Vardagspusslet

Det var inte direkt något hygge på det här mötet. Tidigt en torsdagsmorgon i januari hade folketingsgruppen samlats bakom stängda dörrar. Klockan vara bara lite över sju när Socialistisk Folkepartis ordförande Annette Vilhelmsen, en 55-årig kvinna med grå blick och grått hår, krävde att ledamöterna skulle redogöra för hur de tänkte rösta några timmar senare.

En efter en sa de – alla tolv – att de skulle backa upp partiledaren. De tänkte rösta som de blivit tillsagda att göra, oavsett vad deras hjärtan sa dem.

Bara några timmar tidigare hade det låtit annorlunda. Då vägrade flera av dem acceptera regeringens förslag om att sälja nitton procent av aktierna i det statliga energibolaget Dong till investmentbanken Goldman Sachs.

Missnöjet hade redan tidigare varit stort i regeringens minsta parti. I Danmark skämtade man om att det enda de hade fått i regeringsförhandlingarna med Socialdemokraterne och socialliberala Radikale Venstre var ministerposter.

I övrigt hade de kompromissat bort både vallöften och principer.

Att sälja ett statligt bolag till det amerikanska storkapitalet blev bara för mycket. I en intervju sa en av ledamöterna att partiet borde hoppa av regeringen. De två högsta i riksdagen – gruppledaren och den politiska ordföranden i folketinget – lämnade sina poster i protest.

Dansk press beskrev situationen i partiet som Ragnarök.

På torsdagsmorgonens möte ursäktade sig partiledaren efter ett tag och lämnade rummet för att ringa statsministern. Hon meddelade Helle Thorning-Schmidt att hon drog partiet ur regeringen. För henne spelade det ingen roll att folketingsgruppen rättade in sig i sista stund. Var det inte den här gången de röstade emot den regering de själva satt i, skulle det bli nästa, resonerade Annette Vilhelmsen. Och under våren skulle bland annat en tillväxtplan och arbetsmarknadspolitiken behandlas.

– Min bedömning var att vi måste ta SF ur regeringen så att vi kan samla ihop partiet igen, sa partiledaren i en chatt på tidningen Berlingskes sajt.

För Danmark startade 2014 med regeringskris.

Socialistisk Folkeparti som hade jobbat hårt i många år för att visa regeringsduglighet, visade sig inte kunna regera. Efter två och ett halvt år som regeringsparti blev det ändå hela havet stormar i folketingsgruppen.

Det kan man tänka på när Stefan Löfven säger att han ska bilda koalition med lite vem som helst efter valet i höst.

Han verkade självsäker, socialdemokraternas partiordförande, för några veckor sedan i Agenda. Inte i debatten, där framstod han som en nervös nybörjare vid sidan om Fredrik Reinfeldt.

Men i orden.

– Jag tycker att vi ser en regering som håller på att kapsejsa inför svenska folket. Vi är så nära game over vi kan komma.

Samma segerkänsla har många socialdemokrater i dag. De har kommit över förra valets trauma, när allt såg så bra ut så länge men slutade så illa. Det där kommer inte hända igen, säger de. Man undrar vad de egentligen ser när de läser opinionsundersökningar.

För inte kommer det att bli enkelt för Stefan Löfven att bilda regering. Visst ligger de rödgröna partierna tillsammans på över femtio procent i de senaste sammanslagna mätningarna. Men den majoriteten är knapp. Det finns inget utrymme att tappa de sista dagarna, och de tappar alltid de sista dagarna.

Det är sådant som får socialdemokratiska debattörer att varna för feministiskt initiativs pågående mobilisering och säga att även vänstermänniskor måste våga tänka taktiskt. Alla procent behövs för att Stefan Löfven ska kunna bilda en stabil regering.

Mer nervöst lagda socialdemokrater räknar också ett femte parti till alliansen. Hur kommer man att förhålla sig till sverigedemokraterna? Kommer Fredrik Reinfeldts tanke om att det största blocket ska styra landet att gälla? I annat fall är skillnaden mellan tre rödgröna partier och fyra allianspartier plus ett väldigt liten.

Passivt stöd, talas det om i kretsen nära statsministern, när sverigedemokraterna kommer på tal. Man samarbetar inte, men tackar inte nej till passivt stöd. Det är otydligt hur generös den definitionen är. Att sitta kvar som regeringschef om sverigedemokraterna lägger ner sina röster i statsministeromröstningen skulle kanske kunna vara passivt stöd? Att få igenom en budget genom att sverigedemokraterna röstar ja till den, kan det vara passivt stöd?

I ett sådant läge är Stefan Löfvens bästa chans att centerpartiet eller kristdemokraterna åker ur riksdagen. Då kan han hamna en bit under femtio procent och ändå få en majoritet av mandaten. Eller att folkpartiet lyssnar på oron över att sverigedemokraterna ska få mer inflytande, och därför – i Bengt Westerbergs resa-sig-ur-soffan-anda – går över till Stefan Löfvens lag.

Oavsett småpartierna i alliansen är det tydligt vad Stefan Löfvens dröm är. En regering med miljöpartiet som får stöd av vänsterpartiet. En bit in i mandatperioden – när risken för svekdebatt ersatts av den om behovet av ansvarstagande – kan även folkpartiet lockas med.

Det fascinerande är att den här våren har alla småpartier ägnat sig åt att lägga fram sina veton och höja insatserna. Jonas Sjöstedt tänker inte stödja eller ingå i en regering som samtidigt får hjälp av ett borgerligt parti. Miljöpartiet kommer inte rösta för en regering så länge de inte själva ingår. Gustav Fridolin vill – till skillnad från rätt många andra i sitt parti – inte regera ihop med folkpartiet, däremot gärna med centerpartiet. Vars partiledare blir rasande bara Stefan Löfven vågar andas att han inte utesluter något liknande. Och folkpartiet förnekar varje tanke på att samarbeta med socialdemokraterna.

Slutsatsen om alla ska få som de vill är att det knappt kan bli någon regering. Åtminstone inte en som kan få igenom särskilt mycket i riksdagen.

Vilket i sig skulle kunna vara en fördel för Stefan Löfven. Enligt statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson ger jämna valrörelser mindre överraskningar. Om väljarna och medierna däremot är övertygade om att en kandidat redan är vinnare, kan valrörelsen sticka iväg åt oförutsedda håll.

Det finns ovanligt mycket spelteori att ägna sig åt i den här valrörelsen. Kanske är det vad som gör att ingen frågar sig hur socialdemokraterna och miljöpartiet egentligen ska kunna sitta i en regering tillsammans.

Förnekelse är också en mediestrategi. Lyssnar man på socialdemokrater och miljöpartister i dag är det som om alla har glömt hur de brukade bråka hela nätter igenom. Frågar man om grälen 2002 eller 2005 eller 2009 svarar de med hur trevligt Magdalena Andersson och Per Bolund har det på sina gemensamma fikor. Det tycks räcka för att göra dem trygga och glada.

– Vi pratar om hur vi ser på utvecklingen ekonomiskt, regeringens politik och förslag och de utmaningar vi står inför. Vi utvecklar våra egna politiska lösningar, men hjälper varandra med information, säger Per Bolund.

Denna ständigt leende, blonda, två meter långa basketälskande man. Han är biolog, inte ekonom, har forskat i systemekologi och utrett trängselskatten under åren som tjänsteman på näringsdepartementet när Göran Persson var statsminister. Företagarna brukar prisa honom. Han ser ut som en pojkbandsartist och ingen, förutom några radikala tillväxtskeptiker i det egna partiet, tycker illa om honom.

Det ska tydligen gå supersmidigt att slänga ihop en budget med Magdalena Andersson trots att de inte förhandlat i förväg. Och trots att miljöpartiet i sin skuggbudget som presenterades förra veckan till exempel har betydligt blygsammare ambitioner än socialdemokraterna för en förstärkt a-kassa och önskar sig 1,6 miljarder mindre till försvaret.

Men nu ska det väl göras mer än en budget i en regering?

Det kommer också gå bra, svarar partisterna entusiastiskt. Socialdemokraterna har blivit ödmjuka av åtta år utanför makten, lyder miljöpartisternas argument. Miljöpartisterna är så maktkåta att de kommer gå med på vad som helst, säger socialdemokraterna.

De skrattar försiktigt när de hör hur motparten resonerar. Inget av partierna känner igen sig i det andras beskrivning.

Ändå är det inte så konstigt att de valt en helt annan strategi än i förra valet. Då gick allt ut på att visa upp enighet. I det tvåpartisamarbete som tvingades bli en trepartikoalition försökte de komma överens om detaljerna, de bildade arbetsgrupper som inte klarade av att leverera resultat och fick ställa in sin presskonferens om infrastruktur. Energin och tiden som skulle lagts på valrörelsen gick åt i interna förhandlingar. Efteråt tyckte både socialdemokrater och miljöpartister att tillvägagångssättet hade varit dumt. Och det handlade inte bara om vänsterpartiet.

Så nu gör man tvärtom. Inga formella förhandlingar, inget gemensamt valmanifest. Inte en massa gemensamma fototillfällen. Framför allt det sista är viktigt. Man vill inte få människor att tänka på själva frågan om samarbete, på allt som faktiskt pågår bakom kulisserna.

Socialdemokraterna berättar gärna i kvällstidningar om att de har en statssekreterarskola. Där lär sig folk hur ett departement fungerar och hur man badar på Bommersvik. Bland deltagarna finns VU-ledamoten Ardalan Shekarabi, Europaparlamentarikern Åsa Westlund, budgetavdelningens politiska sekreterare Pelle Rödin, SSU:s ordförande Gabriel Wikström och Stina Billinger, ung och trendig hållbarhetschef på SPP. Hela listan är hemlig, men på den finns också folk från fack och myndigheter. Mats Andersson, tidigare rådgivare till Göran Persson och nu verksam i Stefan Löfvens stab, är kursledare.

Fast, statsekreterarskolan är inte bara en utbildning. Den handlar lika mycket om att göra ett förarbete inför ett maktskifte. Detta är socialdemokraterna mindre sugna på att prata om, men flera källor beskriver hur deltagarna fått uppgifter att diskutera sakfrågor med talespersoner, titta på utredningar, ta fram underlag. Utöver det sker policyutveckling på partikansliet, där stabschefen Emma Lennartsson och kanslichefen Hans Dahlgren styr.

Partierna förbereder sig visserligen var för sig, men det finns regelbundna kontakter på alla nivåer. Ledningarna ska till exempel ha haft gemensamma dragningar av socialdemokraternas interna opinionsmätningar. Och hos socialdemokraterna finns diskussioner om hur man ska agera beroende på vilka departement och ministerposter miljöpartiet kan tänkas få.

Man kan förstå dem. Stefan Löfven har ett svårt pussel att lägga om han får bilda regering. Partiet har tappat mycket ministererfarenhet. I verkställande utskottet är det bara Carin Jämtin och Ibrahim Baylan som har varit statsråd. I partiet finns förstås rutin: Hans Dahlgren har varit statssekreterare åt både Ingvar Carlsson och Göran Persson och kabinettssekreterare åt flera utrikesministrar. Magdalena Andersson och Emma Lennartsson statssekreterare respektive planeringschef på finansdepartementet. Jan Larsson statssekreterare på statsrådsberedningen. Men Stefan Löfven står inför ett klurigt läge, där behovet av rutin kan förhindra ett generationsskifte. Många tror att han kommer söka ministrar i kretsen av före detta statssekreterare, särskilt med tanke på miljöpartiet. Där finns bara några få med tjänstemannaerfarenhet från departement, och även om partiet har haft internutbildningar för all personal saknas det över huvud taget människor med chefserfarenhet. Partiets historiska misstänksamhet mot ledare kan göra det svårt att fylla statssekreterarstolarna.

Det är nog tur för både de röda och gröna partisterna att de kan ha Magdalena Anderssons och Per Bolunds fikastunder som tröst när de pratar om hur de ska kunna utgöra en regering. För problemen är fortfarande många.

I tolv år nu har miljöpartiet gjort allt för att bli regeringsdugligt. Och i alla år har det handlat om att bli sedda av socialdemokraterna. Och helst på rätt sätt.

– De är stöddiga. De är otrevliga. De smäller i dörrar. Och de ljuger om oss, sa Göran Persson om partiet i sina intervjuer med Erik Fichtelius.

Maria Wetterstrand och Peter Eriksson var skickliga på att utnyttja sin vågmästarroll, men egentligen var syftet hela tiden att få uppmärksamhet från socialdemokraterna. Som när de 2002 sidoförhandlade med mittenpartierna. Målet var då att få socialdemokraterna att inse att de inte kunde regera ensamma.

Samma sak när de gjorde överenskommelser med de borgerliga partierna. Strategin var att vara så störiga att socialdemokraterna skulle känna att enda utvägen var att låta miljöpartiet vara med i en regering.

Parallellt med att försöka övertyga det stora partiet styrde ledningen upp miljöpartiet både organisatoriskt och sakpolitiskt. På många sätt påminner det om Socialistisk Folkeparti i Danmark. Ett parti som har moderniserat sig för att framstå som mer regeringsdugligt, precis som miljöpartiet.

Socialistisk folkeparti är det vänstergröna partiet i Danmark. De jämförs ofta med vänsterpartiet men ser man till partikulturen påminner det också om miljöpartiet.

Under lång tid var den stora konfliktlinjen i miljöpartiet om man gjorde störst nytta som opinionsbildare och kritiker i opposition eller som den som faktiskt skulle uträtta något i maktposition. Så har det även varit i Socialistisk Folkeparti. Under Dong-affären skrev danska journalister att partiets politiker hellre ville stå ute på torgen med plakat bland de tusentals som protesterade mot försäljningen än sitta inne som makten och besluta om den.

Den djupa förankringstraditionen ser också likadan ut i båda partierna. Varje gång miljöpartiet har bytt åsikt i nyckelfrågor har det föregåtts av språkrörsturnéer och debatter i alla lokaldistrikt, för att sedan landa i medlemsomröstningar. Även Socialistisk Folkepartis medlemmar är vana vid bred förankring, att involveras och godkänna all politik.

Och partierna har också förändrats på liknande sätt. Man har centraliserat beslutsgångar för att lättare kunna samarbeta med andra. Miljöpartiet har till exempel lagt ner kanslier runt om i landet och skapat en tydligare organisation med starkare chefer i Stockholm. Socialistisk Folkepartis förra ledare Villy Søvndal professionaliserade partiet, vilket den danska journalisten Hans Mortensen skriver om i sin bok »Den røde tråd«. Bland annat koncentrerades partiets resurser till viktiga valdistrikt och ett mer fokuserat valbudskap, i stället för att man ställde upp överallt under flera olika paroller.

Dessutom har man i Danmark såväl som i Sverige bytt sakpolitik på ett sätt som fått dem att verka mer regeringsdugliga. Förändrad inställning av EU har partierna gemensamt. Socialistisk Folkeparti har antagit en mer restriktiv migrationspolitik och accepterat socialdemokratiska statsbudgetar. Båda är saker som i Danmark anses visa på ansvarstagande och som kan jämföras med miljöpartiets förändrade hållning till medborgarlön och tillväxtkritik.

Anpassningen har gett resultat. Sedan 2007 har Socialistisk Folkeparti och Socialdemokraterne gått till val med avsikten att regera ihop i Danmark. Likadant i Sverige sedan 2010.

Och på båda sidor Öresund har det varit förknippat med problem.

Sedan förra valrörelsen har tiden läkt några sår. Då var Afghanistan och de svenska trupperna en av de svåraste frågorna i det rödgröna samarbetet. Nu är soldaterna på väg hem. I vinstfrågan delar partierna numera problembild och de kunde komma överens om samma lösningar i friskoleutredningen i våras.

Föräldraförsäkringen var den fråga som slog tillbaka hårdast för fyra år sedan. Partierna lyckades inte enas om den skulle delas, förlängas eller taket på ersättningen höjas. I dag finns den frågan knappt i debatten.

Nu hörs samma hoppfulla affirmationer från socialdemokrater och miljöpartister när de pratar om sakpolitik som när de pratar om Magdalena Anderssons och Per Bolunds möten. De positiva tankarna tycks oändliga.

Men det går att peta hål på dem rätt enkelt.

Ta Förbifarten till exempel, motorvägen som ska byggas utanför Stockholm. Stefan Löfven har flera gånger sagt att den inte är aktuell att förhandla om och socialdemokraterna förutsätter att den kommer att byggas under kommande mandatperiod. Därmed är problemet ur världen. Miljöpartisterna säger också att den är oproblematisk. Men det är för att de utgår ifrån att det finns olika sätt att skjuta på byggandet så att vägen inte blir av under de kommande fyra åren.

Kan miljöpartiet leva med att det inte stängs några kärnkraftsreaktorer? Med att exportera Jas? Vad händer med koldioxidskatten? Datalagringen? Några frågor som är viktiga för miljöpartiet men där socialdemokraterna inte kommer att vara särskilt kompromissvilliga.

Miljöpartiets ekonomiska politik bygger på sänkta arbetsgivaravgifter. Och eftersom de menar att tjänster är mer hållbart än varor vill de behålla den sänkta krogmomsen, som socialdemokraterna kallar ett fiasko.

För att inte tala om migrationsfrågan. Miljöpartiet har drivit moderaterna i en mer liberal riktning. Socialdemokraternas hela EU-kampanj handlar om »ordning och reda på arbetsmarknaden«. Även om LO låter socialdemokraterna slippa ifrån kravet på arbetsmarknadsprövning, att facket ska ha veto om arbetskraftsinvandringen, kommer partiet vilja strama upp dagens regler. Det finns en skillnad i grundsyn. Miljöpartiet vill driva på för ökad öppenhet. Socialdemokraterna menar att det finns problem med det om man samtidigt ska värna välfärdsstaten.

Samma ideologiska skiljelinjer finns i synen på arbete. Socialdemokraternas övergripande mål är att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU år 2020. Man vill ha fler arbetade timmar. Miljöpartiets ledning har länge velat tona ner kraven på sänkt arbetstid, men gång på gång blivit överkörd av kongressen. När Gustav Fridolin tog strid om arbetstidsfrågan blev han uppläxad av ett gäng riksdagsledamöter på DN Debatt.

Vilket leder oss in på det tunga problemet. Miljöpartiets riksdagsgrupp kommer att bli ännu yvigare efter valet.

I Danmark hade de faktiskt Stefan Löfvens drömregering: socialdemokraterna, folkpartiet och miljöpartiet.

För att skapa majoritet var socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt tvungen att plocka in socialliberala Radikale Venstre i regeringen med Socialdemokraterne och Socialistisk Folkeparti. Radikale Venstre var den stora segraren. Viktiga rödgröna vallöften om höjd skatt för de rikaste, ett stödpaket till bostadsmarknaden, sänkta kollektivtrafikavgifter, mindre skolklasser och bevarad efterlön, en typ av förtidspension, fick överges.

Till slut fick folketingsledamöterna i Socialistisk Folkeparti nog.

Och det scenariot är en huvudvärk Stefan Löfven kan räkna med om han blir statsminister. Miljöpartiets riksdagsgrupp kan bli hans största problem.

Peter Eriksson och Maria Wetterstrand flyttade beslut från riksdagsledamöterna till en mindre grupp bestående av dem själva, gruppledarna och få utvalda från partistyrelsen. De var duktiga på att kontrollera gruppen, skälla ut, köra över och toppstyra den om man ska tro de ledamöter som är sura på Peter Eriksson.

Det gjorde att samarbetet med socialdemokraterna fungerade i riksdagen. Men det är skillnad på att vara stödparti och att sitta i regering. Det ska göras en budget, det ska skrivas en regeringsförklaring och varje vecka ska en mängd beslut fattas. Och dem ska man vara kollektivt ansvariga för. De miljöpartistiska statsråden kommer behöva lojala miljöpartistiska riksdagsledamöter.

Men under Gustav Fridolin och Åsa Romson har riksdagsgruppen snarare vuxit sig vildare. I höstens val kommer Europaparlamentarikern Carl Schlyter väljas in i riksdagen och förstärka tillväxtkritikerna som vill ha arbetstidsförkortning. Hans frispråkighet, mediala talang och starka lojalitetskänslor med gräsrötterna kommer att bli jobbigt för det moderna miljöpartiet i en regering. Det finns en internopposition som blivit starkare. Den syntes på kongressen för snart ett år sedan, då partiledningen kördes över av Schlyters gäng. I en regering med knapp riksdagsmajoritet kan det där bli en klurig sak.

Egentligen handlar det inte om falanger. Hela partiet startade i protest mot partipiskorna i riksdagen.Miljöpartiets riksdagsgrupp har alltid haft hög självständighet. Vilket brukar utnyttjas i förhandlingarna, miljöpartisterna säger att de behöver få mer, annars kommer riksdagsgruppen sparka bakut. Som en socialdemokrat i verkställande utskottet uttrycker det:

– Socialdemokratiska statsråd kommer att få ta många turer till miljöpartiets riksdagsgrupp innan de kan lägga sina propositioner.

Socialdemokraterna hoppas nu att miljöpartiet har blivit enklare att samarbeta med. Men pratar man med de borgerliga partierna som gjort upp med miljöpartiet om migrationspolitiken agerar de gröna precis som vanligt. Får de inte som de vill hotar de med att dra.

I en intervju i Expressen i början av april fick Gustav Fridolin frågan om det finns något som han är beredd att lämna ett regeringssamarbete för.

Det fanns en hel del.

– Om en regering inte mäktar med att vända utvecklingen i skolan förtjänar den inte att vara grön. Vi måste klara att få till investeringar i miljonprogrammens förorter, se till att göra statliga investeringar för att höja lärarlönerna. Och det kommer att vara hårda förhandlingar.

Och så la han till, vad nu det hade med saken att göra:

– Jag är inte rädd för att undervisa på heltid igen.

Sista helgen i mars samlades miljöpartisterna som vanligt i Bååtska rummet i Gamla stan i Stockholm. De hade kommit från hela landet. Förtroenderådet, regionordföranden, valsamordnare. Partistyrelsen var också där.

De pratade om valet, om att stärka partiets feministiska profil. Per Bolund talade om jobbpolitiken. Ett av söndagens pass handlade om hur det skulle bli att samarbeta i majoritet. Inte som något stödparti till socialdemokraterna, utan riktigt samarbete. I regering.

Partisekreteraren Anders Wallner förklarade att partistyrelsen hade gett Gustav Fridolin och Åsa Romson mandat att föreslå miljöpartiets ministrar. Sedan skulle partistyrelsen besluta. Det kan tyckas självklart, men i den gröna ledningen har den beslutsordningen diskuterats fram och tillbaka sedan i höstas.

Vilket sätt är tillräckligt miljöpartistiskt demokratiskt? Ska en medlemsomröstning, en kongress, förtroenderådet bestämma ministrar? Hur mycket förankring är tillräcklig?

En miljöpartist på en och nittio med tätt skägg fick ordet. Hans skånska var bred.

– Vi måste tänka på att inte hamna i den danska situationen. Det är viktigt att vi samarbetar väl tillsammans. Annars blir det som för Socialistisk Folkeparti.

Fakta | Ministerämnen

Stefan Löfven har en rejäl utmaning om han skulle bilda en regering ihop med miljöpartiet. Antingen är folk för gamla eller så är de för oerfarna. 

Av: Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson

Per Bolund,  mp

+ Gillas av socialdemokrater. Åtminstone är det den bilden man försöker sätta. Har jobbat på näringsdepartementet. Miljöpartiet drömmer om att genom honom få in en fot på Anderssons finansdepartement.

– Vad gör en finanspolitisk talesperson som inte kan bli finansminister? Kanske näringsminister? För socialdemokraterna kommer inte vara villiga att ha honom hängande på finansdepartementet.

Åsa Romson, mp

+ Miljöpartiet får självklart miljödepartementet och om chefsjobbet där finns ingen konkurrent. Är kvinna och väljs nog av genusskäl till vice statsminister före Fridolin.

– Finns egentliga inga minus. Men rätt många svenskar kommer ha kass koll på sin vice statsminister om detta upplägg skulle bli verklighet.

Urban Ahlin, s

+ Är talesperson i utrikesfrågorna i dag. Konsensusinriktad i meningen att han nästan låter som Bildt. Sitter i verkställande utskottet.

– Ogillad, till och med avskydd, i internationellt inriktade s-kretsar, både för policy och personlighet. Har också en rörig anklagelse om sexuella trakasserier hängande efter sig.

Maria Wetterstrand, mp

+ Miljöpartiets stjärna bland väljare, fortfarande. Vill nog ha en avgränsad hands-on-post: näring, infrastruktur, bostad.

– Skulle stjäla rampljus från Fridolin. Bor i Finland varannan vecka och tycker inte att hennes barn ska ha två ministrar till föräldrar. Om kärnkraftsbråket får finska gröna att lämna regeringen blir det nytt läge.

Morgan Johansson, s

+ Har ministererfarenhet och har redan fått en tydlig portfölj: justitiefrågorna. Har alla Skånes kongressombud bakom sig. Tydlig vänsterprofil.

– Om man säger så här, varken han eller hans politik älskas direkt av miljöpartister. Tydlig batongprofil.

Mehmet Kaplan, mp

+ Populär i partiet och mäktigare än vad som syns utåt. Vän med Fridolin. Miljöpartiet har haft hårda självkritiska mångfaldsdiskussioner i provvalen.

– Har redan tagit avsked av rikspolitiken och siktat in sig på Stockholms stad.

Mikael Damberg, s

+ Stått på tillväxt i många år och samlat på sig erfarenhet och sakkunskap. Kan bli aktuell för flera olika poster, men troligen något med inriktning på arbetsmarknad eller näringsliv.

– Löfven kommer behöva en stark gruppledare i riksdagen och kan behålla Damberg där.

Gustav Fridolin, mp

+ Sugnast i stan på statsrådspost. I miljöpartiet självklar skolminister. Socialdemokrater fnyser dock och frågar varför de skulle ge bort väljarnas viktigaste fråga till miljöpartiet.

– Kan han nöja sig med att vara nummer två på utbildnings-departementet? Om inte lär han sikta mot infrastruktur, tror miljöpartister.

Carin Jämtin, s

+ En av få i verkställande utskottet som har ministererfarenhet. Vill nog gärna bli chef för utrikesdepartementet, men räcker den viljan?

– Många känner sig kallade till utrikesministerposten. Löfven kan nog tycka att det vore bra om hon fortsatte hålla ordning på partiet.

Gunvor G Ericson, mp

+ Högt förtroende internt, lyckades avskaffa medborgarlönen. Har facklig erfarenhet och var med och mäklade fred med LO inför förra valet. Kan sjukvård, socialförsäkringar, a-kassa. Bra bit i det stora pusslet.

– Inte superfolklig, om man säger så. Kan trots breda erfarenheter falla bort när Löfvens pusselbitar hamnar på plats.

Ardalan Shekarabi, s

+ Är ung, sitter i verkställande utskottet och har gått partiets statssekreterarskola. Är tydlig akademiker. Kan välfärdsfrågorna. Har dessutom överlevt ungdomsförbundsskandal.

– För ung? Vilken smal portfölj skulle han kunna ta?

Anna Johansson, s

+ Kommer inte från och verkar inte i Stockholm. Är ordförande och kommunalråd i Göteborg. Skrev kriskommissionen efter förra valförlusten. Född in i partiet, pappa heter Göran.

– Född in i partiet, pappa heter Göran. Vill hon till Stockholm och rikspolitiken?

Peter Hultkvist, s

+ Dalmas som långsamt jobbat sig upp mot partitoppen efter många år som kommunalråd. Sitter i verkställande utskottet. Har en tydlig uppgift i försvarsfrågorna.

– Vita medelålders män råder det ingen brist på runt Löfven. Någon av de många utrikesministerkandidaterna kan dyka upp som konkurrent om försvaret.

Lena Hallengren, s

+ Har ministererfarenhet från utbildningsdepartementet. Är vice ordförande i socialutskottet i riksdagen. Lång erfarenhet.

– Har en något spretig profil. Fick sin chans under Persson utan att slå igenom.

Ylva Johansson, s

+ Har ministererfarenhet. Har hållit sig kvar hyfsat nära partitoppen sedan Perssons dagar. Kan arbetsmarknad, men också välfärdsfrågor.

– Har ingen riktig hemvist geografiskt i partiet, vilket gör att uppbackningen inte alltid är den bästa. Vill Löfven generationsväxla ordentligt kan hon falla bort.

Dan Eliasson, s

+ Löfven lär söka ministrar bland tidigare statssekreterare. Eliasson är en av dem som brukar hyllas efter sin tid på justitiedepartementet. Bred erfarenhet.

– Har snärjt in sig i årets kanske märkligaste härva på Försäkringskassan och är efter det antagligen omöjlig. Enligt ledsna socialdemokrater.

Jan Larsson, s

+ Mångårig erfarenhet från statsrådsberedningen, vet hur det är att regera. Borde vilja något mer med sin comeback än att bara vara valledare.

– Det är alltid svårare att slå sig fram som tjänsteman än som förtroendevald i socialdemokraterna.

Thomas Eneroth, s

+ Duglig, säger folk och menar då att denna smålänning visat framfötterna i riksdagen. Kan socialförsäkringsfrågorna.

– Går väl kanske inte genom rutan. En sådan som kan falla bort när pusselbitarna blir för många.

Karolina Skog, mp

+ Blev vald till årets cykelpolitiker nyligen, vilket är tungt i miljöpartiet. Är som kommunalråd i Malmö en av få med erfarenhet av att styra tillsammans med socialdemokrater.

– Är ingen kändis och kan falla bort när miljöpartiet gör verklighet av sitt drömmande snack om att slåss för en icke-politiker i regeringen. Timbuktu kommer också från Malmö.

Karin Svensson Smith, mp

+ Lång riksdagserfarenhet och hög sakkunskap på infrastrukturområdet. Som före detta vänsterpartist är hon stundtals mer omtyckt av socialdemokrater än miljöpartister.

– Ingen lagspelare, har retat upp partiledningen med förslag som inte ansetts vara förankrade.

Margot Wallström, s

+ Omtyckt av folk. Har jobbat internationellt. Har varit statsråd. Säger sig vara intresserad av integration och antyder alltså något annat än utrikesministerposten alla talat om.

– Luttrade partister säger: visst har hon jobbat internationellt men när gjorde hon senast en insats för partiet? Knappast omtyckt bland journalister.

Mikaela Valtersson, mp

+ En av de mest dugliga och erfarna förhandlarna i miljöpartiet.

– Förlorade språkrörs-striden och har därefter propagerat för en skolpolitik som inte direkt ligger i linje med vare sig Fridolins eller Baylans. Är nog bränd i språkrörens ögon.

Mona Sahlin, s

+ Förvånansvärt många pratar faktiskt om henne som minister i en Löfven-regering. Har inga andra stora uppdrag. Kan hjälpa Löfvens bristande förtroende i frågor om mångfald och jämställdhet.

– Kan man göra comeback två gånger? Och vill hon verkligen stå framför journalisthoperna igen?

Åsa Westlund, s

+ Socialdemokraternas starkaste miljöpolitiker med framgångar i EU-parlamentet i ryggsäcken. Ung. Har också profil att kunna ta över Birgitta Ohlssons uppgifter.

– Att vara miljöpolitiker är knappast plus i jakten på ministerpost om man är socialdemokrat. Likt många andra det snackas om har hon ganska tydlig högerprofil.

Ibrahim Baylan, s

+ Har ministererfarenhet om än kort. Sägs ha högt förtroende i de mätningar partiet gör.
En av få i s-toppen med annan etnisk bakgrund.

– Har redan varit statsråd på utbildningsdepartementet och är därmed redan ansvarig för skolans problem. Fridolin har också sökt skolministerjobbet.

Magdalena Andersson, s

+ Många år bakom sig i regeringskansliet. Kan rabbla nationalekonomiska teorier i sömnen.

– Lika självklar som Löfven, men har heller inte varit statsråd.

Maria Ferm, mp

+ Ung. Har förhandlat migrationen med den borgerliga regeringen. Vill kanske något annat: Integration eller jämställdhet?

– För ung? Och för radikal? För socialdemokraterna är det knappast självklart att låta miljöpartiet ta hand om migrationsfrågorna.

Hans Dahlgren, s

+ Wild card i elefantdansen runt utrikesministerposten. Har jobbat i typ tusen år på statsrådsberedning, UD och i FN:s säkerhetsråd. Och finns nära Löfven i nuvarande rollen som kanslichef.

– Ålder, möjligen, fast den statsminister som själv saknar en del erfarenheter brukar behöva veteraner.

Veronica Palm, s

+ Löfven har lyft fram få tydligt profilerade vänstersossar. Har redan en tydlig portfölj: bostäder. Sitter i verkställande utskottet.

– Lyfter hennes bostadspolitik? Bostäder är en fråga som jämförelsevis lätt kan ges bort till mp.