Familjen framför allt
»Störtas skall det gamla snart i gruset«, sjöng de.
Fattade varandras händer, lyfte dem mot skyn.
Efter en morgon med kyla och regn sken nu solen på Stefan Löfven och hans socialdemokrater där de stod på grusplanen intill Norra Bantorget i Stockholm, vid Folkets hus och med LO-borgen i bakgrunden.
De visste inte hur nära det där gamla skulle vara dem, bara några dagar senare.
I tisdags, fem dagar efter första maj, fylldes gatorna runt torget åter med folk. Denna gång inte för att mana till den sista striden mot kapitalet. Möjligen för en och annan kritisk fråga till detsamma.
Det gamla är nämligen inte riktigt som det har varit.
Sedan några år tillbaka håller Wallenbergarnas investmentbolag Investor årsstämma i Folkets hus. Den som välkomnade aktieägarna därinne var bolagets kommunikationschef, Stefan Stern – för några år sedan biträdande partisekreterare i socialdemokraterna. Fastigheten där stämman hålls ägs visserligen av LO. Men driften sköts numera av Stureplansgruppen, ägare till Berns och ett tjugotal andra restauranger.
Wallenberg är heller inte riktigt som förut när det gäller sina bolag.
Under decennier var familjen själva sinnebilden av långsiktigt ägande. I en trögrörlig värld, med outvecklad finansmarknad och höga gränsskydd, kunde en patriark som Marcus Wallenberg styra sina bolag med blågula glasögon och en välsignelse från makthavarna med de röda fanorna.
Men de senaste åren har nyanserat bilden av Wallenbergarna. Sättet som Investor har agerat i lastvagnsjätten Scania är det senaste exemplet. I flera omgångar sedan år 2000 har investmentbolaget sålt aktieposter till tyska Volkswagen, försäljningar som lett fram till det uppköpsförsök som nu pågår, där Investor har spelat en viktig roll.
Volkswagens bud utvecklades härom veckan till en strid på kniven när det visade sig att tyskarna inte lyckades få »ja« från nödvändiga 90 procent av Scanias aktieägare, enbart 88,25. Detta efter att flera svenska pensionsfonder försökt stoppa budet, med hänvisning att Scania skulle må bättre som självständigt bolag. Till följd av motgången fick Volkswagen förlänga budtiden, till nästa fredag.
Investor, som också satt på en mindre aktiepost, hade till en början också sagt nej. Peter Wallenberg Jr ingick också i den oberoende styrelsekommitté i Scania som rekommenderade aktieägarna att inte sälja.
Men strax före klockan 18 på Valborgsmässoafton meddelade plötsligt Investor att bolaget ändrat sig och tackade ja. Wallenbergarnas omsvängning var ett slag mot dem som ville behålla Scania i Sverige. Därmed beseglades sannolikt Scanias öde.
På stämman pressades Investorledningen av aktieägarna om Scaniaförsäljningen. Ordföranden Jacob Wallenberg försvarade beslutet, sa att det var bäst för Scania. Han hänvisade till att det ursprungliga beslutet att lämna över till Volkswagen fattats för länge sedan, men undslapp sig ändå viss ånger.
– I dag kanske man har en annan värdering, men det är lätt att stå nu och utvärdera det man gjorde för 14 år sedan, sade Wallenberg från podiet.
Han fick också frågor om en annan aktuell budstrid. I förra veckan blev det känt att amerikanska Pfizer vill köpa Astra Zeneca, där Investor är en av de större ägarna. Hittills har styrelsen avfärdat alla budpropåer, men sista ordet är långtifrån sagt.
Dramatiken i Scania och Astra Zeneca är två av flera nyhetshändelser i bolagsvärlden som denna vår skapat debatt om utländskt ägande av svenska storföretag.
I februari meddelade finska ståljätten Outokumpu att den ville lägga ned Långshyttan, ett stålverk som ingick i Avestakoncernen som köptes av finländarna 2003. Beskedet omgärdas av flera frågetecken. Långshyttan är långtifrån det sämsta verket inom koncernen. Enligt IF Metall är svenskarna offer för ett internpolitiskt läggspel.
Under våren har det också varit storbråk mellan Sverige och Tyskland i ubåtstillverkaren Kockums. Varvet ägs sedan många år av tyska Thyssen Krupp. Men efter att Försvarets materielverk anklagat ägarna för att missgynna Kockums har en process inletts om att varvet ska återsäljas till försvarskoncernen Saab, också det ett Wallenbergkontrollerat bolag.
Slutsatserna är flera: att det har varit för lätt att ta över svenska storföretag, och att dessa efter övertaganden ofta missgynnas i sina utländska koncerner.
Varningar har funnits i flera år bland akademiker och journalister.
Redan 2010 visade ekonomijournalisten Torun Nilsson i sin bok »När Sverige sålde Nobelprisindustrin« hur stora delar av den svenska läkemedelsbranschen försvann efter uppköpen av Astra och Pharmacia. Astra Zenecas nedläggning av forskningen i Södertälje härom året blev en smärtsam bekräftelse på Nilssons tes.
Under våren har handelsforskaren Sophie Nachemson-Ekwall i en ny bok visat att det ofta inte är företagsekonomisk rationalitet som styr vid uppköp. Skillnader i lagar och regler mellan Sverige och utlandet gör att sämre men beskyddade utländska aktörer kan sluka friskare svenska bolag som saknar samma skydd.
»Sammantaget har detta medfört att svenska bolag varit mer sårbara för uppköp än i andra länder«, skriver hon i boken.
Frågan om vad man ska göra åt problemet har dock inte behandlats lika mycket. Fram tills nu.
»Vem ska styra de svenska företagen?«, var rubriken på ett seminarium som Svenskt näringsliv arrangerade på torsdagen, med en lång rad höjdare från näringslivet. Arbetsgivareorganisationen presenterade en rapport som är ingenting mindre än explosiv.
Till att börja med delar rapportförfattaren, nationalekonomen Ulf Jakobsson, till stora delar ovan nämnda problembild – att många svenska börsbolag är mer sårbara än sina utländska konkurrenter. Författaren vädrar också en för Svenskt näringsliv ovanlig skepsis mot det som han kallar »den tilltagande kortsiktighet som präglar marknaderna internationellt«.
Jakobsson vill framförallt stärka inflytandet för så kallade »kontrollägare«. Enklare uttryckt: ägare som Wallenberg. Ända sedan Kreugerkraschen har de flesta svenska storbolag kontrollerats av ett antal industrisfärer, ofta med bankanknytning. Dessa grupperingar, med Wallenbergarna och Handelsbankssfären i spetsen, har fortsatt att kontrollera bolagen även efter att pensions- och aktiefonder tagit över som de största förvaltarna på börsen. Det har varit möjligt främst genom sfärernas röststarka A-aktier. Fonderna har också medvetet lämnat över styrningen av bolagen till Wallenberg och de andra.
På senare år har skyddet för minoritetsägarna stärkts, delvis som en följd av skandalerna i Skandia och ABB. Det som Svenskt näringslivs rapport nu föreslår är till stora delar en återgång. Förändrade regler om budplikt, som gynnar storägare som Wallenberg, är ett förslag. Minskade krav på oberoende styrelseledamöter och mer kontrollägarinflytande i valberedningen är två andra.
En stärkt regelmiljö, argumenterar rapporten, underlättar för kontrollägare att axla sin roll och bedriva en mer långsiktig styrning av bolagen samt också hindra oönskade uppköp.
Det andra – och kanske mest uppseendeväckande – förslaget i rapporten gäller bolag där det inte finns en kontrollerande ägare av Wallenbergtyp. Här anser Svenskt näringsliv att bolagets ledning istället ska få bestämma mer, på bekostnad av ägarna.
»Reglerna för svensk bolagsstyrning [bör] kompletteras så att ledningsstyre möjliggörs i börsföretagen.«
I Sverige har sådant »tjänstemannastyre« varit det fulaste som finns. Men faktum är att den svenska modellen, med sitt extrema aktieägarfokus, är ovanlig i världen. I både USA och Storbritannien har företagens chefer långt större inflytande. Har bolaget självt formella möjligheter att invända mot bud kan de i praktiken köra över sina egna aktieägare.
Det motstånd som Londonbaserade Astra Zeneca just nu ger Pfizer är ett exempel på skyddet som denna anglo-amerikanska modell ger. Även om Pfizers bud också är för lågt är ett samgående, argumenterar styrelsen, framförallt dåligt för Astra Zeneca som bolag. De backas upp av regler och lagar som stärkts företagens egen röst i uppköpssituationer.
Svenskt näringslivs tredje förslag för att stoppa uppköpsvågen gäller de så kallade »institutionella investerarna«. Enligt rapporten bör dessa – främst aktie- och pensionsfonder – helst inte alls engagera sig ytterligare i styrningen av bolagen. Detta främst för de kostnader det skulle innebära för spararna.
Förslaget är kontroversiellt med tanke på vad som just nu utspelar sig i Scania. I lastvagnsjätten är det just pensionsfonderna som i en gemensam aktion varit ytterst nära att stoppa Volkswagen och därmed försvara Scania som självständigt.
I sin bok argumenterar Sophie Nachemson-Ekwall helt annorlunda än Svenskt näringsliv, och föreslår istället att institutionerna ska få större möjlighet att engagera sig i börsbolag.
»Det skulle ge aktörerna friare ramar att placera sitt kapital och förutsättningar att ta ett ökat ägaransvar.«
Möjligen är Svenskt näringslivs förslag ett uttryck för fantomsmärtor från löntagarfondsstriden. Organisationen är delägare i pensionsjättarna AMF och Alecta ihop med fackförbunden och tanken på att dessa ska få ökat inflytande är nog föga populärt på Industrihuset.
Rapporten lär bli omdebatterad. Hur mycket kan man till exempel sätta sitt hopp till kontrollägare av Investors typ för att värna svenska börsföretag mot kortsiktiga aktörer och irrationella uppköp?
Helt klart är att Wallenbergsfären själv nyktrat till en smula från åren runt millennieskiftet då försäljningar och internationella fusioner var den allenarådande strategin. Ambitionerna idag är mer blågula, åtminstone i retoriken.
Samtidigt är Investor och Handelsbanksfärens motsvarighet Industrivärden själva börsnoterade bolag som måste svara mot sina aktieägares, inte sällan kortsiktiga, intressen. I en globaliserad värld med avreglerad finansmarknad är det svårt att ha en väsentligt avvikande agenda.
Wallenbergarnas senaste fotbyte i Scania har också sänt motstridiga signaler. Å ena sidan kan Investor inte sitta och hålla på tillgångar i all evighet om de erbjuds ett tillräckligt bra pris. Ett av bolagets försvar för att tacka ja till VW är ju att den senaste investeringen bara har varit en kortsiktig »tradingposition«.
Å andra sidan motiverar man omsvängningen med industriella hänsyn. Att deras »ja« är för Scanias bästa, givet situationen med Volkswagen just nu. Detta är alltså ett beslut från Investor som går emot den rekommendation som den egna styrelseledamoten Peter Wallenberg Jr gav i kommittén för bara några veckor sedan.
På årsstämman i tisdags pressades Investorledningen också om Astra Zeneca, där bolaget hittills alltså motat Pfizer i grind.
»Styrelsen gör helt rätt«, sa vd Börje Ekholm.
Investor äger i dag fyra procent av aktierna i läkemedelsjätten. Alla de andra storägarna är finansiella institutioner. Frågan är hur mycket motståndet är värt om det kommer nya och ännu högre bud och alla andra säljer. Har man bytt fot en gång kan man göra det igen. Även om man heter Wallenberg.
Det gamla blir nog aldrig som förut.
Fakta | Wallenbergs aktuella budstrider
Scania – Investor sa först NEJ, sedan JA
Investmentbolaget äger 0,4 procent i Scania, en liten andel, men viktig. Eftersom Volkswagen bara fick in 88,25 procent när budtiden gick ut förra veckan spelar tiondelarna roll. Volkswagen har nu förlängt till 16 maj, och med Investors »ja« till budet tog tyskarna ett stort steg mot seger.
Astra Zeneca – Investor säger NEJ nu
Amerikanska Pfizer har hittills bara approcherat det svenskbrittiska bolaget med budförslag. Propåer som styrelsen kategoriskt avvisat. Eftersom något bud inte föreligger behöver Investor, med 4 procents ägande, inte säga ja eller nej ännu. Vid årsstämman i veckan gav Investor stöd till styrelsens agerande hittills.
