10 ting som avgjorde valet

10. Annie Lööf bjuder in till Maramö

6 juli 2012

Förberedelserna för alliansens begravning började 6 juli 2012, när Annie Lööf i sitt första Almedalstal bjöd Fredrik, Jan och Göran hem till föräldragården i Maramö. Det var tänkt som en nytändning, resultatet blev tvärtom.Inte nog med att herrarna först vägrade svara på inbjudan; när mötet till slut blev av kom inga förslag, inga nyheter, inga överenskommelser. Bara en korvgrillning.

Då om inte förr stod det klart för alla att det inte var så lätt att vara fyra partier och försöka regera i minoritet. Det samarbete som varit en framgång hade blivit en belastning. Vilket avslöjades i de tomma blickarna runt grillglöden.

En nyhet presenterades förresten för de väntande reportrarna: långt senare, i juni 2014, skulle det bli ett allianskonvent för att peppa inför valrörelsen. Det togs emot med en gäspning då, men när konventet väl ägde rum i Stockholm gick det till historien som den mest obekväma kickoffsamlingen någonsin.

9. Anders Borg försvarar Sverige

5 september 2007

Försvarsminister Mikael Odenbergs avgång på hösten 2007 blev kulmen på ett decennium av nedskärningar i det militära, men också starten för moderaternas försvarsbekymmer. Den gången ville finansminister Anders Borg kapa en tiondel av försvarsbudgeten, Odenberg vägrade. Sparlinjen vann.

Så länge den politiska debatten handlade om jobben och skolan spelade det ingen större roll att regeringen inte brydde sig om försvaret längre. Väljarna gjorde det inte heller.

Men det var före långfredagen 2013, då ryska bombplan – eskorterade av jaktplanet Suchoj Su-27 – överraskade alla  med att öva missilangrepp mot svenska mål.

Ryska påsken, som incidenten kom att kallas, blev ett varsel om vad som komma skulle. Ett knappt år senare attackerade ryska soldater Ukraina, och Sverige befann sig i ett nytt säkerhetspolitiskt läge. För moderata samlingspartiet kunde detta de sista valveckorna ha utgjort den mystiska faktor X, som ställer allt på ända. Ett yttre hot är perfekt för någon som vill spela statsman.

Fast vid det laget hade Fredrik Reinfeldt – med start i ickebeslutet att stå upp för Mikael Odenberg – redan raserat allt försvarspolitiskt kapital partiet byggt upp under årtionden.

7.  Dagens Nyheter skriver en artikel 

11 november 2011

Efter rubriken »Kissblöjorna vägs – för att spara pengar« fanns ingen chans till återupprättelse för Carema. Välfärdsföretagarna försökte förklara: man vägde inte blöjor för att snåla på kvaliteten utan för att pröva in rätt inkontinensskydd. Men bilden av vanvård hade satt sig. Carema tvingades byta namn.

I den vinst-i-välfärden-debatt som följde förvandlades vänsterpartiet till ett enfrågeparti, miljöpartiet till ett vänsterparti och moderaterna till ett parti som inte hade förnyat sig. Skoningslöst avslöjades bristen i Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs förnyelse.

Borgerligheten började yrvaket prata om riskkapitalister och räntesnurror. Socialdemokraterna visste heller varken in eller ut, men de hade ju ett arv att falla tillbaka på.

Debatten om vinsterna ledde till en vänstervåg – eller om man hellre vill kalla det en värderingsvåg – som drev väljarströmmarna bort från alliansen. Vänstern vinner välfärdsval. Särskilt de till vänster om socialdemokraterna.

När förstärkningen kom i form av knäckebröd och vatten till små förskolebarn kunde Stefan Löfven hålla fast vid sitt »någonting håller på att gå sönder i Sverige« med någorlunda trovärdighet.

6. Salong »Heaven or Hell« får besök

1 november 2013

Fredagen den första november 2013 klev Anders Borg in på salong »Heaven or Hell« hemma i Katrineholm. Han bad om förnyelse. Frisören Emma Blomberg plockade fram sin sax – av märket Jaguar – och hörsammade bönen. En timme senare stegade nya moderaternas policymaker ut med sin berömda hästsvans i fickan.

Han som Financial Times en gång utsett till Europas bästa finansminister gick inte längre att känna igen. Till och med hans egna expertmyndigheter – Konjunkturinstitutet, Ekonomistyrningsverket och Finanspolitiska rådet – kritiserade honom för att han varken klarade av att uppfylla överskottsmålet eller finansiera välfärden. Plötsligt kunde oppositionen utmåla den en gång sparsamme ekonomen som en slösaktig politiker som var mer intresserad av skattesänkningar än av goda statsfinanser. Själv hjälpte han till genom att tjata om sitt femte jobbskatteavdrag. Och klamra sig fast vid Angela Merkels europolitik, som snart samtliga svenska experter sågade.

Moderaterna miste den guldgosse som vunnit valet 2010. Väljarna började tveka om vem som var bäst på att ta ansvar för Sveriges ekonomi. När valspurten kom tycktes han redan ha börjat tänka på annat.

Anders Borgs styrka satt i håret.

5. Kålle Thorwaldsson lurar högern

29 januari 2013

Nya moderaterna var i princip klara efter en mandatperiod. Reformerna var på plats. Men Anders Borg och Fredrik Reinfeldt hade en stor idé till: en jobbpakt. Och den tänkte de vinna valet 2014 på.

Ungdomsarbetslösheten skulle lösas med hjälp av en yrkesintroduktion – jobb varvat med utbildning – som skulle förhandlas fram av arbetsmarknadens parter och finansieras av staten. Ett första steg mot ett lärlingssystem. Men planen var smartare än så. Gick den i lås skulle socialdemokraterna snällt få stå och titta på medan moderaterna blev den nya mitten och Reinfeldt utropade sig till landsfader. För jobbpakten skulle vara basen i ett nytt Saltsjöbadsavtal. Drömde moderaterna.

Av samförståndet blev ingenting. Färske LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson spelade bort regeringen och gav Svenskt Näringsliv skulden för de spruckna förhandlingarna. IF Metall-bröderna Thorwaldsson och Löfven skrattade hela vägen till valbåset. Borta var 2010 års kassa relationer mellan partiet och facket.

Kvar stod Borg och Reinfeldt med en arbetslinje som inte såg ut att fungera. Och en utomparlamentarisk höger som tjatade och tjatade om att partiet inte hade några nya idéer.

4. Jan Björklund faller i en grop

3 december 2013

En sak har Jan Björklund verkligen lyckats införa i svensk politik: Pisa-mätningen. Det var han, som under framgångens år i opposition, fick alla journalister att bry sig som om ett prov som lät som döpt efter en italiensk stad.

I mörkaste december trillade majoren ner i den grop han grävt åt andra. Svenska elever hade så usla resultat i den nya Pisa-rapporten att hela det politiska samtalet förändrades. Bort flög längtan efter skattesänkningar, in kom längtan efter offentlig verksamhet. Janne B sa att det var sossarnas fel. Efter sju år vid makten bet det argumentet inte riktigt längre.

Därpå följde en kapplöpning bland partierna. Vem kunde få högst förtroende i skolfrågorna?

Socialdemokraterna vann, något oklart varför. Folkpartiet förlorade. Det spelade ingen roll att Björklund, till exempel, haft rätt om Ryssland hela tiden, han hade ju skapat ett enfrågeparti. Gick skolan dåligt gick folkpartiet dåligt.

Framtiden för de redan stukade liberalerna kunde man skönja på banderoller på studentflaken. En generation unga som skyller samtliga problem under sin skolgång på folkpartiet, det är inte världens bästa rekryteringsbas.

3. Magdalena Andersson får en anställning

13 april 1996

En måndag i februari 2014 kallade de två personer som utgjorde moderata samlingspartiet till presskonferens. De lanserade ett »omslag i ekonomin«. Nu skulle det vara slut på skattesänkningar och stimulanser. I stället skulle en ny princip råda: »krona-för-krona«. Det fanns inga pengar längre. Sa de.

Så började den resa som slutade med flyktingskostnadsutspelet.

Fast principen blev viktigare än så. Magdalena Andersson antog nämligen utmaningen. Här skulle visas statsfinansiell trovärdighet! Så hon bjöd upp Anders Borg på en dödsdans runt överskottsmålet. Och han tackade ja.

För socialdemokraternas del går det att dra linjen tillbaka till den 13 april 1996. När Magdalena Andersson först anställdes av Göran Persson, och formades i den generationens sanering av statsfinanserna. Arvet från den tiden präglade både henne och Anders Borg och skapade idén om »krona-för-krona«.

Det var grunden i valrörelsen 2014. Två en gång stora partier som investerade hårt i tron att medborgarna knarkar trygghet och väljer politiker som tjatar om ordning och reda i ekonomin. Det lönade sig dåligt. För socialdemokraternas del var det en historisk kollaps.

I valet 2014 dog det svenska politiska nittiotalet.

 

 

2. Per Gahrton tar en joggingtur

8 september 1979

Tidig höst sent sjuttiotal gick den stora antikärnkraftsmarchen från Barsebäck till Lund. Tusentals hippies vandrade i protest. Per Gahrton var inte en av dem. Folkpartiet tillät honom inte, och uppfylld av ångest gav han sig ut och joggade i stället. I Stadsparken mötte han demonstranternas slagord: »Barsebäck – väck!« I den sekunden insåg han: han kunde inte rätta sig i partiledet längre. Eller som han själv uttryckt det:

»Jag svettades ymnigt och kände en sorts befrielse som om strömmarna från mitt inre kunde svepa med sig allt ruttet ur det becksvarta hål som hos partipolitiker sitter på själens plats.«

Så han startade ett parti. Ett alternativt, som inte skulle ha några partipiskor, ägna sig åt taktiskt spel, inte bestå av människor med ruttna insidor, inte vara höger eller vänster. Utan bara grönt.

Efter tre decennier hade partiet blivit den urbana utbildade livsstilsmedelklassens favorit. Och ställde till problem för alla potentiella regeringsbildare. De gröna tog inte bara de unga i sin hand utan också regeringsfrågan. Fredrik Reinfeldt kunde ha regerat vidare om han inte varit fast i sin allians. Stefan Löfven ser ut att kunna regera med dem, till ett högt pris.

Fast dyrast har nog miljöpartiet fått betala. 35 år efter joggingturen är det ett parti som ska piska riksdagsledamöter att rösta för en kärnkraftsvurmande statsminister, som väljer strategiskt spel före framgångar i sakpolitik.

Och som utmanas av nya partier som frågar sig vad det är som sitter på själens plats hos politiker.

1. Berit Andnor leder en valberedning

1 december 2010

I mörkret 2010 lät Ibrahim Baylan, då partisekreterare, Berit Andnor bli ordförande i socialdemokraternas valberedning.

Så tog den fascinerande resa som ledde till Håkan Juholt sin start. Utan Andnor, ingen Juholt. Och Juholt, det var han som avgjorde valet 2014. Inte så mycket för att han i förtid la grunden för vänstervågen, utan mer för vad andra gjorde.

Socialdemokraterna slog sönder varandra. Till slut valde de en ny ledare, en som inte var politiker. En som inte kunde hantera debatter, men som falangerna kunde tolerera. Så byggde man sin Pyrrhus-seger.

Moderaterna då? De gjorde ingenting. Juholt var så svag att moderaterna slappnade av. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg tappade initiativet i debatten om välfärden, om jobben, ja till och med om ekonomin. Medarbetarna drog. Av den nya politiken blev intet. Nya moderaterna slutade gå i opposition mot sitt eget parti.

Allt detta hände mellan sommaren 2011 och sommaren 2012 – det förlorade året. Då när socialdemokraternas ordförande hade mustasch.

Av: Johan Anderberg, Claes Lönegård, Torbjörn Nilsson, Maggie Strömberg.