Den valhänta

»Det var i de avlägsna förtider, då de frostiga Bottenlandens styresherdar nord kring viken ännu räknade som trots och dårskap att så råg den ena sommaren, i hopp om skörd den nästa.«
Olof Högberg

En association dyker upp framemot halv tio på söndagskvällen. Statsminister Stefan Löfven fräser »trams« för att hejda en verbal attack från Annie Lööf i partiledardebatten i tv. Han skakar på huvudet och suckar högljutt. Det låter som om Carl Lidbom har kommit tillbaka till svensk politik. En pressad Lidbom, ambassadören, vägrade 1989 i Ebbe Carlsson-affärens efterdyningar att svara på moderaten Anders Björcks frågor i konstitutionsutskottet:

– Den där frågan är bara trams. Du får inget svar därför att det bara är trams!

Är det sådan han har blivit, den försynte fackförbundsordföranden som flyttade in i Rosenbad? Snarstucken?

Det vilar något oförlöst över Stefan Löfven. Han skulle vara en samarbetsman, så löd löftet han gick till val på. Med honom skulle Sverige få en statsminister som kunde höja sig över politikens trivialiteter, som hade förmågan att pragmatiskt se till landets bästa, bortom ideologiska trätor och gamla låsningar. Har han uppfyllt det?

Den bild av sin partiledare som socialdemokraterna marknadsförde i valrörelsen är allt svårare att få ihop med dagens statsminister.

Han skulle vara en Ingvar Carlsson – en lugn lagledare som både hann andas och tänka efter innan han öppnade munnen. Som lät sansad och rimlig. Lite tråkig kanske, man aldrig utan kontroll. När har Stefan Löfven haft kontroll under det riksdagsår som nu går mot sitt slut? Och hur ofta har han inte öppnat munnen utan att ha tänkt efter?

Han blandar och ger. Först långa resonemang om »samtal« och »ansvar«, sedan korthuggna beskyllningar om »käbbel« och »trams«. Det är i alla fall inget som har förfört de borgerliga partierna han sa sig vilja göra breda överenskommelser med.

Formerad styrka. Efter att Stefan Löfvens nya regering presenterat sig för kungen och kronprinsessan på Stockholms slott, den så kallade konseljen, passade ett gäng unga på att ta bilder tillsammans med statsministern.

Det finns en populär förklaring till hur man ska förstå Stefan Löfven. Han är inte politiker, lyder den. Den är sann i någon mån, men fördjupar knappast förståelsen av den man som nu leder Sveriges skakigaste minoritetsregering sedan tjugotalet. Tvärtom grumlar den allting.  socialdemokraternas valkampanj gick ut på den där bilden, att blåsa under den och att lyfta fram det positiva ur den. Stefan Löfven var annorlunda än andra politikerna, hette det, och därför bättre. Han skulle gjuta olja på vågorna, inte tända på oljan. Men för att vara en samförståndets man har Sveriges statsminister lyckats skaffa sig många ovänner.

Att försöka fånga hans politiska väsen är lite som att jaga en gengångare. Men tänk om han tvärtemot bilden är en politiker med ett par starka övertygelser? Det skulle kanske kunna förklara problemen.

Mycket gick Stefan Löfvens väg på hans första kongress som partiledare 2013. Beslutet om vinster i välfärden blev inte värre än att det gick att leva med. Han fick på det hela taget partiet på gott humör och kunde visa upp sig som en man med förmågan att samla och ena. Allt gott och väl. Om det inte hade varit för VU-valet.

Den som var satt att sköta det var Berit Högman, halvtung socialdemokrat från Värmland och för övrigt gift med den ombudsman som hjälpte Stefan Löfven och hans kompisar att starta Boteå SSU-klubb hemma i Ångermanland i början av sjuttiotalet. Hon fick svårt att föra uppgiften i hamn. Skånedistriktet ville ha in Morgan Johansson på en ordinarie plats. Västdistrikten tyckte att de fick för svag representation. Viljorna gick inte att få ihop. Det blev till slut för mycket för valberedningens ordförande. Mitt i natten bröt förhandlingarna samman. Berit Högman lyckades inte hålla tårarna tillbaka. På morgonen, bara timmar till deadline, var positionerna fortfarande helt låsta. Kritiken mot att Stockholm – än en gång – skulle ta kontrollen över partiet hade inte dämpats. Så mot alla stadgar utökades antalet suppleanter plötsligt, från sju till åtta. Urban Ahlin, utrikespolitisk talesperson och västsvensk representant, fick överraskande sin plats i partiets yttersta ledning tillbaka. Och Stefan Löfven accepterade att Magdalena Andersson, hans finansministerkandidat, gick miste om sin ordinarie plats.

Det anmärkningsvärda är att Stefan Löfven aldrig tog kommandot över situationen. Han hade kunnat låsa in valberedningen och hotat med att inte öppna förrän den var överens. Så hade sannolikt Göran Persson agerat. Men inte Stefan Löfven. Han var nöjd. Alla var sams. Partiet höll ihop. Han stod inte upp för sin finansministerkandidat.

Han ville inte ställa till bråk.

Lille Kjell Stefan var bara drygt en månad när Stockholms stads barnavårdsnämnd fattade beslut om att han skulle omhändertas för samhällsvård. Då bodde han sannolikt redan på det ökända Nybodahemmet som långt senare skulle bli särskilt utpekat i den så kallade vanvårdsutredningen. Före sin första födelsedag flyttades han de många milen upp till Ångermanland, till Iris och Ture och deras barn Monika och Roland. Han var inte det enda fosterbarnet i trakten. Det var inte ovanligt att familjer såg ökningen av barnaskaran som ett sätt att få en extra inkomst.

Sköter kontakten. Stefan Löfven gör ett kort avbrott i sitt besök på Gotland för en avstämning med sin politiska sakkunniga Sofie Evertssons och pressansvariga Anne Ekberg.

Stefan Löfven brukar beskriva sin uppväxt som trygg och talar bara varmt om sina fosterföräldrar. Frågor om hur hans barndom, rent psykologiskt, kan ha påverkat honom resulterar emellertid inte i några utförliga svar. Men det finns en del som tyder på att mycket handlade om att anpassa sig. Han har beskrivits som en »försynt kille« eller som bäste kompisen Per Bodin uttrycker saken: »Pratade gjorde han, men han gjorde inget väsen av sig så att man märkte det.« Trots att Stefan i folkbokföringen hettte Löfvén, inklusive en accent, så använde han fosterföräldrarnas efternamn; det var så klasskompisarna kände honom.

– Jag ville själv heta Melander, så att jag inte skulle vara någon annan, har han förklarat.

Medan storebror Roland gärna ställde till ofog och retades med sin syster, läste fosterbrodern sina läxor och lärde sig småskolefröken Emma Kjellanders psalmverser exemplariskt utantill. Mamma Iris har långt senare konstaterat att »man tänkte aldrig på att han var en annan«. Det är inte en främmande tanke att strategin redan från början var att smälta in, vara till lags, se till att alla var på gott humör och på så sätt skaka av sig utanförskapet.

Ingen människa är bunden i sin bakgrund, men viljan att få alla nöjda gör sig gällande än i dag. När Stefan Löfven, i rollen som partiledare och statsminister, som brukligt är i början av varje VU-möte och regeringssammanträde ska ge sin bild av det politiska läget kommer det få skarpa analyser. Han berättar om sina resor ute i världen och återger reflektioner hämtade från olika håll. Sedan är det andra som får komma till tals.

Ett av hans kanske starkaste kort i valrörelsen var näringslivets positiva syn på honom. Investors förre vd, Börje Ekholm, har beskrivit honom som »eftertänksam, metodisk och analytisk«. Men middagarna med de höga Wallenbergcheferna under åren som IF Metalls ordförande har ersatts av ett betydligt frostigare klimat. Relationerna är »kraftfullt försämrade«, säger en som vet. Andra menar att de inte kommer att kunna repareras.

När alla ska med är risken överhängande att ingen till slut är med. Den som försöker vara vän både med miljöpartistiska kärnkraftsmotståndare och svenska företagstoppar sätter sig i en svår – troligen omöjlig – sits. Det var visat sig med pinsam påtaglighet för Stefan Löfven. Det behövdes inte mer än några skatter och oklara besked om kärnkraften och Bromma flygplats för att näringslivet skulle tappa tilltron till honom. Där trodde man ju, som en företagsledare uttrycker det, att han var »moderat light«. Och i andra änden sitter miljöpartistiska aktivister och surar. Alla har de blivit besvikna.

I den där viljan att få så många som möjligt delaktiga och därmed nöjda döljs ytterligare en svaghet. Stefan Löfvens filosofi genomförs så till den milda grad att det numera finns röster i den egna regeringen som anser att beslutsfattandet borde stramas upp. Det blir nämligen inte bara ineffektivt. Statsministerns lyssnande ledarskap bygger upp förväntningar som blir svåra att infria. Som leder till missmod och missnöje, och snarare skapar ovänner än vänner.

Den tyske sociologen, nationalekonomen och filosofen Max Weber skrev en gång att »ingen etik i världen kan undkomma det faktum, att för att man ska kunna nå de goda målen måste man i många fall räkna med att acceptera moraliskt sett betänkliga medel«. I politiken har hot, bluff och ultimatum alltid varit metoder för att tvinga motståndaren till underkastelse. Den moraliska dimensionen i det här är naturligtvis stark. Hur långt kan man gå för att förverkliga sitt politiska program?

Stefan Löfven inte bara väjer för detta, han direkt ogillar allt som han själv uppfattar som ett ohederligt agerande. Ett handslag är ett handslag och folk ska bete sig som folk. Där finns ett inslag av moralism, av rätt och fel.

Ständigt incheckad. Kina, Finland, USA, Etiopien, Brasilien – under sin första tid som statsminister har Stefan Löfven gjort ett 25-tal resor utomlands, vilket är dubbelt så många som Fredrik Reinfeldt hann med under motsvarande period.

Som färsk partiledare försökte han bjuda in sina borgerliga kolleger till enskilda samtal. Ett normalt förfarande inom den fackliga världen där det vore tjänstefel att inte försöka lära känna sin motståndare. Till Stefan Löfvens förvåning fick han nobben.

– I politiken beter sig folk inte alltid normalt. Stefan är en helt vanlig, schyst person. Han tyckte att det var konstigt, har hans närmaste medarbetare statssekreterare Emma Lennartsson berättat.

Egentligen var det inte så överraskande. I det fackliga finns alltid ett incitament för fred, i politiken har konflikten tvärtom ett egenvärde. Vad hade de borgerliga småpartierna att vinna på att fika med Stefan Löfven? Ingenting. Levde konflikten kunde de däremot visa hur ensam socialdemokraternas nya partiledare var.

Men, mot den här bakgrunden är det inte märkligt att Stefan Löfven längre än någon annan var övertygad om att de små allianspartierna skulle komma lommande till förhandlingsbordet bara de hade hunnit smälta valnederlaget i höstas. Vi pratar alltså om en person som räknar med – eller önskar – att människor ska agera för allas bästa. I allmänhet fungerar inte människor så. I politik fungerar människor sällan eller aldrig så.

I sitt standardverk »Ideologi och strategi – svensk politik under 100 år« skriver statsvetarprofessor Leif Lewin om den som har förmågan att få saker gjorda:

»I det strategiska handlandet möter vi människan i hennes högsta potens, som en rationell och kalkylerande varelse vilken inte är blint underkastad deterministiska lagar.«

Det där tycks Stefan Löfven aldrig ha velat acceptera. Han reagerar starkt när han upplever att personer försöker gå bakom hans rygg eller vinna fördelar i det politiska spelet genom taktiska manövrar. Rapporter inifrån regeringskansliet talar om att statsministern tål det mesta av politisk oenighet. I de situationerna är han »lugn, trygg och resultatinriktad«. När det däremot gäller sådant som läckor till medierna blir han upprörd. Bråken om Saudi-avtalet ledde till slut till att Emma Lennartsson skrev ett mejl om att det måste bli slut på alla läckor.

Mejlet läckte, det också.

Här finns nog den första viktiga insikten om vem Stefan Löfven egentligen är. En man som helt enkelt inte vill stöta sig med andra, som vägrar att vara oschyst.

– Jag har aldrig i mitt liv sett honom elak, säger barndomskamraten Claes Altin.

Tydligast blir det om man granskar hur han agerade när hans företrädare Håkan Juholt var i blåsväder. Stefan Löfven deltog över huvud taget inte i försöken att tvinga bort Juholt. Enligt VU-ledamoten Peter Hultqvist agerade Löfven i stället »med stark förankring i hur man stadgemässigt beter sig«. När alla andra förföll i falangstrider eller desperata räddningsaktioner av ett parti i förfall var Stefan Löfven den siste som stod upp.

För principer.

Han vägrade smutsa ner sig. Han »agerade inte splittrande« – återigen Hultqvists ord – och »klev inte över någon gräns«.  Den hållningen är sannolikt den viktigaste förklaringen till att Stefan Löfven blev socialdemokratisk partiordförande. Alla delar av partiet – även vänsterflanken – kände att de kunde ge honom sitt oreserverade stöd.

Krympande skara. De politiska partierna tappar medlemmar även om socialdemokraterna tappar minst, procentuellt sett. De partimedlemmar som finns kvar på Gotland välkomnade Stefan Löfven när han besökte dem i höstas.

Men frågan är om den hållningen någonsin kan få Stefan Löfven att förlösas som statsminister. Den här ideologiska övertygelsen om hur man absolut inte ska agera som politiker har inte bara lett till att de andra politikerna – de borgerliga partier han skulle få till blocköverskridande samarbete med – inte förstår honom; han har också i försöken att göra sig vän med alla lyckats skaffa sig en lång lista över ovänner. Men värst av allt, sett utifrån statsministerperspektivet, är hur oflexibel den där låsningen gör honom. Viljan att vara snäll bottnar nog i att saker helst ska vara trygga och förutsägbara. Det är i alla fall hur en del människor i arbetarrörelsen förklarar Stefan Löfvens dilemma. Där pratas om den formalistiska fyrkantighet som han ibland som IF Metalls ordförande gav uttryck för i det verkställande utskottet. Allt skulle avhandlas by the book. Regelbrott förefaller att fylla honom med obehag.

Den sidan av honom fick de tittare se som i höstas satt bänkade framför TV4:s valdebatt. Stefan Löfven föste, ja nästan knuffade undan Annie Lööf när hon bröt mot den oskrivna lagen i debattsammanhang som lyder: »Var och en ska hålla sig vid sin pulpet.« När centerpartiledaren närmade sig honom för att lägga en rapport från Energimyndigheten på hans bord så brast det.

– Det är bara käbbel, det är bara käbbel. Behåll den där du, Annie, sa Stefan Löfven och motade upprört bort henne.

Samma sak när man försöker kartlägga vilka det är som verkligen är nära honom. Han följer organisationsplanen, säger folk. De som rent formellt har uppgiften att rådge just honom lyssnar han på, alla andra tänker han bort. De ingår inte i staben. Formellt sett. 

Och här är det, slutligen, nog tillfälle att ifrågasätta det som i valrörelsen var socialdemokraternas viktigaste pusselbit i berättelsen om samarbetsmannen Stefan Löfven – nämligen den om hans förmåga som förhandlare. En god förhandlare kan agera efter nya förutsättningar, anpassa sig, hitta en väg fram för sitt intresse.

En enda gång hittills som statsminister har Stefan Löfven lyckats med det – när han till slut blev övertalad på möte med verkställande utskottet att hota om att utlysa nyval. Det var inte vad kretsen kring honom hade tänkt. De var fastlåsta i att han formellt inte hade extravalsvapnet i sin hand just då. Först när han spelade lite fult lyckades han få de borgerliga partiledarna till förhandlingsbordet.

I berättelsen om pragmatikern Stefan Löfven är det här centralt. Det sägs att han är god förhandlare sedan åren i IF Metall. Men bilderna av hur det är med den saken går faktiskt isär. Hans bundsförvanter förklarar visserligen att en fackförbundsordförande alltid har förhandlingsvana, men andra pekar mer på hur personen Stefan Löfven agerat i förhandlingssituationer. De säger att hans förmåga som förhandlare är ytterst begränsad, att han låser sig och inte ser möjligheterna. Eller som en person som sett Stefan Löfven agera på nära håll uttrycker det:

– Som förhandlare måste man vara flexibel och lösningsinriktad. De egenskaperna har han inte.

Så vad vi har är alltså en politiker som benhårt håller fast vid sina principer om hur man ska vara som politiker – och därför tappar taget. Problemet är inte att Stefan Löfven är för lite politiker, utan hur han är som politiker.

Statsvetarprofessorn Leif Lewin delar in politiker i »övertygelseetiker« och »ansvarsetiker«. Den som strikt styrs av sina övertygelser riskerar att gå miste om inflytande. Ansvarsetikern, som kan tänka sig att göra avsteg från sin uppfattning för att nå framgång på bredare front, har betydligt större chanser att påverka. I den där berättelsen om samarbetsmannen som socialdemokraterna torgförde var det självklart att Stefan Löfven tillhörde kategorin ansvarsetiker, en man som kunde ställa sig över sina egna intressen och se helheten. Men är det så självklart egentligen?

Gör tankeexperimentet att det i Stefan Löfven i stället för en kompromissande ansvarsetiker döljer sig en övertygelseetiker – en som inte vill dagtinga med sitt samvete.

Dold maktfaktor. Emma Lennartsson är aldrig långt från Stefan Löfven, men syns sällan.Med flera års erfarenhet från jobb i regeringskansliet har hon, som statsministerns stabschef, stort inflytande över partiets strategi.

Det är nästan bara så det går att förstå hans agerande. Som IF Metall-ordförande slöt han ett krisavtal med arbetsgivarna som innebar att anställda skulle gå ner i arbetstid och i utbyte få behålla sina arbeten. I praktiken innebär det en lönesänkning, menade kritikerna.  Stora delar av LO rasade, detta bröt mot all facklig tradition. Men Stefan Löfven var övertygad. Han hade bara Sveriges konkurrenskraft för ögonen. Jobben skulle räddas.

Efter snart ett år som statsminister är det som om han vägrar lägga den unikabox han aldrig ägt på hyllan. Han tycks drivas av en närmast ortodox syn på vikten av industrins konkurrenskraft. Som en typisk övertygelseetiker.

Under sin korta tid vid makten har socialdemokraterna och miljöpartiet hamnat på kollisionskurs flera gånger. Det började direkt med energipolitiken. Att det är en fråga med komplikationer visade Stefan Löfven upp inför sitt första EU-toppmöte.

I riksdagens EU-nämnd skulle han få mandat för den svenska ståndpunkten. Förvirringen blev total när statsministern bad om stöd för att få driva två olika linjer. Både en tuffare hållning med 50 procents lägre växthusgasutsläpp 2030 och kommissionens mjukare förslag om 40 procent. Under sammanträdets gång flyttade sig Stefan Löfven allt längre bort från sin uppgörelse med miljöpartiet. Ingen, absolut ingen, lyckades förstå hans agerande, och han fastnade ohjälpligt i de inskjutna bisatsernas träskmarker. Efteråt är det bara begripligt om man ser att det var industrins konkurrenskraft han hade i sina tankar.

Samma sak i Saudi-härvan. Minns att det var Stefan Löfven som drog i gång hela debatten, när han olycksaligt deklarerade i riksdagens talarstol att Saudi-avtalet skulle »omförhandlas«. Både hans eget utrikesdepartement, hans egen kongress och miljöpartisterna var inne på att avsluta avtalet, men för Stefan Löfven tycktes näringslivets förutsättningar vara överordnade mänskliga rättigheter. Snart ligger den större frågan om vapenexport på regeringens bord. Både Stefan Löfven och Åsa Romson skruvade besvärat på sig när den kom upp i partiledardebatten i SVT nyligen.

Ska man förstå Stefan Löfven måste man nog tänka på hur formad han är av sin bakgrund. Stridsfordon 90 tillverkas på samma verkstadsgolv på BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik där Stefan Löfven slängde käft med arbetskamraterna Janne Larsson och Bertil Orrby, båda överdängare på fikarasternas blixtschack. I Örnsköldsvik står Hägglunds för mellan 10 och 13 procent av sysselsättningen. Ett arbetstillfälle på företaget genererar ytterligare två på orten. I ett brev till vapenexportutredningen från i februari i år poängterar Hägglund att en skärpt exportkontroll riskerar att få »stora negativa effekter« för bolaget.

Dyster mätning. När Stefan Löfven valdes till partiordförande låg opinionssiffrorna på knappa 34 procent, enligt Svensk Väljaropinion. De senaste siffrorna visar på drygt 27 procent.

Om Stefan Löfven skulle få svårt att släppa fram ett tydligt demokratikriterium för vapenexporten torde det inte förvåna någon. För en statsminister som har gått till val på jobben, jobben, jobben blir lätt enögd. När det gäller vissa saker framstår Stefan Löfven som kompromisslös.

Det är inte ovanligt att övertygelsetiker ägnar sig åt självbindning som strategisk metod. Det går ut på att man låser sig så hårt vid en ståndpunkt att motståndaren ger upp redan på förhand. Det är ett allt-eller-inget-spel med höga insatser. Stefan Löfven förefaller att ha en faiblesse för att binda sig själv vid masten. Jobbmålet om lägst arbetslöshet i Europa, låsningen att omförhandla Saudi-avtalet, hela agerandet på valnatten där han gjorde anspråk på statsministerposten utan att veta hur han skulle styra landet.

I efterhand kan man undra varför den socialdemokratiska partiledaren så oförväget, ja rent av våghalsigt, redan på valnatten drog på sig ledartröjan för ett land som alla på förhand insåg skulle bli svårt att regera. Det kan finnas flera förklaringar, men det går inte komma från bristen på analytisk kyla och avsaknaden av strategisk förmåga; orutinerade rådgivare som inte förmådde att tänka i flera led. Han hade kunnat ha mer is i magen. Om målet för Stefan Löfven, vid sidan av att få regera, var att bryta upp blockpolitiken så skulle han kanske låtit alliansen svettas lite grand.

På sätt och vis liknar han faktiskt Barack Obama. Han lovade också att vara en ny sorts politiker men fastnade i ett parlamentariskt dilemma. Ett mardrömsläge i synnerhet för en amerikansk president som har rykte om sig att inte gilla det politiska spelet och ha svårt för att agera strategiskt för att få igenom sina förslag.

Nu förefaller Barack Obama att helt ha lämnat försöken till kompromisser bakom sig och enligt Washington Post bemöter han republikanerna genom att vara »överlägsen, utmanande och retfull«. Känslomässig med andra ord. Så går det också att förstå Stefan Löfvens sura muttranden om »käbbel« och »trams«.  Är det verkligen en samarbetsman?

Här någonstans finns nog svaret på paradoxen Stefan Löfven. Å ena sidan är han ideologiskt övertygad om att inte spela fult, att inte stöta sig med folk. Å and-ra sidan är han ideologiskt övertygad i sak – Sveriges konkurrenskraft är helig för honom.

Barack Obama får ursäkta, men är det någon politiker som Stefan Löfven har mycket gemensamt med så är det den statsministern som 1976 lyckades ersätta ett 44 år långt socialdemokratiskt maktinnehav med en borgerlig koalitionsregering. Thorbjörn Fälldin, alltså.

De yttre attributen är såklart påfallande lika: rötter i Ådalen, båda kroppsarbetare och utan egen erfarenhet från kanslihuset den dagen de fick uppdrag att bilda regering. Gemensamt är också bristen på retorisk finess, det saktfärdiga beslutsfattandet och viljan att förankra. Författaren Olle Svenning skriver i sin biografi över Fälldin att han som arbetsmetod prioriterade gemenskapen i regeringen. Men trots de pragmatiska dragen i synen på hur man bör agera som politiker gick det illa. Thorbjörn Fälldin var bergfast i sin uppfattning i en sakfråga. Han var en övertygelseetiker med självbindning som strategi. Han tänkte inte ladda några nya kärnkraftsaggregat.

Hos Stefan Löfven finns samma stråk av norrländsk istadighet. Industrins villkor ska gå före. Där finns lite utrymme för kompromisser. Och precis som i regeringen Fälldin är det de för statsministern känsliga frågorna som man inte har förberett tillsammans med koalitionspartnern. I backspegeln anser nu miljöpartister att partierna borde ha gått till botten med vapenexporten, arbetskraftsinvandringen och kärnkraften. Allt det där som Stefan Löfven är ideologiskt låst i. Det är inga enstaka gräsrötter som är efterkloka utan personer med stort inflytande i partiet. De är i sin tur satta under press att inte vika ner sig, och upptäcker nu svårigheterna att samarbeta med en tillväxtvänlig socialdemokrati. Ungefär samma känsla som folkpartister och moderater kunde återge en bit in i Thorbjörn Fälldins regerande. Människor som drivs av en ideologisk vilja om vad som är rätt för Sverige men som fastnar i en lika stark ideologisk vilja om hur man ska agera som politiker får det inte lätt.

Allra tydligast är jämförelsen om man ser till den där oförmågan – eller oviljan – att tänka i flera led. Varför svarar man på en fråga om Saudi-avtalet i riksdagen om man inte har förberett hur ärendet ska handläggas? Till exempel. Den ideologiska övertygelsen om hur rättskaffens man ska vara som politiker i kombination med den ideologiska övertygelsen i sakpolitik begränsar handlingsmöjligheterna. Fantasin brister, men aldrig envisheten. Oviljan hos politiker som Stefan Löfven och Thorbjörn Fälldin att hantera realiteter liknar det som författaren Olof Högberg har beskrivit hos tjurskalliga norrlandsbönder. De som med »trots och dårskap« räknade med att det de sådde ena sommaren kunde de skörda den nästa.

När Thorbjörn Fälldin hade slutat ett dagsverke där på gården i Ramvik, granne med Ångermanälven, hände det att han slog upp Olof Högbergs »Den stora vreden« och läste ett kapitel. Centerpartiledaren var född i samma socken som författaren. Stefan Löfven har inte läst eposet – åtminstone hade han inte gjort det för tre år sedan när han som nytillträdd partiordförande reste i Norrlands inland. Det är inte troligt att han har hunnit plöja de nästan 1 200 sidorna sedan dess. Han har varit fullt upptagen med annat: regeringskris och sjunkande opinionssiffror. Och kanske är det lika bra om läsningen uteblivit. För trösterik är den inte. Åtminstone inte det första hundratalet sidor. Det är armod, krig, skördar som slår fel. Ett svältande och förtryckt småfolk i de stora ofredens år då Karl XII går från seger till nederlag. Men ur de torftiga jordlagren växer de kuvades dröm om ett annat samhälle, byggt på solidaritet och samarbete utan egoism och ofrihet. Kanske kan det ge lite hopp åt en hårt prövad statsminister som inte lyckas skörda det han sått. Han kan läsa Svarte Mickels ord. Den en gång så radikale frihetskämpen i »Den stora vreden«, som vartefter känner att »hela hans härlighet hängde ju, när allt kom vida omkring, på den eländigaste av alla spindeltrådar«.  

Lena Hennel är frilansjournalist och författare. Tillsammans med Lova Olsson skrev hon 2013 den första biografin över Stefan Löfven – »Humlan som flyger«, utgiven på Norstedts förlag. Artikeln bygger bland annat på det digra researchmaterialet till boken och på senare intervjuer med flera personer i Stefan Löfvens närhet. 

Fakta | Greppet om kongressen

När Stefan Löfven tar sig an socialdemokraternas kongress i Västerås den 29–31 maj har partistyrelsen begränsat antalet teman till två: framtidens jobb och framtidens folkrörelse. Mikael Damberg, Ylva Johansson, Ilan de Basso och Marita Ulvskog ansvarar för jobbfrågan medan Carin Jämtin, Jonas Karlsson och Therese Guovelin är föredragande för folkrörelsedelen. Motioner som rör andra ämnen tas upp vid nästa kongress, 2017.