Kärnfrågan

Kärnkraftverket South Ukraine ligger 50 mil väster om inbördeskrigets frontlinje. Ändå står det på många sätt i centrum av konflikten mellan Ukraina och Ryssland.

I dagarna startas anläggningen efter den årliga servicen. Ner i härdarna sänks de element med anrikat uran som är reaktorernas bränsle. Under många år kom kärnkraftverkets bränsleelement enbart från Ryssland. Men en del av de element som installeras dessa dagar härrör från helt annat håll. Närmare bestämt en fabrik i Västerås.

Installationen av de svenska bränsleelementen är slutpunkten på ett internationellt storbråk som pågått i skuggan av inbördeskriget och som innebär ett engagemang från allra högsta politiska nivå.

Kärnbränslet har gjort Sverige till en aktör i Ukrainakonflikten på ett sätt få känner till. Kärnkraftverket South Ukraine är hittills det enda som använder svenska element. Men strax före nyår slöts ett avtal om utökade leveranser till fler kärnkraftverk, vilket gör Sverige till en storspelare i den ukrainska energiförsörjningen.

Exporten till Ukraina är alltså en stor framgång för fabriken i Västerås. Men den hade inte nåtts utan stora insatser från svenska politiker och myndigheter.

Och den har ett pris: exporten av kärnbränsle har blivit en känslig fråga i relationerna mellan Sverige och Ryssland.

Fabriken allt handlar om ser inte mycket ut för världen, där den ligger bland andra industrilokaler och garage på ett skogskantat gärde norr om Västerås. Gatuadressen indikerar dock vad som försiggår bakom den diskreta fasaden: Bränslegatan 1.

Kärnkraftverket South Ukraine. 

Här har produktion av kärnbränsle pågått sedan 1960-talet. I den svenska atomkraftens barndom ägdes fabriken av Asea-Atom som då samägdes av Wallenbergs Asea och svenska staten.

Sedan dess har mycket vatten runnit under Västerås broar.

Först privatiserades bränslefabriken och togs över av ABB. Vid sekelskiftet såldes den sedan vidare till den amerikanska konkurrenten Westinghouse Electric, som sex år senare själva blev uppslukade av Toshiba.

Den japanska teknikjätten – som låg bakom en av de havererade reaktorerna vid Fukushima – har en obruten tilltro till kärnkraften. Japanerna har det uttalade målet att bli störst i världen både på att bygga reaktorer och på att förse dem med bränsle.

Det var därför man köpte Westinghouse Electric. Och det är därför man storsatsar här på Finnslätten.

Med sina drygt 500 anställda står fabriken för cirka en fjärdedel av Westinghouses totala bränsleproduktion. Och eftersom bolagets globala marknadsandel ligger på runt 35 procent innebär det att nästan en tiondel av all världens kärnbränsle tillverkas på Bränslegatan.

I slutet av 2013 inleddes de händelser som lett fram till konflikten. Den 19 december det året kunde man läsa om Västeråsfabrikens produktion i amerikanska Wall Street Journal.

Westinghouse hade ett gammalt avtal om kärnbränsleleveranser till Ukraina. Det löpte till 2015, men om det skulle bli någon fortsättning borde det ha varit omförhandlat för länge sedan. Risken fanns att de ryska leverantörerna nu skulle ta tillbaka vad Westinghouse en gång tagit ifrån dem.

Det fanns skäl för oron. Mindre än en månad tidigare hade Ukrainas dåvarande president Viktor Janukovytj varit på väg att underteckna ett associeringsavtal med EU. Nu ändrade han sig plötsligt. I stället skulle han göra upp med Vladimir Putin om ett nytt handelsavtal med Ryssland.

Det, menade Wall Street Journal, slog undan benen även för Westinghouses avtal. Enligt tidningen var en förlängning av avtalet en nödvändighet för fortsatt tillverkning i Sverige.

I Västeråsfabriken kallades det till ett personalmöte för att dämpa oron. Chefen Johan Hallén förklarade att fabriken inte stod och föll med ett förnyat Ukrainakontrakt.

Men Ukrainaavtalet var viktigt. Och det fanns fler skäl än rent företagsekonomiska. Som en talesman för Westinghouses huvudkontor i USA uttryckte det i Wall Street Journal:

»Den svenska fabriken är en avgörande utpost i västmakternas försök att begränsa ryskt inflytande i Östeuropa.«

Westinghouses intressen i Ukraina går tillbaka till 2005, året den västvänlige Viktor Jusjtjenko valdes till president. Westinghouse fick då tillstånd att testköra bränsleelement i kärnkraftverket South Ukraine. Tre år senare lyckades Westinghouse få ett första kontrakt med landet om bränsleleveranser för perioden 2011–2015.

Företaget hade länge haft ögonen på Ukraina. Landet är Europas fjärde största kärnkraftsnation – efter Ryssland, Frankrike och Storbritannien – med fyra kärnkraftverk och totalt femton reaktorer. Kärn-kraften står för drygt hälften av Ukrainas elförsörjning.

Västeråsfabriken är också den enda produktionsenhet i väst som kan tillverka bränsle för ryskbyggda kärnkraftverk. Det handlar om bränsleelement som är anpassade för sexkantiga ryska bränslekammare, till skillnad från de fyrkantiga som finns i väst.

Och ett östeuropeiskt land kunde bli fler, varför Westinghouse såg med tillförsikt på det nya avtalet.

När bränslefrakterna började anlända från Västerås till kärnkraftverket South Ukraine i januari 2011, hade dock scenen förändrats radikalt. Den ryskorienterade Viktor Janukovytj hade tagit över presidentposten. Och med honom en betydligt kärvare inställning till västerländska företag.

Inte nog med det.

Under en rutininspektion i juni 2012 upptäckte man att det uppstått skador på några av de svensktillverkade bränsleelementen när de placerats i en blandad reaktorhärd – sida vid sida med ryska element. Det blev inledningen till en bitter kamp mellan ryska och västerländska intressen.

Den ryska bränslejätten TVEL, som dittills haft monopol på bränsleleveranserna till Ukraina och övriga Östeuropa, reagerade snabbt. TVEL ansåg att det inträffade var ett bevis på att bränslen från väst inte passade i reaktorer från öst.

Michael Kirst, Westinghouses vice vd för Europaregionen, kontrade med att det var de ryska elementen som det var fel på. Dessa skulle ha fått en helt ny design. Som var annorlunda än när de båda bränslena tidigare testkördes ihop. I en intervju med Kiyv Post antydde han att bytet kunde ha gjorts med avsikt för att försvåra för Westinghouse i Ukraina.

Den svenske dotterbolagschefen Johan Hallén är i dag mer diplomatisk när han förklarar vad som hände:

– De data som getts till oss om de ryska bränsleelementens karaktär var inte fullständiga. Vi tvingades göra vissa förändringar på våra element så att de bättre skulle fungera ihop med de ryska i en blandad härd.

Bränsleduellens första rond visade framför allt en sak: hur känslig frågan varifrån Ukraina hämtade sitt kärnbränsle var för Ryssland. Det var inte konstigt att ryssarna där i årsskiftet 2013/2014 gärna såg att avtalet med Westinghouse i Västerås inte förnyades.

Men historien skulle springa ifrån dem.

Den 21 februari 2014 chockades världen åter av händelserna i Ukraina. Efter två månaders resning i Kiev och ockupation av Majdantorget tvingades president Viktor Janukovytj på flykt och oppositionen tog över.

I ett av sina sista beslut hade Janukovytj begärt ett lån från Ryssland på sex miljarder dollar för att bygga nya kärnkraftverk. När revolutionsröken skingrades låg planen fast. Även Ukrainas nya ledning ville bygga ut kärnkraften. Men i stället för att låna pengar och teknik från den mäktiga grannen i öster, öppnade man för västerländsk finansiering och design. Europas fjärde största kärnkraftsmarknad låg återigen öppen för Westinghouse.

Fabriken Westinghouse i Västerås är det tidigare ABB Atom. Här jobbar 500 personer. Det amerikanska moderbolaget Westinghouse Electric ägs i dag av japanska Toshiba.

Energi är säkerhet. Genom sitt sätt att styra och politisera  gasen hade Ryssland tydligt visat att man inte tvekade att använda energileveranser för att utöva makt över sina grannländer. Det gällde lika mycket för kärnkraften.

Hur viktig frågan var för Ukraina illustrerades av den första längre utlandsresa som den nytillträdde ukrainske premiärministern Arsenij Jatsenjuk genomförde i början av mars 2014. Den gick till Washington där han träffade president Barack Obama. Efter Vita huset reste Jatsenjuk genast vidare till Pennsylvania, närmare bestämt till Cranberry Township, en liten förort utanför Pittsburgh som är huvudsäte för kärnkraftsjätten Westinghouse Electric.

Resan lönade sig. En månad senare, den 11 april 2014, var det förnyade kontraktet med det statliga ukrainska kärnkraftsbolaget Energoatom i hamn. Kontraktet slog fast att Westinghouses kärnbränslefabrik i Västerås fram till 2020 skulle leverera bränsleelement till kärnkraftverket South Ukraine. Affären motsvarade cirka 20 procent av Ukrainas kärnbränsleförsörjning och beräknades vara värd mellan 100 och 200 miljoner dollar.

Glädjen var stor i Kiev. En av den nya västvänliga regimens största utmaningar var att minska sitt energiberoende av Ryssland, den opålitliga grannen som byggt alla landets kärnkraftverk och försett dem med bränsle. Med det nya avtalet hade Ukraina vunnit en viktig delseger.

Ryssarnas svar kom snabbt. I en intervju för den ryska nyhetsbyrån Itar-Tass hävdade Sergej Kirijenko, vd för det statsägda ryska kärnkraftsbolaget Rosatom, att Ukrainas val av affärspartner inte tog hänsyn till säkerheten.

Den 26 april, på 28-årsdagen av Tjernobylolyckan, följde Tass upp med en artikel där olika ryska experter uttryckte sin oro för att en lika allvarlig olycka skulle kunna hända igen. Allt på grund av det svenska bränslet – som enligt dem inte passade i ryskbyggda reaktorer. Ett inslag i tv-kanalen RT en månad senare upprepade samma budskap. Den utsände reportern stod vid ett kärnkraftverk i östra Ukraina och sa med bekymrad min: »Konsekvenserna kommer inte bara att drabba Ukraina utan en hel kontinent.«

Westinghouse tillbakavisade påståendena i en pressrelease och skickade fram olika ukrainska experter som betygade att Västeråsfabrikens bränsle nu höll måttet.

Ordkriget fortsatte under sommaren. I september undertecknade så Ukrainas strålsäkerhetsmyndighet dokument som intygade att Västeråsfabrikens nya bränsle klarat alla nödvändiga tester och att det nu var fritt fram för transport. Den svenska myndigheten hade gett sitt klartecken några veckor dessförinnan.

Ryssland reagerade återigen. Vice chefen för den ryska statsdumans industrikommitté Vladimir Gutenjov sa i en intervju med Itar-Tass att han kände ångest och oro inför Ukrainas beslut att trots allt importera kärnbränsle tillverkat av Westinghouse.

Ryssarna hade markerat sitt missnöje. Avtalet var visserligen på plats och godkänt, men skulle ryssarna hitta nya svepskäl för att stoppa de svenska leveranserna? Parallellt pågick stridigheterna i östra Ukraina och trycket på den nya regimen i Kiev var stort.

Hittills hade Westinghouse till stora delar agerat ensamt i relation till Ukraina i kärnbränslefrågan. Men bakom kulisserna hade det pågått ett annat spel där flera stater och regeringar var inblandade.

Den 18 november gjorde Norges statsminister Erna Solberg en blixtvisit till Kiev. Det korta besöket hade ett specifikt skäl: Solberg skulle närvara då cheferna för de norska, svenska och ukrainska strålsäkerhetsmyndigheterna skrev på en avsiktsförklaring om ett nytt säkerhetsavtal.

Vid en presskonferens berättade premiärminister Arsenij Jatsenjuk att landet har som mål att öka sin elproduktion från kärnkraft:

»Därför är den fråga om kärnsäkerhet som omfattas av det bilaterala avtalet mellan Ukraina, Norge och Sverige mycket viktig.«

Säkerhetsavtalet var inte bara viktigt för den allmänna expansionen. Avtalet vred också vapnet ur händerna på Ryssland i dess attacker på just säkerheten i användandet av bränsleelementen från Westinghouse.

Aktuell fråga. Ryska intressen har spenderat mycket resurser för att misskreditera Westinghouses svensktillverkade kärnbränsle. Här är en demonstration i Kiev i förra veckan mot det nya avtal som slöts mellan Westinghouse och det statliga ukrainska energibolaget om en kraftig ökning av leveranserna till ukrainska kärnkraftsanläggningar. 

I en slutrad i avsiktsförklaringen konstaterades att projekten syftade till att »förstärka Ukrainas självständighet och dess förmåga att välja internationella partners vid inköp av nukleärt material och teknologi för sin kärnkraftsindustri.«

Att avtalet var viktigt förklaras också av att det hade förhandlats under lång tid, på allra högsta nivå.

Åtta månader tidigare, i mars 2014 hade toppmötet Nuclear Security Summit hållits i nederländska Haag. Vid mötet fanns nästan alla de stora elefanterna på plats, däribland G7-ledarna Obama, Abe, Merkel, Hollande, Cameron, Renzi och Harper. Kina representerades av president Xi Jinping, Sverige av Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt, Ukraina av utrikesministern Andrij Desjtsjitsya.

Vid ett sidomöte träffade Carl Bildt och Andrij Desjtsjitsja den norska statsministern Erna Solberg. Att detta möte ägde rum berodde på ett initiativ av den svenska delegationen. Tillsammans med sina norska kolleger hade man kläckt idén att Ukraina skulle erbjudas assistans inom kärnsäkerhetsområdet. Ukraina skulle självt få bestämma vad man ville ha hjälp med. Det var denna uppgörelse som nu kunde avtäckas vid Solbergs visit i Kiev.

En vecka senare landade Sveriges nya utrikesminister Margot Wallström i samma stad. Strax innan hade hon publicerat en debattartikel i Aftonbladet där hon skrev att »… i dag ratificerar också riksdagen det unikt omfattande associeringsavtalet mellan Ukraina och EU.«

Medan Wallström guidades runt på Majdan pågick en debatt i den svenska riksdagen om associeringsavtalet mellan EU och Ukraina för fullt. Vad många inte visste var att avtalet också inbegriper en tredje part: organisationen Europeiska atomenergigemenskapen, Euratom, vars främsta mål är »att säkerställa så att alla användare inom EU får tillgång till en kontinuerlig och skälig försörjning av malmer och kärnbränslen.«

Alla utom sverigedemokraterna röstade för en ratificering.

Ukraina hade fått sitt efterlängtade associeringsavtal med EU. Och minst lika viktigt: de hade bilateralt stöd från både Norge och Sverige i arbetet med säkerheten. Ryssland hade förlorat även andra omgången i bränsleduellen.

På Westinghouses svenska huvudkontor, några kvarter från fabriken vid Bränslegatan, sitter Johan Hallén, vd för Westinghouse Electric Sweden. Han är en långvägare inom företaget och jobbade här redan på ABB:s tid.

Han kan nu njuta av att tio års ansträngningar bär frukt. Så lång tid har det tagit att ta fram de sexkantiga bränsleelementen som nu används för att ge ukrainarna elektricitet.

Kärnbränsle består av kutsar (små cylindrar) som är cirka en centimeter höga. De består av urandioxid i keramisk form. Kutsarna innesluts i stavar som samlas i cirka fyra meter långa bränsleelement. Källa: SKB

Och mer ska det bli. Den 30 december 2014 undertecknades ett utökat leveransavtal på Energoatoms nyöppnade kontor i Bryssel. Det innebär att även kärnkraftverken Chmelnitskij och Zaporizjzhia på sikt laddas med svenska element och att Westinghouses andel av Ukrainas kärnbränsleförsörjning blir avsevärt högre än de 20 procent man kom överens om i april. På ryssarnas bekostnad.

– Det här låg inte på bordet när vi skrev på förra gången. Man kan nog säga att infasningen av vårt bränsle eskalerar, konstaterar en nöjd Johan Hallén.

Slutet gott alltså för fabriken i Västerås.

Men frågan är vilka de säkerhetspolitiska konsekvenserna blir för Sverige. Hur reagerar ryssarna när leveranserna inletts och volymerna ökar?

– Bränsleaffärens koppling till Sverige gör att Sverige ofelbart dras in i Ukrainakonflikten, säger Tomas Ries, säkerhetspolitisk expert på Försvarshögskolan i Stockholm.

Han får medhåll av Tomas Malmlöf, Rysslandsexpert på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, som befarar att kärnkraften i värsta fall kan bli lika politiserad i den ryska utrikeshandeln som naturgasen.

Malmlöf säger att man också måste vidga perspektivet för att förstå eventuella ryska reaktioner.

– Egentligen handlar det om Rysslands fantom-smärtor efter att man förlorat det sovjetiska imperiet. Imperietänket finns kvar. Ser man det så är det tänkbart att svenska leveranser av kärnbränsle skulle kunna utnyttjas mot Sverige om ryssarna i något sammanhang kommer fram till att det passar ryska storpolitiska intressen.

Tomas Ries på Försvarshögskolan konstaterar att det i dag är betydligt svårare än tidigare att förutsäga vad Putinregimen kan tänkas göra.

– En sak är säker. Ukraina är livsviktigt för Putin. Han vill på alla sätt se till att landet är beroende av Ryssland. Då blir alla bitar i pusslet viktiga för honom, inklusive kärnbränsleleveranser. Sverige hamnar då i skottlinjen och man kan mycket väl tänka sig att han utövar påtryckningar och försöker straffa Sverige, säger han.

Ett mer spekulativt scenario skulle, enligt Tomas Ries, vara att ryssarna försöker stoppa leveranserna eller att de ser till att det blir en liten olycka i ett kärnkraftverk som använder svenskt bränsle. Då skulle de kunna sätta starkt tryck på att få Ukraina att återvända till att bara använda ryskt bränsle.

– Före januari 2014 skulle jag sagt att ett sådant här scenario är helt uteslutet. I dag, efter vad som hänt på Krim och i östra Ukraina, kan jag tyvärr inte säga att det är det. Ryssarna har visat att de är beredda att handla kraftfullt och ta väldigt stora risker, säger Tomas Ries.

Hur har då tankarna gått hos den svenska politiska ledningen? I och med säkerhetsavtalet verkar regeringen, både den förra och den nuvarande, backa upp Westinghouse, utan särskilt stora säkerhetspolitiska hänsyn.

Formellt hade kärnbränsleexporten faktiskt kunnat hamna på regeringens bord. Dels om Strålsäkerhetsmyndigheten hade misstänkt att bränsleelementen riskerade att dras in i en väpnad konflikt, dels om det kunde anses påverka Sveriges relation till främmande makt.

Lars Hildingsson, på Strålsäkerhetsmyndighetens enhet för nukleär icke-spridning och transport, var den som skrev under exporttillståndet i augusti i fjol. Hans bedömning var att det inte fanns någon anledning att lämna över beslutet till regeringen.

– För säkerhets skull hade vi ändå underhandskontakter med Utrikesdepartementet, som inte hade någon kommentar, säger han i dag.

UD:s Ukrainasamordnare, departementsrådet Björn Linderfalk, konstaterar:

– Det är väl uppenbart att det här är något som ryssarna kan spinna vidare på, särskilt som Westinghouse är ett amerikanskt företag och Sverige håller en hög profil i Ukrainafrågan. Men det gagnar inte vårt intresse att stegra polemiken och gå ut och prata en massa om Westinghouse. Det här är ju en privat kommersiell uppgörelse.

Johan Hallén på Westinghouse i Västerås försöker också tona ned konflikten.

– Även ryssarna inser nog på sikt att alla tjänar på konkurrens och teknikutveckling. Och att internationellt samarbete, som det mellan Sverige, Norge och Ukraina, bidrar till en ökad säkerhet i världen. Under mina tjugo år i branschen har kärnkraftsmarknaden genomgått en enorm internationalisering och jag ser det som högst osannolikt att ryssarna inte vill ta del av den utvecklingen, säger han.

Fakta | 29 år sedan Tjernobylolyckan

1977 Den första reaktorn invigs i -Tjernobyl i dåvarande Sovjetunionen.

1986 Olyckan i Tjernobyl.

1991 Några månader efter Ukrainas självständighet utbryter en brand i en av Tjernobyls reaktorer som då fortfarande är i drift. Reaktorn stängs och parlamentet beslutar att inga fler kärnkraftverk ska byggas.

1993 En inhemsk energikris gör att kärnkraftsbeslutet rivs upp. Nu är det öppet för nya reaktorer.

2000 Efter starka internationella påtryckningar stängs den sista reaktorn i Tjernobyl.

2006 Den orangea revolutionens radarpar Julia Timosjenko och Viktor Janukovytj beslutar att 22 nya reaktorer ska byggas fram till 2030. Huvudargumentet är att Ukraina ska slippa vara beroende av rysk gas och olja.

Fakta | Nyckelfigurerna

Tryck på bilden för att förstora den.