Putins bästa vän

För Marine Le Pen var det en visit i verkligheten.

Uppbrusande framför henne på bykaféet La Bonne Franquette i fiskeläget Le Crotoy, vid de från världskrigen bloddränkta slagfälten i Somme, stod Henri »Bébé« Pierosière och smattrade som en kulspruta. Monsieur Pierosière, en 57-årig yrkesfiskare, sköt mot »idioterna i Bryssel«.

– De tar ifrån oss fiskekvoter. Britterna får fiska, inte vi. De vet ingenting om våra sälar här i Sommebukten. Sälarna äter upp all vår fisk, men Bryssel förbjuder oss att skjuta säl.

En jägare i fleece och med ryggsäck, Daniel Sentier, bröt in:

– Och änderna! De flyger över oss tjugo mil norrut till Holland. Där har jägarna tio dagar längre jaktsäsong än vi tillåts ha. Det är Bryssel som bestämmer allt.
Marine Le Pen, omgiven av fyra biffiga livvakter, lyssnade utan att avbryta. Efter kulsprutekaskaden sa hon med sin mäktigt djupa röst, någonting mellan alt och baryton:
– Ja, Bryssel … Vad vet anonyma teknokrater om fiske och jakt …

Hon utvecklade inte tankegången. Som en modern politiker vet hon vad en politiker inte ska göra. Inte gräva ner sig i siffror, partipunkter och komplikationer. Snacka inte. I stället tona fram som vardaglig, empatisk och resonabel.

Det är hennes starka sida. Den som sannolikt för henne till en omskakande framgång i EU-valet. Nationella fronten förväntas bli Frankrikes största parti. Brysselbashing och eurohån bär henne långt.

Bryssel är ett ord som i sig självt drar ner skratt här.

Den andra sidan av Le Pens populism – islamofobin och främlingsfientligheten – försöker hon ligga lägre med i den här valrörelsen. Hon formulerar sig väl, undviker provokationer och har till sin pappas förskräckelse sagt sig vara pro gay.

Jean-Marie Le Pen, nu 85 år gammal, grundade Nationella fronten och ledde partiet till 2011. Han framtonade som fascistisk och avfärdade Förintelsen som »bara en detalj i andra världskrigets historia«. När han blev Europaparlamentariker suspenderades han efter att ha inlett ett slagsmål med en annan parlamentariker.

Det var det gamla Nationella fronten, nu är det något nytt.

Picardie är en färgstark region i norra Frankrike. Kanaler korsar slättlandet. Landskapet flyter. Tidvattnet är extremt och präglar livsstilen i kustsamhällena. Och invånarna, les picards, spelar för franska barn samma roll som norrmän spelar i våra Norgehistorier: töntar.

Le Pens starkaste område sträcker sig just från kusten här, nära Calais och österut in i landet där jordbruk är huvudnäringen, fram till nergångna gruvbygder kring Douai i nordost, där väljarna tills nu röstat på kommunistpartiet eller socialisterna.

I Sydfrankrike finns motsatsen, soldränkta städer som Fréjus och Béziers, där väljarna tycker, att gaullisterna inte är tillräckligt höger, och därför stöder Nationella fronten.
Det är en paradox men Le Pen har stöd av både högerextremister och vänsterextremister. Med sin populism – och sin faiblesse för Vladimir Putin; röda mattan rullades ut för henne, när hon i fjol besökte Moskva och Krim – attraherar hon både pseudofascister och vänsternostalgiker.

Fransmännens inställning till partiet har förändrats tack vare Marine Le Pen. På femton år har andelen som inte tycker att partiet är ett hot mot demokratin gått från 19 procent till nästan 50. Stödet för partiet ökar i alla samhällsklasser. Marine Le Pen fångar upp frågor som är grundstenar i la France profonde, det äkta, lantliga Frankrike: jakt, fiske, traditioner och småbutikernas fortsatta existens i samhällena. Det är land mot stad som bär henne. Och globaliseringsskräcken.

– Vi har ett sjukt Europa. Jag vill att Frankrike fortfarande finns om 30 år. Men fortsätter det så här kommer den dag då vi läser: »Qatar köper slottet i Versailles«, säger hon om kvällen på ett valmöte i den deprimerande industristaden Abbeville.

Le Pens framgångar har de senaste månaderna dock spelats upp över sitt egentliga värde. Av Frankrikes 37 000 kommuner har bara elva stycken en borgmästare ur Nationella frontens led. När partiet i tidigare val fått ta hand om städer, har det visat sig inkompetent och hätskt.

Det franska valsystemet med en utslagsomgång där bara de två största partierna deltar i finalen missgynnar Nationella fronten. Typiskt är hur Jean-Marie Le Pen, när han i presidentvalet 2002 hade sin största framgång och gick vidare till andra valomgången, i finalen ändå förlorade mot Jacques Chirac. Socialisterna röstade då av anständighet borgerligt.

I EU-valet ska ett parti nå över fyra procent för att komma in och fördelningen av de 751 mandaten mellan de 28 medlemsländerna är sedan proportionerlig. Frankrike har 74 ledamöter. Opinionsmätningar ger Le Pen chansen att ta mer än 30. Men valdeltagandet förmodas bli lågt och Le Pen behöver 25 röster från sju länder för att i parlamentet kunna forma ett eget block. Det är en svår utmaning.

Extremhögern från Belgien, Holland, Österrike, Italien, Ungern, Bulgarien, Danmark och Sverige skulle kunna skapa en stark grupp i parlamentet om den bruna vågen skulle bära över hela kontinenten – vilket den inte ser ut att göra i mätningarna – och om de inte skulle träta så mycket sins­emellan.

Brittiska Ukip, anfört av Nigel Farage, har sagt att Nationella fronten: »bär ett komprometterande historiskt bagage« och att »antisemitismen finns nerbäddad« i partiet. Framför en liten kopp espresso på Restaurant Mado, den bästa av Le Crotoys tiotals musselkrogar, viftar Marine Le Pen först bort problemet och ger sedan svar på tal.
– Det vore bra om alla var med. Men att som Nigel Farage baktala sina grannar för att själv tona fram som vitare än vit är dålig stil. Ohederligt!

Egentligen är hennes bästa chans svensk. Dansk Folkeparti, till exempel, har sagt nej till samarbete med Nationella fronten. Men sverigedemokraterna har tvärtom blivit allt Le Pen-vänligare. Nationella fronten är ett av partierna sverigedemokraterna överväger att samarbeta med om partiet kommer in i parlamentet. Jimmie Åkesson sa nyligen att han tyckte att Marine Le Pen drivit sitt parti i »en modern och ganska fräsch riktning«. Le Pen var mycket nöjd. Hon upprätthåller kontakterna med svenskarna.

– Ja, naturligtvis. Jag är imponerad av hur sverigedemokraterna slåss för sina idéer. Jag tycker de är tappra som utstår sådan motvind.

Splittringen bland Le Pens möjliga gruppvänner har gjort sig särskilt tydlig i spåren av kriget i Ukraina. Marine Le Pen har uttryckt förståelse för den ryska annekteringen av Krim och för ryssarnas utrikespolitik. I de europeiska systerpartierna har Österrikes Heinz-Christian Strache öppet ställt sig på Putins sida och Hollands Geert Wilders hävdat att skulden till Ukrainas situation är EU:s, medan andra extrempartier snarare tagit ukrainska nationalisters parti. Skulle oenigheten överkommas och Le Pens vänner gå framåt i valet är risken att majoriteten i EU-parlamentet får bråka med Putin-vänner.

– Putin och jag har ingenting ihop, haha, säger Marine Le Pen.

– Jag är bara förvånad över att EU förklarar kallt krig mot Ryssland. Bryssel ska inte bestämma vem Ukraina ska leva i partnerskap med. Det är inte i linje med de vänskapliga relationer vi ska ha med andra länder.

Marine Le Pens gester är efter franska talares förhållanden små. När hon möter väljare ler hon och låter alla ta selfies med henne. Hon gasar mycket och bromsar lite. I fiskeläget går hon någon gång avsides och bolmar på en elektronisk cigarett. Sedan kommer hon tillbaka och smattrar ut sig repliker.

Financial Times beskrev nyligen det nya nedtonade Nationella fronten som ett parti som genomgått en »detoxification«, en avgiftning. Hur känns det omdömet?

– Jag tar det, säger hon, som en förolämpning.

Fakta | Frankrikes största parti

Enligt den senaste opinionsmätningen inför EU-valet väntas Nationella Fronten få 99 mandat. I de franska lokalvalen i slutet av mars stöddes partiet av sju procent och fick borgmästarposten i elva städer varav de två största är Béziers och Fréjus i södra Frankrike.