Valhänt från höger till vänster

Utvecklingen var inte så lätt att förutspå. Få bedömare trodde att sverigedemokraterna skulle fälla regeringens budget och ännu färre att statsministern skulle utlysa extraval. I efterhand är det mycket enklare. Givet att ingen ville låtsas om att sverigedemokraterna existerade var partiets agerande logiskt. Och i en situation där alliansen inte var beredd att diskutera med regeringen fanns heller ingen annan utväg för Stefan Löfven än att gå till val på nytt. Att avgå och överlämna den fortsatta processen till talmannen var inte ett framkomligt alternativ. De två utgångarna från en sådan process var båda omöjliga i praktiken.

Den ena skulle innebära att socialdemokraterna hakade av miljöpartiet och bildade en enpartiregering med större möjligheter att få stöd över blockgränsen. Det finns anhängare både inom och utom socialdemokratin för en sådan lösning. Men den skulle innebära att man för lång tid brände alla broar till miljöpartiet. Det har inte ett 30-procentsparti råd med, i synnerhet inte om de på andra sidan blockgränsen inte har ett alternativt samarbete att erbjuda.

Den andra skulle vara att en ny alliansregering bildades. Den drömmen har odlats av både före detta partiledare och en del nu aktiva allianspolitiker. Men det alternativet var i grunden lika omöjligt. Perioden 2010 – 2014 regerade alliansen med passivt stöd av sverigedemokraterna. Det var jobbigt nog och begränsade kraftigt regeringens handlingsmöjligheter. I dagens riksdag skulle en alliansregering behöva aktivt stöd av sverigedemokraterna. Eller annorlunda uttryckt; Regeringen skulle inte ens i den mest betydelselösa votering få igenom sina förslag med mindre än att sverigedemokraterna röstade för dem. Varje gång partiet lade ner sina röster sedan deras eget förslag fallit skulle regeringen förlora.

På de villkoren går det inte att regera. Med dagens sammansättning av riksdagen skulle en alliansregering bara kunna fungera efter någon form av parlamentarisk överenskommelse med sverigedemokraterna. Och ett sådant samarbete är som bekant otänkbart för samtliga allianspartier.

Men vad gjorde då att utvecklingen obönhörligen ledde fram till ett extraval? Svaret på den frågan är tyvärr ganska enkelt; Partierna har hanterat den parlamentariska verkligheten i en helt ny situation med en betydande valhänthet. Man övervägde bara sina första steg fram till regeringsbildningen men analyserade aldrig den fortsatta processen inklusive budgetbehandlingen. Den enda som gjorde det var paradoxalt nog förre talmannen Per Westerberg under sina inledande sonderingar. Paradoxalt därför att han var den enda i hela riksdagen som den frågan inte angick, eftersom det inte ingår i talmannens uppdrag att bekymra sig om en kommande regerings förutsättningar att få igenom sin ekonomiska politik.

Stefan Löfven sonderade inte förutsättningarna för att regera, utan bara för att bilda regering. Ett ödesdigert misstag. Löfven hade kanske misslyckats även om han försökt men han bjöd aldrig upp alliansen till dans. I stället kastade han sig in i överläggningar med miljöpartiet och vände sig till centern och folkpartiet med sin utsträckta arm. Det senare var konstigt i sak, eftersom dessa partier i många frågor ligger till höger om moderaterna men framför allt dödfött omedelbart efter det att alliansen svetsats samman av åtta års samregerande. Här övermannades socialdemokraterna av sin invanda vilja att bryta upp ”blockpolitiken”, eftersom det historiskt varit en väg att trygga socialdemokratisk hegemoni.

Inte heller tänkte en plötsligt ledarlös allians längre än till själva regeringsbildningen. Varför släppa fram en regeringsbildare, utan att också ange villkoren för att tolerera hans regeringsutövning? I stället loggade man ur hela processen. Det bidrog till att Löfven tvingades söka sitt stöd till vänster. Resultatet blev en politik som alliansen tyckte ännu mer illa om. Men trots det deklarerade den borgerliga fyrklövern i det läget att man inte avsåg att använda sina parlamentariska möjligheter för att sätta stopp för den genom att försöka rösta ner regeringens förslag till medelsanvändning i den utskottsbehandling som följer efter riksdagens rambeslut.

Nu blev det i stället sverigedemokraterna som i praktiken ensamma fastställde Sveriges statsbudget. Ett anmärkningsvärt resultat när sju partier har sagt sig vilja hindra dem från att få just inflytande.

Än mer betänkligt är det att man nu från flera håll börjat tala om att ändra riksdagens beslutsregler. Annie Lööf var tidigt ute och sade sig vilja lagstifta (!) mot partier som röstar på ett annat budgetförslag än sitt eget. Generaldirektören Per Molander vill omedelbart ändra riksdagsordningen så att man bara har en röst att avge om statsbudgeten.

Det sistnämnda skulle innebära att man tog beslut om statsbudgeten med relativ majoritet (flest röster vinner) i stället för med absolut majoritet (fler än hälften av de röstande). Det är en radikal förändring. I Sverige brukar vi använda relativ majoritet i personval. Om A får 40 röster, B 30 och C 30 anses A vald trots att en majoritet (60 av 100) inte ville ha honom eller henne. Men i sakfrågor använder vi alltid absolut majoritet. Då genomför man successiva omröstningar till dess att bara två förslag återstår att ta ställning till. Och den principen gäller överallt, från riksdagen och ner till den lokala idrottsföreningen och bridgeklubbens årsmöte.

Ett ännu mer radikalt förslag som luftats är att hela statsbudgeten, såväl ramar som anslag, ska beslutas i ett sammanhang. Det skulle innebära en exempellös överföring av makt från riksdagen till regeringen. I realiteten skulle de folkvalda berövas den finansmakt som de getts i regeringsformen.

Det är förvisso viktigt med samsyn om parlamentariska spelregler och gemensam praxis. Sådant som förra årets turer, då enskildheter i ett redan fattat rambeslut bröts ut och ändrades med hjälp av utskottsinitiativ, borde inte förekomma. Agerandet stred kanske inte mot budgetlagens bokstav men mot dess syfte och definitivt mot riksdagsordningens intentioner bakom institutet utskottsinitiativ.

Därifrån är dock steget mycket långt till att försöka institutionalisera formella regler, vars yttersta syfte är att förhindra att en faktisk majoritet i riksdagen får komma till uttryck.

Flertalet demokratiska länder har valsystem, där den strikta proportionaliteten begränsas på olika sätt. Majoritetsval i enmansvalkretsar, bonusmandat till den vinnande sidan, valkretsindelningar utan utjämningsmandat, småpartispärrar etcetera. Listan kan göras lång men det gemensamma syftet är att ge strömningarna i väljarkåren större genomslag i mandatfördelningen och därmed underlätta att bilda starka regeringar.

Konstruktionerna är inte invändningsfria. Men om svaga regeringar anses vara ett strukturellt problem för Sverige så är det likafullt den vägen vi måste gå. Då ska man reformera valsystemet och inte försöka hitta på beslutsregler som urholkar den folkvalda riksdagens makt och inflytande.

GÄSTSKRIBENT Mikael Odenberg är tidigare försvarsminister, ledamot och gruppledare för moderaterna i riksdagen. Han är idag generaldirektör för Svenska Kraftnät och har tidigare medverkat i Fokus med en analys av riksdagsvalet i september.