Tillbaka till dårhuset

Det finns författare som skriver om historien och så finns det sådana som Sara Stridsberg. Som gör konst av den. Hennes romanfantasier om kanalsimmerskan Sally Bauer, radikalfeministen Valerie Solanas, och senast, Nabokovs »Lolita«, har älskats, prisats och gett henne en trogen fanskara. »Drömfakulteten« om Solanas som kom 2006, röstades fram till 2000-talets bästa svenska roman.

Sara Stridsberg är en av samtidens stora.

Hennes texter är fyllda av mörker och skönhet. Luften genomsyras av en skör ömhet för de svaga, de utstötta, de som befinner sig på den yttersta gränsen. Flera av Stridsbergs verk har rört sig kring psykiatrin. »Beckomberga – Ode till min familj« heter nya romanen. Den utspelar sig på mentalsjukhusens mentalsjukhus, platsen dit de fallna forslades. Jättekomplexet med 2 000 patienter som bommade igen 1995 när psykiatrireformen genomfördes och de psykiskt sjuka skulle ut i samhället. Det är en historia om Sverige under 1900-talet, men också en familjehistoria, om Jackie, dottern, som kommer för att besöka sin pappa, Jimmie Darling, på dårhuset.

Hur uppstod den här berättelsen?

– Den allra första bilden jag fick var av en man som stod vid en övergiven byggnad och höll händerna tryckta mot fasaden, som om den var varm som människohud. Som om det slog ett hjärta där inne. Det visade sig vara Beckomberga. Jag har tänkt på sjukhuset som ett slott på botten av världen. Sen har jag också en egen relation till sjukhuset. Som barn var jag där som anhörig men jag tänkte att jag skulle kunna skriva en roman utan en tanke på mitt eget förflutna. Det var kanske lite väl hoppfullt. Så jag har närmat mig både sjukhuset och min egen historia.

Var romanen ett sätt för dig att skriva om historien?

– Ja, jag tror att allt skrivande är en förvandlingsprocess. Det som är en skam i det egna livet förvandlas till begär och skamlöshet i texten. Skräcken kan bli till hänförelse, en eufori. Beckomberga är en sorts skamplats, inte bara i mig utan även i vår kultur. En plats för de fördömda. Jag fick möjlighet att återvända till sjukhuset ännu en gång, som en annan. I sagans form.

Det är en stark titel som tycks tala från dig som person. 

– Jag blev avrådd från den här undertiteln eftersom det skulle få läsaren att springa rakt in i en självbiografisk tradition, men det fanns ändå något som lockade med det. Jag ville föra samman den ansiktslösa institutionen med ordet »familj«. Det var ett sätt att upphäva det stora gapet mellan sjukt och friskt, det starka och det svaga. Jag ville inte närma mig den här platsen med något slags utifrånperspektiv och jag ville på något vis sätta mig själv på spel. Beckomberga är som en skräckplats dit »vanliga« människor inte har någon anknytning. När jag berättar för människor att min pappa var inskriven på Beckomberga under en period så tror de flesta att han är död nu. Eller att han är ett monster som bor på gatan. Därför var undertiteln viktig.

Du skriver om att ärva en blick och ett mörker. Gör man det?

– Det är väl den här bokens fråga och jag vet inte om jag fick något svar på det. Men jag tror att vi ärver ett visst seende från de omständigheter som vi kommer ur. Jag minns att jag intervjuade prostituerade kvinnor för länge sedan som beskrev sin värld för mig och jag tänkte på att deras mörka blick på världen kommer från en plats där allt ser annorlunda ut. Så det är klart att våra erfarenheter förändrar vår blick.

På vilket sätt?

– De såg inte samma saker som jag såg. För dem var världen en grotesk mörk plats, ett sorts krig. Och jag svävade runt i något helt annat, en lättsinnighet. Samtidigt säger Jimmie Darling i boken att det inte finns någon skillnad mellan människor, ingen kan komma undan branten inombords. Men Jimmie och Jackie gör ju olika val i livet. Jackies son är så uppfordrande och närvarande för henne att hon måste välja att leva, hon måste välja något slags ljus. Själv var hon kanske inte så uppfordrande mot Jimmie.

Det är hårt, han säger att han inte vet om han älskar henne. 

– Ja, han vet inte om han någonsin gjorde det. Den enda gåva han har att ge henne är uppriktigheten.

Jackie har en kärleksrelation med en man på sjukhuset, Paul. Hur uppstod den?

– Det är sånt som sker i skrivögonblicket. Plötsligt en dag kom en man fram till Jackie. En jättelik man. Som en skugga. Men det kom sig nog egentligen av att min pappa och jag har pratat väldigt mycket om Beckomberga de senaste åren och han nämnde ett namn på en man som jag aldrig träffade när jag var där. Det namnet blev nästan mytiskt för mig så jag tror att kärlekshistorien kommer därifrån. Men jag har själv inte upplevt en sån kärlek på Beckomberga.

Finns hans brott i ditt huvud?

– Ja.

Var det ett medvetet val att inte skriva ut det så tydligt?

– Man får veta att han har dödat sin flickvän. Men jag tänker att det inte är den sortens saker man kan prata om. De svåraste saker en människa upplever i livet har vi oftast inga ord för. Hur beskriver du att du har dödat den du älskar mest? Hur säger du det?

Men dina egna bilder från Beckomberga, har du kunnat använda dem eller har du varit tvungen att kasta bort dem?

– Jag tyckte ju inte om att vara där, eftersom det var så fyllt av skam. Det var något barn skrek efter andra barn i skolan som en förolämpning: »Kommer du från Beckis?« Jackie i romanen vill ju inget hellre än att vara där.

Gjorde du också det?

– Om jag skrek det? Ja det kanske jag gjorde men det borde ju finnas en punkt i min historia då jag slutade skrika i så fall. Det är klart att det finns skärvor av egna minnen men det är inte det som är romanen. Det mesta från verkligheten går inte att skriva.

Har du varit inne i sjukhusbyggnaderna nu efteråt?

– Jag försökte ta mig in flera gånger utan att lyckas. Men sen gick jag dit med en vän som är arkitekt och poet som sa till mig att det inte finns en byggnad som han inte kan ta sig in i. Jag trodde inte riktigt på det men vi hade bara varit där i tio minuter så lutade han sig mot en dörr som bara gav vika och så var vi inne. Det var jättemärkligt. Känslan av att en plats bara övergivits i all hast. Som man lämnar en brottsplats. Det stod fortfarande medicinvagnar kvar i korridorerna. Vi gick in en bit men jag blev plötsligt så rädd. Jag föreställde mig att någon fortfarande bodde där inne och jag ville inte klampa in i någonting. De nedlagda mentalsjukhusen är platser dit många gamla patienter har återvänt och jag ville inte störa.

En annan bild av psykiatrin är att det är en plats där det begås många övergrepp.

– Jag tänker att mentalsjukhusen å ena sidan var ett hem, en hamn, som kan fånga upp människor. Samtidigt var det ett fängelse, en inlåsning. Gränsen mellan våld och omsorg är ju många gånger väldigt svår att dra. Vi ropar efter att psykiatrin ska ta hand om människor. Samtidigt blir vi arga när den stänger in folk. På Beckomberga finns båda bilderna. Dels Sigrid Hjertén som dog efter en lobotomi och dels Nelly Sachs som fick ro att skriva dikter när hon var som allra räddast efter sina upplevelser från Nazityskland.

Vad tänker du att psykiatrin ska ge människor?

– Det finns en uppfattning om att någon annan alltid ska lösa våra svåraste problem, att staten går in och sträcker ut sin stora hand, men i själva verket är det ju bara vi själva som kan lyfta upp den som faller. Det är ju vi som har ansvar, i varje ögonblick, för varandra. Och det tror jag genomsyrar det jag skriver. Frågan var gränsen går mellan människor. Ska Jackie, bör hon, kan hon rädda Jimmie Darling? Den frågan genomsyrar alla möten där den starke och den svage möts. Samtidigt är det förstås inte helt klart vem som är den starka och vem som är den svaga när det kommer till Jackie och Jim.

Olof i din roman är den sista patienten på Beckomberga. Det är mycket smärtsamt att läsa delarna om honom. Fanns han?

– Nej, det är fiktion. Olof är min bild av sjukhuset som slår igen. Han är ju ensam i världen.

Vet du vem som var den sista patienten i verkligheten?

– Nej, men jag vet vem som var den första. Hon hette Anna, hon var sömmerska. Hon bodde ensam och började hallucinera. Hon hade något fruktansvärt bakom sig men jag kommer inte ihåg vad, jag har läst så många journaler. Jag vet att hon kom till Beckomberga och var den allra första där.

Vad bisarrt det måste vara.

– Ja eller hur? Att kliva ur bilen och stå där ensam inför den monumentala byggnaden. Det är en så dramatisk bild. Som när mentalsjukhusen stängdes, vissa beskriver hur man över en natt kunde se hur akut psykotiska människor började röra sig på gatorna. Olof är min bild av sjukhuset som slår igen. Nu finns han i egen kraft.

»Beckomberga – Ode till min familj« ges ut på Albert Bonniers förlag.

Fakta | Sara Stridsberg

Sara Stridsberg, född 1972, är författare och dramatiker och bor i Stockholm med sin familj. Hon debuterade 2004 med romanen »Happy Sally«, följt av »Drömfakulteten« 2006 som tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2007. »Darling River« släpptes 2011. Hennes pjäser om Valerie Solanas, Medea och drottning Kristina har spelats på Dramaten i Stockholm. Utgåvan av »Medealand och andra pjäser« nominerades till Augustpriset 2012. Hösten 2015 sätts den nyskrivna pjäsen »Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet« upp.