En osvensk politisk historia

Det var sent på kvällen den artonde. Tomas försökte samla ihop sina saker och komma iväg. Han krängde på rocken och såg ut över rummet innan han sträckte ut handen för att släcka ned. Den röda fåtöljen som de dragit fram från hörnet stod fortfarande kvar bland gruppen av grå Malmstenmöbler.

I övrigt inga spår.

Det kunde ändå gå det här.

Bara inget läckte ut.

Han stängde dörren bakom sig och gick ut i den krökta korridoren. Där hade de kommit ett par timmar tidigare, de fyra förhandlarna. De hade väntat till efter kontorstid, när folk åkt hem till sitt julpyssel, och gått genom kulvertarna under gatan. Särskilt folkpartisten hade verkat nervös för att någon ändå skulle ha sett dem.

Det var absolut tvunget att ske i hemlighet, hade han sagt.

Tomas vågade inte ens skriva in mötet i kalendern. Han brukade annars vara noggrann med att föra noteringar över sina dagar, men i telefonen fanns inte en bokstav som kunde röja att det som hade hänt faktiskt hade hänt.

Ingen skulle få veta vad som legat på hans lilla teakbord.

Rätten att begära misstroendevotum. Frågan om det skulle krävas en majoritet i riksdagen för att höja skatter. Om det skulle finnas block i svensk politik eller inte. Vem som skulle få bli statsminister efter nästa val. När nästa val skulle ske.

Det var några saker.

Hela den här spiongrejen, i all sin fånighet blev det ju lite fnissigt. Hålla på och titta sig över axeln hela tiden som i en dålig deckare.

När han kom hem den kvällen somnade han med viss tillfredsställelse.

Dagen därpå, den nittonde december, promenerade Tomas Eneroth som vanligt genom Gamla Stan till riksdagen och upprätthöll under dagen alla rutiner som en socialdemokratisk gruppledare har att utföra. Som om inget hade hänt.

Samma procedur som vid första mötet; de skulle vänta till mörkrets inbrott och riksdagen blev öde.

Det tycktes fungera.

Då kom två ledamöter gående mot honom i korridoren. De hälsade artigt, men kunde inte riktigt dölja hur nöjda de var. En av dem frågade:

– Varför smög gruppledarna i de andra partierna in på vårt riksdagskansli igår?

Tomas blev mållös.

Den här hösten alltså.

Ingenting åldras så dåligt som en känsla från en valnatt. Socialdemokraterna önskade innerligt en seger, och i takt med klingandet från vinglasen lyckades de intala varandra att de hade vunnit. I någon mening hade de rätt.

Moderaterna tappade sju procentenheter. Och inget av de andra borgerliga partierna klarade av att kapitalisera på kollapsen. Alliansen samlade inte mer än 39 procent av väljarna.

– Jag är beredd, sa Stefan Löfven i sitt segertal, att bilda en för Sverige handlingskraftig regering. Jag ska inleda samtal med miljöpartiet, men handen är utsträckt också till andra demokratiska partier!

De jublade. Och Carin Jämtin, partisekreteraren, vände sig runt och viskade i hans öra:

– Du är världsbäst, så enkelt är det. Det här går jättebra.

Begreppet »jättebra« går förstås att definiera på olika sätt.

Knappt 38 procent, det var vad man fick ihop om man summerade socialdemokraternas och miljöpartiets röster. La man till vänsterpartiet – och det gjorde Magdalena Anderssons tjänsteman där på valvakan, knappade in alla siffror på en ipad – fick man dryga 43. De suckade. Det var ju ingen majoritet.

Sverigedemokraterna dubblerade sitt stöd och satte effektivt stopp för alla stora drömmar. Hur skulle man nu få stöd i riksdagen? Gick det ens att få igenom en budget?

– Jag vill bara supa mig medvetslös och tänka på annat, sa Max Elger, då tilltänkt statssekreterare på finansdepartementet.

Partiledningens idé, att bilda regering med miljöpartiet och locka ett borgerligt parti till samarbete, visade sig också matematiskt fåfäng. Folkpartiet var ett pytteparti nu, centerpartiet likaså. Inte ens om båda två skulle komma till undsättning kunde man skrapa ihop 50 procent.

Ändå var det den vägen man försökte.

Stefan Löfven bjöd in de borgerliga partiledarna till samtal, en och en. De sa alla samma sak. Att ingen av dem ville ingå i hans regering, att största blocket borde regera, och att de tänkte lägga fram en gemensam budgetmotion.

I medierna rapporterades det mer livfullt.

– Det här med utsträckt hand, det är ju komiskt! sa Annie Lööf.

– Vi står för långt ifrån varandra! sa Jan Björklund.

Så Stefan Löfvens stab sökte sig vänsterut, till Jonas Sjöstedt som de nyss nekat plats i regeringen. Det borde gå, tänkte de. Tänkte alla. Sverige hade nästan alltid haft minoritetsregeringar. Och i de stora sakfrågorna skulle det nog ändå gå att diskutera med några borgerliga partier, så småningom. Egentligen var det bara talmannen – en moderat – som envisades med att prata om budgetvoteringen, men han tystades av två statsvetarprofessorer som konstaterade att den typen av oro inte ingick i talmannens i grundlagen definierade kärnverksamhet.

På valnatten hade Tomas Eneroth önskat en enda sak. Att få åka hem. Han längtade till Växjö, till familjen, till att allt skulle vara över och han skulle få vila. Så blev det inte. I stället kastades han in i regeringsförhandlingar med miljöpartiet och vänsterpartiet. Eneroth, en kortväxt, låghalt, tunnhårig liten smålänning som närmade sig de femtio, hade aldrig varit de stora scenernas man. Han tackade nej när Mona Sahlin behövde en partisekreterare och avböjde propåer när hennes efterträdare skulle utses. Han trivdes i skuggan. Där kunde man få något gjort.

I slutet av september kallade socialdemokraterna och miljöpartiet till en pressträff utanför en gul trävilla på Långholmen i Stockholm. Magdalena Andersson och Per Bolund gav intervjuer i den lummiga trädgården. Rågblonda, solbrända, klädda i marinblått skulle de nu börja budgetförhandlingarna.

Kvar inne i huset satt Tomas.

Han satt där och log.

De hade ju hållit på i en vecka. Han och Magda och Bolund och Ruwaida hade rest iväg långt bort från journalisterna och tagit sig igenom alla svåra frågor. De var redan överens. Miljöpartisterna hade krävt förvånansvärt lite. Att bilda regering gick enklare än de trott.

Det var nästan lika lätt som att lura journalister.

I statsministervoteringen i början av oktober gjorde de borgerliga som de lovat. De la ner rösterna och släppte fram den största minoriteten. Stefan Löfven blev statsminister.

– Hur går det med budgeten då? undrade partitidningen Aktuellt i Politiken.

– Den går väl igenom riksdagen. Jag tror till och med Jan Björklund nämnde det i sin lördagsintervju. Att den skulle gå igenom, svarade Tomas Eneroth och skrattade.

* * *

Den 6 oktober meddelade regeringen att den kommit överens med vänsterpartiet om att driva en politik för »en välfärd utan vinstjakt«. Den 17:e sjukskrev sig Jimmie Åkesson.

* * *

Tomas Eneroth blev sosse i brist på bättre. Mycket annat än att gå med i SSU fanns inte att göra som tonåring nere i Kosta. Kålle drog med honom. Kålle som han träffat i musikkåren, som spelade trumpet precis som Tomas. Kålle var mer framåt, ett ordförandeämne, den typ som blev kompis med Ingvar Carlsson, tog strid för tankarna om egenmakt – ett begrepp Tomas hade kommit på – och så småningom utsågs till ordförande för LO.

Tomas hamnade i riksdagen. Och stannade där. I tjugo år trampade han runt i husen på Helgeandsholmen. Utbildningsutskottet, socialförsäkringsutskottet, riksbanksfullmäktige, krigsdelegationen, Nordiska rådet. Och så vidare. En utflykt som statssekreterare på utbildningsdepartementet. Ständigt i förhandlingar. Pensionerna, socialförsäkringarna, energin. Överallt där det skulle göras upp var Tomas Eneroth med. Det blev med åren hans grej.

Han var den perfekta gruppledaren för en regering som behövde samarbeta.

I oktober fortsatte Stefan Löfven locka folkpartiet och centerpartiet. Att Annie Lööf och Jan Björklund nobbade inviterna bekymrade inte Tomas. De borgerliga var vilsna och griniga. Han hade känt likadant när de själva förlorat makten. Samtalstonen skulle bli annorlunda så snart sorgeprocessen var över.

Den analysen genomsyrade hela partiorganisationen. Kommunpolitiker påpekade ständigt på partistyrelsemötena hur bra det gick att enas över blockgränsen. Rikspolitikerna kommer krypa till korset. Som förr. Sa man. Och fortsatte raskt över till dagsproblemen. Det var en massa jobb som behövde tillsättas. Flyttlådor att packa. Mötesrutiner att styra upp. Och så började det bli mörkt ute om kvällarna.

I Stefan Löfvens stab funderade de rätt mycket på vem det egentligen var som styrde moderaterna, men det var också det enda.

Moderaterna upplevde å sin sida bedrövelse, förvirring och vrede. Många av dem hade förstått vartåt det barkade, men var inte förberedda, inte mentalt. Folk började skälla ut Fredrik Reinfeldt för att han på valnatten hade sagt att han skulle avgå. Det fanns ju ingen socialistisk majoritet i riksdagen, sa de. Snarare en borgerlig. Han borde stanna och ta strid, fortsätta regera med sverigedemokraternas stöd eller i alla fall vänta för att stå redo om regeringen skulle falla.

Det hade, fräste de, varit att ta ansvar.

Stefan Löfven, sa de, skulle få svårare att hantera sverigedemokraterna som vågmästare än vad Fredrik Reinfeldt haft, eftersom nationalisterna tenderade att rösta med de blå snarare än de röda. Alliansen kunde dessutom bryta ut delar av budgeten, som Löfven själv hade börjat göra hösten 2013.

När man tänkte efter – och det gjorde de högljutt i den utomparlamentariska högern – var regeringen utlämnad till de borgerligas välvilja.

I mitten av oktober blev Anna Kinberg Batra ensam kandidat till partiledarposten. De andra bara försvann. Kinberg, en lång liberal från Nacka, ansågs inte vilja ta i sverigedemokraterna med tång, vilket vissa muttrade över. Mest ägnade man sig emellertid åt att tissla om vilka hon skulle lyfta upp. Ett namn återkom överallt: Tomas Tobé. Han var en smal, nasalt talande 36-åring, uppväxt i Gävle, som tagit sig fram i den inte så syrerika moderata miljön genom att göra sig oumbärlig i knapptryckarkompaniet, riksdagsgruppen. Där han, enligt källorna, också hade minglat ihop stödet till Kinbergs kampanj. Han skulle avancera nu.

I övrigt rådde oklarhet.

Ledarlösheten var påtaglig, men en idé klamrade sig moderaterna fast vid. De skulle hålla ihop alliansen.

Entusiasmen i samarbetet var nere på sjuttiotalsnivåer. Alla hade sett korvgrillningen i Maramö. Men för moderaterna hade det aldrig handlat så mycket om mys som om att cementera blockgränsen. I Tomas Tobés värld fanns alliansen till för att moderaterna skulle slippa ökenvandringen. Isoleringen som förföljt dem under åren då andra borgerliga partier gjort upp med socialdemokraterna. Alliansen var en partiegoistisk angelägenhet för moderaterna. En överlevnadsfråga.

Stefan Löfvens försök att splittra alliansen handlade också om långsiktigt maktinnehav. I hans stab räknade de med att alliansen skulle gå fram med en gemensam budget första hösten. Så hade de själva gjort efter den rödgröna förlusten 2010. Men på sikt kunde de, tänkte de, bryta blockpolitiken.

Budgetens säkerhet byggde Stefan Löfven i stället på ett annat antagande – att sverigedemokraterna skulle hålla fast vid sin strategi. Hans stab gjorde en riskbedömning.  Sverigedemokraterna ville normalisera sitt parti. Nolltolerans och storstädning. Bröt de riksdagens praxis och röstade på de borgerligas budget riskerade de partiets anseende. Så kortsiktigt tänkte de nog inte. När Jimmie Åkesson blev sjukskriven stärktes socialdemokraternas övertygelse. Aldrig att sverigedemokraterna fällde budgeten utan sin partiledare.

Likadant resonerade de borgerliga partierna. Att Åkessons vikarie skulle kunna försvara deras budget, som innehöll satsningar på mottagande av flyktingar, höll de för osannolikt. Sverigedemokraterna var inte Ny Demokrati. De höll inte på och larvade sig.

När höstlöven föll kunde socialdemokraterna och de borgerliga partierna därför ägna sig åt att bråka med varandra.

Den 23 oktober strax före klockan ett satte sig Tomas Eneroth på sin plats i kammaren. Hans finansminister skulle presentera budgeten, den som han själv varit med och förhandlat fram. I vanliga fall brukade de där presentationerna vara ganska tråkiga. Men Magda var inte tråkig. Det första hon gjorde var att prata om jämställdhet. Stolt plockade Tomas fram mobilen och skrev några meningar om saken på sin facebook. 279 personer gillade inlägget.

Efter budgetdebatten ringde hans telefon nästan oavbrutet. Så brukade det vara. Ofta var folk besvikna över att deras hjärtefråga inte fått utrymme, men den här gången ville de berömma.

– En kraftig vänstersväng! sa Annie Lööf till tv-reportrarna.

– Ett jobbfientligt hafsverk! fyllde Jan Björklund i.

Men partikamraterna ute i landet, de hyllade budgeten.

Två dagar senare hittade Tomas något i sin kalender som han inte sett på länge. En ledig lucka. På vägen hem till Växjö skrev han på sin facebooksida.

»Noterar att alliansens företrädare gör samma misstag som vi socialdemokrater gjorde efter valförlusten 2006. De grälar bittert och ger ett ganska sorgligt intryck. Hoppas det går över...«

* * *

I slutet av oktober la utbildningsminister Gustav Fridolin upp filmen »En hälsning till Sveriges lärare« på Youtube. Den 9 november skrev Tove Lifvendahl i oberoende borgerliga Svenska Dagbladet: »Volymfrågan finns på riktigt.«

* * *

Äntligen, tänkte Mattias Karlsson, äntligen skulle han få flytta till sitt älskade Småland igen. Den enda plats i världen där han verkligen kände sig hemma.

I början av november var sverigedemokraternas vikarierande partiledare indragen i en budgivning på en gård i Uppvidinge. Lite skog. En sjö ganska nära. Där skulle de bo, hans två barn och hans nya fru. Ungefär en halvtimmes körning från Rottne, där han hade vuxit upp. En miljon kostade det. En miljon och femtio tusen kronor om man skulle vara noga.

Efter åren i Malmö, där han aldrig hade trivts, men där partiets första avlönade tjänst funnits i stadshuset. Och i Stockholm, där han hamnat 2006. Nu skulle han tillbaka.

Kronobergare igen.

I lite mer än tre veckor hade han klarat av journalisterna. Intervjuerna avlöste varandra. Den här morgonen hade han vaknat i Stockholm, tidigt, och tagit sig till SVT:s studio för att vara med i morgon-tv. Hans pressekreterare förde bok över vilken redaktion som hade de bästa mackorna. Själv åt han ingenting. Han var för nervös. Det var en speciell uppgift att hoppa in för Jimmie. Inte minst eftersom omvärlden fått för sig att partiet var synonymt med Jimmie. Förre statsministern Göran Persson hade till och med sagt att det var underligt att det fanns ett riksdagsparti där han bara kände till en person.

Två dagar tidigare hade Dagens Nyheter publicerat en intervju med Mattias Karlsson. Alla tolkade den som att han höll på att kuppa ut Jimmie. När han själv läste det var han böjd att hålla med. Det såg faktiskt ut så.

Det blev ett jävla liv.

Och i går hade han och Oscar Sjöstedt, partiets nya ekonomisk-politiska talesperson, presenterat budgetförslaget. Men alla ville bara veta: Hur ska ni rösta den 3 december? Vågar ni fälla regeringens budget?

Våga och våga. I Mattias Karlssons huvud rörde sig helt andra tankar.

Han bar på en känsla om att den så omhuldade vågmästarrollen hade visat sig ganska meningslös. Han hade funderat på det rätt länge. Visst, under de fyra år som gått, hade de fått regeringen att backa några gånger. Visst, de hade fått bestämma att det femte jobbskatteavdraget blev av – och att höjningen av brytpunkten stoppades. Ändå. I allt väsentligt handlade det om små frågor. Och i slutändan rann mycket ut i sanden. Som med den där besparingen på regeringskansliet de röstat igenom. Vad hade egentligen hänt där till slut?

Han kunde inte ens minnas.

Vad var en sådan vågmästarroll värd?

Nu fanns det väl dessutom en risk att vågmästarrollen skulle försvagas ytterligare. Om man bara fick bryta ut sådant som förstärkte budgeten kunde man stoppa skattesänkningar, men inte skattehöjningar. Därför borde vapnet bli svagare mot en vänsterregering. Hade de gjort fel när de koncentrerat sina ansträngningar på att bli vågmästare?

Sådant där gick han omkring och tänkte på, hemmansägare Mattias Karlsson i Uppvidinge.

I tidningarna vände de ut och in på honom. Vad ville han? Vad kunde han? Journalisterna drog slutsatsen att partiet aldrig skulle våga göra något radikalt annorlunda medan Jimmie var borta.

Mattias Karlsson tänkte tvärtom. Nu hade de kanske chansen att testa något nytt. Om det skulle gå åt helvete var det bara för Jimmie att träda in igen, och för honom att gå tillbaka till sin vanliga roll – som den grå eminens han varit fram till för tre veckor sedan.

Men det fanns andra risker. De satte ju ett bra valresultat på spel. Och än visste de inte vad deras väljare egentligen tyckte. Det skulle de ta reda på, tids nog.

Nu skulle bara köpet gå igenom också.

* * *

I mitten av november rapporterade Sydsvenskan att det interna trycket på att fälla regeringen var stort i sverigedemokraterna. Den 14:e lanserade Jan Björklund en åttapunktsagenda för att göra folkpartiet till ett »brett parti relevant i människors vardag«.

* * *

Hur tänkte borgarna? Det fattade aldrig socialdemokraterna. Tänkte de verkligen rösta med sverigedemokraterna i en massa frågor? Vårdnadsbidraget till exempel? Ville verkligen feministerna i folkpartiet behålla det? Och med stöd av Mattias Karlsson? Det var ju obegripligt!

Några socialdemokrater hade å andra sidan skrämt upp varandra med historier om det danska exemplet och såg framför sig att moderaterna skulle tas över av någon som både var ultraliberal och stockkonservativ, ett slags skräcködla med kombinerat fasansfulla egenskaper. Moderaterna kommer röra sig mot sverigedemokraterna, sa de.

När valberedningen i stället nominerade Anna Kinberg Batra tycktes den gruppen få fel. Ni har hetsat upp er i onödan, sa partikamraterna.

Problemet att alliansen och sverigedemokraterna faktiskt tyckte lika om en del, det kom regeringen inte ifrån. I riksdagen började de fem partierna mala ner förslagen: förbifarten, energipolitiken. De borgerliga partierna var förbannade på Magdalena Andersson. Hålla på och snacka om »tomma lador« och ljuga om att Anders Borg kört svensk ekonomi i botten, det var ju förolämpande. Och ställningskriget mellan Stefan Löfven på ena sidan och Annie Lööf och Jan Björklund på den andra utvecklades till en fars. Hur tänker ni om budgeten? frågade journalisterna.

– Det är en statsministers ansvar, sa Annie Lööf.

– Hör och häpna! Vi tänker rösta på vårt eget förslag, sa Jan Björklund.

Kulmen kom i slutet av månaden, i pensionsgruppen. Moderaterna hade flera gånger sagt att det vore bra om miljöpartiet också ville vara med i det blocköverskridande samarbetet, men nu fick de det absolut inte. Partiet var inte moget nog, sa man. Barnsligt, ansåg Tomas Eneroth och förklarade för journalisterna att han förutsatte att alliansens representanter skulle komma till mötet ändå.

Det gjorde de.

Men när miljöpartisterna vägrade lämna rummet vandrade de borgerliga ut.

* * *

Den 19 november krävde förra moderata arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson skärpt anhöriginvandring. Samma dag flög Stefan Löfven till New York för att gästa Jon Stewarts »The Daily Show«.

* * *

Fredagen den 28:e tyckte några av kollegerna att Emma Lennartsson, statsministerns särskilda statssekreterare, för första gången verkade nervös. Hon lät annorlunda. Som att en smitta hade spridit sig i partiorganisationen. Ängsligheten. Vad skulle de göra om sverigedemokraterna trots allt skred till verket? Rösta på sverigedemokraternas budget i första omgången så att alliansens förslag föll? Nej, så agerade inte ett seriöst parti. Kunde man göra något annorlunda? Sträcka ut handen mer öppet till de borgerliga småpartierna och visa vilka högerförslag man kunde acceptera? Nej, det var idiotiskt. Då avslöjade man sin position innan förhandlingar ens börjat. Om man bjöd in hela alliansen då? Nej, vilka skulle då vara kvar i opposition?

Man hade inga alternativ.

På finansdepartementet slog några tjänstemän vad om saken under ett möte. Skulle deras budget överleva? Två svarade ja, två tippade nej.

Borta på Sveavägen 68 nöjde de sig inte längre med att gissa. Partikansliet hade tömts på folk. Särskilt tunt var det på sociala medieravdelningen. Så de satte sig och började ringa runt. Kunde några komma tillbaka? 

Uppe på sjunde våningen i Rosenbad, hos Stefan Löfven, tänkte de länge att budgetnederlaget absolut inte skulle inträffa. Det var för osannolikt. Om inte annat skulle borgarna ändra sig. Driva fram en regeringskris ihop med sverigedemokraterna? Så galna var de inte. Skulle det värsta hända, det var kalkylen hela tiden, så skulle alliansen lägga ner sina röster eller komma till förhandlingsbordet.

Man gick igenom alternativen. Återremittera, avgå eller utlysa extraval. De kollade upp hur sent en budget kunde klubbas av riksdagen – det räckte med att man fick ett beslut dagarna före julafton – och kunde man bara få alla till bordet så hade man ett par veckor på sig att förhandla. Det lutade mot återremittering. Där och då kändes två veckor som oceaner av tid. Avgå och hoppas på att få komma tillbaka? Det var ett högriskprojekt. Extraval? Bara ett sistahandsalternativ. Återremittering vore det bästa.

De försökte få till kontakter. Magdalena Andersson ringde Erik Ullenhag, folkpartiets uppländske påläggskalv, och undrade hur de egentligen tänkte. Han gick över och fikade på finansen, det kändes lite panikartat. Magdalena Andersson frågade om och om igen:

– Ni vill väl inte ha nyval?

Det gick förstås att prata med fler borgerliga politiker. Men vad skulle man säga? Till slut tyckte Emma Lennartsson att det blev meningslöst att hålla på och fundera. Det gick inte att agera utifrån hypotetiska gissningar. Läget skulle vara annorlunda när alla faktiskt visste vad sverigedemokraterna skulle göra. Och då skulle de borgerliga ta ansvar.

– Vi kommer inte sitta och regera på någon annans budget, sa Stefan Löfven.

Det blev första advent. Prick klockan tio började kyrkklockorna ringa över stadsdelen Araby i Växjö. Mariakyrkan, stadens modernaste, kallade till högmässa. En speciell byggnad om man ser till det arkitektoniska. Står man i mitten av kyrkorummet kan man med lite fantasi föreställa sig bänkraderna, som är placerade i ringar med stigande höjder, som ett bergslandskap som sträcker sig mot himlen – den 18 meter höga kupolen.

Vid entrén såldes kakor, bröd, julkort och ljus. Efter gudstjänsten bjöds det på kaffe. Mariakören framförde de sedvanliga psalmerna, organisten ackompanjerade och vid ett par väl valda tillfällen kom Tomas Eneroth in på trumpet.

På morgonen den 2 december hörde Jimmie Åkesson av sig en sista gång. Mattias höll på att förberedda allting när hans telefon lyste upp. Från Blekinge kom ett sms. Det innehöll några råd om vad vikarien borde trycka på under presentationen. Och en hälsning:

»Lycka till!«

Dagen blev en enda lång uppladdning inför klockslaget. Ledamöter skulle varslas, journalister skulle vallas. Så till sist, när mörkret hade lagt sig över huvudstaden, stod han i rum L4-17 i riksdagen. Utsikt över slottet. Klockan var halv fem.

Hans riksdagsgrupp släpptes ut. Journalisterna armbågade sig in. Små kamerakvinnor, stora bylines, fåfänga tv-kommentatorer och uppblåsta radioröster. Några utländska korrespondenter var där också.

Bakom Mattias Karlsson lyste nu en stor powerpointskärm med orden »Hur gör sd?«.

Det hade funnits en hel del människor att övertyga. Jimmie såklart. Men de hade resonerat rätt lika. För en del nya riksdagsledamöter var det mer överraskande. De som trott att de fått kontrakt på ett roligt och välbetalt arbete i fyra år. Någon hade tydligen till och med sålt sitt hus.

Till sist var alla ändå överens om vad som skulle ske. Någon undrade vad som skulle hända om regeringen taktikröstade under första voteringsrundan. Då skulle de inte kontra, bestämde Mattias. Det skulle bli för komplicerat.

Själv visste han inte hur det skulle sluta. Men han kunde gissa. Det han såg framför sig var en ny talmansrunda. Stefan Löfven skulle behöva avgå, och frågan skulle gå till talmannen.

Sedan då? Kanske en ren s-regering. Det skulle i så fall kunna ses som en liten framgång för hans parti, eftersom det var miljöpartiets migrationspolitik som utgjorde det egentliga problemet. Det var värt att göra det här bara för att få bort miljöpartisterna.

Han fingrade på sin snusdosa och väntade på att alla skulle sätta sig. Bredvid honom stod Oscar Sjöstedt. På första raden, med benen i kors och med uttryckslös min, satt Björn Söder.

Så började han tala.

Klockan 16.52 brummade det till i Tomas Eneroths mobiltelefon.

Skit också, tänkte han.

Det var fortfarande några ärendepunkter kvar på dagordningen och han bestämde sig för att låta mötet fortsätta som vanligt innan han berättade, men folk satt redan med näsorna tryckta i sina telefoner.

De såg själva.

Deras budget var dödsdömd.

Kanske deras regering också.

Tomas avslutade mötet. Folk ringde i ett. Verkställande utskottet kallades in, men inte till Sveavägen som vanligt. Över till Rosenbad i stället, klockan åtta, upp i hissen till plan sju, in i mitten av den orangea huskroppen i den sammanträdeslokal som Göran Persson en gång döpte till Nuderska rummet. Där satt de: Stefan och Magda. Carin, Kålle, Micke, Ardalan, Morgan. Emma var där, Odd och Janne också. En samling människor som mentalt befann sig i olika verkligheter.

Stefan Löfven inledde. Han hade bjudit in partiledarna till ett möte, alla fyra. Nu när allt stod på sin spets fanns det nog möjligheter att få igång ett samtal. Återremitterade man budgeten skulle det finnas tillräckligt med tid att komma överens.

Flera av dem nickade instämmande.

Ordet gick runt. Några suckade.

Vi har ju helt uppenbart haft fel om sverigedemokraterna, så vad är det som säger att vi inte haft fel om borgarna också? Det är ju omöjligt, sa de, att splittra dem. Om vi återremitterar drar vi bara ut på eländet. Borgarna kommer plåga oss tills det inte finns någon kraft kvar att regera på.

En möjlighet, sa en av dem då, är ju att vi hänger av oss miljöpartiet.

Problemet är ju inte det. Problemet är att vi inte har initiativet. Läste ni inte Expressen? De borgerliga verkar ju vara beredda att ta över det här. Vem tror ni talmannen ber bilda ny regering? De kommer ju ha en budget som riksdagen har tagit. Vi borde utlysa nyval.

Men det kan vi inte göra förrän den 29 december.

Skit i det! Lagen kan vi gå runt.

Men om de väcker misstroendevotum då?

Det är en svårighet, absolut, det är risken vi får ta.

Men vill vi verkligen ha ett nyval? Jag vet inte om partiet orkar det. Ärligt talat. Ladda om? Nu?

Vad har vi för andra alternativ? Egentligen. Det går ju inte få dem till förhandlingsbordet, vi måste börja förstå det. De tänker hålla ihop och de kommer ta det om talmannen frågar dem. De spelar ju bara med oss!

De fortsatte runt bordet. Alla sa sitt. Det fanns för- och nackdelar med allting. De flesta var ändå inne på en återremittering, så var det, även om tvivlet började gro. Var borgarna verkligen beredda att ta över?

– Ni måste börja röra er nu, väl?

– Jo.

Stefan och Magda och Emma försvann iväg. De andra dröjde kvar, städade undan kaffekopparna. Det var inte riktigt läge att krocka med alliansledarna vid hissen nu. De tog upp sina mobiler och såg det i realtid. Anna Kinberg, Annie Lööf, Jan Björklund och Göran Hägglund kom gående förbi kamerorna därnere. Vinden som rev i deras hår. Att de log.

Den där kvällen i Rosenbad föll saker på plats. Socialdemokraternas nya statsminister hade just hört några i sitt verkställande utskott säga att det inte gick att vara godtrogen längre. Och nu satt han i ett nytt möte. Magda frågade om och om igen. Inser ni inte att ni ger sverigedemokraterna ett avgörande inflytande nu? Har ni någon idé som kan lösa den här situationen? Det kom inga riktiga svar. Alliansledarna snackade om hur man kunde säkra en minoritetsregering, men det var på sikt.

När turen kom till Annie Lööf sa hon det rakt ut:

– Ni har tre alternativ. Regera på vår budget, utlysa nyval eller låta oss ta över.

Hon lät exakt som olyckskorparna på verkställande utskottet. De hade rätt. Det här skulle inte funka.

Han kom sent i säng den kvällen.

Klockan sju morgonen därpå sågs verkställande utskottet igen. Idén om återremittering försvann. Den skulle inte lösa någonting.

Stefan hade redan bestämt sig.

När de skulle ta klassbilden i trean var Maths frånvarande. Lisa Wärn, som senare kom att bli sakkunnig åt det centerpartistiska statsrådet Maud Olofsson, stod till höger i mittenraden Hon hade jeansskjorta och blond page. Ardalan Shekarabi satt snett framför henne, vit skjorta, olja i håret, benen brett isär. Han avancerade några år in på tiotalet till socialdemokratisk civilminister.

Men Maths Larsson var inte där.

Maths var libertarian, som många unga moderater runt sekelskiftet. Han ville avreglera. I kommunvalet 1998 portades han från valstugorna sedan partiet upptäckt att han ansåg att den fria marknaden också borde omfatta narkotiska preparat. Hetlevrad och intelligent, en karismatisk ledargestalt med hängivna supportrar, som nära nog lyfte honom till ordförandeposten för hela ungdomsförbundet. Men han föll och försvann.

Det var sådana tider.

Moderaterna försökte bestämma sig för hur liberalt partiet skulle vara.

Tomas Tobé orienterade bättre i det landskapet.

Tomas fanns också på det där skolfotot från gymnasiet. I kortklippt lockigt hår och en skjorta med långa kragsnibbar. Han hängde i nyliberala Muf Gävle tillsammans med Maths, men var i allt hans motsats. Behärskad och praktisk. Tomas var knappast klassens briljanta debattör, men det var alltid roliga fester i hans lägenhet. 1998 fick Tomas en stol i fullmäktige och anställdes snart som generalsekreterare på ungdomsförbundets kansli i Stockholm. Han kunde sälja saker och organisera människor.

Han – liksom Anna Kinberg Batra – tillhörde den sista årskullen konsulthöger, den brokiga krets moderater som hade svårt att finna plats i partiet runt sekelskiftet och därför gick i exil. De gillade aldrig Fredrik Reinfeldt. Tvärtom. På våren 2003 skrev Tomas och Anna en artikel som efterlyste »fler namn« och varnade partiet för att låta partiledarvalet styras av »en ytterst liten intrigerande krets av länsförbundsordförande«. De ville aldrig ha Reinfeldt.

Men de visste att anpassa sig. De kom båda in i riksdagen 2006, gjorde sin värnplikt och fick förtroende. Anna utsågs till gruppledare. Tomas lyckades hyfsat med uppgiften att döda skolfrågan i valrörelsen 2014.

När Fredrik Reinfeldt försvann var de förberedda.

De tänkte aldrig att sverigedemokraterna skulle rösta på deras budget. Deras plan var att larma och härja, visa svenska folket vilken svag statsminister Stefan Löfven var. Sedan skulle regeringens budget gå igenom och de själva börja ägna sig åt att utveckla partiets politik. Så sent som på morgonen den 2 december satt några av dem på kansliet vid Mynttorget i Stockholm och pratade om det. Ingen trodde att sverigedemokraterna skulle våga.

Men i röran hos moderaterna – och det var det socialdemokraterna hade haft så svårt att förstå – levde också en annan idé. En plan B.

Efteråt är det inte många som velat tala om det, men indicierna finns där. Sent på sommaren spreds från statsrådsberedningen en talepunkt som löd: Förlorar vi valet åker Fredrik till Täby och återvänder när Löfvens regering har fallit. Efter valdagen kom samma budskap från finansdepartementet: Anders kommer inte kandidera till partiledare, men kan komma tillbaka – som finansminister. Runt de två personer som varit moderaterna, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, fanns en idé att trots avgångsbeskeden ändra sig om allt kom i ny dager. Ingen av dem skaffade heller några nya uppdrag som kunde riskera ett sådant scenario.

För flera högt uppsatta personer i centerpartiet, folkpartiet och kristdemokraterna rådde det aldrig någon tvekan. Moderaterna hade en alternativ plan. Föll Löfvens budget skulle han avgå, och då skulle de ta över Rosenbad igen. Fredrik Reinfeldt var den självklara statsministerkandidaten. Talmannen skulle fråga honom. Och de skulle börja regera igen. Det var inget konstigt. Fredrik var ju fortfarande partiledare. Det var övertydligt, tyckte de. De såg honom och hans presschef Roberta Alenius springa på olika möten i huset. Anna och Tomas utförde bara hans direktiv.

Så var läget på morgonen den 3 december.

Då började folk tveka. Mattias Karlssons presskonferens hade ställt till det, han hade varit förvånansvärt aggressiv också mot alliansen. Gick det verkligen regera med hans stöd? På moderatkansliet irrade de runt, gällde plan B eller inte?

Sedan utlyste regeringen en presskonferens. Tomas Tobé gick in till Kent Persson för att se tv-sändningen. När beskedet kom blev allting tyst för ett par sekunder. Kent tittade på Tomas. Han såg helt paff ut.

Nyval!??

Hörnrum brukar ju ha den effekten på folk att det stärker deras självförtroende, får dem som är verksamma i dem att känna att deras tankar verkligen fäster, att orden bär lite längre. I det här hörnrummet satt partiets högsta tjänsteman. Men varken Kent Persson eller Tomas Tobé kände sig särskilt starka. De var chockade.

Nyval!?

Socialdemokraternas statsminister skulle ju avgå eller möjligen återremittera budgeten.

– Det blir ett val som står mellan oss som vill samarbeta och de som tydligt visar att de vägrar samarbeta, sa Gustav Fridolin på skärmen.

Tomas tänkte på datumet. Att Stefan Löfven valt den 22 mars. Då skulle moderaterna ha sitt årliga Sverigemöte. Han måste ha valt det med vilja.

Fan, vad högt spelat!

Sedan fastnade han i en fråga.

Vad i helvete gör vi nu?

Det dröjde inte ens en timme innan centerledaren gick in i valrörelsen.

»Stefan Löfven har kastat den röda handsken. Vi tvekar inte att ta matchen. Ser fram emot att möta väljarna 22/3 för ett bättre Sverige!«, twittrade Annie Lööf.

Miljöpartiets Åsa Romson ville inte vara sämre:

– Vi är rustade med mycket positiv energi!

– Valrörelser är ju roliga! meddelade Göran Hägglund.

Det var som om de tävlade om att vara mest peppad på att dra igång årets tredje valrörelse. Folk kastade sig över telefoner för att köpa annonsutrymmen. Boka allt som går! Bussar, tv! Håller valstugorna i 10 minusgrader? På kvällen började socialdemokraterna knacka dörr, ministrar och hela köret. Alla ska dela ut flygblad! Nu! Kan vi förresten återanvända affischerna? Nej, vi måste ha något nytt! Sätt er och skriv! Hos centerpartisterna utgick kontraorder. Lägg ner all idéutveckling, nu ska vi vinna val! Miljöpartisterna planerade sin valupptakt. Allra roligast hade sverigedemokraterna. Medlemmar strömmade till, en SVT-undersökning visade att hälften av de moderata kommunpolitikerna ville begränsa antalet flyktingar. Det här såg verkligen ut att bli den folkomröstning om invandringen som de hade hoppats på. Allt landade rätt. Helgen efter beskedet reste de till Västerås för att hålla kommundagar. Det hade aldrig varit så bra stämning. Det kändes som att de ägde svensk politik.

Från moderaterna hördes inte så mycket.

Uppe på partiets kansli vid Mynttorget rådde oordning. Några var förbannade. Stefan Löfven hade ju brutit grundlagen!

Mikael Sandström, som volontärarbetade på partiet för att inte gå helt cold turkey efter åtta år som chef för samordningskansliet i statsrådsberedningen, hävdade att det var solklart. Man fick inte utlysa nyval förrän den 29 december. Vi måste avslöja sossarnas bluff!

Insikten om att de förlorat initiativet kom på olika håll och vartefter. Några tyckte att de skulle väcka en misstroendeförklaring mot Löfven. Han hade ljugit när han sagt att han inte skulle sitta kvar och administrera en borgerlig budget. Men vad skulle det tjäna till? Mattias Karlsson hade ju sagt att sverigedemokraterna skulle fälla alla budgetar som inte sänkte kostnaderna för invandringen. Förstår ni inte vad innebär? I så fall blir det ju omöjligt för oss att regera! Men ska vi verkligen ta det där hotet på allvar? Finns ens plan B längre?

Moderaterna lyckades aldrig komma till beslut. Och under tiden sprang alliansen iväg åt olika håll. Annie Lööf var överlycklig, medan Jan Björklund bad sina riksdagsledamöter att le bredare och i alla fall låtsas som om de längtade till en ny valrörelse. Till slut lyckades moderaterna samla ihop sig så mycket att de flyttade sin partistämma. De tjänstemän från finansdepartementet som fortfarande jobbade kvar i partiet började gå igenom valmanifestet. Tomas Tobé fick ansvar för att klargöra Fredriks åsikt om formerna för hur en minoritetsregering skulle kunna regera.

Och så var också moderaterna ute på extravalsbanan.

– Vi har börjat förbereda oss tillsammans med vår allians. Vi är beredda att möta väljarna, sa Tomas till Expressen.

* * *

Den 4 december visade en mätning från Ipsos att sverigedemokraterna hade störst potential i nyvalet. Den 9:e skrev alliansledarna en artikel i Dagens Nyheter med rubriken »Med nya regler kan vi göra minoritetsregerande möjligt«.

* * *

Om någon nu hade stannat upp ett ögonblick, och tillåtit sig att tänka efter, vad var det här? En regeringskris. Några siffror i en resultattabell från en valnatt som ett antal individer inte förmått hantera. Människor som skärpt sin upprördhet, men inte sin tanke. Som inte analyserat sitt motstånd. Men låst sig.

Senast Sverige haft nyval var 1958; tätheten oroade ingen. Men sättet som situationen hade drivits fram på, den betraktade många före detta politiker och statstjänstemän som förkastlig. Direkt ovärdig. Vems intressen hade man gått? Inte medborgarnas. Varför skulle de avkrävas ett nytt svar?

Det hade funnits möjligheter. Socialdemokraterna kunde ha avstått från åtminstone en gnutta av den självförhärligande uppblåsthet med vilken man firat den så kallade segern och bildat regering. De kunde ha tänkt på att en regering också ska få igenom sin politik, och anpassat. Ville de inte ta in rena högerförslag fanns det andra vägar. Med lite politisk fantasi hade man kunnat utforma en budget som det varit svårare för borgerliga partiledningar att rösta ner. Moderaterna kunde å sin sida ha andats i stället för att hyperventilera. Deras allians var aldrig hotad. Några mittenpartier fanns uppenbarligen inte i svensk politik längre, inte i den historiska meningen. Och det hemska röda partiet som alltid drog nytta av blocköverskridande uppgörelser hade med nöd och näppe lyckats skrapa ihop trettio procent. Efter åtta år i opposition.

Fixeringen vid att hålla ihop alliansen var, om inte annat, feltajmad.

Tänkte några som stod och såg på.

De borgerliga kunde i stället ha suttit i utskotten och strukit i de rödgrönas budgetförslag, på anslagsnivå. De hade möjligheten att diktera villkoren. Du får regera, Stefan, men då ska jobbskatteavdragen vara kvar och arbetsgivaravgifterna ska ner och så vill vi att du inrättar en fond till Yngve Holmbergs minne.

Men det gjorde de inte.

Det var det som irriterade gamlingarna. Egentligen handlade ju konflikten bara om en sak. Socialdemokraterna ville göra upp i sak, alliansen kunde tänka sig att komma överens i form.

Några dagar efter nyvalsbeskedet hörde två herrar i femtioårsåldern av sig till varandra. Den ena hette Peter Weiderud, ordförande i socialdemokraternas kristna sidoorganisation. Den andra var Stefan Attefall, kristdemokraternas före detta bostadsminister. Ingen av dem gillade läget. Partierna borde göra upp. Men om vad? Attefall trodde att det skulle bli svårt med sakpolitiken. Men det andra, formerna, där fanns det förutsättningar. Så tog de avsked. Weiderud kontaktade partiledningen, Attefall rapporterade åt sitt håll.

Ungefär samtidigt sprang Tomas Eneroth på Anders W Jonsson i riksdagen. Jonsson var en munter före detta barnläkare som levt hela sitt liv i södra Norrland och runt de femtio gjort kvick karriär i centerpartiet och utsetts till gruppledare. I de där situationerna, ett enkelt hej och så lite tugg, kunde rätt mycket hända, det visste Tomas.

– Du, sa han, vad menar ni egentligen med den där artikeln ni skrev i DN?

– Det vi alltid har sagt, svarade Jonsson, största blocket ska kunna regera.

– Men är det viktigt för er att pressa fram det före den 29 december?

– Nej, det skulle jag inte säga, vi har ju inget emot nyval.

– Jag förstår. Jag ville bara testa, sa Tomas.

Han pratade med flera i huset. Bilden bekräftades. Nyvalet fungerade inte för att få de borgerliga till förhandlingsbordet. På sikt kunde man säkert enas om formerna i konstitutionsutskottet, men det var inget som förändrade läget.

Det serverades blomkålssoppa, ytterfilé av kronhjort och sorbet på vilda salmbär från Gotland på Nobelmiddagen lördagen den tionde. I tacktalet beskrev Patrick Modiano sina dagdrömmar om stora svenskars romantiska öden i Frankrike, och prinsessan Madeleine bar upp en femton kilo tung klänning, sydd i lager av gammalrosa silkesorganza och prydd i glaspärlor. När taffeln bröts blev det som vanligt mingel och dans. Och som vanligt hamnade de som inte dansade uppe på balustraden eller i Prinsens galleri.

Lars Leijonborg, till exempel.

Den före detta folkpartiledaren som efter sin avgång ägnat sig åt pr-verksamhet och några ströuppdrag, skönjde i minglet Mikael Damberg. Honom hade han lite att tala med om, eftersom näringsministern fått ansvar för ESS, mångmiljardprojektet nere i Lund som Leijonborg varit chefsförhandlare för. Så han gick fram och sa hej. Damberg hade just varit på besök i Frankrike och berättade om det. Sedan kom de in på läget. Leijonborg sa att alliansen kanske inte hade räknat med att deras budget skulle gå igenom. De visste kanske inte vad de skulle göra nu. Själv tyckte han att om man släppt fram en regering hade man väl något slags ansvar för att den också skulle kunna regera.

Damberg lyssnade intresserat.

Det var inget långt samtal. Leijonborg hann prata med både Göran Hägglund och Jan Björklund den kvällen också. Smokingklädda kunde de alla se svårigheter i situationen. Kristdemokraterna var i princip barskrapade. Folkpartiet likaså. Efter att ha backat flera val i följd hade folkpartisterna inte en spänn i partikassan. De hade helt enkelt inte råd med ett val.

Frågan var om ens moderaterna ville. Anna Kinberg Batra skulle alltså gå till val på en politik som väljarna nyss underkänt. Det var inte så lockande. Och miljöpartiet, som hamnat i sin första regering, vad hade de för skäl att sätta det på spel i ett nytt val? De enda som egentligen ville ha ett nyval, bortsett från sverigedemokraterna, var centerpartisterna. Inför årets tredje valrörelse lönade det sig att vara Sveriges rikaste parti.

Några dagar senare lyfte Lars Leijonborg luren och ringde till Mikael Damberg. Han ville prata lite mer.

När rapporterna nådde Emma Lennartsson blev hon minst sagt förvånad. På det där kvällsmötet den 2 december hade de borgerliga partiledarna varit övertydliga. De ville inte göra upp. Nu kom det plötsligt signaler både från Weiderud och Damberg att de ville prata. Kanske hade man misstolkat debattartikeln. Alliansen verkade mena allvar nu.

Det var i alla fall värt att försöka.

Kristdemokraterna, tänkte socialdemokraterna, var nog lättast att övertala. Göran Hägglund ville verkligen inte ha ett extraval, sa rapporterna. Så på måndagen den 15 december ringde Magdalena Andersson till Hägglund och förklarade att hon ville träffas. Kristdemokratledaren rapporterade till resten av alliansen, och traskade dagen efter över till finansdepartementet tillsammans med sin presschef Johan Ingerö.

Samtidigt, i riksdagshuset, satt ledamöterna i konstitutionsutskottet i sitt sista möte före juluppehållet. Björn von Sydow meddelade den moderata ordföranden Andreas Norlén att socialdemokraterna kunde tänka sig att inleda förhandlingar om hur man säkrade en minoritetsregering. Norlén rapporterade till Tomas Tobé, som förklarade att han tyckte att frågan borde tas på en högre nivå. När Eneroth fick höra det började han känna att det kanske kunde bli något. Det var nog bara centerpartisterna som stretade emot.

Tomas Eneroth kunde ju inte veta det, men en moderat tjänsteman hade faktiskt ringt till DN Debatts redaktion strax efter att alliansen debattartikel publicerats och krävt att ingressen ändrades. Det måste stå tydligt, sa personen, att de borgerliga var beredda att göra upp om formen före nyvalet – att de bjöd in till samtal.

På morgonen den 17 december gick Anders W Jonsson bort till Annie Lööfs rum. Han berättade att Hägglund varit hos finansministern. Att de pratat om debattartikeln och om möjligheterna att göra upp innan Löfven formellt skulle utlysa extravalet.

– Nej för i helvete, vi vill ju ha extraval, sa Annie Lööf.

Gruppledaren höll med. Men det kunde bli svårt att dra sig ur nu.

Senare samma dag skulle alla gruppledare träffa talmannen. Mötet, som alltid hölls på onsdagar, brukade i vanliga fall ägnas åt att fastställa formella saker i riksdagens arbete. Ska det vara fri replikrätt i utrikesdebatten nästnästa tisdag? Sådana saker. Men den här dagen hade Tomas Eneroth något annat i åtanke. Att fråga de borgerliga rakt ut om de var villiga att förhandla för att slippa nyval. Fast folkpartisten, Erik Ullenhag, visade sig vara frånvarande. Och de andra svarade svävande. Det förbryllade Tomas. Magda hade ringt Ullenhag och frågat om folkpartiet kunde tänka sig förhandla. Och han hade jakat. Centerpartisterna, tänkte Tomas, satte sig på tvären.

Den kvällen ringde Magdalena Andersson till Anders W Jonsson.

Hon ville veta var centerpartiet egentligen stod. Var de beredda att snacka eller inte? Jonsson, som satt på tåget hem till Gävle, gav inget svar. Han frågade i stället om det var samma process som Eneroth höll på med. Jo, det var det, bekräftade finansministern. Centerpartisten förklarade att det bästa vore om de kunde höras dagen därpå i stället eftersom de fyra allianspartierna skulle ses torsdag morgon.

Det var rörigt den där sista dagen innan allt var klart. På partiledarnivå skällde Jan Björklund ut Annie Lööf när han fattade att centerpartisterna ryckt på axlarna åt möjligheten att undvika extravalet. Vad fan håller du på med? Till slut, på förmiddagen den 18 december, stod det i alla fall klart. De skulle förhandla.

Sju av riksdagens hus binds samman genom ett underjordiskt gångsystem. Mest spring är det i korridoren under bron, den som går över Stallkanalen, vilken knyter samman Mälaren med Östersjön. Den kulverten kallas till och med för Rännarbanan. Tomas Tobé, Erik Ullenhag, Anders W Jonsson och Jakob Forssmed vandrade västerut ut i gångarna strax före klockan sex, kvällen den 18 december. Till det hus där socialdemokraterna har sitt kansli, in i den krökta korridoren, till Tomas Eneroths rum. Där var redan Magdalena Andersson, och miljöpartisterna Per Bolund och Maria Ferm. De slog sig ner i de grå Malmsten-fåtöljerna. Några hjälptes åt att kånka fram den röda som stod i hörnet. Och ytterligare en från rummet bredvid. Så satt de där till slut och trängdes runt teakbordet. Den stjärnformade lampan ovanför lyste upp åtta vinterbleka ansikten.

För första gången sedan valet skulle det förhandlas.

Den rödgröna kvartetten hade förberett sig med ett papper. Eller två rättare sagt. Med knappt tio rader text på varje blad. De hade flera krav, eller önskemål om man så vill. Ett handlade om att få lägga en extrabudget i januari så att de slapp regera på alliansens budget. Ett annat om att alliansen inte skulle få väcka misstroendevotum. Det senare var egentligen inte viktigt, det drog de snabbt tillbaka. Men mer betydelsefullt, förklarade man, var att regeringen ville samarbeta över blockgränsen. Sakpolitiskt. Man hade präntat ner några förslag. Skolan och integrationen. Energin och landsbygden. Och så försvaret och pensionerna förstås.

De borgerliga suckade. Det här skulle ta tid.

Om det ens skulle gå alls.

Ändå, tänkte flera av dem dagen efter, det hade inte läckt ut något. Alla var seriösa. Eneroth hamnade i ett dilemma med två riksdagsledamöter som tydligen sett dem smita in på hans rum, men lyckades haspla ur sig något och rädda situationen.  Och på kvällen fredagen den 19:e, sågs oktetten igen. Tomas Tobé klargjorde då att alliansen bara ville prata form, inte sak. Den ordern kom uppifrån. Med sig hade han ett färdigskrivet förslag. Det var debattartikeln från DN, fast den här gången var texten torrare skriven. Och hade en annan rubrik. Den största konstellationen, löd förslaget, skulle få bära regeringsansvaret, och förändrade röstningsregler skulle hjälpa en sådan regering att få igenom sin budget.

De rödgröna gillade inte språket.

För formellt, sa de. Vi ska inte stifta lagar här. Och det där med statsministergrejen, att vi skulle släppa fram en borgerlig om alliansen blev störst, det kan ni glömma. Vi har alltid röstat nej till alla statsministerkandidater som inte är socialdemokrater.

– Men ni släppte ju fram Ullsten, sa Erik Ullenhag.

– Det var ett undantag, svarade socialdemokraterna.

Sådär höll de på. Utan att komma någonvart.

En sak kunde de enas om. Budgetutbrytningarna. De vill ingen ha. Men det andra, där blev det tvärstopp. De borgerligas formulering om partikonstellation tyckte de rödgröna var helkonstig. I praktiken innebar ju det att regeringen skulle tvingas göra upp med vänsterpartiet. Ville moderaterna att de skulle driva mer vänsterpolitik? Dessutom kunde ordvalet stänga dörren för en ren s-regering. Det kunde man inte gå med på.

Också Tomas Eneroth insåg att det skulle bli svårt. Nu hade han fått Mikael Damberg vid sin sida, sedan Magdalena Andersson rest iväg på julledighet. Damberg, en stockholmskt skolad partigängare förföljd av stora förhoppningar, funkade bra med de borgerliga. Tre av dem var sjuttiotalister, som han. De hade harvat runt i ungdomsförbunden samtidigt.

Men att man kände varandra hjälpte inte mycket när man var så oense. De borgerliga ville verkligen ändra riksdagsordningen. För de rödgröna var det otänkbart.

På lördagen, på det tredje mötet, brast det för kristdemokraten Jakob Forssmed. Inte för att någon i rummet sa något dumt. Nej, utbrottet handlade om något som en man i mörkgrå vinterrock och klarröd halsduk hade sagt 300 meter därifrån.

Kvart över tolv klev Stefan Löfven ut på trappan utanför Nobelmuseet för att hålla jultal. Det kvartslånga framträdandet innehöll inget som provocerade Forssmed, men det Löfven sa efteråt, i intervjuerna.

Till exempel det om Anders Borg:

– Det var en man som smet ut bakvägen när det började blåsa lite motvind. Nu är han bra på att ge tips. De tips han ger är att vi ska köpa de borgerligas politik. Det är fullständigt orealistiskt.

I samma veva publicerade TT en stor intervju med statsministern. Där la han ut texten om hur oansvarig alliansen var och att hans tålamod började tryta.

När Forssmed, en rödskäggig 40-åring från Huskvarna som sällan tog ordet först och då gärna sänkte ljudnivån, såg nyhetsflasharna bubblade ilskan upp. Här satt de och förhandlade. Men Löfven bara gnällde. Forssmed gjorde klart att fortsatte deras partiledare så här kunde de lika gärna lägga ner förhandlingarna.

Annars var det oftast Ullenhag som brusade upp. Han och Damberg trampade hela tiden varandra på tårna. Vid ett tillfälle klumpade Damberg ihop alliansen och sverigedemokraterna under epitetet de blåbruna. Ullenhag rasade. Alliansen gjorde ju något nobelt, tyckte han. I vilket annat europeiskt land som helst hade det blivit en borgerlig regering i ett sådant här läge. I övrigt ägnade sig Ullenhag åt att tycka synd om sig själv. Han kunde säga saker som »nu missar jag den här middagen också« och »ingen av oss vill vara här, nu sätter vi igång«. Det var småaktigt, tyckte de rödgröna.

När de sågs på söndagskvällen, den 21 december, hade även Maria Ferm försvunnit iväg på julledighet. In kom Anders Wallner, de grönas partisekreterare. Tomas Tobé och Wallner kände varandra privat, via gemensamma bekanta, och sprang ibland på varandra på någon fest. Det underlättade förstås.

– Vi har ju en policy om att inte ställa upp i panelsamtal med bara män, så egentligen ska vi inte få vara här, försökte Damberg skämta.

Tomas Tobé ville i vilket fall avancera. Man var tvungen att säkerställa vissa principer. Fredrik hade varit tydlig. Viktigt för moderaterna var ordet partikonstellation. Det var, sa Tobé, inte någon idé att fortsätta samtalen om inte de rödgröna gick med på det. De andra i alliansen visste hur centralt det här var; det var ju i slutänden Fredrik som skulle avgöra om det gick att nå en överenskommelse eller inte.

Eneroth och Damberg nickade och sa att de skulle kolla på högre ort. Senare samma dag hörde Damberg av sig och förklarade att regeringen kunde leva med det. Formuleringen partikonstellation var inte längre en konflikt.

– Lennart, det går ett rykte. Har du hört det?

– Ja, det gör det ju. Vad går ryktet ut på då?

– Ett rykte bland politiskt initierade personer säger att det kanske inte blir något nyval.

Det var måndag och i SVT:s morgonsoffa vände sig de två programledarna till Kerstin Holm, en av kanalens politiska reportrar. Som berättade att det pågick förhandlingar. Och att de pågått i flera dagar.

Två timmar senare fick programledaren Lennart Persson chansen att ställa frågan till de inblandade. SVT hade som vanligt bjudit in representanter från alla riksdagspartierna för att dra lott om datumen för valets partiledarutfrågningar. Tomas Tobé var där, och Anders Wallner. De som förhandlade i smyg om kvällarna stod nu och myste i tv-studion.

– Blir det nyval? Vad säger ni? frågade Lennart Persson när lottningen var överstökad.

Ingen svarade. Johan Ingerö, kristdemokraten, började stampa nervöst. Fingrade på slipsen och borstade med ena handen på sin kavaj.

– Carin, fortsatte Lennart Persson och vände sig mot socialdemokraternas partisekreterare, kan det vara så att det pågår förhandlingar som gör att det inte blir nyval?

Carin Jämtin svamlade fram något om att så länge inte beslut är fattade är de heller inte huggna i sten.

– Skulle ni bli glada om det inte blev nyval? frågade Persson.

Linus Bylund, sverigedemokraten, stod som ett frågetecken och skakade ivrigt på huvudet.

– Nej, morrade han fram.

De andra rörde inte en min.

– Det är alltid roligt att kampanja! utbrast Jämtin till slut.

Uppgifterna om förhandlingarna blev märkligt nog ingen stor nyhet den dagen. Och ingen tänkte väl heller på att Lennart Persson i trivselprogrammet hade krafsat på det absolut känsligaste. Frågan om man ville ha nyval eller inte. Det var det riktiga kapitalet i budgivningen hos Tomas Eneroth. De som minst önskade extraval hade mest skäl att göra upp före den 29 december och skulle sluta som förlorare. Det fattade alla. Och ljög därefter.

På måndagskvällen, det var den 22 december, sågs de för ett femte möte. De borgerliga lämnade över ett nytt bud. Ett bud de ville kunna ta upp till partiledarnivå.

– Och så vill jag göra klart att vi inte har några problem med att det blir extraval, sa Tomas Tobé.

När socialdemokraterna läste vad som stod i förslaget blev de missmodiga. Alliansen hade tagit ett långt steg tillbaka. Det var i princip debattartikeln rakt upp och ner. Inga sakfrågor nämndes. Själva hade de ju redan gått med på det där med partikonstellation, nu var det borgarnas tur att ge. Tomas Eneroth kände att de var tillbaka på ruta ett igen. Det gick bara inte. Och dessutom var ju det där med att borgarna gärna ville ha ett nyval bara förhandlingsspel, det var han rätt säker på. Så socialdemokraterna vägrade ta budet.

Anders W Jonsson, centerpartisten, ringde sin fru och förklarade att det var över. Han skulle hinna hem till julfirandet. Nu fanns ingenting annat att göra än att sätta sig på tåget till Gävle.

Det hjälpte inte heller att Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra pratade med varandra. Men på något sätt vände det ändå den kvällen. Socialdemokraterna ville inte avsluta.

Damberg ringde Anders W Jonsson och övertalade honom att stanna. Han lugnade ner Tobé också. Socialdemokraterna ville fortsätta.

De sågs på ett sjätte möte den 23 december. Eller möte och möte, det varade bara i fem minuter. Tomas Eneroth hade lämnat förhandlingarna och satt i bilen på väg upp till Värmland för att fira jul. Damberg, som var ensam kvar, gick rakt på sak:

– Det behövs ju bara en hyfsat smart journalist som lägger det vi har nu bredvid debattartikeln för att inse att ni vunnit så mycket mer än vi. Det funkar inte. Ni måste ge mig något mer!

Då förstod de borgerliga till slut att det inte skulle gå att förhandla bort sakfrågorna helt. Och de var ju trots allt på god väg att få igenom det viktigaste: en minoritetsregering skulle i framtiden kunna få igenom både en statsministerkandidat och en budget. De lovade Damberg att återkomma med ett nytt bud. Halv elva på kvällen kom det. Där stod att alliansen kunde tänka sig att samarbeta om tre sakfrågor: försvaret, energin och pensionerna. Det var alltid något, resonerade socialdemokraterna. De hade tvingat alliansen att släppa kravet på lagstiftning och det fanns möjligheter att kalla det här för en start på samarbete.

Dessutom var det hög tid att åka hem och fira jul.

* * *

Den 27 december redogjorde regeringen och alliansen på en presskonferens för något de kallade decemberöverenskommelsen. 10 januari lämnade Fredrik Reinfeldt ordförandeskapet i moderaterna på en extrastämma i Solna.

* * *

Försäljningen skedde styckevis, inte helt, och av var och en. De flesta lyckades på hemmafronten. Det knorrades förstås i alla partier, men sanningen var att ingen utom Mattias Karlsson och Annie Lööf önskade ett extraval. Och socialdemokraterna ville ha makten, vilket moderaterna till slut inte ville, inte som sverigedemokraterna villkorat den.

Berättelsen om hur det hade gått till sålde de också; många ville ta åt sig äran. Moderaterna ägnade så mycket tid åt att på Magdalena Andersson försöka fästa bilden av en kolerisk kvinna som nära nog förstört förhandlingarna innan hon i panik plockats bort att de försummade sin egen förankring. Så det blev inbördeskrig. Partiledningen hade blivit lurade, alternativt lurat demokratin. Rasade moderater.

Fredrik Reinfeldts idé vann i alla fall till slut, blockpolitiken bestod, och fram trädde en ordning där de förslag som hade störst möjlighet att förverkligas var de där vänsterpartiet stödde regeringen och de där sverigedemokraterna stödde alliansen. Ytterligheterna skulle fälla avgörandet, inte mitten. Det var ovanligt, och osvenskt, traditionen att tänka på innehållet, i första hand försöka forma majoriteter och finna kompromisser som fungerade över tid, den bröts. Moderaterna avsa sig delar av uppdraget som oppositionsparti, men alliansen som konstruktion överlevde. Det var arvet efter den mest framgångsrika högerledaren någonsin. Och att ett litet parti ute på en kant hade vuxit sig så stort och så stolt.

* * *

Den 11 januari krävde alliansen en utredning om svenskt Nato-medlemskap, något regeringen vägrade. En vecka senare sa moderaten Hanif Bali, ansvarig för integrationsfrågor i partiet, att migrationsuppgörelsen med miljöpartiet var att betrakta som död.

* * *

Det var den sjätte misstroendeförklaringen i landets historia. Den första sedan 2002.

Strax efter lunch den 20 januari skulle sverigedemokraten som hade satt igång allting få avsluta det.

Så var tanken i alla fall.

Men medan Tomas Eneroth steg upp i talarstolen och kallt konstaterade att Sverige inte hade någon oklar parlamentarisk situation, och Tomas Tobé lutade sig tillbaka i sin riksdagsbänk redo att trycka på avståknappen, satt Mattias Karlsson i ett Saab-tillverkat turbopropflygplan på väg mot Stockholm.

Allt hade gått fel.

Flera timmar efter utsatt avgång hade planet lyft från Växjö mot Bromma, fullastat med försenade byråkrater på väg mot sina möten i huvudstaden.

Ställa in valet? Mattias Karlsson hade inte riktigt kunnat ta in det först. Hade det någonsin hänt – i något land – att en regeringschef ställt in ett val? Det var snöpligt.

Han hade varit missnöjd med vågmästarrollen, satsat den och blivit av med den. I alla fall när det kom till budgeten. Decemberöverenskommelsen skulle säkert ge dem fler väljare, men i Mattias Karlssons analys krävdes åtminstone tjugo procent för att få inflytande.  Som i Norge.

Det var tålamod som gällde. Igen.

Den stora fördelen var ju att borgerligheten bakband sig. Trots att den var splittrad om migrationen. Etablissemanget slöt sig. Det var därför han riktat misstroendeförklaringen mot Stefan Löfven. För att visa var skiljelinjerna låg.

Men nu stod han inte i riksdagens talarstol, utan vid bagagebandet i terminal fyra på Arlanda. Bromma flygplats hade haft ett elfel under dagen, så alla plan hade dirigerats hit. Hans svarta väska rullade förbi och han tog upp den. Den kändes konstig. Han läste på namnskylten. Där stod namnet på Kronobergs regionråd som i detta nu var på väg med Arlanda Express in mot staden och ett möte på SKL. Med hans packning.

Den här dagen alltså.

Medan de svarta gummiskivorna tumlade runt med väskor och ryggsäckar tog han upp sin mobil och läste om voteringen i plenisalen.

Det hade gått fort. Och de hade förlorat.

Artikeln bygger bland annat på 54 intervjuer med ett 40-tal personer på centrala positioner i socialdemokraterna, moderaterna, sverigedemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet, folkpartiet och kristdemokraterna.