Stormtrupperna

Det var en festlig dag på internet den där fredagen i juni när Urban Ahlin ställde till det. Han hade sagt till P4 Skaraborg att de som redan lever i Sverige ska ha förtur till jobb, framför arbetskraftsinvandrare utanför Europas gränser.

Precis som sverigedemokraterna tycker, påpekade reportern.

– Vi hade den politiken innan sverigedemokraterna ens fanns, sa Urban Ahlin.

Och twitter kokade. Tävlade socialdemokraternas utrikesministerkandidat med sverigedemokraterna om vem som hade hårdast invandringspolitik?

Anders Wallner – partisekreterare för det miljöparti som tillsammans med alliansen gjort det enklare att arbetskraftsinvandra, samma miljöparti som tänker sig sitta i regering med socialdemokraterna efter valet – gjorde som politiker gör på twitter. Han försökte lägga fokus på motståndaren.

»Undrar var @kentpersson var när Billström pratade om att ›minska volymerna‹. Just ja, han stod bredvid på pressträffen…«

Förtydligande för den som inte talar twitterspråket eller inte minns varje detalj i inrikespolitiken: Moderaternas partisekreterare Kent Persson kritiserade Urban Ahlin, men stod själv för drygt ett år sedan på en presskonferens bredvid Tobias Billström och nickade med i hans tal om att flyktingvolymerna ska minska. Något som migrationsministern blev hårt kritiserad för efteråt, bland annat av sin chef statsministern.

Stefan Dubois – utredare på moderaternas riksdagskansli och uthållig twittrare – svarade:

»Hej @andwal Visst är det bra att vi ha överenskommelsen mellan Alliansen-MP om migpol så vi kan hålla S&SD borta från inflytande?«

Partisekreteraren replikerade:

»@stefandubois MP kommer alltid arbeta för öppnare migpol, oavsett regering. Trams att jämföra S med SD. M har inte direkt stolt historia.«

En liberal debattör gav sig in och sa att socialdemokraterna och moderaterna har en gemensam dålig historia. Och moderaternas ungdomsförbunds ordförande, Erik Bengtzboe, försökte rätta Anders Wallners påstående om att moderaterna tillsatt en arbetsgrupp för »minska volymen av invandringen«.

Partisekreteraren protesterade:

»@bengtzboe Så presenterade Billström och Persson arbetsgruppen på pressträffen. Ganska osmakligt.«

Och fick mothugg:

»@anderswal Du vet väl att du förvränger nu. Osmakligt.«

Fler la sig i. Hur skulle miljöpartiet kunna komma överens med socialdemokraterna om arbetskraftsinvandring? Sedan bråkade de om om ifall Löfven kommer stå upp mot sverigedemokraterna lika hårt som Fredrik Reinfeldt gjort, innan miljöpartisten hetsade moderaternas ungdomsförbundsordförande att berätta om sina ambitioner på migrationsområdet och moderaten i sin tur hetsade miljöpartisten att berätta om de rödgröna förslagen. Varpå den gröna partisekreteraren förklarade att hans parti går till val på egen politik.

Då klev socialministerns presschef Johan Ingerö fram med det mest sårande man kan säga till en miljöpartist i dessa dagar:

»@andwal Ibland märks det liksom extra tydligt att ni aldrig har regerat.«

Allt medan socialdemokraternas officiella partikonto la upp David Camerons bild från presskonferensen på Harpsund där han skriver »We agreed to tackle benefits tourism« som ett bevis på att »Det är Reinfeldt som anpassar sig till SD:s agenda, senast tillsammans med Cameron o co. på Harpsund«.

Urban Ahlin själv hävdade att han var missförstådd och valde i Aftonbladet att skylla på twitter.

– Jag är lite förvånad över att en del så snabbt går i fällan när några moderata twittrare försöker skapa den bilden. Och det kan jag inte annat än beklaga, sa han.

»Krishantering från helvetet«, kommenterade socialdemokratiska debattören Jonas Morian uttalandet på twitter.

Dagens Nyheters profil Viktor Barth-Kron sammanfattade:

»Twitter och S-synen på arbetskraftsinvandring påminner om en ko som springer in i elstängslet gång på gång på gång.«

Det låter utmattande, men det var inte någon särskilt ovanlig stridsdag på twitter. Inte var det unikt för en svensk valrörelse heller. De brukar vara negativa, så som statsvetarna definierar negativt, att det man pratar om handlar mer om motståndarens brister än ens egna förtjänster. I en valrörelse brukar partiarbetarna utveckla paranoida drag och anklaga varandra för olika fulknep.

– Man har alltid i svenska valrörelser ägnat väldigt mycket tid åt att peka på brister hos motståndaren. Det sker inte så mycket förändring över tid där om man ser hundra år tillbaka. Sedan finns det perioder när det är mer eller mindre okej att gå till riktigt grova personangrepp, även i det offentliga. Då pratar vi tidigt 1800-tal och 1700-tal, säger Peter Esaiasson, statsvetarprofessor som har forskat på svenska kampanjer genom tiderna.

Skillnaden med twitter är tempot och mängden. I förra valet twittrade omkring 500 politiker, enligt kommunikationsföretaget Intellecta. Sedan dess har minst tusen till registrerat sig. För många av dem är det valrörelse varje dag, året om, hela mandatperioden.

Hur politiker pratar och hur valkampanjer utvecklas finns det massor av forskning på i det här landet. Men inte särskilt mycket om vad som händer på twitter just nu.

Medieforskaren Marie Grusell har undersökt hur partierna använder twitter i valrörelserna. Hon har sparat och kodat partiernas alla tweets två veckor före valen 2009, 2010 och EU-valet i år, för att granska hur kommunikationen ser ut.

Hennes slutsats är att twitter framför allt används som envägskommunikation, för att berätta vad partierna gör.

– Tonen på twitter är väldigt neutral. Jag skulle kalla den väldigt god. Det är sällan man angriper andra. Ibland kan en tweet vara ifrågasättande men bråk har jag inte sett något av i de valomgångar jag undersökt.

God ton? Sällan man angriper andra? Menar Marie Grusell verkligen samma twitter som vi andra?

Nej. Saken med twitter är att det inte finns ett enda. Det förändras beroende på vilka man följer. Marie Grusell undersöker tweets från partiledarna och från partiernas officiella konton. Där är tonen redovisande och snäll. Hade hon följt partiledarnas staber hade hon i stället sett Göran Hägglunds presschef Johan Ingerö bråka med twittervänstern eller Jimmie Åkessons stabschef Linus Bylund kalla folk för hjon och hota att blocka dem. Eller Stefan Löfvens talskrivare Anders Utbult tjafsa med Moa Berglöf, som har samma funktion hos Fredrik Reinfeldt.

Vid sidan av politikerna och deras tjänstemän finns också flera partinära grupper vars enda egentliga syfte är att svärta ner motståndarna på sociala medier. Sajten Alliansfritt Sverige startade redan 2006 och i förra valrörelsen använde de twitter för att sprida sina samlingar av motståndarens feltramp. Allt var negativt och handlade bara om hur dålig alliansen var. En av dem som skrev då var Anders Utbult, som numera jobbar i socialdemokraternas partiledarstab. De andra hittas på olika håll i socialdemokraternas och vänsterns utredningsarbete, tankesmedjor och fackförbund.

Andra sidan har nu startat motsvarigheten Rödgrön röra, som arbetar på samma sätt.

Klassiskt tillvägagångssätt: Har Urban Ahlin gjort bort sig? Blås upp citatet stort tillsammans med en rolig bild på honom. Kanske en ordvits. Lägg ut den i alla kanaler och hoppas att den blir viral.

Bäst spridning i årets valrörelse har Nuonsedeln fått. En fejkad sedel värd 33 miljarder kronor med Anders Borg på bild. De borgerliga har lagt energin på att visa splittring hos de rödgröna genom att tillverka bilder med socialdemokraternas och miljöpartiets förslag bredvid varandra. Varje gång är de raka motsatsen.

Partiaktivister som förr ägnade sig åt att skriva arga insändare under falska signaturer är i dag öppna med sitt negativa kampanjande. På twitter kan den som vill följa hur de med sitt eget namn och sin egen bild bråkar med motståndaren. Och hur båda sidor anklagar den andra för att förstöra det politiska samtalet med sin hårda retorik.

Statsvetaren Peter Esaiasson har ett begrepp för det där.

– Det är vad man kallar attribution bias. Man tillskriver motståndaren sämre motiv. Gör den något bra beror det på yttre omständigheter, om den däremot gör något dåligt beror det på att de är dåliga personer. När man kombinerar den här grundläggande psykologin med ett medium som inbjuder till snabba reaktioner så blir det tydligare.

Och det handlar inte om något beteende i partiernas undervegetation. Politiker högt upp har svårt att hålla balansen.

»Vad är det egentligen som gör att högern fullständigt tappar huvudet när Marita Ulvskog nämns?«,

frågade Aftonbladets ledarsidas Anders Lindberg i EU-valrörelsen. Han fick svar från Sveriges utrikesminister, som på mindre än 140 tecken lyckades dissa socialdemokraternas toppkandidat, partimedlemmarnas lojalitet och Anders Lindberg:

»Träffat åtskilliga S som reagerar på samma sätt. Mellan skål och vägg förmodligen du också.«

Marita Ulvskog själv har inte varit oskyldig när det gäller att balansera twittertonen. Under Annie Lööfs tal i Almedalen för två år sedan skrev socialdemokraten:

»Ny talskrivare åt Annie Lööf? Hjälper tyvärr inte. Trovärdighet noll. Skulle funka i Top Model, inte i verkligheten.«

Marita Ulvskog fick be om ursäkt. Men även Annie Lööf har fått kritik för sitt twittrande. När Stefan Löfven i november förra året sa att han gärna regerar över blockgränsen, menade flera att näringsministern jämförde hans inbjudan med en våldtäkt:

»Det finns tre saker som jag tycker riktigt illa om: 1) socialism 2) arrogans 3) män som inte förstår ett nej. Jag säger nej till (S).«

Och så fortsätter det att gå runt och runt. Det är svårt att säga om det finns några konsekvenser av beteendet.

Enligt Hampus Brynolf på Intellecta, som har kartlagt svenska twittrares nätverk, både följer och följs politiker främst av andra politiker och människor som arbetar inom medier. Andra kluster på twitter – sportmänniskorna, ungdomarna, de som spelar dataspel eller bor i Västerås – tar inte del av det politikerna skriver, utan det är först när tidningarna plockar upp bråken som de blir allmänt kända.

Visst drömmer varje kommunikationsansvarig om den nya virala bilden. Men snarare än att nå väljarna verkar twittrandet handla om att öka motivationen och stridsviljan i de egna leden.

Hur det påverkar relationerna mellan politiker är inte heller klarlagt. Peter Esaiasson tror att de kan skilja på det dagliga bråket på twitter och det dagliga arbetet.

– Kärnfrågan är om det spiller över på situationer som kräver samarbete. Det finns ju inte vad jag vet några tecken på att samarbetsklimatet i riksdagen har ändrats.

Fakta | Ankdammen

Stå på dig, annars gör någon annan det, är det snälla sättet att tolka dessa knappast konflikträdda twittrares livsvisdom. En mer realistisk livsvisdom lyder: den som slår första slaget vinner. Här är 26 politiska twittrare som inte skräder orden. (Klicka för att förstora)

Lag vänster:

Lag höger:

På läktarplats:

Vid sidlinjen:

Källor och anmärkningar: Statistiken är framtagen av Hampus Brynolf, på kommunikationsbyrån Intellecta, som kartlägger svenska twittrare. Tweets/dag räknas från den dag profilen lades upp. Andelen egna tweets, retweets och dialog bygger på de senaste 3 200 aktiviteterna hos varje profil. Med dialog menas i detta fall tweets som antingen börjar med att en annan twittrare nämns (ex @användare hej på dig) eller där twittraren klickat på »svara«-knappen i sin twitterklient. »Pratar mest med« hänvisar till vilka av de andra i detta urval som profilen har mest dialog med.

Uppdatering:

Fokus rättar: I den tryckta versionen av den här artikeln blev det fel i informationen om vilka Maria Abrahamsson, Robin Zachari och Ehsan Fadakar twittrat mest med. Det är nu korrigerat.

Respons från Ehsan Fadakar:

Jag tar starkt avstånd från Fokus placering av mig i det röda laget. Jag ingår endast i ett lag. Och det är Aftonbladet. Utöver det anser jag Fokus felaktiga siffror skadat mitt street cred på ett nästintill oreparerbart sätt. Därför vill jag också ta avstånd från siffrorna som hävdar att jag twittrat mest med Owe Nilson på TT och Rebecca Weimo Uvell på internet.  

Mvh, Ehsan Fadakar, Debattchef Aftonbladet