Ett omslag för mycket

Så fick vi till slut väljarnas besked. Det gick precis i den riktning som alla opinionsundersökningar har indikerat under lång tid. Alliansen förlorade. Moderaterna åkte på sin näst största valförlust sedan den allmänna rösträtten infördes. Hur kunde det gå så?

Nya moderaterna och allians för Sverige var inte »mediegrejer«, utan högst reella företeelser. Under två års intensivt arbete utarbetades grunderna för den kommande regeringens politik. Faktum är att ingen regering har tillträtt så väl förberedd som alliansen var 2006. Det ledde i sin tur till ett högt uppdrivet reformtempo med många väl genomarbetade förslag.

En grundbult för nya moderaterna var att bygga trovärdighet i förmågan att ta ansvar för landets ekonomi. Det hade inte varit de tidigare borgerliga regeringarnas bästa gren. Moderaterna tog också till ganska hårdhänta metoder för att tvinga även de andra allianspartierna att göra upp med sina glädjekalkyler och generöst beräknade »dynamiska« effekter av olika reformer.

Den ekonomiska politik som sjösattes blev framgångsrik. Utbudsreformerna la grunden för stigande reallöner, färre förtidspensioneringar och gjorde det senare möjligt att lotsa Sverige genom efterkrigstidens djupaste ekonomiska kris med begränsade skadeverkningar på företagande och sysselsättning. Detta räddade också alliansen i valet 2010. När krisen slog till och väljarna blev oroliga satte man sin lit till den kompetenta regering man tyckte sig ha.

Anders Borgs auktoritet blev så stor att han helt på egen hand kunde definiera den ekonomisk-politiska spelplanen. Det var han som bestämde framtidsutsikterna och vilket reformutrymme som fanns tillgängligt. Socialdemokraterna anpassade sig. Men det var också här det började gå fel.

En häpen omvärld informerades plötsligt om att det nu var slut på sötebrödsdagarna. Moderaterna skulle inte sänka, utan höja skatterna under nästa mandatperiod. Och varje reform måste nu finansieras »krona för krona«. Tanken var att tvinga socialdemokraterna att gå till val på drakoniska skattehöjningar för att kunna finansiera sina önskade förbättringar av a-kassa och sjukförsäkring.

Fällan hann inte mer än slå igen förrän den drabbade regeringen själv. Putin erövrade Krim och nu var det regeringen som måste finansiera varje ökning av försvarsanslagen krona för krona. Samtidigt hade man tappat bort inkomstskatterna som valfråga. Skolfrågan upphörde att vara en valvinnare. Även här hade regeringens reformtakt varit hög. Men problemen fanns kvar och över tid blev det allt svårare att skylla dem på socialdemokraterna. Också jobbfrågan var nu tveeggad. Trots ökad sysselsättning förblev arbetslösheten relativt hög, inte minst bland invandrare och unga.

Inför årets val blev det alltmer uppenbart att politikutvecklingen hade avstannat och att moderaterna upphört att vara den motor som alliansen behövde. Regeringen uppfattades som trött och tom på politiskt innehåll, precis så som vi uppfattade regeringen Persson inför valet 2006.

Bildt och Borg utlyste i stället en presskonferens för att berätta om hur oroligt det är i omvärlden. Den oron och inte minst kriget i Ukraina borde ha ökat uppslutningen bakom regeringen. Och det hade den säkert också gjort om inte breda väljargrupper på goda grunder ansett att regeringen misskött försvars- och säkerhetspolitiken.

Alliansstrategerna har varit framgångsrika i att styra bort valrörelsen från välfärdsfrågorna med arbetslöshet, skola och sjukvård och i stället få den att handla om sysselsättning, ekonomiskt ansvarstagande och – inte minst – regeringsfrågan. Det ledde till att avståndet mellan blocken minskade men kunde inte rädda hem en valseger.

Om alliansen och moderaterna 2006 gick till val på att bryta utanförskapet och 2010 på att skydda medborgarna från den ekonomiska krisen så var det inför 2014 års val länge svårt att uppfatta något annat budskap än att det är kul med makten att regera. Det budskapet räckte inte. Det behövs också en vision av vad man vill göra med makten.

GÄSTSKRIBENT Mikael Odenberg är generaldirektör för Svenska Kraftnät och tidigare moderat försvarsminister.