En handfull svar

Kyrkan var egentligen alldeles för liten. Hälften av de Linköpingsbor som kommit tvingades lyssna vid ytterdörren. Den här hösten hade lokaltidningen Corren publicerat flera reportage om fattiga EU-medborgare som sökt sig till den östgötska staden, och nu hade tidningen bjudit in till debatt. Det var varmt inne i kyrkan. Politiker trängdes med poliser. Socialchefen var där och ledarna för stadens frivilligorganisationer. Oroliga åhörare ställde frågor.

– Var sover tiggarna?

– Så vitt vi vet i gamla bilar, svarade socialchefen.

– Får de behålla pengarna de tigger ihop?

– Tja, det finns inget som tyder på något annat.

– Vad skulle hända när vintern kom?

Folkpartisten Linnéa Darell lugnade:

– Kommunen ska ge Stadsmissionen extra stöd.

För i Linköping var politikerna från vänster till höger överens. Ingen skulle riskera att frysa ihjäl när vintern kom.

Senare den hösten 2013 ingick kommunen ett avtal med Stadsmissionen om 20 extra sovplatser under de kallaste månaderna. För att inte behöva upphandla hjälpinsatserna användes en särskild sorts samarbetsform: IOP – Idéburet offentligt partnerskap. Det innebar att frivilligorganisationer som redan hade kontakt med EU-migranterna kunde stå för innehållet – sovplatserna samt ett enkelt kvällsmål – medan kommunen stod för merparten av kostnaden.

Avtalet fick Linköpingsbon och överåklagaren Ulf Dighed att gå i taket. Han bestämde sig för att överklaga kommunens beslut. Det ekonomiska stödet, menade han, riktade sig explicit till personer som inte var svenska medborgare, än mindre skattebetalare i Linköpings kommun. Alltså var stödet en form av utlandsbistånd. Och det får kommuner inte ägna sig åt.

I somras kom så domen. Förvaltningsrätten slog fast att kommunen inte alls hade överskridit sina befogenheter. Tvärtom, EU-migranterna har rätt till akuta hjälpinsatser och kommunen var skyldig att svara för dessa. Hävdade förvaltningsrätten.

Yrvaket betraktade kommunpolitiker vändningen. Det var så typiskt för hela debatten om tiggarna. Vem ska göra vad? Och vad kan man ens göra?

Ja, det beror ju på vad man anser vara ett problem.

Egentligen är gator utan tiggare en parentes i Sveriges historia. Under några decennier, mellan efterkrigstiden och nittiotalet, var den utsträckta handen en ovanlig syn, annars har tiggeri varit en ständig påminnelse om landets fattigdom. I århundraden har också påhittiga lagförslag utfärdats för att få bukt med tiggarna. 1741 kom en förordning om att alla tiggare skulle gripas medan »judar, lindansare, gycklare, tartarer och zigenare« skulle utvisas från landet. 1885 instiftades lösdriverilagen och de kringstrykande dömdes till straffarbete. Så småningom lyckades man lagstifta bort de synliga problemen, men genom en annan metod – sociala reformer. Men det visade sig som sagt vara en parentes.

I modern mening kom tiggeriet med nittiotalskrisen. En orsak var 1995 års psykiatrireform, som innebar att mentalsjukhusens patienter slussades ut i verkligheten. Många av dem, särskilt drogmissbrukare, tvingades tigga för att klara sig eftersom de inte uppfyllde kraven som ställdes från öppenvården.

»Stockholm har fått en ny yrkesgrupp – professionella tiggare«, skrev Expressen 1997. SL blev nedringda av upprörda resenärer som kände sig besvärade av tiggarna. Vilket ledde till att tågpersonal och ordningsvakter instruerades att köra ut tiggarna från tunnelbanan med stöd av ordningslagen.

Debatten blossade upp. Borde man ens ge pengar till missbrukare?

– Ber de om pengar till fika, säg: Okej, då går vi och fikar du och jag, eller tar en varm korv. Går de med på det, då finns behovet. Men oftast sticker de iväg, sa Lennart Eld från Frälsningsarmén.

När Socialstyrelsen 1999 kom fram till att det fanns omkring hundra tiggare på Stockholms gator kände sig politikerna tvungna att kliva in. Det moderata socialborgarrådet Kristina Axén Olin föreslog exempelvis att man borde ge ut en broschyr med information om att tiggarna själva valt att ställa sig utanför samhället och att pengarna ändå bara gick till missbruk. Då skulle folk sluta skänka pengar och saken skulle vara ur världen.

Någon broschyr blev det aldrig. Världen gjorde sig däremot påmind.

2002 införde EU nya regler. Visumtvånget för flera länder, bland annat Rumänien och Bulgarien, försvann. Den som hade pass, tur- och returbiljett samt 5 000 kronor i kontanter fick resa in i ett Schengenland och stanna där upp till tre månader. Tidningarna började skriva om »en ny sorts tiggare«. Hela familjer från fattiga länder i Östeuropa som tagit sig in till Sverige på turistvisum. Som spelade dragspel på tunnelbanan och la ut färggranna lappar på sätena med information om varför de tiggde.

Några år senare var fenomenet så utbrett att debatten tog fart på allvar.

Den viktigaste orsaken var finanskrisen. Tidigare hade många rumänska romer säsongsarbetat i Spanien och Italien. Men nu slutade arbetsgivarna att höra av sig. De fattiga rumänerna sökte sig ut på gatorna, varpå lagarna runtom i Europa började skärpas. Flera städer införde förbud mot tiggeri och i Frankrike deporterades hundratals romer tillbaka till sina hemländer. Vilket medförde att allt fler tiggande EU-medborgare sökte sig norrut.

Men debatten, den handlade sällan om finanskrisen.

I stället har diskussionen rört en lång rad andra problem. Och vad man betraktar som ett problem säger ganska mycket om vilka lösningar som skulle kunna vara tänkbara.

För en del är tiggeriproblemet en fråga om Rumäniens ekonomi, att landet inte kan eller vill ta hand om sina medborgare. För andra handlar det egentligen bara om diskriminering av romer. Ytterligare några anser att själva problemet är EU, alltså reglerna om fri rörlighet. Eller att andra EU-länder inte vill skicka tillräckliga resurser till Rumänien. Eller att andra EU-länder har hårdare regler mot tiggare än Sverige.

I Sverige, tycker en del, är problemet misären bland dem som tigger – ingen ska behöva leva på gatan. Får de sjukvård? Ska barnen inte gå i skolan? Andra menar att man måste se obehaget som drabbar de svenska medborgarna. De får sin gatubild störd, lyder ett argument. Vilken affärsinnehavare tycker att verksamheten gynnas av att ha en tiggare sittande utanför dörren? Tiggarna medför, påpekar en del, ökade risker för kriminalitet och olyckor som i förlängningen drabbar svenska medborgare. Snarare, säger andra då, är ju det kriminella problemet att ligor utnyttjar fattiga romer, den enskilda tiggaren är så utlämnad en människa kan vara. Ett problem, påpekar då någon, är ju att frivilligorganisationerna inte har hur mycket pengar som helst – tiggarnas närvaro gör att människor som tidigare fått hjälp av föreningar får klara sig själva i större utsträckning. Och ska man prata om pengar, vilket rätt många vill, så uppstår enligt en del ett problem så fort man börjar prata om sjukvård eller skolgång – ska välfärdsstaten vara öppen också för dem som inte betalar skatt? Går det finansiera sådan generositet? Och har man börjat prata om det offentliga säger någon att det är den administrativa oklarheten som är det centrala problemet – vem får, bör, måste göra något åt tiggarna?

Och då har problembeskrivningen så att säga gått varvet runt utan att någon gång passera en lösning.

Det finns ett mönster i problembilden. Det är mestadels från vänster man har pratat om problem i Rumänien, och det är nästan bara från höger man har pratat om problem i Sverige. Bland annat därför har det varit svårt att nå lösningar.

Redan tidigt föreslog flera kommunpolitiker, mestadels moderater, förbud mot tiggeri.

– Att behöva se tiggare på affärsgator och offentliga platser försämrar både min och andras livskvalitet, argumenterade till exempel Malmömoderaten Carl-Axel Roslund 2007.

Sverigedemokraterna uppgav liknande skäl 2011, så det hade kanske inte varit omöjligt att nå majoritet i riksdagen. Men på regeringsnivå ägnade sig de borgerliga partierna snarare åt problemet med organiserade ligor. Åtminstone så länge som tidningarna rapporterade om att det fanns en struktur bakom den utsträckta pappmuggen. Beatrice Ask lämnade en del förslag 2012. Men snart visade det sig att det inte fanns särskilt många ligor, och då var det tillbaks till gatubildsargumentet.

I höstas skrev Göteborgsmoderaten Cecilia Magnusson att hon ville införa ett nationellt förbud eftersom många »mår dåligt av att se medmänniskor tigga utanför affären«.

Om högern har ägnat sig åt förbudstanken har vänstern alltså sysslat med Rumänien. Problemet är inte tiggarna utan fattigdomen. Och den, har de flesta fortsatt, borde lösas i Rumänien. I vintras sa Åsa Regnér, det ansvariga statsrådet, i SVT:s Agenda att det var i Rumänien lösningarna måste komma. Så idéerna har kokat ner till svårtuggade bitar: stoppad fattigdom och stoppad diskriminering.

Bristen på konkreta vänsterlösningar fick nyligen Aftonbladets ledarredaktion att resa ner till Rumänien. Det behövdes fler idéer, skrev den politiska chefredaktören Karin Pettersson, och eftersom högern bara pratade förbud var det upp till vänstern att formulera svar på problemen. Man kom hem med tankar om alternativa bostäder och rätt till sjukvård, men mest av allt en bekräftelse på det man redan sagt: problemet var fattigdomen i Rumänien och lösningen fanns fortfarande där.

Så låt oss utreda det där med Rumänien.

Långt ifrån alla som tigger är romer från Rumänien. På senare tid har frivilligorganisationer uppgett att de även får besök av fattiga sydeuropéer från till exempel Grekland och Spanien. Men fortfarande uppskattas en stor andel av tiggarna vara romer, en grupp som diskriminerats och förföljts i Europa i hundratals år. Två till tre miljoner bor i Rumänien och 90 procent av dem lever i fattigdom.

2011 fick alla medlemsländer i uppdrag av EU att ta fram strategier för att minska diskriminering av romer på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och i skolan. Det avsattes pengar som länderna kunde ansöka om att få använda i arbetet.

När kommissionen följde upp arbetet ett par år senare visade det sig att få gjort sin hemläxa. Många länder gjorde väldigt lite, några inget alls. Och de medlemsländer med störst problem var allra sämst. Av de 32 miljarder som avsattes till Rumänien mellan 2007 och 2013 använde landet bara sex procent, enligt Dagens Nyheter.

Anledningarna är flera. Dels drivs många av projekten av frivilligorganisationer som inte har tillgång till EU-pengarna, dels finns ingen politisk vilja att förbättra situationen – tvärtom riskerar kommunpolitiker valförluster om man startar projekt för att satsa på romerna. Folket efterfrågar helt enkelt inte det.

Ytterligare ett problem är att kommunerna är så små och resursfattiga att de inte har råd att medfinansiera projekt. Dessutom krävs en kompetent förvaltning som klarar av att ansöka om pengarna på korrekt vis, något som sällan finns.

Rumänien har visserligen blivit bättre på att använda fonderna. Vid senaste årsskiftet hade landet förbrukat mer än 50 procent av stödet och har en målsättning om att komma upp till 80 procent i år. Men det går långsamt, och siffrorna ser bättre ut på papperet än i verkligheten. Åtminstone enligt Thomas Hammarberg, tidigare diplomat och nu ordförande för kommissionen mot antiziganism.

– Diskrimineringen är fortfarande enormt omfattande. Och så länge inte situationen förbättras så kommer människor fortsätta söka sig hit, säger han.

Kort sagt: om problemet är fattigdomen i Rumänien är lösningen långt borta. Så vad kan man göra i Sverige?

Hur många EU-migranter som livnär sig genom att tigga i Sverige vet man inte. Det finns ingen sådan statistik. I Malmö uppskattade man i vintras antalet till mellan 300 och 400 personer. I Stockholm till drygt 500. Och enligt frivilligorganisationer handlar det om mellan 2 000 och 3 000 individer i hela landet.

På många orter är fenomenet fortfarande nytt. När Sveriges Kommuner och Landsting bjöd till en konferens i maj förra året, fick man ställa in eftersom så få kommuner hade anmält sitt intresse. Men så efter sommaren började fler och fler höra av sig till SKL. Frågorna var många. Vilken typ av bistånd skulle man ge? Var man skyldig att ordna med boende eller räckte det med att fixa en biljett hem? Och hur i hela friden skulle man veta om EU-migranterna hade varit i landet mer än tre månader, det vill säga den tidsperiod de har rätt att uppehålla sig i Sverige utan att jobba? Och om de överskridit tiden de enligt lag fick stanna i Sverige, skulle man skicka hem dem då?

SKL skrev ihop ett pm där man sammanfattade den svenska lagstiftningen. Men för kommunerna klarnade inte ansvarsfrågan i någon större utsträckning. Särskilt inte sedan det där i Linköping hände. Förvaltningsrätten sa ju tydligt att EU-migranterna, eller tiggarna, var en lokal angelägenhet. Samtidigt uttryckte inte lagtexten hur långt kommunernas ansvar skulle sträcka sig.

Så oavsett om man var höger eller vänster kom man inte förbi det administrativa problemet. Vem skulle egentligen göra vad? Allt fler röster höjdes för att regeringen skulle göra något. Till slut lyssnade regeringen och buntade ihop alla problem och la dem i knäet på en 44-årig jurist från Götene.

Allt är beiget i Martin Valfridssons lilla kontor på våning fyra i arbetsmarknadsdepartementets lokaler. Väggarna, golvet, skrivbordet, bokhyllorna går i samma nyans. Och förutom datorn och några papper bredvid är rummet helt tomt.

Men så tillbringar inte heller Martin Valfridsson särskilt mycket tid på sitt kontor. För två månader sedan blev han utsedd till samordnare för utsatta EES-medborgare som det heter på kanslihussvenska. Sedan dess har han ägnat tiden åt att resa landet runt. Hittills har han hunnit besöka 25 kommuner – Malmö, Lund, Ängelholm, Göteborg, Linköping, Västerås och Sollentuna för att nämna några. Han har träffat politiker, socialsekreterare, kommunchefer och frivilligorganisationer för att förstå hur kommunerna går tillväga när fler och fler EU-migranter tigger på gatorna.

Hans uppdrag går ut på att hitta lösningar. Om tio månader ska han vara färdig. Än så länge har han inga förslag, men han har funderingar.

Problemet, enligt Martin Valfridsson, är att tiggeriet är en kortsiktig lösning. Att sitta och tigga hjälper inte människor upp ur fattigdom. Det stillar bara hungern för dagen. Dessutom, påpekar han, riskerar det att bli något som stör och kanske också tär på det svenska samhället.

– Jag tror ingen i Sverige vill se att vi har så fattiga personer att man måste sitta och tigga i vinterkyla. Jag tror att alla ser att det är ett problem, säger han.

Den långsiktiga lösningen tycker han är enklast att sätta fingret på. Bekämpar man fattigdomen där slutar människor att åka hit för att tigga. Så småningom. Men fram till dess?

I övriga Europa har det vanliga svaret blivit förbud. Tyskland, Österrike, Holland, Spanien och Schweiz har alla infört lagar mot tiggeri. Frankrike har gått så långt att man systematiskt deporterar romer tillbaka till Rumänien och Bulgarien.

Tungt uppdrag. Martin Valfridsson är juristen som fått regeringens uppdrag att samordna hjälpinsatserna för utsatta EES-medborgare.

Men även om Martin Valfridsson har en bakgrund i moderaterna som statssekreterare hos Beatrice Ask är han emot förbud. Det vore att sopa problemen under mattan. Den intressanta frågan för honom är den om välfärdssystemet i Sverige. Han anser att det bara ska gälla fullt ut för dem som har uppehållsrätt. Erbjuder man samma välfärdsnivå till dem som tigger på gatorna, öppnar man samtidigt upp välfärden för alla européer. Det skulle samhället inte klara av, hävdar han, välfärdsstaten skulle krackelera.

I ena stunden säger han detta, i andra att det offentliga ändå har en skyldighet att lindra nöden så gott det går. Frågan är vad det innebär i praktiken?

– Jag tror inte det går att ordna tak över huvudet för alla. Vi kan inte ålägga en kommun eller en organisation att klara det jämt.

Kommuner ska alltså inte tvingas att upprätta härbärgen eller ge sovplatser för alla EU-migranter. Ingår inte det i att lindra nöden?

– Vissa kommuner kanske skulle klara det. Sådana som har ett ekonomiskt överskott. Men i andra delar av landet är det strid om varje skattekrona. Det skulle helt enkelt dra för mycket skatteresurser.

Samtidigt, och här blir det riktigt intressant, handlar det för Martin Valfridsson inte bara om pengarna. Utan också om att inte locka hit fler tiggare. Man måste hitta en balans, säger han.

– Jag tror att det är så att om man erbjuder mer av hemresor och övernattningsmöjligheter så attraherar det fler att komma. Det sprider sig. Man ska inte se de här människorna som offer. De är inga idioter. Det är klart att de räknar på det.

I Hamburg, berättar han, garanteras alla människor en sovplats på vintern, även tiggande EU-migranter. Den generösa lagstiftningen har fått effekten att allt fler söker sig till staden.

Det där resonemanget ger inte Thomas Hammarberg, diplomaten, mycket för.

– Politikerna är rädda för att det ska fungera som en magnet. Men det är inte min bild. Det är en push-effekt som driver folk hit, inte en pull-effekt. Att erbjuda tak över huvudet tror jag leder till en obetydlig ökning, säger han.

Oavsett hur sambandet fungerar återstår svaret på frågan om vilken nivå på välfärden Martin Valfridsson tycker är rimlig.

Om kommunerna inte ska ordna med boende till EU-migranterna, kan man fråga sig var de i stället ska bo. En lösning, som bland annat vänsterdebattören Mattias Gardell och den liberala diton Fredrik Segerfeldt har förespråkat, går ut på att kommunerna avsätter mark där EU-migranterna kan bosätta sig. Ordnade alternativsamhällen med el, vatten och avlopp i städernas utkanter. »Välplanerade kåkstäder«, som Rola Brentlin och Aaron Israelson beskriver det i boken »Vi kallar dem tiggare«.

– En riktigt kortsiktig lösning. Jag tror inte någon kommunpolitiker vill det. Då tar kommunen på sig ansvaret för kåkstäder som man har jobbat så hårt för att få bort, säger Martin Valfridsson.

Om man tittar bortom själva boendefrågan så är kanske den största utmaningen, åtminstone om man pratar om samhällets ekonomiska resurser, den om vård och skola.

Den 1 juli 2013 infördes lagen om vård för papperslösa som ger rätt till vård och tandvård som inte kan vänta. EU-migranter utan sjukförsäkring innefattas emellertid inte och måste själva stå för notan om de blir sjuka. EU-migranter har heller inte rätt till skolgång enligt lagen. Men kommunen kan ta emot barnen ändå, även om man inte har någon skyldighet att göra så. Det gör man i till exempel Göteborg. Där driver Räddningsmissionen en öppen förskola för romska barn upp till sex års ålder vilket kostar kommunen drygt en miljon per år.

Och här har Martin Valfridsson egentligen inga svar alls:

– När det gäller vård tror jag landstingen löser det där ganska pragmatiskt. Svårare är det med skolan. Vad är långsiktigt bäst? Att barn stannar hemma och passas av släktingar? Eller ska man uppmuntra kommunerna att erbjuda skolgång och barnomsorg här? Jag vet inte än.

Funderingarna från utredaren lyder alltså sammanfattningsvis: Förbud är fel. Förbättrade kåkstäder är dumt. Är man för generös kommer det bara fler migranter. Och vård och skola behöver man tänka mer på.

Han har visserligen åtta månader till på sig, men frågan är om de blir klokare i Linköping eller någon annan kommun ens när hans rapport med råd är färdig.

I vintras hade Linköping sitt härbärge öppet för andra året i rad. Nu har det stängt för säsongen. Förvaltningsrätten kom nämligen fram till att kommunens ansvar för EU-migranterna bara gällde under vintermånaderna.

Åtminstone var det så kommunen tolkade domslutet.

Fakta | Fattigdom

24,5 procent av EU-medborgarna tillhörde 2013 den grupp som EU klassar som personer som riskerar att hamna i fattigdom eller social utslagning. Sedan 2008, före finanskrisen, har andelen fattiga ökat i EU-länderna med fem procent eller sex miljoner personer.

Källa: EU:s statistikbyrå Eurostat

Fakta | Vem gör vad?

Svenska kommuners hjälpinsatser för tiggande EU-migranter skiljer sig åt.

1. Göteborg

Staden samarbetar med frivilligorganisationer genom föreningsbidrag. Räddningsmissionen driver en öppen förskola. Bräcke diakoni driver ett härbärge. Stadsmissionen har byggt upp ett informationscenter. Frälsningsarmén driver ett dagcenter med möjlighet till vila och klädtvätt. Insatserna kostar staden sex miljoner kronor årligen.

2. Helsingborg

I april öppnade en kommunalägd campingplats för EU-migranterna. Individerna i dagens fem läger i olika parker och naturområden erbjuds plats på campingen, där de får tillgång till toalett och dusch. Svenska kyrkan bistår med tält och sovsäckar. EU-migranterna får betala en symbolisk summa för servicen, under 30 kronor per natt.

3. Malmö

I Malmö har politikerna varit splittrade då vänsterpartiet, miljöpartiet och folkpartiet vill se mer omfattande insatser än de övriga partierna. I dagsläget erbjuder frivilligorganisationer bland annat frukost och tvättmöjligheter. Något särskilt härbärge finns inte, i stället har många EU-migranter tältat i Pildammsparken i centrala Malmö. Nu har dock samtliga avhysts från tältlägret.

4. Stockholm

Den rödgrönrosa majoriteten fattade nyligen beslut om att satsa 11 miljoner för att hjälpa tiggare och utsatta EU-migranter. Bland annat utökas Projekt Vinternatts sovplatser under de kallaste månaderna till 130 stycken.

5. Örebro

Hela Människan och Frälsningsarmén driver ett härbärge för EU-migranter som öppnade 14 januari 2015 och stängde 15 april. Örebro kommun står för ungefär hälften av kostnaden.

6. Linköping

Stadsmissionen och församlingar ordnar med härbärge under vintermånaderna samt lunchservering och rådgivning. Kommunen stöttade verksamheterna med 2,5 miljoner 2014.

7. Borås

Kommunen startade ett härbärge hösten 2013 som har öppet oktober–april. Boendet har inget samarbete med frivilligorganisationer. Härbärget kostar kommunen 2,4 miljoner per år och hälften är personalkostnader.

Tryck på bilden för att förstora den.

Fakta | Vad säger partierna?

Frågor: 1. Hur ser ni på tiggeriet i Sverige?  2. Vad vill ni göra åt tiggeriet?

Vänsterpartiet

1. Tiggeri är ett tecken på en akut social kris i ett ojämlikt Europa.

 2. Vi måste agera på tre nivåer: på EU-nivå, bilateralt och i Sverige. I Sverige måste vi hitta värdiga lösningar; inte avhysa utan boendealternativ och till exempel skapa uppställningsplatser med vatten, sanitet och sophämtning. På EU-nivå är ekonomisk politik för välfärd och jämlikhet nödvändig. Bilateralt: stötta och stärka jämlikhetssatsningar.

Moderaterna

1. Det är en beklaglig och oroväckande utveckling som ofta innebär mycket svåra förhållanden för de utsatta människor det handlar om.

2. Sverige måste ställa tydliga krav på de medlemsstater vars medborgare det handlar om. Många kommuner erbjuder bland annat platser för nattvila, akut mat och logi efter nödprövning, akuta hemresor samt tillgång till öppna dagverksamheter. Samtidigt är moderaterna tydliga med att kommunernas möjligheter att stoppa tillfälliga boplatser måste stärkas. Lagar och regler måste gälla lika för alla.

Miljöpartiet

1. Att föreslå att tiggeri ska förbjudas tyder på en oroande utveckling där människorna ses som problem, snarare än rasismen och fattigdomen som drabbar dem. Människor tigger för att de är tvungna.

2. Vi ser positivt på att regeringen tillsatt en nationell samordnare för förbättrad samverkan mellan dem som möter utsatta EES-medborgare. Det borde bli enklare att få ett samordningsnummer som krävs för att söka arbete och man måste på samma sätt som svenska medborgare kunna registreras som arbetssökande. Vi vill se över ett utökat stöd till Crossroads. På EU-nivå vill vi stärka arbetet för mänskliga rättigheter.

Sverigedemokraterna

1. Tiggeriproblematiken är stor och växande. Människor störs, oroas och påverkas negativt av tiggarna och utbredningen av kåkstäder. Det är beklagligt, men också orimligt, att Sverige ska tvingas husera en allt större andel av EU:s tiggarskara.

2. Vi föreslår att Sverige inför visumtvång och förbjuder tiggeri för utländska medborgare. Gör vi detta för de länder EU-migranterna primärt kommer ifrån kan vi effektivare hindra inflödet av hitresta tiggare. I de fall där den som har för avsikt att tigga redan befinner sig i landet, behöver rättsväsendet befogenheter att åtgärda- och utvisa de som tigger.

Socialdemokraterna

1. Tiggeri är inte ett brott och vi vill inte ändra lagstiftningen. Det här handlar om att många människor lever i djup fattigdom i Europa och sedan under ovärdiga förhållanden i Sverige.

2. Ansvaret ligger i första hand hos regeringen i hemländerna, men det är också en gemensam EU-fråga. Den nationella samordnaren ska stödja det arbete som utförs av kommunerna i mötet med utsatta människor som vistas tillfälligt i Sverige. Användningen av EU-medel för romsk inkludering har ökat, men det finns fortfarande utrymme att göra mer. Olika aktörer har viktiga roller, som att socialtjänsten kan finnas på plats för att se till att barn inte far illa och för att kunna erbjuda akut bistånd.

Folkpartiet

1. Förklaringen till att människor söker sig till Sverige är att många EU-medborgare fortfarande lever i djup fattigdom. De som drabbas hårt är romer som utsätts för en utbredd antiziganism. Hopplösheten gör att människor söker sig till Sverige för att tigga.

2. Vi behöver lägga all kraft på att se till att angripa fattigdomen och antiziganismen i Europa. EU har en central roll att spela. Vidare behövs politiskt tryck på regeringarna men också på lokal nivå. Det är även viktigt att lyfta fram konkret arbete och stöd som görs av civilsamhället, som organisationer som Hjärta till Hjärta, Röda Korset och Rädda Barnen.

Centerpartiet

1. Det är naturligtvis inte alls bra att det finns människor i Sverige och i Europa som är så fattiga att de anser sig behöva tigga för att klara sig.

2. I grunden handlar det om att minska fattigdomen och se till att samhället, inte minst EU-migranternas hemländer, tar sitt ansvar för att ge människor det stöd de bör ha rätt till. I många kommuner har centerpartiet jobbat för att erbjuda EU-migranterna tak över huvudet. Vi har även framfört förslag på att det borde tas fram en nationell handlingsplan. Dessutom jobbar vår arbetsgrupp inom integrationsområdet för att ta fram förslag inför partistämman i höst.

Kristdemokraterna

1. Det är djupt tragiskt att människor tvingas tigga för sitt uppehälle. Här har främst hemländerna och EU ett ansvar att bekämpa denna fattigdom. Vi är också oroliga över att situationen riskerar att undergräva legitimiteten i vår generösa migrationspolitik.

2. I Köpenhamn kan utsatta EU-medborgare få hjälp att kontakta sociala myndigheter i sitt hemland. Vi vill titta på liknande insatser samt hjälpa till med kompetensförsörjning om det behövs. Vi vill ha kvar avdragsrätten på gåvor till ideella organisationer som gör betydande insatser i exempelvis Rumänien. Vi kan inte acceptera olagliga bosättningar utan vill underlätta för polisen och kronofogden i samarbete med kommunerna att genomföra avhysningar.