag blev såklart vanvettigt sugen på lunch, prick där.

För jag har haft en del medvind på sista tiden, förstår ni. Bara i år har jag fått motta både en och flera tjusiga utmärkelser för att jag är så oerhört opinionsbildande (dessa krönikor får vi gissa) och talangfull (efter den utmärkelsen gick jag på en bar och blev verkligen redlöst talangfull). Så är jag bara lite taktisk borde steget in på den reella maktelitens arena inte vara så fasligt stort. Lina – för Sverige, i tiden! Det hänger ju på kontakter, såna som görs med makten, över lunch, i mysrum.

Så jag brände iväg en lunchbokning. Fick inget svar. Jag mejlade igen. Och igen. Och igen. Till slut började jag tänka att dom osvarade med flit och drog den mogna rövaren: »Alla andra får svar?« Den är riktigt bra, rekommenderas särskilt vid raggande.

I väntan på deras svar fick jag höra att en anrik klubb för manliga konstnärer som inte heter Manliga Konstnärsklubben, men borde, skulle ha omröstning. Var det i år, hela 158 år efter att föreningen bildades, dags för dem att välkomna sin första kvinnliga medlem? Och därmed bjuda in även kvinnor att förvalta dom 100 miljoner kronor klubben sitter på? Jag vill ju rent generellt gärna få vara med när folk har det kul, och bara initieringsriten till denna klubb gör mig akvarellsugen för då får man »dricka en häxblandning av sprit ur en speciell träpokal från 1800­-talet«.

Argumenten emot kvinnor i klubben var visserligen bergstarka inför omröstningen. Vad sägs om »Väljer man in kvinnor kommer det inte finnas sittplatser åt alla« eller partyursäkten »Kvinnor och män klarar inte av att dricka tillsammans. Det kommer att bli likt en firmafest. En massa flirtande hit och dit« (OBS! Har varit på firmafest, vet att flirt kan förekomma!). Konstnärernas farhågor gällde dock inte enbart dom själva, även »de manliga konstnärernas fruar är lugnade av att veta att där inte finns några kvinnor«. Inga av konstnärerna är homosexuella, får vi anta.

Detta skulle bli en riktigt saftig batalj.

Jämställdhet mot stolsbrist, modernitet mot »gammal fin tradition«, solidaritet mot osolidaritet, konstnärer av alla möjliga flirtiga kön mot vanliga hederliga konstnärer.

Ja-gänget blev 30 stycken, nej-gänget 89. En hade ju kunnat föreslå att några av de 100 miljoner klubben förvaltar kunde räckt till att hyra in fler stolar? Mötena kanske inte behövde innefatta så mycket snaps? Tänk om konstnärerna själva kunde få sina fruar att känna sig trygga – och inte frånvaron av kvinnliga kollegor? Äsch, det var några lösa idéer jag inte hann bolla med konstnärerna innan det var för sent för den här gången.

Men jag fick svar ifrån lunchstället!

»Klubben är till för dess ledamöter, som erlägger en avgift för att bli ledamot. Lunchen är för ledamöter med gäster, dock inga kvinnliga.«

Med lunchkurr i magen läser jag på nätet om sällskapets medlemmar. Kung Carl Gustaf, prins Carl Philip. Sven Otto Littorin, Mats Bergstrand, Stefan Persson, Anders Björck.

För Sveriges män – i tiden. Skål!