Intervju

»Många tycker nog att vi skulle vara tystare«

Text: Martin Röshammar

Publicerad 2015-03-03

Bild: Maria Steén

Underskatta inte Frida Boisen. Det gäller nu och det gällde på journalisthögskolan i Göteborg i mitten av 1990-talet. Hon bar blommiga tights, pratade högt och ställde frågor om allt. Det som verkade vara naivitet var i själva verket självförtroende och ett slags omvänd och uppsluppen fuck off-mentalitet när ingen annan var som hon.

Men det var Frida Boisen Göteborgs-Posten värvade och det var på GP jag var hennes närmaste chef i lite mer än ett år. I skarven mellan 1990-tal och det nya årtusendet. Hon var orädd och ostoppbar. Ibland hade vi på fredagsbilagan något att säga, ibland var det bara flams eller helt vanlig nyfikenhet. Det kunde handla om ubåtar eller om nakenhet på stan. Vår tolkning av nöjeslivet i Göteborg var fri.

Vi hade kul, de stora olikheterna oss emellan gav oförutsägbarhet och resultatet blev allt annat än ängsligt. Det var aldrig tråkigt att jobba med henne, men alltid mycket känslor. Sedan lämnade jag Göteborg och har därefter, på avstånd, följt Fridas väg till mediaeliten med bland annat ett i sista minuten inställt bröllop längs den vägen.

Hon blev chef för Avenybilagan och efter GP ägnade hon sig åt intensivt krönikerande, debatterande och manegekrattande. 2006 blev hon chefredaktör på Plaza Kvinna. Tre år senare tog hon steget in i Bonniersfären då hon tog över Topphälsa. 2012 blev hon chefredaktör på Göteborgs-Tidningen och hon sitter också med i redaktionsledningen på Expressen.

Med en frontande Boisen vid rodret har GT blivit en högljudd tidning, eller som hon säger det själv: en framåtlutad och viljestark tidning som ska utmana, ifrågasätta och skapa debatt. Som när det handlade om trängselskatten i Göteborg och tidningen fick in tusentals namnunderskrifter. Det ledde till folkomröstning i höstas och göteborgarna röstade nej.

Frida Boisen är inte en publicist i Bo Strömstedts anda, hon är snarare kampanjjournalistikens utåtriktade drottning som sjunger Whitney Houston-låtar när hon gästar Ingvar Oldsberg i »Bingolotto«. Hon når ut och delar Göteborg i två läger. Oavsett om man läser GT eller ej.

– Man ska bli arg eller ledsen eller glad eller stolt när man läser GT. Om vi bara gör journalistik som man känner sig helt likgiltig inför, då tror jag att vi kan packa ihop. Men det gör vi inte. Många, politiker och andra, tycker nog att vi skulle vara tystare och stryka mer medhårs.

Hon är sig lik. Färgglad, glad, social och energisk. Dagen efter vårt möte ska hon debattera lokaljournalistik i Uppsala. Gammelmedia är under stenhård press och i blixtsnabb förändring men hon menar att det ofta ges en alltför svart bild av hur det faktiskt går för lokalpressen i dag. Snabbt flikar hon in att den personalmässigt så mycket mindre GT är större digitalt än storebror GP. Det är en sifferdiskussion Frida Boisen älskar att ge sig in i och en diskussion där storebror inte tolkar siffrorna på samma sätt.

Hon väcker känslor oavsett om det handlar om sockerchock i makaroner eller godisstopp. När vi pratar om agget blir hon mer dämpad.

– Det är tufft att sticka ut. Det är inte alltid roligt. Folk kan vara enormt elaka och hatiska. Ofta står jag stor och stark och låter allt rinna av mig, men jag har också dagar då jag känner mig ledsen och berörd på riktigt. Vi har en ganska låg tolerans i Sverige för åsikter och debatt, det tycker jag är synd. Självklart är världssvälten viktigare än godis och makaroner, men ska vi inte våga prata om frågor som rör vårt vardagsliv och våra barn? Vad är det som är så provocerande?

Frida Boisen konstaterar att om man ska se det positivt så lyckas hon ta upp ämnen som ligger nära människor, men hon önskar att vi kunde prata om sakfrågan i stället för att »kalla varandra för fruktansvärda saker«.

Med ett ständigt positivt tänkande och genom att kramas med sin familj får hon kraft att fortsätta skapa debatt. Samtidigt fortsätter hon pendlandet mellan Stockholm där familjen bor och Göteborg. Frida Boisen är en rastlös själ som jobbar jämt och som aldrig stannat så mycket mer än tre–fyra år på varje arbetsplats. Antagligen har hon inte klättrat färdigt på Bonnierstegen.

– Min bästa gren är inte att förvalta. Jag är alltid här och nu, men tycker också mycket om att utvecklas. Jag är en förändringsmänniska, vill göra nytt hela tiden. Men det finns en hel del att göra där jag är nu också, på GT men också inte minst på Expressen.

Hennes man, Lars Johansson, är just nu nöjeschef på Expressen och Frida Boisen menar att det är en fördel att leva med någon som fattar vad man håller på med och som delar samma passion.

– Det är en lifestyle mer än något annat. Vem som helst skulle inte stå ut med det. Varken med honom eller mig. Vi är ett superteam och löjligt lyckliga tillsammans.