Skuldstriden

Man brukar säga att sällan finns så mycket politisk makt koncentrerad till så liten yta som Visby de första åtta dagarna i juli.

Men nu på onsdag är den viktigaste politiska arenan i Sverige någon helt annanstans, dryga 189 kilometer rakt norröver, vid ett bortglömt torg i Stockholms innerstad.

På nionde våningen i en märklig kubisk byggnad samlas sex män och kvinnor för att fatta ett beslut som är långt viktigare för politiken, för storföretagen, ja för alla människors vardag än något politikerutspel.

Det blev tydligt i fjol.

Mitt i Almedalsveckan gick då Riksbankens direktion emot sin egen chef Stefan Ingves och sänkte i ett slag räntan med en halv procentenhet till 0,25 procent. Sedan dess har räntan i två lika historiska beslut sänkts till noll och – nu senast i maj – till minus 0,25 procent.

Fjolårets överkörning markerade slutet på Stefan Ingves försök att hantera hushållens galopperande skulder med att hålla räntan högre. I stället skickade Ingves över ansvaret till politikerna, som omedelbart skickade bollen vidare till Finansinspektionen.

I fem år har politiker och myndigheter försökt hejda skuldutvecklingen. Åtgärd på åtgärd har lanserats, utan att bita på allvar. De verktyg som verkligen skulle kunna göra jobbet har fastnat i politisk handlingsförlamning och i uppslitande storbråk mellan några av landets mäktigaste. Det handlar om en grupp personer som gått på samma elitskolor, jobbat på samma ställen och på ytan behandlar varandra som de bästa vänner, men som samtidigt är maktmänniskor som inte tvekar att hugga varandra i ryggen om det skulle behövas. Vilket de har gjort.

På onsdag ska Riksbankens direktion fatta ännu ett räntebeslut. De flesta tror på fortsatt minusränta – ett bibehållande av den extrema situation som rått det senaste året. Det lär leda till att svenskarna lånar ännu mer pengar.

Det här är historien om hur makthavarna tappade kontrollen över hushållens skulder.

1. Monstret

Ett skirt februariljus slog in genom fönstren. Stadigt fylldes den lilla föreläsningssalen på tankesmejdan SNS högkvarter vid Jakobsbergsgatan i centrala Stockholm.

Till slut var de över hundra personer. Företagsledare, några gamla ministrar, ett par journalister. Men framför allt: nationalekonomer. Massor av nationalekonomer.

Och inte vilka som helst. De grånade männen med pullovers och klubblazers lade en gång grunden för modern svensk ekonomisk politik.

De hade egentligen kommit till SNS denna vinterdag 2015 för att hylla en av de sina. Professorn Hans T:son Söderström skulle fylla 70 veckan därpå.

Men det var inte bara professor Söderström som fyllde år.

Trettio år tidigare – nästan på dagen – hade SNS författat en konjunkturrådsrapport. Det gjorde man varje år. Men just den här skulle staka ut kursen för svensk politik de närmaste tre decennierna.

Om denna gamla rapport skulle en Lundaekonom berätta. Upp på podiet steg Lars Jonung. Han hade varit en av författarna, rådgivare till Carl Bildt under statsministeråren och i ord och handling lagt grunden till dagens ekonomiska politik.

Med tanke på Lars Jonungs roll i historien blev hans budskap från talarstolen minst sagt förvånande.

För att förstå det explosiva måste man se vad det var de här farbröderna åstadkom för trettio år sedan. Sverige drogs de här åren med återkommande kostnadskriser och tvingades till flera devalveringar. Förtroendet för ekonomin vacklade.

Ekonomerna vid SNS Konjunkturråd– främst Hans T:son Söderström, Ingemar Hansson, Johan Myhrman och Lars Jonung – förespråkade något helt nytt. Delvis en ny sorts, mer marknadsorienterad politik med avregleringar av flera marknader. Men framför allt handlade det om normer. Den ekonomiska politiken borde styras efter ett antal regler, med tydliga mål: prisstabilitet och fast växelkurs.

Normpolitiken var född.

Under de kommande åren skulle en stor del av de reformer som de fyra ekonomerna föreslog i sin rapport bli verklighet. Den så kallade novemberrevolutionen hösten 1985 – när Riksbanken slopade begränsningen av affärsbankernas utlåning – var ett första steg.

Efter fastighetskraschen och den efterföljande bankkrisen havererade den fasta kronkursen. Trots detta dog inte normpolitiken. Tvärtom. I januari 1993 införde Riksbanksfullmäktige ett inflationsmål på 2 procent och påbörjade den stadiga resa mot självständighet som kröntes med riksbankslagen 1999. Det finanspolitiska ramverket, med överskottsmål och utgiftstak som etablerades av Göran Persson under nittiotalets sparår, var ytterligare ett uttryck för normtänkandet.

Det tjänade Sverige väl. Statsskulden pressades tillbaka. Förtroendet för Sverige ökade. Nationens lånekostnader minskade.

Om detta berättade Lars Jonung från podiet.

Normpolitiken hade fungerat utmärkt när det gällde att bringa ordning i ekonomin och de offentliga finanserna. Jo, allt hade blivit stabilare.

Utom en sak. En stor sak.

Efter bankkrisen i början av nittiotalet hade hushållens skulder, räknat som andel av inkomsterna, minskat och var 1995 nere på 90 procent. Så hände något. De nästkommande tjugo åren skulle andelen nästan fördubblas. När Lars Jonung stod i talarstolen var de uppe på över 170 procent av svenskarnas inkomster.

– Detta är ett unikt förlopp i svensk ekonomisk historia, skrev Jonung i den uppsats som han läste ur vid SNS-seminariet.

Han medgav att normpolitikens fäder inte varit i närheten av att förutse utvecklingen.

– Inte i vår vildaste fantasi kunde vi föreställa oss 1985 att finansiell avreglering skulle öppna för den starka expansion av det finansiella systemet som följde.

De hade ju trott att allt skulle lösa sig bara man höll sig till normen, bara penningvärdet hölls intakt. De hade inte räknat med bankerna. Utan regler som begränsade kredittillväxten och – vilket var viktigt för Jonung – en Riksbank som vid sidan av inflationsmålet också kunde begränsa kreditmängden i samhället, riskerade den privata sektorn att expandera bortom all kontroll.

Och det var precis vad som hade hänt.

Jonung fortsatte:

– Vi väntade oss att en godhjärtad Snövit skulle vakna ur sin törnrosasömn, inte att en svårhanterlig Frankenstein till finansiellt system skulle väckas till liv.

Ekonomerna hade löst flera problem. Men de hade samtidigt skapat ett nytt.

Hade de skapat ett monster?

2. Den besjälade

Det berättas om Stefan Ingves att han ofta tömmer diskmaskinen på Riksbanken. Att han trots sin ställning som en av finansvärldens mäktigaste människor inte har några problem med att ägna några minuter åt att städa undan andras fat och kaffekoppar.

För ska man få något gjort måste man göra det själv.

Om denna inställning vittnar flera av dem som arbetat med riksbankschefen. Om att den tystlåtne finlandssvensken bär på en alldeles egen världsbild.

Att nationens väl och ve är i fara utan honom.

Kommer kynnet från uppväxten i Närpes i Österbotten? Finlands eget Gnosjö där man arbetar och gör rätt för sig? Där man ska begripa när det är »måsta på«.

Kommer det från släkten han växte upp i? Företagarfamiljen med eget gästgiveri som började producera lärare, tillsynsmän och nationalekonomer. Från pappan som var bankdirektör och vars bankdisk sonen ibland lekte under.

Eller kommer det från upplevelserna på 1990-talet?

Stefan Ingves var inte ens 35 år fyllda när han tillträdde som finansråd och chef för finansmarknadsavdelningen på finansdepartementet. Det skulle placera honom i mitten av den värsta ekonomiska kris som drabbat kungariket sedan 1930-talet. Det blev Stefan Ingves uppgift att reda upp i det kaos som inleddes med finansbolaget Nyckelns haveri och slutade som en fullskalig bankkris. Han åkte på turnéer till Boston och New York för att träffa institutionella placerare, kreditvärderingsinstitut, myndigheter och jurister. Målet var att försöka bibehålla och öka förtroendet för Sverige, svenska banker och den svenska regeringen.

Samma år som Stefan Ingves fyllde 40 utsågs han till generaldirektör för Bankstödsnämnden. Myndigheten kallades i folkmun för »bankakuten« och var långt ifrån populär. Med skattebetalarnas pengar administrerades stödåtgärder åt de finansiella institutioner som havererat i krisen.

Det var knappast ett drömjobb.

– Som tjänsteman ställer man upp, sa Ingves vid presskonferensen när hans utnämning annonserades.

Krishanteringen blev en karriär. Efter några år som vice riksbankschef hamnade han år 1999 på Internationella valutafonden, IMF. Där blev han ansvarig för den avdelning som analyserade medlemsländernas penningpolitik och hjälpte dem att hantera finansiella kriser.

När han 2006 kom tillbaka till Riksbanken – då som chef – skulle det bara dröja två år innan världsekonomin kastades in i sin djupaste ekonomiska kris sedan 1930-talsdepressionen. Den 15 september 2008 ansökte Lehman Brothers om konkurs. Hela det globala finansiella systemet var på fallrepet. Världens börser föll handlöst. Ingen litade på någon.

Stefan Ingves fick nu leda Sverige genom ännu en kris. Räntorna chocksänktes. Bankernas hälsa mättes. Räddningsinsats efter räddningsinsats iscensattes av den sävlige finländaren som vid sjutiden varje morgon dök upp i egen bil till bunkern på Brunkebergstorg.

Under 2010 började trycket lätta. Tillväxten kom i gång.

Stefan Ingves började vända blicken mot en annan krishärd, som hade oroat honom ett tag men som nu skulle bli hans största fråga de kommande åren: hushållens skulder.

Sveriges ekonomi hade tickat på ganska bra genom krisåren. Samtidigt hade räntan hållits extremt låg, varför skulderna börjat stiga. I början av 2010 låg Riksbankens reporänta på 0,25 procent. Skuldernas andel av hushållens inkomster hade krupit strax över 160 procent.

När det var dags för sommarmöte i direktionen drev Stefan Ingves igenom den första i en serie höjningar det året. När året var slut hade Riksbanken höjt fyra gånger, till 1,25 procent. Det fanns ekonomiska argument att höja – tillväxten spåddes bli vrålstark, inflationen var på väg upp. Grekland var bara ett mörkt moln vid horisonten. Men hela tiden fanns ett annat argument: hushållens ökade skulder – Ingves stora oroshärd. Han bestämde sig för att använda det enda vapen han egentligen hade, reporäntan.

Direktionsmedlemmarna Lars EO Svensson och Karolina Ekholm protesterade. De ansåg att räntan behövdes hållas låg för ekonomins skull. Annars skulle Riksbanken inte nå inflationsmålet.

Men de blev nedröstade. På andra sidan fanns en riksbankschef som hade sett för mycket av finansiella kriser. Han tänkte inte vika sig.

3. Ett problem?

Det är kanske dags att ta ett steg tillbaka här. För de svenska hushållens skulder är ett underligt samhällsproblem.

Det är nämligen svårt att avgöra hur stort problem det egentligen är.

Att de svenska bostadspriserna nått oanade höjder är en sak. Att det skapar problem för ungdomar, unga barnfamiljer och andra utan förmögenheter är det ingen som betvivlar.

Men är bostadspriserna – och de höga skulderna – ett problem som hotar den svenska ekonomin?

De som svarar ja brukar peka på andra länder. Mot USA, där osunda bostadslån framkallade en finansiell kollaps och skenande arbetslöshet. Mot Storbritannien, där häftig spekulation i bostäder hade skapat en bubbla som sprack vid kreditkrisen. Mot Spanien, där eurodopade räntor skapat en byggboom som vändes i en krasch.

De som svarar nej brukar peka på olikheterna mellan länderna. I USA kunde ju låntagarna bara lämna in nyckeln, gå i personlig konkurs och vara tillbaka på banan några år senare. Lagstiftningen i Sverige ser helt annorlunda ut: här kan en bank jaga sina gäldenärer till döddagar. Risken för en bankkollaps i bostadsbubblans spår är mindre än i USA.

Därför är erfarenheterna från Danmark mer intressanta. Där sprack bostadsbubblan 2007, och följdes av ett prisfall på flera tiotals procent som ännu inte tagits igen. Konsekvenserna för banksektorn blev begränsade. Men danskarnas konsumtion störtdök. Nedgången var till och med större än i Spanien och Storbritannien.

Och däri ligger risken även för Sverige. Om medborgarna börjar krama hårdare om plånboken finns det risk för en negativ spiral: fallande bostadspriser ger minskad konsumtion som i sin tur ger ökad arbetslöshet. Och just arbetslösheten är den faktor som kan påverka bostadspriserna mest.

En annan, mer omedelbar riskfaktor, är känsligheten i det svenska finansiella systemet. En stor del av de svenska storbankernas utlåning utgörs av bostadslån. Även om ett boprisfall inte direkt leder till kreditförluster som hotar bankernas existens finns det andra risker. Inte minst till följd av de obligationer som bankerna gett ut för att finansiera bolånestocken.

Vid chocker på finansmarknaden kan internationella placerare få för sig att sälja ut värdepapper från belånade banker och länder.

Precis det hände vid kreditkrisen 2008. Plötsligt vräkte utlandet ut svenska bostadspapper på obligationsmarknaden som paralyserades. Riksgälden fick stödja marknaden. Om en sådan chock skulle inträffa igen och bli mer långvarig, skulle storbankerna få svårt att omfinansiera gamla bostadslån. Även om myndigheterna även denna gång skulle stiga in och ta över skulderna kan det leda till att både konsumtion och investeringar stannar av. Storbankerna får dessutom en stor del av sin löpande finansierng från utlandet, vilket kan skapa likviditsproblem om Sverige blir stämplat som högriskland i en eventuell kris.

Dessa är centralpunkterna i framför allt Riksbankens argumentation. Det är en syn som de flesta politiker och myndigheter i stort anslutit sig till. Men samtidigt finns flera som tycker annorlunda. Bland dem professorn och förre vice riksbankschefen Lars EO Svensson. Men även SNS senaste konjunkturråd i januari.

De som förespråkar lugn har en arsenal av fakta. Argumenten handlar om att hushållens tillgångar har vuxit ännu mer än skulderna. Om att de hushåll som är de mest belånade också är de rikaste. Om att Sverige efter åratal av lågt byggande har få lägenheter som står tomma eller har köpts i spekulationssyfte, vilket varit fallet i andra länder som upplevt en bopriskrasch. Och om att svenska banker – efter flera åtgärder efter kreditkrisen – är tillräckligt stabila för att hantera även stora nedgångar i huspriser.

Men Stefan Ingves själv har aldrig tvekat om faran med skulderna. Vid sidan av räntehöjningarna manade han också på i debatten: Fler måste göra någonting för att stoppa utvecklingen. En opinion började bildas.

När skuldnivån i början av 2011 gick över 165 procent av inkomsterna, kände politikerna att de inte längre kunde ignorera hans varningar.

Det var dags att kalla in en annan myndighet. Och där hade regeringen placerat en person med osedvanligt goda kvalifikationer för uppdraget att kuva skuldexplosionen.

4. Terriern

Onsdagen den 31 augusti 2011 satt Sveriges samlade bank- och försäkringselit på Waterfronts kongresscenter i Stockholm. Finansinspektionen fyllde 20 år och generaldirektör Martin Andersson hade bjudit in för att fira.

Klockan 13 hade gästerna intagit sina platser för att höra generaldirektörens anförande. Men han var inte där. I stället rullade ett bildspel på storbildsskärmen: uppförstorade löpsedlar, tidningsettor och artiklar. Temat: böter, indragna tillstånd och FI:s hårda nypor.

Det skulle dröja flera minuter innan generaldirektör Martin Andersson klev upp på scen, då tillsammans med finansminister Anders Borg. I handen hade Borg en stor check à la Postkodlotteriet. Myndigheten skulle få mer pengar. Totalt handlade det om 103 extra miljoner per år, en 30-procentig ökning av anslaget. Budskapet gick inte att ta miste på: FI skulle få ännu större resurser att jaga bankerna med.

Det hela avslutades med att Borg gav Andersson en lång och utdragen kram. Finansfolket sjönk djupare ned i stolarna där de satt i auditoriet.

Martin Andersson hade vid det tillfället varit chef för FI i drygt två och ett halvt år. Under den perioden hade han lyckats stöta sig med den bransch han var satt att bevaka. Det mest uppmärksammade var när han i augusti 2010 drog in HQ Banks tillstånd.

Det ingick dock i Martin Anderssons uppdrag att vara tuff mot bankerna. Och till viss del var attityden en del av den kampanj mot finansindustrin som Anders Borg drev efter kreditkrisen, där finansministern varit tydlig med att bankerna skulle ta sitt ansvar.

Men Martin Andersson var också en annan sorts FI-chef än finansfolket var vana vid. Han var någon som kunde deras komplexa värld lika bra som de själva. Och, minst lika viktigt, han var inte rädd för dem.

Andersson är född och uppvuxen i Trollhättan, där han började i vaktmästeriet på det lokala Sparbankskontoret. Sin civilekonomexamen skaffade han från Göteborgs universitet och arbetade sedan ett par år på Sparbanken Väst som valutahandlare. Därefter gick han tillbaka till universitetet och doktorerade 1995 med avhandlingen »Kontroll av bankernas betalningssystem«. Redan året innan hade han börjat på Riksbanken, där han efter tre år blev chef för avdelningen för finansiella system och ytterligare tre år senare, år 2000, chef för avdelningen för finansiell stabilitet – med uppgift att hålla koll på bankernas hälsa och den privata sektorns skuldsättning.

När Martin Andersson tog över hade avdelningen bara en handfull anställda. Han expanderade och satsade hårt på återkommande stabilitetsrapporter. Mot slutet var han en av Riksbankens stora stjärnor. Men långtifrån okontroversiell. Hans kontrollbehov uppges ha varit stort, hans envishet är omvittnad.

2007 lämnade han plötsligt jobbet på Riksbanken. Martin Andersson fortsatte dock som konsult och rådgivare åt direktionen. Konsultkarriären kunde inte kommit vid ett bättre ögonblick. Halva världens finansindustri höll på att gå omkull och han fick uppdrag åt såväl valutafonden IMF som de norska och engelska centralbankerna. Åt den senare var han bland annat behjälplig i att förstatliga den brittiska bolånebanken Northern Rock. Han såg på nära håll vad en boprisbubbla kunde ställa till med.

När FI på senhösten 2008 sökte generaldirektör fanns få med Anderssons meriter. I FI:s styrelse fanns också dåvarande vice riksbankschefen Lars Nyberg, som varit hans närmaste förtrogne.

Riksbanken var också platsen man skulle ha varit på. Anders Borg, som i december 2008 utsåg Martin Andersson till ny generaldirektör, hade själv haft några år på banken och han hade placerat riksbanksfolk överallt runtom sig. Hans högra hand på moderaterna och vid den tiden statssekreterare på finansdepartementet, Hans Lindblad, hade jobbat där. Hans allsmäktige stabschef på finansen Jörgen Eklund likaså. Liksom Per Jansson, då en annan av statssekreterarna. Eva Uddén Sonnegård, som var med och gjorde om jobbpoliken som statssekreterare på arbetsmarknadsdepartementet, var även hon från Riksbanken.

Som en före detta FI-anställd uttrycker det:

– Riksbankare tycker alltid att riksbankare är lite bättre.

Martin Andersson hittade snabbt ett kärngäng att omge sig med, delvis bestående av före detta kolleger från Riksbanken. Tillsammans med dem började han styra upp internt. FI hade professionaliserats under företrädaren Ingrid Bondes ledning, men »det hade samtidigt blivit lite spretigt«, som en medarbetare uttrycker det. Martin Andersson centraliserade beslut och kommunikation. Framöver skulle FI tala med en röst. Han inrättade också nya chefsnivåer. Effektivt och tydligt, säger några, byråkratiskt och tidskrävande säger andra.

Som chef var han drivande och beslutskraftig. Vänlig, om än inte någon muntergök.

Andersson var också något annat än en klassisk alfahanne. Flera personer höjde på ögonbrynen åt att han ofta vabbade när han var nytillträdd, samtidigt som finansvärlden brakade samman.

Martin Anderssons vision för FI var att få myndigheten att växa, att synas mer. Under hans år skulle personalen fördubblas, från 200 till 400 anställda.

Ett tillväxtområde var givet, det han kunde bättre än något annat – stabilitetsfrågorna, som FI delade ansvaret för med Riksbanken. Och nu pratade alla om det växande problemet med hushållens skulder. Medan Stefan Ingves tog hand om makrobilden genom att höja räntan, ankom det nu på Martin Andersson att gå på mikro – bankerna. I oktober samma år genomförde han den första åtgärden, ett bolånetak på 85 procent.

Flera vittnar om hur nära Martin Andersson jobbade med Anders Borg när det gällde stabiliteten och hushållens skulder.

Finansministerns engagemang för FI var också tydligt för alla närvarande vid jubileet på Stockholm Waterfront. Anders Borg höll ett tal med rubriken »Finansiell stabilitet hörnsten för full sysselsättning« och bekräftade myndighetens expansion på stabilitetsområdet.

– Kanske blir man rentav större, sa Anders Borg och möttes av personalens jubel.

På Brunkebergstorg fanns dock en person som inte var lika förtjust över Finansinspektionens framryckningar.

5. Fajten

När Martin Andersson tillträde som generaldirektör för Finansinspektionen var han ofta på besök hos Stefan Ingves. De hade lärt känna varandra under sina år på Riksbanken och det var en bra grund att stå på i kreditkrisens eftersvall.

Rollfördelningen var tydlig. Ingves var storebror, Andersson lillebror. Att vara riksbankschef var finare än att vara chef för Finansinspektionen. Stefan Ingves var dessutom 13 år äldre och hade varit Martin Anderssons chef i många år.

Med tiden skulle dock relationen dem emellan förändras. Bakgrunden var den diskussion som kommit i gång hos politikerna om att samla huvudansvaret för att övervaka stabiliteten i ekonomin, den så kallade makrotillsynen, hos en och samma myndighet. Och samordna den uppdelning på makro och mikro som fanns i dag och som var spridd över inte bara Riksbank och FI, men även Riksgälden. Ansvaret för makrotillsynen, som det kallades, var ett prestigefullt uppdrag som både Stefan Ingves och Martin Andersson ville ha. Det innebar inte minst resurser för den egna organisationen.

På nyårsafton 2009 skrev Stefan Ingves på DN Debatt att regeringen borde tydliggöra rollfördelningen och fastställa vem av de två som skulle ta ansvaret. Han klargjorde att Riksbanken hade den analyskapacitet, erfarenhet och de internationella kontakter som ett sådant uppdrag krävde. I flera andra länder var det också självklart att centralbanken skulle handha uppgiften.

Men regeringen var rådvill. Deras svar blev att tillsätta en utredning, Finanskriskommittén fick i uppgift att komma med förslag. Det blev starten på ett evighetslångt analysarbete. När betänkandet lades fram, i januari 2013, fem månader för sent, och tre år efter att det beslutats att den skulle tillsättas, var magplasket ett faktum. Ansvaret skulle även i fortsättningen delas mellan Riksbanken och Finansinspektionen, löd förslaget. Och man skulle inrätta ett makrotillsynsråd som skulle göra stabilitetsbedömningar och utvärdera behovet av krisåtgärder.

– En diskussionsklubb, kommenterade vice riksbankschef Per Jansson.

Ett uddlöst förslag »där man på myndigheterna kan äta mazariner och tala om för varandra varför någon annan borde hejda nästa lånebubbla«, skrev Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladets ledarsida.

Förslaget var symptomatiskt för den här speciella och mäktiga grupp av människor i gränslandet finanspolitiker och tjänstemän inom samma område. De träffas i råd, utbyter tankar och idéer, men ingen fattar beslut. Alla känner alla, de har varit varandras kolleger och chefer, valsat runt mellan »departementet«, »inspektionen«, »gälden« och »banken«. Ingen vill trampa den andra på tårna. Resultatet blir många gånger att ingen sätter ner foten och fattar de beslut som måste fattas.

Oförmågan att peka ut FI eller Riksbanken gjorde första halvåret 2013 till en tävling inför öppen ridå mellan de båda myndigheterna. Domare var regeringen, i praktiken Anders Borg.

Och vart vinden blåste vid den här tiden var tydligt. Stefan Ingves politik att hålla räntan hög för att parera hushållens skulder hade börjat få kritik från fler än bara Lars E O Svensson och Karolina Ekholm i direktionen. Det var uppenbart att bankens inflationsmål inte var i närheten av att nås.

Flera ifrågasatte Stefan Ingves agerande på andra områden. I kraft av Riksbankens oberoende hade han tagit sig allt större friheter. Han hade låtit banken handla upp en valutareserv – i praktiken en extra statsskuld – på 200 miljarder kronor och han hade grävt efter konfidentiell information i bankernas kundregister, vilket väckte anstöt i flera läger. Kritiken kulminerade i en utredning som nationalekonomen Harry Flam hade gjort på uppdrag av regeringen och som släpptes i januari 2013, parallellt med Finanskriskommitténs betänkande.

Slutsatserna var stenhårda. Riksbanken höll på att bli »en stat i staten« och dess analyser beskrevs som undermåliga och tillrättalagda för att stödja bankens egen uppfattning. De levde heller inte upp till »rimliga krav på tydlighet och analytisk skärpa«. Därtill uppvisade Stefan Ingves ett på tok för stort intresse av att få bestämma på egen hand.

I samma rapport berömde Flam Finansinspektionen och hävdade att Riksbanken borde byggt upp sina analyser på samma sätt. Förnederingen var total. Stefan Ingves hade blivit omsprungen av lillebror.

Framåt sommaren närmade sig också avgörandet om vem som skulle få ansvar för makrotillsynen. I juni, fem dagar för sent, lämnade Stefan Ingves in Riksbankens remissvar där man nästan desperat argumenterade för att bli vald. FI hade redan sträckt upp handen och bett om ansvaret.

Det var inget lätt beslut för politikerna, i synnerhet inte för Anders Borg som stod både Stefan Ingves och Martin Andersson nära. Att FI lydde under regeringen talade till den myndighetens fördel, medan det främsta argumentet för Riksbanken var att tillsynen låg hos många centralbanker i Europa och att de i kraft av sitt oberoende kunde fatta snabba beslut.

Samtidigt hade Riksbanken tappat i trovärdighet hos politikerna. Flera ska ha varit kritiska till att ge den oberoende institutionen med sin bångstyrige chef ännu mer makt. Dessutom delade de inte helt igenom Stefan Ingves alarmistiska syn på hushållens skulder.

Den 26 augusti 2013 kom så regeringen med sitt beslut: Det fulla ansvaret gick till Finansinspektionen.

För Stefan Ingves var förlusten ett enormt bakslag. Besvikelsen syntes tydligt på presskonferensen när beskedet gavs.

Martin Andersson var nöjd, segern var hans. Men med FI:s nya ansvar kom också kraven. Det bolånetak som myndigheten hade infört 2010 var uppenbarligen inte tillräckligt.

Anders Borg ville att FI omgående skulle sätta in nya åtgärder, men det verktyg Martin Andersson ville använda – amorteringskravet – föll just då inte i god jord. Det var ett knappt år kvar till valet och Anders Borg ville under inga omständigheter strama åt ekonomin. Verktygen skulle riktas mot bankerna. Trots att Martin Andersson var tveksam, fick han rätta sig efter Borgs vilja. Han hade alltså fått ansvaret, men allt fler började ställa sig frågan om han verkligen hade makten. Bilden av FI som en politiserad myndighet -tonade fram och det talades om Martin Andersson som Anders Borgs knähund.

I stället fick han vidta åtgärder som främst rörde bankernas kapital, så kallade riskvikter och kontracykliska buffertar. För att stävja utvecklingen hade Martin Andersson redan i november 2012 höjt nivåerna på riskvikterna. Det innebar att bankerna tvingades hålla mer eget kapital för varje utlånad krona, och gjorde att det fanns mindre pengar över att låna ut.

Under månaderna som följde diskuterades flera liknande åtgärder. Efter varje utspel från Martin Andersson kontrade Stefan Ingves nästan direkt med att ställa högre krav: Ni gör för lite, för sent. Riksbanken tänkte uppenbarligen inte sluta engagera sig i stabiliteten, bara för att de blivit av med makrotillsynen. Han stödde sig på halmstrået i riksbankslagen som säger att Riksbanken ska värna »säkert och effektivt betalningsväsende«.

Det hela ledde till att det personliga bråket mellan Andersson och Ingves eskalerade. Till slut kunde de knappt vistas i samma rum. I regeringskansliet upplevdes konflikten som alltmer problematisk. Som en tjänsteman på finansdepartementet uttrycker det:

– Andersson och Ingves var som regering och opposition.

Konflikten försvårade det samarbete som ändå måste ske mellan myndigheterna och gjorde alla processer mer tungrodda, vittnar flera av dem som Fokus talat med.

Och snart skulle något inträffa som skulle göra riksbankschefen om möjligt ännu mer irriterad.

6. Näpsningen

Riksbankschefens nederlag var redan ett faktum, men formalian krävde en omröstning. Direktionen genomförde sin votering. Det var trots allt historia som skulle skrivas där i sessionssalen på plan nio i »Bunkern« vid Brunkebergstorg.

Den här dagen, onsdagen den 2 juli 2014, skulle en riksbankschef för första gången i historien röstas ned.

Samtliga sex direktionsmedlemmar fanns på plats kring det runda bordet – Celsings specialgjorda med ljust trä i mitten och ett band av brunt skinn som bordsunderlägg längst ut.

I sina diskussionsinlägg hade de redan avslöjat hur de skulle rösta. Att Karolina Ekholm stödde jättesänkningen på 0,5 procentenheter var knappast förvånande. Liksom nykomlingen Martin Flodén. Han hade velat sänka redan i april. Men Cecilia Skingsley, som ju i delade riksbankschefens syn på hushållens skulder? Och Per Jansson? Som varit Stefan Ingves kanske främste förkämpe i striden med den nu avpolletterade Lars EO Svensson? Att Jansson svängt var ingenting annat än epokgörande. Bara Kerstin af Jochnick var på riksbankschefens sida, och röstade för den mindre sänkningen.

Visst fanns det goda argument. Inflationsförväntningarna var oroväckande låga. På våren hade det kommit signaler om att ECB skulle ta till den penningpolitiska storsläggan för att väcka eurozonens ekonomier. Det krävdes att Sverige följde efter med penningpolitiska lättnader.

Men vad skulle då hända med skulderna? De hade ju kylts av några år sedan toppen i början av 2011 – på grund av Greklandsoron men också på grund av räntehöjningarna och de åtgärder som då införts. Men hade börjat ticka upp igen.

Majoritetens oro för den låga inflationen vägde ändå till slut tyngre: Riksbankens reporänta sänktes en halv procentenhet till 0,25 procent. Stefan Ingves hade förlorat igen. Först tog de ifrån honom makrotillsynen. Nu blev han av med räntevapnet också. Vad skulle hända nu, med en ränta på i princip noll?

Dagen därpå, på torsdagen, mötte den överkörda riksbankschefen medierna nere i pressrummet. Redan i inledningen svor sig Stefan Ingves med lågmäld syrlighet en gång för alla fri från ansvaret för hushållens skulder.

– Den frågan måste också då hanteras. Men framför allt hanteras av andra.

I den uppmaningen hade Ingves hela direktionen bakom sig. Deras recept var ingen hemlighet: skärpt bolånetak, amorteringskrav och ändrad avdragsrätt för ränteutgifter. Samma torsdag var moderaternas dag i Almedalen. I Visby kastade sig reportrarna över finansministern.

– Jag tycker att det är naturligt att Finansinspektionen och Riksbanken tidigt efter sommaren återkommer med underlag om hur ett förstärkt amorteringskrav skulle kunna fungera, sa Anders Borg till DN.

Amorteringskravet var nu alltså okej. Att minska ränteavdragen var däremot inte aktuellt. Men Anders Borg öppnade ändå för en nedtrappning över en längre period.

– Då bör det vara en bred blocköverskridande uppgörelse kring det, men det har vi i dag inte förutsättningar för, sa Borg.

Socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson sa å sin sida att regeringen borde ha inlett en nedtrappning när fastighetsskatten avskaffades 2007, men att det nu var uteslutet.

– Det är många unga familjer som har köpt sin första bostadsrätt eller sitt första radhus med de regler som finns och då kan man inte bara dra undan mattan för deras hushållsekonomi.

Politikerna pratade mindre om ett annat skäl. Avtrappade ränteavdrag var gravt impopulärt hos stora delar av den medelklass som politikerna så gärna ville nå. De flesta ekonomer och experter även inom partierna var eniga om att borttagna ränteavdrag var ett vettigt förslag. Men politiskt var det farligt. Mitt under en valrörelse var det dödsdömt. Amorteringskravet däremot, det drabbade bara dem som tog nya lån, och inte några stora väljargrupper.

Martin Andersson, som tidigare varit positiv till amorteringskrav, var nu mer tveksam. Han ville helst invänta de åtgärder som genomförts för att se om de bet. Men det blev som Borg sa. I augusti förkunnade Andersson att man börjat titta på ett förslag på amorteringskrav. I november presenterades riktlinjerna. De svenska hushåll som efter den 1 augusti tog nya bostadslån som översteg 50 procent av bostadens värde skulle tvingas betala av på skulden.

Nu var det väl bara formaliteter kvar?

7. Avgången

Det tog två veckor att trasa sönder alltihop.

Den 11 mars i år fick en 56-årig man i Småland Finansinspektionens 54-sidiga remisspromemoria i sin hand. Stefan Holgersson hette han och var kammarrättspresident i Jönköping.

En jurist alltså, och det här var glasklart. Han rådgjorde med en kollega – som inte heller kände någon osäkerhet.

På lite mindre än fjorton dagar skrev de två ihop sitt svar. De började med grundlagen: enligt den ska föreskrifter som handlar om förhållandet mellan enskilda (alltså bolånetagarna) och det allmänna (alltså staten) meddelas genom lag. Den rätten kan i vissa fall delegeras till regeringen, som i vissa fall kan delegera den till sina myndigheter.

Var det här ett sånt fall?

Finansinspektionen verkade tro det. De hade ju fått sina nya uppgifter. Sitt bredare uppdrag. De hänvisade till något som hette »sundhetsregeln«

Problemet var bara att syftet med den där sundhetsregeln egentligen var något annat – som att hindra banker från att ha oskäligt hårda villkor. Tanken med regeln var att de finansiella instituten skulle hålla så hög kvalitet att förtroendet för marknaden inte skulle undermineras.

FI, ansåg de, hade inte rätt att göra det här. Det räckte med fyra sidor för att förklara varför.

Stefan Holgersson kände på sig att det skulle väcka uppmärksamhet. Han hade ju sett nyheterna och läst tidningarna. Så domstolen skrev även ihop ett pressmeddelande.

Den 16 april släppte de bomben. Nyheten hamnade till och med på en kvällstidnings löpsedel.

Alla blickar riktades nu mot Finansinspektionen. Men där var det tomt. En vecka tidigare hade Martin Andersson avgått från sin post. Med omedelbar verkan. För att i stället ta jobb på en internationell konsultfirma. Detta trots att han så sent som i december fått förlängt förordnande till 2018 och att han bara några veckor tidigare skickat ut sin myndighets kanske viktigaste förslag på remiss.

Andersson förnekade att konflikten med Stefan Ingves låg bakom.

– Inte alls. I grund och botten har jag och Ingves ungefär samma verklighetsbild. Sedan lägger vi tonvikten lite annorlunda, sa han till TT.

Det närmaste ett motiv som framkom rörde privatlivet.

– Jag är ensamstående pappa till tre barn och kommer att gifta mig i sommar, med en dansk kvinna som bor i Köpenhamn. Det här nya jobbet ger mig en möjlighet att få ett lite lättare privatliv, sa Andersson och loggade ut.

Och slapp smockan från kammarrätten.

Sju dagar tog det för FI att svara. Man lade sig platt. Förslaget drogs tillbaka. När Dagens Industri ringde upp Martin Andersson efter beslutet förkunnade han att han »inte hade någon vetskap om att det skulle komma« när han sa upp sig.

– Juridik är inte min starka sida, sa han och tillade att det gjorts »noggranna juridiska analyser«.

Borde inte, frågade reportern, FI i så fall ha tagit striden och gått vidare med förslaget?

– Jag uttalar mig inte om den frågan.

Det var FI:s styrelse som fattade beslutet om tillbakadragandet. Där sitter ett justitieråd och ett hovrättsråd. Det var kanske inte så konstigt att utslaget blev som det blev. Samtidigt uppstår ju frågan att om man har den juridiska kompetensen i sin styrelse, hur kan man då presentera ett förslag som en annan domare smular sönder på några få dagar?

Men Andersson hade helt klart varit satt under hårt tryck från både Borg och Ingves att genomföra amorteringskravet. Hade han och myndigheten drabbats av tunnelseende i sina försök att genomföra det?

En annan fråga är varför den nya regeringen var så ljum i reaktionen på FI:s besked. Även i regeringskansliet hade det funnits jurister som borde kunnat förutse vad som skulle hända.

– Vi hade ju väntat oss amorteringskrav, sa Magdalena Andersson till TT och beskrev beskedet som »en överraskning«.

Den stora frågan hänger ändå kvar: Varför avgick Martin Andersson? Omständigheterna gör det svårt att tro på enbart familjen som förklaring. Hade han redan tidigare fått indikationer om att styrelsen skulle smälla igen dörren i ansiktet på hans förslag? Eller hade han mellan skål och vägg inte fått tillräcklig uppbackning av regeringen? Hade han fått nog av att ha Stefan Ingves efter sig i vartenda steg han tog?

Ingen av dem som Fokus har pratat med har något bra svar. Någon påtalar faktumet att förlängningen av Martin Anderssons förordnande drog ut på tiden vilket ska ha irriterat honom. Anderson själv vill inte medverka i artikeln, säger att han kommer att prata först i oktober, när karantänen gått ut.

Klart är att med FI-chefens avgång försvann den person som, mycket på grund av sin egen sakkunskap, fått ansvaret för att stoppa skuldexplosionen. Och med amorteringskravet föll en viktig åtgärd som politikerna hade accepterat för att göra just det. Martin Andersson hade därmed byggt upp en inspektion med kompetens och trovärdighet kring stabilitetsfrågorna, men han hade inte lyckats hejda skuldexplosionen.

För att FI nu ska kunna genomföra kravet måste regeringen ge myndigheten förstärkt mandat. Det kommer att dröja, kanske ända till nästa år. Man saknar fortfarande en chef som tar ansvar för skulderna.

Med fortsatt minusränta lär de fortsätta uppåt. Första kvartalet 2015 låg andelen på 171 procent.

Epilog. De 30 åren

Det var strax efter lunchtid, tisdag sent i maj. På Clarion Hotel invid Norra Bantorget i Stockholm samlades flera hundra män och kvinnor från hela världen. De hade en sak gemensamt: de var besatta av finansiell stabilitet.

Som alltid ville alla vara med på ett hörn. Arrangörer var »banken«, »inspektionen«, »gälden« och »departementet«. Och som vanligt var det Stefan Ingves som fick rubrikerna dagen efter.

- Det svenska finansiella systemet verkar hamna i en kris vart 30:e år, sa Ingves, med passerkortet hängande över den spräckliga slipsen.

Det har gått 25 år sedan sist. Alltså ska nästa kris vara här inom fem år.

Riksbankschefen må ha blivit av med både räntevapen och makrotillsyn. Han må ha blivit motbevisad om inflationen, som nu börjar visa livstecken igen efter förra sommarens omläggning.

Samtidigt har hans antagonist på FI försvunnit. Han själv är kvar. Och han slutar inte varna för hushållens skuldsättning.

Står vi inför ännu en gigantisk krasch? Eller är det bara en gammal krishanterares alltför närsynta syn på ekonomin? Frågan är om inte många inom den politiska världen, trots vad de säger offentligt, inte är lika övertygade om skuldernas omedelbara farlighet. Och att det har bidragit till att ingenting händer.

Klart är dock att räntan fortfarande är negativ. Att hushållens skulder fortsätter att öka. Och att det just nu inte finns några förslag som kommer att ändra på det.

Centralbankschefer döms av historien. Den en gång geniförklarade Alan Greenspan fick efter att ha lämnat Federal Reserve bära hundhuvudet efter finanskrisen i USA.

Kommer det motsatta ske med Stefan Ingves?  Kommer han att få rätt till sist? Kommer han att gå till historien som den som till sist fick städa upp efter ytterligare en kris? Den kris han så länge hade varnat för.

Kanske kommer han inte ens att vara kvar. Kanske kommer han då att vara långt härifrån.

Texten bygger på ett stort antal intervjuer med personer med god insyn i nämnda myndigheter och departement. Martin Andersson, Stefan Ingves och Anders Borg har avböjt att medverka.

Fotnot - uppdatering 2015-08-12

Efter denna artikels publicering har flera saker hänt som berör artikelns innehåll.

I juli Riksbanken chockade omvärlden när dess direktion beslutade om ytterligare en sänkning av reporäntan, denna gång med 0,1 procentenheter till -0,35 procent.

I protokollet från direktionsmötet uttalade sig flera direktionsmedlemmar, bland dem Cecilia Skingsley, Kerstin af Jochnick och Per Jansson, tydligt om behovet av åtgärder från politikerna för att skärpa den så kallade makrotillsynen – ansvaret för att hålla tillbaka hushållens kraftigt växande skulder när räntan hålls så låg.

”Att hantera Sveriges ramverk för makrotillsyn är och förblir det allra viktigaste för att komma åt de negativa sidoeffekterna, fortsatte Jansson. Precis som Skingsley oroas han av att de folkvalda inte tycks uppfatta detta som ett särskilt stort problem”, refererades till exempel Per Jansson i protokollet.

I slutet på juli kom också statistik från SCB som visade att tillväxttakten för hushållens skulder fortsatte att öka i juni, då skulderna ökade med 6,9 i årstakt.

Att det kan bli fortsatta penningpolitiska stimulanser, och därmed ännu mer tryck uppåt på skuldsättningen, blev klart i början på augusti då en undersökning om inflationsförväntningar visade på fortsatt tro att prisökningstakten förblir begränsad. Samtidigt gav faktiska inflationssiffror från SCB några dagar senare en motsatt bild. I juli var förändringen i konsumentrpisindex, KPI, bara -0,1 procent. I juni var samma siffra -0,4 procent.