Drömmen om Skandinavien

När det engelska landslaget slogs ut ur fotbolls-VM av Uruguay för ett par veckor sedan zoomade filmkamerorna in på en osannolik supporter: mitt bland de uruguayanska fansen stod en blek, rödlätt man och svingade en skotsk fana. Han såg uppriktigt lycklig ut.

Skottland brukar beskrivas som en nation utan en stat. Men under 850 år hade man både och. Folkomröstningen den 18 september är tänkt att återställa den balansen. Kungariket Skottland bildades på 800-talet när de keltiska stammarna enades för att stå emot vikingarnas erövringar. Därpå följde en rad självständighetskrig mot England. När den engelske kungen besegrades 1314 vann Skottland till sist självständighet. Den skulle vara i 400 år.

I slutet av 1600-talet försökte den skotska kronan etablera en koloni i Panama. Det sägs att nästan varenda godsägare investerade i projektet. Misslyckandet var kapitalt och riket hotades av bankrutt. England lockade med en politisk union och 1707 utropades kungariket Storbritannien.

Under 1800-talet fick den skotska ekonomin ett uppsving i och med industrialiseringen, och tanken på självstyre, så kallat »home rule«, inom det förenade kungariket föddes. 1934 bildades så The Scottish National Party, SNP.

Skottland har traditionellt varit ett starkt Labourfäste. I de brittiska parlamentsvalen brukar omkring en miljon av partiets röster kunna räknas in från de norra valkretsarna. I de regionala valen har Labour också dominerat. Men 2011 fick SNP oväntat egen majoritet i det skotska parlamentet. Högst på deras agenda stod folkomröstning om full självständighet.

Partiledaren Alex Salmond har inte gjort någon hemlighet av vilken typ av land han vill att Skottland ska bli: en modern nordisk välfärdsstat. Helst också medlem i samarbetsorganet Nordiska rådet.

Tanken på Skottland som ett nordiskt land har sina valtaktiska fördelar. Det fungerar ungefär som ett hägrande medlemskap i en prestigefull klubb. Dessutom finns sedan vikingatiden ett nordiskt arv i den skotska kulturen som likt en luta kan plockas fram och spelas på vid behov. En stor poäng har gjorts av att Aberdeen ligger närmare Stavanger än London. Men mer konkreta än så blir argumenten sällan.

– Folk fokuserar bara på det positiva när de talar om de nordiska länderna. Det är lite som många vänsterintellektuellas förhållande till Sovjetunionen på 60-talet. Man citerar Olof Palme och talar om ett skotskt folkhem och tror att den nordiska välfärdsmodellen går att kopiera rakt av, säger Dominic Hinde, som skriver på en avhandling vid University of Edinburgh om retorik i den svenska miljödebatten.

Men det finns trots allt fakta som pekar i den skandinaviska riktningen. Sedan självstyrets införande har Skottland haft betydligt högre offentliga utgifter, gratis högre utbildning och äldrevård. Den nordiska kopplingen har också lockat över det skotska miljöpartiet på ja-sidan eftersom de ser en chans att sjösätta gröna projekt som aldrig skulle få gehör i det brittiska parlamentet.

Det största argumentet är dock oljan. Ett självständigt Skottland skulle ha rätt till 90 procent av de brittiska olje- och gasfälten i Nordsjön. De senaste åren har vinsterna därifrån uppgått till 95 miljarder kronor årligen. Med sin befolkning på drygt fem miljoner skulle det göra Skottland till en något fattigare kusin till Norge. Det är en jämförelse som tilltalar de skotska nationalisterna.

Hittills har de brittiska oljeintäkterna spenderats i takt med att de kommit in. Och något eget »oljeeventyr« lär skottarna inte få uppleva.

– Tidigare talade man om att skapa en oljefond som den i Norge. Men på senare tid har folk börjat inse att det mesta kommer att gå till att täcka de höga offentliga utgifterna, säger Paul Cairny, professor i statsvetenskap vid University of Stirling.

Av oljepengarna kommer omkring en fjärdedel att gå till försvarsbudgeten. Det här är en annan knäckfråga där ja-sidan sneglar mot Norden. SNP och de gröna har lanserat idén om det självständiga Skottland som ett »fredligt« land. Konkret innebär det att Storbritannien ska tvingas att flytta sina kärnvapenbestyckade ubåtar från marinbasen i Clyde. I gengäld har det Nato-skeptiska SNP tvingats göra en helomvändning, och likt Norge och Danmark kommer de att söka skydd under försvarsalliansens vingar.

Men trots att Salmond och hans anhang försöker sälja in idén om oljan som frihetsverktyg förblir skottarna kyliga. I den senaste opinionsmätningen var över femtio procent emot självständighet. Möjligen kan löften från andra sidan spela in. Mot SNP och de gröna står en ohelig allians av de etablerade partierna Labour, de konservativa och Liberaldemokraterna kallad Better Together. Tillsammans har de lovat att ge Skottland ökat självstyre vid ett nej i omröstningen. Denna lösning, i folkmun kallad Devo Max (maximal decentralisering), tilltalar många väljare. Det skulle innebära att det skotska parlamentet får kontroll över det mesta utom pensioner samt utrikes- och säkerhetspolitik.

Gesten kan tyckas storsint. Men de stora brittiska partierna har sina egna skäl att förhindra ett ja. Förutom det minskade internationella inflytandet för Storbritannien skulle förlusten av Skottland framför allt vara förödande för Labour. 41 av de 59 skotska parlamentsledamöterna i Westminster är socialdemokrater. En är konservativ. Enligt vissa bedömare skulle det innebära att Labour inte kan hamna i regeringsställning inom överskådlig framtid.

Också Spanien vill se ett fortsatt enat Storbritannien. Med de puttrande regionala spänningarna i Katalonien i åtanke följer de minsta drag inför omröstningen. Vid ett ja har de lovat att lägga in veto mot ett skotskt medlemskap i såväl EU som Nato.

Men oavsett hur många löften och färdplaner som de två sidorna kablar ut så är frågorna fler än svaren: Vilken valuta ska man ha? Vad händer med EU-medlemskapet? Vem ska rädda de skotska bankerna om de går omkull igen? Det spelar ingen roll hur ihärdigt Salmond och ja-sidan utlovar svart guld och gröna skogar: de flesta vet att ett ja kommer att följas av segdragna förhandlingar med London om varenda liten penny. Partierna i Better Together vill å sin sida inte ge några konkreta löften om decentralisering före parlamentsvalet nästa år. De skotska väljarna står därför inför ett val mellan en grumlig vision av ett romantiserat neo-Skandinavien och en något mindre grumlig vision av något som kanske är marginellt bättre än vad det är nu.

Fakta | En skotsk historia

Under antiken var Britannien en romersk provins. De skotska högländerna var fortfarande okuvade. Kejsare Hadrianus byggde en mur tvärs över norra England till skydd för de keltiska pikterna i norr.

På 800-talet tvingades de olika keltiska stammarna i området ena sig under ett kungarike för att stå emot vikingarnas angrepp.

När Robert the Bruce besegrade kung Edvard II i slaget vid Bannockburn 1314 blev Skottland självständigt.

1603 dog Englands drottning Elizabeth utan egna arvingar. Den närmaste var systersonen James VI, kung av Skottland. Så hamnade Skottlands och Englands krona under samma monark.

1707 ingick Skottland och England en politisk union efter ett misslyckat skotskt försök att etablera en koloni i Panama. Kungariket Storbritannien bildades.

1934 bildades The Scottish National Party, SNP.

1979 hölls en omröstning om skotskt självstyre. Resultatet ogiltigförklarades då valdeltagandet var lägre än 40 procent.

1999 inrättades det skotska regionala parlamentet Holyrood.

2011 vann SNP egen majoritet i det skotska parlamnetet.