Genrepet

Det stod 2–2 när hemmalaget Bordeauxs målvakt plockade upp en passning från en av försvararna med händerna. Något som enligt regelboken ska leda till en frispark. Men domaren friade och tvåmålsskytten Zlatan Ibrahimovic började gestikulera vilt. Därefter gick Bordeaux till anfall och satte det avgörande 3–2-målet.

Det var en viktig match, i jakten på ligaguldet, som Paris Saint-Germain nu hade förlorat. Och den svenska fotbollsstjärnan var minst sagt förbannad. På vägen av planen in till omklädningsrummet fångades hans raseriutbrott på film.

– Under 15 år har jag aldrig sett en sådan domare i det här skitlandet. Det här landet förtjänar inte PSG, utbrast han.

Filmklippet spreds i medierna och det dröjde inte länge förrän reaktionerna kom.

På söndagsmorgonen gick Frankrikes idrottsminister Patrick Kanner ut och krävde en ursäkt. Att just han uttalade sig var inget konstigt. Landets idrottsminister krävs ofta på svar när det kommer till kontroverser inom sportvärlden, särskilt när det gäller fotboll.

Det som hände sen var desto mer anmärkningsvärt. Politiker efter politiker gick ut och kritiserade fotbollsstjärnan.

– Den som tycker att Frankrike är ett skitland kan lämna det, sa Marine Le Pen, partiledare för Nationella fronten.

– Han måste inse att vartenda ord räknas i sådana här oroliga tider, sa den socialistiska premiärministern Manuel Valls.

Och François de Rugy, en av ledarna för den gröna gruppen i nationalförsamlingen, twittrade »Hur kan vi kräva att domare i amatörmatcher ska behandlas med respekt när proffs (överbetalda!) är totalt ansvarslösa?«.

Det var som att ingen av de folkvalda ville missa chansen att hamna i strålkastarljuset och samtidigt kamma hem en och annan politisk poäng.

Som brukligt i valtider.

På söndag är det nämligen val i Frankrikes län, så kallade departement. Valet är inte särskilt viktigt i sig, men det brukar ses som en god indikator på vart landet är på väg. Och enligt de senaste opinionssiffrorna ser högerextrema och populistiska Nationella fronten ut att få fler röster än något annat parti. En färsk mätning från opinionsinstitutet Ifop visar att partiet landar på 30 procent, följt av högerpartiet UMP på 29 procent. För det socialistiska regeringspartiet ser det betydligt dystrare ut, de får bara 19 procent av rösterna.

Få fransmän har glömt vad som hände 2002, då Marine Le Pens pappa, Jean-Marie Le Pen, chockade världen när han gick vidare till andra omgången i presidentvalet. Nu, nästan 13 år senare, talas det om att partiet kan göra samma resa en gång till. Tänk om Marine Le Pen vinner den andra valomgången i valet 2017 och tar hem presidentposten?

Premiärministern är en av dem som varnar för partiets frammarsch.

– Jag fruktar att mitt land är på väg mot en krasch med Nationella fronten, sa han nyligen i en tv-intervju.

En anledning till extremhögerns framgångar är bristen på alternativ.

2012 valdes den okarismatiske François Hollande till president med förhoppningar om att han skulle få ordning på landets ekonomi. Den tråkige Hollande lovade bland annat att införa en superskatt på höginkomsttagare för att dra Frankrike ur krisen.

Men nu, tre år senare, har läget snarare förvärrats. Tillväxten är i princip noll, statsskulderna skyhöga och arbetslösheten skenar.

Situationen har lett till att folk har tröttnat på den socialistiska politiken och presidenten sitter med rekordlåga popularitetssiffror. Visserligen fick Hollande ett tillfälligt uppsving efter terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo, och det socialistiska partiet har börjat lägga om sin ekonomiska politik. Men effekterna av den väntas komma först om några år.

Nicolas Sarkozy, som leder högerpartiet UMP, är inte heller särskilt populär. Under sin presidenttid 2007–2012 kritiserades han för sitt flärdfulla leverne och ordet bling-bling blev snabbt en beskrivning av hans ledarstil. Därtill har Sarkozy figurerat i en rad korruptionsutredningar.

Det är i det ljuset man måste se Nationella frontens framgångar.

Sedan Marine Le Pen tog över partiledarposten 2011 har hon arbetat hårt för att stöpa om bilden av Nationella fronten. Partiet vill fortfarande begränsa invandringen och införa gränskontroller men kanterna har slipats ner. Marine Le Pen har till exempel beskrivit Förintelsen som »höjden av barbari«, till skillnad från sin far som benämnde Förintelsen som en »detalj« under andra världskriget.

Samtidigt har partiledaren höjt tonen i frågor rörande ekonomin. Le Pen lovar att höja skatten på import, lämna euron, höja lönerna och sänka pensionsåldern om hon får makten. Den protektionistiska politiken verkar ha gått hem hos väljarna. I EU-valet fick partiet 25 procent av rösterna och blev därmed största franska parti.

Men är det något som Marine Le Pen inte gillar så är det att vara i ledning.

För ett parti som byggt hela sin image på att vara utanför, att slå mot makten och den politiska klassen, är det förödande att plötsligt befinna sig i favoritläge.

– Vi föredrar att inte vara förhandsfavoriter. Hellre överraska positivt än negativt, beklagade sig en lokal politiker för tidningen Le Monde, som följt med Marine Le Pen på veckans valturné.

Man kan förstå lokalpolitikern. Trots opinionssiffrorna finns nämligen mycket som talar mot ett stort genombrott för Nationella fronten. Inför helgens lokalval har partiet haft stora problem med att vaska fram tillräckligt många kandidater till alla 101 departementen. Samtidigt har flera kandidater uteslutits från partiet efter att de skrivit antisemitiska och islamofobiska kommentarer i sociala medier.

Till exempel postade en partist från Ardèche i Rhônedalen ett hakkors med texten: »Marine, du är en reinkarnation av Hitler. Du kommer att städa upp Frankrike” på sin Facebooksida. En annan kandidat från Puy-de-Dôme kastades ut efter att det framkommit att han dömts för att försöka köra över en fotgängare medan han ropade rasistiska förolämpningar.

Därtill har partiet kantats av andra skandaler. Det avslöjades nyligen att Marine Le Pen, som är en stor beundrare av president Vladimir Putin och ställt sig bakom Rysslands annektering av Krim, har tagit ett stort lån av en Kreml-styrd bank.

Samtidigt utreds partiet av EU:s antikorruptionsenhet som misstänker att ett 20-tal assistenter blivit avlönade av parlamentet trots att de i själva verket arbetat någon annanstans.

Ett annat hinder för Nationella frontens framgångssaga är det franska valsystemet. Även om partiet väntas få 30 procent av rösterna i första omgången, har de betydligt svårare att ta hem segern i den andra. Traditionellt brukar högern och vänstern gå ihop mot partiets kandidat, som när Chirac vann överlägset mot pappa Le Pen 2002.

UMP har dock visat sig vara splittrade när det kommer till hur partiet ska agera.

I ett fyllnadsval i departementet Doubs för ett par månader sedan, ställdes Nationella frontens kandidat mot en socialist i andra omgången. UMP-topparna bråkade öppet om huruvida de skulle uppmana väljarna att rösta på socialisten eller lämna valet fritt.

– UMP säger nej till att samarbeta med extremhögern men det finns ett stort tryck från gräsrötterna att man borde frångå den principen, säger Olivier Truc, fransk journalist bosatt i Stockholm.

Dessutom tenderar fransmännen passa på att uttrycka sitt missnöje i lokalvalen, särskilt i första valomgången. Däremot är det långt ifrån säkert att opinionssiffrorna kommer att spegla det slutliga valresultatet.

I måndags stannade Marine Le Pen till vid Six-Fours-les-Plages, en liten provencalsk badort öster om Marseille, för att hålla ett kampanjtal. Partiledaren gjorde där sitt bästa för att spela ut offerkortet, enligt tidningen Le Monde. Hon kallade den socialistiska premiärministern Manuel Valls en representant för »den politiska kasten«, hävdade att han var frikopplad från »det riktiga Frankrike« och att han förklarat krig mot folket. Hon gick så långt som att tala om en »klassrasism« riktad mot vanligt folk och trummade in budskapet att det enda sättet att utmanövrera socialistpartiet redan i den första valomgången är att rösta på hennes parti.

I Frankrike är det fortfarande tillåtet att aga barn i uppfostringssyfte. Och i slutet av sitt anförande i måndags drog Marine Le Pen till med en liknelse: hon förutspådde att det regerande socialistpartiet kommer få rejält med smisk på stjärten på söndag. 

Marine Le Pen leder ett parti i medvind

• Marine Le Pen tog över som partiledare för Nationella fronten 2011 efter sin pappa Jean-Marie Le Pen. Hon har distanserat sig från hans antisemitiska uttalanden. I stället är islam, EU, globalisering och det politiska etablissemanget huvudfienderna i hennes retorik.
• Partiet bildades 1972 för att ena olika högerextremistiska grupper och nådde i början mycket blygsamma valresultat. I EU-valet 1984 fick partiet dock 11 procent.
• 2002 skrällde Jean-Marie Le Pen när han slog ut socialistkandidaten och gick vidare till andra omgången i presidentvalet, där Jacques Chirac vann överlägset.
• 2014 fick partiet 25 procent i EU-valet och blev största franska parti.
• Partiet har två ledamöter i nationalförsamlingen och har borgmästarposten i ett tiotal städer.

Mot Élyséepalatset 2017

• 22 mars: Val i Frankrikes 101 departement,
  motsvarar ungefär de svenska länen.
• 29 mars: Andra valomgången.
• April/maj 2017: Presidentval i Frankrike. Enligt aktuella opinionsmätningar kan Nationella frontens Marine Le Pen och konservativa UMP:s Nicolas Sarkozy bli huvudmotståndare. Den sittande presidenten, François Hollande, skulle inte gå vidare från valets första omgång om det vore val i dag.