Inte för alla

Att hälla upp en kopp kaffe, slå på radion och lyssna på »Sommar« i P1 brukar inte räknas till den mest blodtryckshöjande av semesteraktiviteter. Men så var sommaren 2014 inte som andra somrar. En värmebölja ville aldrig riktigt ta slut. Ett supervalår var obönhörligen på väg att göra just det.

Sånt kan slita på nerverna.

För den moderata riksdagsledamoten Gunnar Axén rann det över när poeten Athena Farrokhzad i sitt program lät ett par musiker tolka Ebba Grön och, enligt Axén, propagerade för att skjuta borgare i nacken och avskaffa demokratin. Så han lassade in sin tv i bilen och körde den till tippen – allt för att fortsättningsvis slippa betala licensen.

– Musik och prat som uppmanar till lagbrott är ingenting som ett underhållningsprogram i public service ska hålla på med, ryade socialförsäkringsutskottets ordförande i Expressen.

Poeten själv, vars 90 minuter om rasism, klass och feminism genererade över 100 anmälningar till Granskningsnämnden, strösslade däremot inte med pratminus i gammelmedia. När hon väl tog till orda efteråt var det i stället i en intervju på Rummet, en hemsida för feminister och antirasister.

– De jävla nollorna till vita heterogubbar som sitter vid makten har fått oss att tro att torrhet är lika med sanning. Jag tror att sanning finns i sorg och hat, sa Farrokhzad i intervjun.

Valet av plattform var, även det, typiskt för 2014 – ett år som med ökad intensitet kommit att präglas av en antirasistisk diskussion som förs på nya arenor. Rummet är en av dem. Den uttalat separatistiska sajten skapas av och vänder sig till »rasifierade« antirasister och feminister. Rasifierad är, enligt Rummets definition, en person som på grund av sitt utseende tillskrivs en viss rastillhörighet och därmed också egenskaper som förknippas med den.

Begreppet har på kort tid blivit alltmer centralt för delar av den antirasistiska rörelsen i Sverige.

– Det var väldigt viktigt att hitta en term som fungerade för alla oss, som kunde beskriva vilken publik vi sökte efter och vilka som skulle delta i samtalet. Rasifierade fungerade bättre än att prata om »icke-vita«, där vitheten blir norm, säger Judith Kiros, en av Rummets grundare.

Hon har sedan lanseringen i januari blivit van vid att motivera och försvara sajtens upplägg. För även om Rummet inte är den första svenska separatistiska plattformen för folk som definierar sig själva som rasifierade så har nätverket fått ett betydligt större genomslag än sina föregångare. Inte minst med draghjälp av upprörda liberala debattörer. »Precis som sjukskrivningsforum är rummets.se en hemsida där det primära syftet inte är att förstå och leta lösningar, utan att vältra sig i upplevda oförätter«, tyckte DN:s Hanne Kjöller i början på året och kritiserade initiativtagarna för att skapa ett vi och ett dom.

Motståndet som tornat upp sig tar Judith Kiros med ro. Borgerliga ledarskribenter hör inte till Rummets tilltänkta publik. Målet är att skapa en trygg zon för personer som sällan ges utrymme i det offentliga rummet och att komma vidare i det antirasistiska och feministiska samtalet. Responsen från många inom den antirasistiska rörelsen har varit positiv och intresset för analyser av rasism som inte utgår från vita personers perspektiv växer, säger hon.

Sara Abdollahi, frilansskribent och aktiv inom socialdemokraterna, är en av dem som det senaste året varit flitigt engagerad i debatten om rasifiering och vithet, inte minst i sociala medier. Hon menar att just de kanalerna har gett tillträde för röster som tidigare inte nådde ut.

– Det börjar bli en folkrörelse och det tillkommer folk hela tiden. Det skrämmer folk som är vana vid vit separatism. När förtryckta och rasifierade framför krav och gör saker själva skapar det en ängslighet och osäkerhet hos dem som har makten.

Rummet har fungerat som en inspirationskälla. Nyligen startades Makthavarna, en grupp som via konton på Instagram och Facebook låter olika gästskribenter komma till tals.

– Vi är en reaktion på vita personers privilegier, makt och tolkningsföreträde, en separatistisk plattform som utgår ifrån rasifierade personers problemformuleringar. Vi startade första dagen i Eid, man får själv kolla upp när det var. Alla vet ju när julafton är, eller hur? säger Gülsen Uz, en av grundrarna.

Det behövs flera olika rum och sammanhang där rasifierade syns och hörs, anser hon. Men att hålla Makthavarna separatistiskt visade sig lättare sagt än gjort. Efter bara några dagar ansåg de sig nödgade att uppmana »vita« läsare att inte ta plats i kommentarsfältet.

– Trots att vi är uttalat separatistiska vill vita ändå hylla och komma med sina tankar. Vi har nolltolerans mot vita tårar, folk som tycker synd om och vill bekräfta rasifierade personer. Då hamnar fokus på de privilegierades känslor, medan vi är här för att stärka varandra, säger Gülsen Uz.

Rasifiering är ett teoretiskt perspektiv som saknar exakt definition, men generellt syftar det till att beskriva hur föreställningar som kommer med rasbegreppet skapar en rangordning mellan människor. Den bygger på att raser inte är någonting biologiskt utan i stället sociala konstruktioner, samtidigt som kategorin »ras« är användbar för att förstå maktrelationer och konkreta villkor för människor.

Begreppet rasifiering har använts aktivt inom den samhällsvetenskapliga forskningen sedan 1970-80-talet men importerades till den svenska akademin först i slutet av 1990-talet i och med avhandlingen »Stadens rasifiering« där Irene Molina, i dag professor i kulturgeografi vid Uppsala universitet, skrev om etnisk segregation på bostadsmarknaden.

– Det var då inte helt okänt men ganska lite använt i Sverige. Som akademiker vill man förstås att begrepp som man introducerar ska ut i samhället men det är också som att släppa taget om barn som börjar leva sitt eget liv. Det går inte att kontrollera, säger Irene Molina.

Barnet har i dag blivit en strulig tonåring som rymt hemifrån. Molina känner sig inte längre hemma i definitionen som nuförtiden ofta används, när det talas om personer som rasifierade – ett adjektiv hon på sin höjd använt på städer och samhällen.

Även i det offentliga samtalet finns en klyfta mellan dem som finner diskussionen om rasifiering och rasifierade väldigt användbar och dem som ställer sig fullständigt frågande till utvecklingen. I ett land där partier från höger till vänster betonar att »alla ska med« är det svårt för många att acceptera en rörelse som utestänger och påtalar skillnader.

När skribenten Kawa Zolfagary 2011 drog i gång Facebook-sidan »Vita kränkta män«, en numera nedlagd satirsida som blev till en bok, var det ännu relativt sällsynt att prata om vithet i Sverige. Att driva med den patriarkala vithetsnormen under det namnet var en ögonblicksidé och i efterhand säger Kawa Zolfagary att han inte var beredd på debatten som följde, att han lite av misstag bidrog till de senaste årens språkliga utveckling.

– Antirasismen nuförtiden handlar inte om »Rör inte min kompis«-pins. Det är inte mitten av 1990-talet längre. För de som ser sig själva som goda antirastister men inte är särskilt insatta är det här rena astrofysiken och det har jag förståelse för, säger Kawa Zolfagary.

– Rasifieringsbegreppet är komplext, men för mig innebär det att jag har hittat ett ord för vad folk menar när de säger »invandrare« eller »utlänning«. Det är inte en norrman eller en amerikan, utan någon som ser ut som jag. Mörkare.

Han beskriver separatistiska forum som en befrielse.

– Människor som inte har en kroppslig erfarenhet av rasism kan fungera som ankare. Jag måste förklara min vardag och berätta från början om diskrimineringen som riktas mot mig och andra. Vi rasifierade kan börja längre fram.

Förutspår breddning. Kawa Zolfagary ser ett glapp mellan den nya antirasistiska rörelsen och folk i allmänhet, men tror att diskussionen så småningom kommer att sippra ut och vinna förståelse.

Att använda sig av rasifieringsbegreppet och arrangera separata utrymmen är ingen företeelse isolerad till enstaka bloggar och sociala medier. Inom vänsterpartiet har en grupp bildat »Den rasifierade vänstern« och på feministiskt initiativs hemsida finns en argumentationsguide för rasifierade feminister. Miljöpartiets språkrör Åsa Romson visade också under sitt tal i Almedalen, i vilket hon påtalade risken med att samhället byggs utifrån »normen om vita, heterosexuella, medelålders män«, att vithetsbegreppet nått utanför vänsteraktivistfåran och upp i politikens toppskikt.

Rasbegreppet har dessutom blivit en brännande fråga för regeringen. Sedan integrationsminister Erik Ullenhag i juli föreslog att rastermen ska plockas bort ur lagstiftningen – ett utredningsdirektiv som för bara några år sedan sannolikt skulle ha lagts fram utan några större protester – har han fått skarp kritik för att försöka sopa problemet med strukturell rasism under mattan.

Ivar Arpi, borgerlig debattör och redaktör på magasinet Neo (som även brukade figurera som »Vit kränkt man« i Facebookgruppen) är en av dem som däremot tycker att Ullenhags initiativ är en viktig markering. Han menar att den antirasistiska rörelsens ökade fokus på hudfärg och ras är olycklig.

– Inom de svartas kamp i USA har det alltid funnits en spänning mellan om man ska arbeta för att bli integrerade i ett färgblint samhälle eller poängtera skillnaderna. Förespråkarna för det senare alternativet här i Sverige tar erfarenheter från den amerikanska medborgarrättsrörelsen och gör en direktöversättning till svenska förhållanden, men det är mycket som inte passar in, säger Arpi som förutspår, eller snarare hoppas på, en motreaktion från politikerhåll.

– Få tycker nog att detta är en aptitlig utveckling. I nuläget råder det någon slags löntagarfondsanda inom vänstern fast på identitetsfronten. Men jag tror att de som förespråkar radikala lösningar, som att staten ska börja föra statistik över så kallad rastillhörighet, tar detta långt även för folk som är hundra procent antirasister, säger Ivar Arpi.

Efterlyser mindre naivitet. Ivar Arpi hävdar att många svenska politiker köper en problemformulering som är mer radikal än vad den till en början verkar.

Andra är mer kluvna till nyttan med att prata om rasifiering. Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenskan, tycker att såväl begreppet i sig som separatistiska rum är viktiga inslag för att komma vidare i diskussionen om rasism. Samtidigt känner hon en frustration över att den nya terminologin används för att stämpla människor i stället för att beskriva en process.

– Vi är väldigt många som under lång tid har kämpat för att vår personlighet, våra åsikter och egenskaper ska vara det viktiga, inte vår hårfärg. Jag vill inte tillbaka till det, säger hon.

Professor Irene Molina ser också med viss oro på användningen, som är långt ifrån den noggrant nedtecknade definition som användes i hennes avhandling 1997.

– Jag pratade om rasifiering men jag menade aldrig att man skulle använda det på människor, som en egenskap. Det blir för stort fokus på individen som bara blir en passiv mottagare.

Trots det är hon glad att teorierna har sugits upp i delar av den antirasistiska kampen. Och det är ändå så, konstaterar hon, att begrepp som lösgör sig från akademin inte heller kan förväntas förbli oförändrade. Som vilket barn som helst måste de få stå på egna ben förr eller senare.