Risk för haveri

Sann krigskonst har ett moment av överraskning i sig.

Cecilia Widegren var visserligen en novis i försvarspolitiken men hon lärde sig fort. I två års tid hade hon lett försvarsberedningen och skulle, torsdagen den 15 maj 2014, leverera en bred parlamentarisk uppgörelse. Trodde alla. Förhandlingarna hade varit hårda, ja, men i försvarspolitiken blev de ju alltid sams, sossarna och borgarna. Så hade det alltid varit.

Fast inte denna morgon.

Och som om Cecilia Widegren behövde skaffa sig fler fiender än hon redan samlat på sig under tiden i beredningen lyckades hon dessutom reta upp pressen.

Sällan har Rosenbad skådat en liknande presskonferens. Bara Widegren tilläts tala. Hennes socialdemokratiska motpart Peter Hultqvist fick snällt bänka sig bland reportrarna utan att säga något. Och journalisterna förbjöds att ställa frågor. Widegren var ensam i talarstolen. Hon hann knappt börja prata innan reportrarna ropade i mun på varandra:

– Varför får vi inte ställa frågor här direkt?

Hon fortsatte som om ingenting hänt. Talade om hur den operativa förmågan inom krigsförbanden skulle öka, om mer resurser till personalförsörjning och övningsverksamhet och om en ny luftvärnsbataljon.

»Putinliknande pressträff«, twittrade Mats J Larsson på Dagens Nyheter. »Sovjetstil«, skrev Ekots inrikeschef Fredrik Furtenbach. En protestlista skickades runt bland journalisterna i rummet, till slut hade 18 politiska reportrar från alla stora redaktioner skrivit under.

Efter 22 minuters enmansföredrag sammanfattade Widegren läget:

– Vi har nått en bred samsyn i en gedigen rapport.

Sedan kom bakhållet som ingen, inte ens försvarskollegerna i alliansen, var beredda på. Widegren sa:

– Socialdemokraterna har inte kunnat fullt ut precisera sina förslag och presenterar därför inte en ansvarsfull finansiering krona för krona.

Hon tittade ner på sina anteckningar. Nyckelorden var understrukna med samma rosa färg som hennes nagellack.

– Vi kan konstatera att socialdemokraterna inte orkade hela vägen in i mål, och det beklagar alliansregeringen, sa hon, innan hon rafsade ihop sina papper och rusade mot dörren.

Journalisterna jagade efter.

Kvar på sina pinnstolar satt de tre socialdemokraterna och stirrade förvånat på varandra. Hultqvist muttrade något om att det var ett oacceptabelt påhopp.

Efteråt kan man fråga sig om anfall verkligen var bästa försvar. Om det var klokt av moderaterna att riskera auran av regeringsduglighet och pragmatism som omgett dem i tio år, bara för att få till en konflikt med socialdemokraterna. Om det var smart att låta försvarspolitiken styras av valtaktik i det mest allvarliga säkerhetspolitiska läget i Europa sedan kalla kriget.

För det var så analysen löd på ledarsidorna dagen efter. Även i de blå tidningarna.

Å andra sidan: Vad hade egentligen moderaterna haft att förlora?

I bästa Sovjetstil. Inför kollegorna i försvarsberedningen och ett pressuppbåd som inte fick ställa frågor presenterade Cecilia Widegren gruppens slutrapport – och passade på att attackera socialdemokraterna. (Foto: Bertil Ericson/TT)

Fyra månader tidigare, i mitten av januari, samlades högdjuren i Sälen för Folk och Försvars årliga kongress. De var rekordmånga. Sex av åtta partiledare, överbefälhavaren Sverker Göransson, Finlands president Sauli Niinistö. För första gången på länge pratade politikerna försvarsfrågor. Intresset berodde inte bara på att det var valår – väljarna bryr sig ändå väldigt lite om försvarspolitik – utan mer på utvecklingen i öster. Medan övriga Europa länge hade bantat sina försvar hade Ryssland återigen rustat upp, och visat prov på nygamla geopolitiska ambitioner.

Sverige hade blivit bryskt medvetet om detta på långfredagsnatten 2013, då ryska bombflyg övat attack mot svenska mål, utan att Flygvapnet förmått att reagera. Plötsligt hade de svenska försvarshökarna fått luft under vingarna. ÖB Sverker Göransson sa att Sverige bara klarade av att försvara sig en vecka. Och något stöd från Nato kunde Sverige inte räkna med, det deklarerade försvarsalliansens chef Anders Fogh Rasmussen.

»Enveckasförsvaret« blev ett begrepp som letade sig in i Språkrådets nyordslista och satte tonen för debatten på Folk och Försvar.

Det var en sak till som spelade roll. Väljarna vaknade. På bara två års tid hade andelen svenskar med förtroende för försvarspolitiken sjunkit från 40 procent till 26, enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Politikerna sög åt sig som tvättsvampar.

Folkpartiet och kristdemokraterna krävde mer pengar för att möta hotet från Ryssland, och socialdemokraterna, ja till och med vänsterpartiet, gick i samma riktning.

Det var då statsminister Fredrik Reinfeldt, själv gammal fjälljägare på I 22 i Kiruna och en gång vice ordförande i Värnpliktsrådet, äntrade scenen i Sälen med ett budskap som gick på tvärs med de uppblossade försvarsvindarna.

Han berättade om när han själv gjorde värnplikten i mitten av åttiotalet, på den tiden det svenska försvaret hade haft en tydlig motståndare – Röda armén. Han hade placerats nära den finska gränsen.

– Då, sa Reinfeldt, fick vi lära oss hur vi skulle se på Sveriges säkerhet. Vi fick lära oss att det stora hotet kom från öst. Det handlade om ett regelrätt invasionsanfall eller i alla fall ett motsvarande större väpnat angrepp, kanske exklusivt riktat mot Sverige.

Han fortsatte:

– Det har hänt mycket sedan dess. Sedan kalla kriget tog slut har vi upplevt den säkraste och fredligaste situationen på vår kontinent – någonsin.

Ryssland av i dag, menade statsministern, och påpekade att han hade träffat president Vladimir Putin flera gånger, var en viktig handelspartner och inte en fiende.

Hans slutsats, veckor innan ryska militärer skulle gå in i Ukraina, var denna:

– Samarbetet i EU och Nato gör att det är svårt att tänka sig något avgörande militärt hot mot något av Europas länder.

Efteråt, med facit i hand, är det lätt att dra paralleller till Per Albin Hanssons tal om att »vår beredskap är god« några dagar före andra världskrigets utbrott i september 1939. Men statsministerns tal på Folk och Försvar i januari 2014 var ingen blunder, det var helt i linje med moderaternas försvarspolitik under Fredrik Reinfeldts partiledarskap.

När nya moderaterna skapades 2004 var försvarspolitiken ett område som man ignorerade. Sedan 1996 hade då socialdemokraterna och moderaterna i bred enighet tagit Sverige från ett invasionsförsvar mot ett insatsförsvar. Vilket inneburit nedskärningar. Som alla varit med på. Nya moderaterna fortsatte på den inslagna vägen. Försvarsanslagen sjönk stegvis från 2,5 procent av BNP till under 1,2 procent – en siffra som kan ställas i relation till Ryssland som sedan 2004 har fördubblat sina militärutgifter till 4,1 procent av BNP.

Nya moderaterna omprövade inte sin syn på försvaret som de förändrade sin analys av skatterna eller arbetsmarknadspolitiken. De etablerade en icke-linje. Vad partiet egentligen tyckte om försvaret var oklart.

Strategin var långt ifrån konfliktfri, eftersom oklarheten öppnade för inbördeskrig. Anders Borg hade nämligen en slags linje: försvaret borde kunna klara sig med mindre pengar. För honom, säger personer som känner honom, handlade det inte bara om att hålla i statskassan och kunna finansiera skattesänkningar. Det var också en fråga om image; allt som distanserade nya moderaterna från bilden av de gamla var bra politik i Borgs ögon.

Så 2007 brakade Borg ihop med försvarsminister Mikael Odenberg i en batalj som präglades av två galtars försök att visa råstyrka snarare än strategisk finess. Borg krävde fyra miljarder i besparingar, en tiondel av hela försvarsbudgeten. Odenberg vägrade. Fredrik Reinfeldt lät Borg vinna. Odenberg avgick.

Efteråt, när krutröken lagt sig, lyckades moderata försvarsmänniskor i regeringskansliet minska sparbetinget, men det var inte det viktiga.

Det viktiga var att finansdepartementet hade visat vem som bestämde över försvarspolitiken. Icke-linjen blev spara-linjen.

Två år senare, 2009, kom en försvarsproposition där omställningen till insatsförsvar var kraftigt underfinansierad. Åtminstone om man frågar Riksrevisionen, som granskat saken. Och så fortsatte det. Fredrik Reinfeldt började kalla försvaret för ett särintresse. På moderaternas stämma i Norrköping 2013 avslogs en motion som ville låta Försvarsmakten »få planera för styrketillväxt vid ett försämrat omvärldsläge«.

Det är i ljuset av detta man ska se försvarsberedningen. Ett organ som tar fram underlag till regeringens försvarsbeslut och vars syfte är att skapa stabilitet och långsiktighet i försvarspolitiken oavsett vilka partier som för tillfället råkar sitta i regering.

Här huserar tre moderater, tre sossar och en person vardera från övriga riksdagspartier.

– Ett gäng amatörer ärligt talat, som en person från försvarsdepartementet kallar dem.

När Cecilia Widegren utsågs till ordförande 2012 hade det mesta redan hänt. 2007, när beredningen senast lämnat en slutrapport, hade man enats om att det var klimatförändringarna som utgjorde den största säkerhetsrisken. Sedan hade Rysslands krig mot Georgien förändrat kalkylerna, åtminstone för småpartierna i alliansen. Men inte för moderaterna.

Cecilia Widegrens främsta merit var kanske just att hon inte var en gammal försvarsräv. Född 1973 i Östergötland, hade hon gjort karriär i moderata ungdomsförbundet och skrivit bok tillsammans med Fredrik Reinfeldt och Per Schlingmann. Hon hade studerat ekonomi och journalistik på Hawaii innan hon rotat sig på en hästgård i Vara i Västergötland, varifrån hon kryssat sig med in i riksdagen 2006 med rekordsiffror. Hon var, precis som hennes parhäst i beredningen Sofia Arkelsten, en ung och lojal nymoderat. Hennes uppgift var att fortsätta spela ner hotbilden.

»Europa säkrare än på länge«, twittrade hon i oktober 2012 efter att ha rest till Moskva och samtalat med Rysslands försvars- och utrikesministrar.

I beredningen rörde det dock på sig. Miljöpartiets Peter Rådberg behöll rollen som duva i gruppen, men de övriga lät mer och mer bekymrade. Folkpartiets Allan Widman inmutade positionen som hök. Kristdemokraten och centerpartisten följde efter. Och det gjorde också socialdemokraterna. Peter Hultqvist – ett inte bara i makttermer tungt före detta kommunalråd i Dalarna – talade om behovet av upprustning, understödd av partiets utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin, i diplomatkretsar mest känd för att han tycker ungefär exakt samma sak som Carl Bildt.

När försvarsberedningen skrev den första av två rapporter under Widegrens ledning – »Vägval i en globaliserad värld« som kom i maj 2013 efter knappt ett års arbete – hade därför en märklig försvarspolitisk situation uppstått. Moderaterna bildade allians med miljöpartiet och vänsterpartiet och ville spela ner hotet från Ryssland. Socialdemokraterna, folkpartiet och kristdemokraterna tvingade till slut fram hårdare markeringar mot Ryssland i rapporten.

En tjänsteman som varit med länge noterade att det var omvända världen: precis de repliker som moderaterna brukade leverera sa nu socialdemokraterna och tvärtom.

Hösten 2013, strax efter att Ryssland genomfört sin största beredskapsövning på många år, sa Widegren följande ord om säkerhetsläget i Europa till tidningen Hemvärnet:

– Här slåss vi inte om gränser och territorium på det sättet som man gör i Asien.

Widegrens linje var Reinfeldts linje som var Borgs linje.

Efter Folk och Försvars konferens i Sälen i januari 2014 var de försvarspolitiska skillnaderna tydliga: Ryssland. Nato. Pengafrågan. Sprickorna gick mellan blocken och inom blocken. Alla hade olika lösningar och det ena förslaget var mer genomgripande än det andra. Det gick så långt att ÖB Sverker Göransson – vars underfinansierade insatsorganisation IO14 redan försenats i många år – höjde ett varningens finger:

– Rusa nu inte iväg och kasta om riktningen fullständigt. Långsiktighet och stabilitet måste vara en förutsättning, sa han till TT.

Å andra sidan, det där var valrörelsen, den som utspelade sig i medierna. Bakom rubrikerna puttrade försvarsberedningens arbete på, stämningen var fortfarande god och minsta gemensamma nämnare hade börjat utkristallisera sig.

I efterhand är det här det kanske svåraste att förstå. Samtidigt som Fredrik Reinfeldt höll sitt tal i Sälen om att det nu inte fanns »något avgörande militärt hot mot något av Europas länder« började nämligen Cecilia Widegren att prata om att stärka hemmaförsvaret.

»Försvaret av Sverige börjar i Sverige«, var en sådan mening som hon började slänga sig med efter Folk och Försvar. I praktiken betydde det att de internationella insatserna, som varit hörnstenen i omställningen till insatsförsvar, skulle nedprioriteras. Tillbaka till ett nationellt försvar. Vilket var precis vad socialdemokraterna, folkpartiet och kristdemokraterna, ja mer eller mindre alla partier, tyckte.

På sitt sätt var det kanske inte obegripligt. Försvarspolitik, och särskilt bedömningar av säkerhetsläge, handlar om nyanser. Ofta är de små. Ett parti kan därför vilja sända ut två budskap samtidigt. Moderaterna ville betona det positiva med omställningen av försvaret men samtidigt visa sig villiga att nå enighet i försvarsberedningen. Reinfeldt förde ut det ena budskapet, Widegren det andra. Och motparterna i den kommande förhandlingen trodde att det var det senare budskapet som var det viktigaste.

I början av februari såg förutsättningarna för att få ihop en rapport till den sista mars därför synnerligen goda ut.

Det var bara det att det pågick en annan strid också just det här året.

Den om väljare.

I krig avgör listen vem som segrar. Krigskonsten är som en dans: om du förflyttar dig åt ett håll måste din motpartner följa efter. Allt handlar om vem som tar kommandot och tvingar sin motståndare dit den vill.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg visste precis hur socialdemokraterna kunde försvagas. Tre små ord var allt som behövdes.

– Krona för krona, sa Borg på en presskonferensen i riksdagen den 17 februari.

– Vi går in i en ny fas i finanspolitiken, där alla reformer måste finansieras krona för krona.

I Magdalena Andersson, socialdemokraternas skuggfinansminister, hade Borg fått en värdig motståndare i fiskal trovärdighet. Moderaternas ekonomiska politik ägnades därför åt att kringskära socialdemokraternas budgetutrymme, så att arbetarpartiet skulle tvingas gå till val på kraftiga skattehöjningar om de ville lova förbättringar i a-kassan eller sjukförsäkringen. Skattehöjningar var det sista Magdalena Andersson ville föreslå om partiet skulle kunna vinna tillbaka medelklassväljarna från moderaterna.

På så sätt var det ett taktiskt drag.

När moderaterna tre dagar senare presenterade en skolsatsning finansierades den med försvarsbesparingar på 100 miljoner. Det lät ju konstigt mot vad Cecilia Widegren sagt, men Försvarsmakten var luttrad vid det här laget och för väljarna var försvaret som sagt ingen viktig valfråga.

Med krona-för-krona-principen öppnade regeringen en helt ny front mot socialdemokraterna. Tidigare hade det åtminstone på pappret varit så att behoven bestämde resurserna, nu var det tvärtom.

När Peter Hultqvist gick ut i pressen och talade om att stärka försvaret av Gotland, om att skaffa nytt luftvärn och köpa nya ubåtar, då kunde försvarsminister Karin Enström enkelt säga: Show us the money! Den 27 februari skrev hon på Expressens debattsida: »Att ställa ut otydliga löften om satsningar utan att tala om hur de ska betalas, det är inte att ta ansvar. Jag är övertygad om att väljarna ser igenom den typen av valtaktiska löften.«

Allt var mycket noggrant uträknat på finansdepartementet. Men man hade missat att ta med en avgörande faktor – omvärlden.

Dagen efter skulle den skjuta moderaternas strategi i sank.

Försvarsberedningen befann sig på jugendslottet Bjertorp i Skaraborg på internat över en långhelg. Cecilia Widegren hade bjudit dem till sina hemtrakter – vilket också råkade vara socialdemokraten Urban Ahlins valkrets – precis som när de hade lagt sista pusselbiten till försvarsberedningens första rapport året innan. Arbetet var nästan klart.

På fredagkvällen den 28 februari tog de paus och Widegren åkte in till Lidköping två mil därifrån. Samtidigt som uniformerad och välutrustad rysk militär strömmade in på Krim slog Widegren sig ner i Lidköping Arena för att se generalrepetitionen av Melodifestivalens »Andra chansen«.

De ryska soldaterna var maskerade, de saknade gradbeteckningar, förbandstecken och registreringsskyltar på sina fordon. Snart hade de tagit kontrollen över det lokala parlamentet, medieredaktioner och flygplatser.

Cecilia Widegren var överladdad. Tillsammans med tusentals företagskunder underhölls hon av Martin Stenmark, Helena Paparizou och State of Drama.

»Melodifestivalen i Liiiiiiiiischhööping«, twittrade Widegren alltmedan en suverän europeisk stat ockuperades av en främmande makt, »Nu kör vi!«

Försvarsberedningen har livligt debatterat Gotland, vars försvar numera består av hemvärnet och 14 stridsvagnar i ett förråd. Här försvarsminister Karin Enström på besök under en militärövning. (Foto: Karl Melander/TT)

Krig är inte förutsägbara. Vad som hade framstått som en lysande strategi slog tillbaka på moderaterna själva. Här hade de gått runt och drömt om något som skulle förändra slagfältet och få opinionen att vända. En faktor X. Ett yttre hot som skulle få väljarna att värdesätta Reinfeldts och Borgs regeringsduglighet. Välja det säkra före det osäkra. Precis som eurokrisen för fyra år sedan hjälpte alliansen att hämta in gapet till de rödgröna.

Men denna gång stod moderaterna handfallna.

2010 hade de haft sin ekonomiska trovärdighet att luta sig mot, efter Putins agerande i Ukraina var det den strama finanspolitiken som var själva problemet; försvarspolitiken hade ju fått stryka på foten under fler år och nu fanns det inte längre något reformutrymme för att ändra på den saken.

Just som de etablerat »krona för krona«-principen slog den igen som en fälla. När de behövde visa väljarna att de brydde sig om försvarspolitiken så hade de inga pengar att satsa.

Svenska Dagbladets ledarsida skrev: »Från Sverige sänds signalen att försvarspolitiken nuförtiden har lämnats ut på delegation till landets ekonomichef, som sätter ›krona för krona‹ främst. Man hör skratten från Kreml ända hit.«

Vad skulle moderaterna göra?

Fredrik Reinfeldts första reaktion lät så här:

– Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar.

In i det sista ville statsministern hålla kvar vid den nymoderata Rysslandspolitiken, den som motiverade att försvarsanslagen inte ökade. Men uttalandet väckte stark kritik, till och med utrikesminister Carl Bildt tog avstånd från statsministerns ord.

I Dagens Nyheter talade Karin Enström om att »överväga ytterligare höjningar av försvarsanslagen«. Och Bildt sa till Expressen att Sverige borde miljardinvestera i nya ubåtar.

För att vara ett parti med en icke-linje när det gäller försvaret så hade moderaterna plötsligt väldigt många med åsikter om försvars- och säkerhetspolitiken. På alla nivåer.

Statsministern överst. Försvarsministern under honom. Utrikesministern som körde sitt eget race vid sidan av. Finansministern som egentligen bestämde. Och så då längst ner i hierarkin hon som faktiskt skulle försöka få åtta partier att enas i försvarsberedningen.

Cecilia Widegrens jobb blev inte direkt lättare av partitopparnas försök att ta sig ur sin egen fälla. Det trasslade bara till allt ännu mer.

Samtliga allianskolleger i försvarsberedningen gick ut i Ekot och krävde ökade resurser.

Reinfeldt bemötte kraven i Aftonbladet:

– Om man vill göra ytterligare satsningar under det kommande året så måste man följa den här »krona för krona«-principen.

Försvarsberedningen hade därmed fått en ny ram att hålla sig inom. Den 4 mars meddelade försvarsminister Enström att beredningen fick förlängt slutdatum för sin rapport, från den 31 mars till den 15 maj. Officiellt för att beredningen skulle få möjlighet att »komplettera med en säkerhetspolitisk bedömning utifrån den senaste händelseutvecklingen i Ukraina«.

Kritiska röster säger att det mest var ett spel för gallerierna.

I försvarsberedningen höll Widegren fortsatt emot varje försök att diskutera förstärkningar av försvaret, och politiker från bägge sidor blockgränsen började bli alltmer irriterade på henne. Efter ett tre timmar långt möte den 19 mars sa en medlem i beredningen till Expressen att Widegren »lyckades få alla utom miljöpartiet på dåligt humör«.

Men uppenbarligen var hon inte underrättad om att hennes partitopp hade svängt.

Tre timmar senare klev Fredrik Reinfeldt ut från EU-nämndens möte och förklarade att han nu såg framför sig en höjning av försvarsanslagen. Samtidigt gästade Anders Borg SVT:s »Rakt på« och talade där om en »en substantiell uppskalning«. Han, vapenvägraren som aldrig intresserat sig speciellt för försvaret, pratade plötsligt entusiastiskt om luftförsvar och ubåtar.

Socialdemokraterna blev sura för att moderatledningen nu hade kört över försvarsberedningen – Peter Hultqvist kall-
ade förslagen för populistiska – men i sak gjorde omsvängningen att partierna faktiskt hade närmat sig varandra. Först i omvärldsanalysen, sedan i försvarsinriktningen.

Teoretiskt sett borde de nu haft lätt att komma överens även om försvarsanslagen: en ny Sifo-mätning sa att 41 procent av svenskarna tyckte att Försvarsmakten skulle få mer pengar, 9 procent att de skulle få mindre. En färsk granskning från Riksrevisionen visade att myndigheten behövde 30–50 miljarder kronor de kommande tio åren för att täcka personalkostnader och materialinköp, och att försvaret redan i dag inte klarade av att leva upp till de krav som riksdagen ställt.

Men det hade nu blivit partipolitik av alltihopa.

Pajkastningen fortsatte på Svenska Dagbladets debattsida.

Försvarsminister Enström beskrev socialdemokraternas försvarsretorik som ett »eko från 1980-talet« och Hultqvist svarade att »den moderata kappvändningen går snabbt och tycks yrvaket stå i relation till utvecklingen i vår omvärld«.

Ordkriget var väl en sak, det var ändå valår. Värre var att storpartier nu öppet struntade i försvarsberedningen, det forum som var till för att finna enighet i försvarsfrågorna.

Med en dryg månad kvar till att försvarsberedningen skulle presentera sin slutrapport började Karin Enström göra egna utspel. Inte som försvarsminister, deklarerade hon, utan som moderat valarbetare. Först ville hon fördubbla luftvärnsförmågan, sedan köpa in tio Jas-plan fler än vad riksdagen beslutat. Pengarna var inget problem, menade försvarsministern.

Inget av detta hade Cecilia Widegren nämnt på försvarsberedningens möten. Allianskollegerna blev förvånade men glada. Om nu uppgifterna stämde. Socialdemokraterna gillade inte att regeringen försökte diktera villkoren, och de fick snart ytterligare en anledning att bli upprörda.

»Vi vill höja försvarsanslaget med fem miljarder årligen«, löd rubriken på DN Debatt den 22 april. Artikeln var undertecknad av alliansens fyra partiledare. Där fanns utförliga satsningar på olika vapensystem, sådant som försvarsberedningen egentligen skulle diskutera.

Det var ett klassiskt fall av att söndra och härska.

– Det var finansen som höll i taktpinnen. Alla utspelen kom med avsändare Anders Borg, säger en regeringskälla.

Finansministern var tydligen beredd att vända upp och ner på sin vårbudget som just lämnat tryckeriet bara för att demonstrera hur splittrad oppositionen var i försvarsfrågan. Vilket frejdigt bråk kan inte tio nya Jas Gripen, två nya ubåtar och kryssningsrobotar ställa till med mellan socialdemokraterna och miljöpartiet, frågade sig Expressens ledarsida.

Visst, Stefan Löfven kunde säga att utspelet var oseriöst. Att satsningarna egentligen inte gällde fullt ut förrän om tio år, att det mest var en omfördelning av pengar inom försvaret och att resten skulle finansieras med hjälp av felparkeringsböter. Men så mycket mer kunde han inte göra.

Socialdemokraterna kunde svårligen tacka nej till satsningar som Hultqvist hade drivit i försvarsberedningen – även om det spelade regeringen i händerna. Både socialdemokraterna och moderaterna hade låst sig vid »krona för krona«-principen och med tre veckor kvar till deadline hände något märkligt: försvarsberedningen övergick till en ren budgetförhandling mellan två partier.

Bokstavligen talat.

Cecilia Widegren och Peter Hultqvist började hålla separata möten utan representanter från de andra riksdagspartierna, och minsta bud skulle godkännas av Anders Borg och Magdalena Andersson.

Det här var något helt nytt. Tidigare års försvarsberedningar hade enbart handlat om att ta fram underlag till kommande försvarsbeslut, aldrig om hur förslagen skulle finansieras i detalj.

– Det var rent ut sagt åt helsike, säger en av ledamöterna i beredningen.

Socialdemokraterna ville se ytterligare satsningar på materiel och förbands- och övningsverksamhet utöver förslagen som alliansledarna hade presenterat. I pengar räknat handlade det om en stegvis uppskalning som år 2018 skulle vara 900 miljoner högre. Det var inte så mycket de trodde behövdes – erkänner Urban Ahlin – utan så mycket de kunde skramla ihop.

Moderaterna krävde att socialdemokraterna skulle finansiera varenda krona.

Hultqvist återkom med förslag som fanns med i Magdalena Andersons senaste budget: besparingar i de så kallade 3:12-reglerna för fåmansbolag, höjd fastighetsskatt för vattenkraft och minskad avdragsrätt för dubbel bosättning.

Anders Borg sa blankt nej. Moderaterna skulle inte acceptera några reformer som de ansåg slog mot jobben och svensk ekonomi, förklarade Widegren i samtalen. Hon gav inget motbud.

De två sista dagarna satt de i försvarsdepartementets lokaler i stället för i försvarsutskottets där beredningen brukade hålla till. På Jakobsgatan 9 i Stockholm var det garanterat avlyssningssäkrat och här skulle den lilla påskrivningsceremonin hållas när rapporten var klar. Sekretariatet sprang fram och tillbaka mellan arbetsrummen med olika textutkast. UD-tjänstemän kollade av så att inga ordval fick diplomatiska konsekvenser.

Presskonferensen var utsatt till onsdagen den 14 maj men på tisdagskvällen var partierna fortfarande inte överens. Pressträffen fick skjutas fram en dag. Enligt den officiella förklaringen hade det av misstag stått fel datum i pressmeddelandet.

Krig kan faktiskt vara skådespel också, och kanske var det just det som de två storpartierna försökte bevisa. Vad de bråkade om var alltså 900 miljoner kronor i en försvarsbudget på 42 miljarder kronor.

När beredningens ledamöter anlände på onsdagsmorgonen fick de ta emot de senaste förslagen på nya skrivningar från Cecilia Widegren. Texterna tröskades igenom under förmiddagen, utan att komma till frågan om pengarna.

Vid lunchtid ajournerades mötet av Widegren, trots protester i beredningen. De skulle återsamlas vid 19.

Storpartierna satte sig återigen i egna förhandlingar. Widegren sprang till finansdepartementet. Hultqvist kollade av med socialdemokraternas budgetfolk.

När de återkom vid 19 fick de besked att mötet hade skjutits fram till 20. Sedan till 21. Sedan 21.15. En efter en tröttnade försvarspolitikerna på Widegrens besked. De skrev under sista sidan och lämnade rummet innan slutdokumentet var klart.

Vänsterpartisten Torbjörn Björlund drog först, sedan miljöpartisten Peter Rådberg.

Till slut var det bara sossar och moderater som var kvar på försvarsdepartementet och diskuterade siffror. Hultqvist hade lämnat fyra finansieringsplaner till Widegren men ingen hade godkänts. I sista stund slängde Widegren in ett motbud där moderaterna gick med på 75 extramiljoner. Inte 900 miljoner kronor som socialdemokraterna ville ha.

– Ett skambud, svarade Hultqvist och tackade nej.

Långt efter midnatt gav de upp utan att ha enats om pengarna.

Det blev inte många timmars sömn den natten. Kvart i åtta morgonen efter stod de uppklädda och uppradade för att överlämna sin slutrapport till försvarsministern.

De var överens om mycket. Omvärldsanalysen. Inriktningen. Satsningarna. Det mesta faktiskt. Ändå skulle bilden efteråt vara den av turbulens och osämja; med en tredjedel av den 150-sidiga rapporten beståendes av partiernas avvikande yttringar.

Politiker på bägge sidor lägger ansvaret på försvarsberedningens ordförande för att processen spårade ur. Att döma av försvarsbloggarna stärkte Cecilia Widegren inte heller sina aktier inom Försvarsmakten precis. Och på ledarsidorna var domen mot moderaterna hård: »Ett misslyckande ska kallas ett (m)isslyckande«, skrev PM Nilsson i Dagens Industri.

Efterspelet. En trött och uppgiven försvarsberedning presenterade sin rapport i riksdagen. Från vänster: Staffan Danielsson (c), Allan Widman (fp), Peter Rådberg (mp), Cecilia Widegren (m). 

I ärlighetens namn var socialdemokraterna inte så oskyldiga de heller. De hade lagt finansieringsförslag som de visste att Anders Borg inte skulle acceptera, och när moderaterna sa nej skrev socialdemokraterna i sista minut dit ett avvikande yttrande som sköt idén om enighet i försvarspolitiken i sank. De skrev:

»Vår bedömning är att ytterligare ekonomiskt tillskott, utöver det som regeringen föreslagit, är nödvändigt till Försvarsmakten åren 2014–2019. En kommande regering har att ta ansvar för detta.«

Man kan säga att allt är ett exempel på när taktik blir viktigare än strategi.

Krigskonstens fader, Sun Zi, gjorde en viktig skillnad mellan taktiska manövrar och strategiskt tänkande redan för tusentals år sedan. Det första handlade om hur man hur man vinner ett slag, det senare om hur man vinner ett krig.

Sanningen var den, konstaterade den kinesiska generalen, att man kan vinna hundratals slag och ändå förlora kriget.

Om man låter taktiken styra.

Hur de två partierna som dominerat svensk politik i fyrtio år och nu tävlar i regeringsduglighet kunde misslyckas så med en av statsmaktens mest grundläggande uppgifter, det kan man fråga sig. Svaret är givet: valfebern vann. Om ett av partierna inte kunde vinna så skulle det åtminstone se till så att inget av dem gjorde det.

Mer strategiska än så var varken moderaterna eller socialdemokraterna.

Det fascinerande är att ingen av dem tycks ha trott att de haft något att förlora på att tänka kortsiktigt. Fast de enda förlorarna på lång sikt blev just moderaterna och socialdemokraterna. Och så då tanken på en samsyn kring Sveriges försvar.

Att vara statsminister i höst och försöka regera med trovärdig försvarspolitik är en svår uppgift. Fredrik Reinfeldts allians är splittrad. Stefan Löfvens regeringsunderlag likaså.

De här båda partierna kommer även i fortsättningen att vara beroende av varandra för att skapa långsiktighet i försvarspolitiken. Men efter vårens debacle har förutsättningarna att nå enighet försämrats rejält. Några självklara allianser finns inte längre. Och underlaget som politikerna i försvarsberedningen arbetat fram är i dag inte mycket mer värt än pappret det är tryckt på. Säger beredningens egna medlemmar.

Förresten går det att diskutera om det ens var någon bra taktik att bete sig som dagisungar ett valår.

I maj 2014 noterade de två storpartierna knappt 50 procent i opinionen. Tillsammans. Aldrig, sedan rösträtten infördes, har de haft så lågt stöd i ett riksdagsval.