Djävulsk skuldbeläggning
Men se där, nu har ännu en kulturskribent masat sig ut från sin upphöjda avskildhet och tagit sig ut i verkligheten. Att raljera ingår inte i min vardagsrutin, men Helena Granströms tilltag ger mig inget alternativ. Det som händer i hennes reportage »Iscensatta aktiviteter på fängslande lekland« (Expressen Kultur 17/8) är följande: hon besöker ett lekland i en Stockholmsförort – för säkerhets skull utan barn, konstaterar att det är förfärligt, och går därifrån.
Hade det varit ett utslag av slapp journalistik, alltså där en skribent åker till valfritt helvete och sparkar in varenda öppen dörr som finns att sparka in, hade jag låtit det passera. Eller möjligtvis skrattat åt de »nyfunna« upptäckterna: det är hög ljudvolym på lekland, det är hysteriskt på lekland, genustänket är undermåligt på lekland.
Men varför skulle en skarp hjärna som Helena Granström – författare, poet, fysiker – förslösa sina dyrbara timmar på sånt?
Den som brukar läsa Granström känner igen hennes käpphäst. Att ifrågasätta den professionaliserade barnomsorgen. Hon diggar inte dagis helt enkelt.
När hon i slutet av texten bekymrat ställer frågan – »Varför går föräldrar hit med sina barn?« – fyller den enbart en retorisk funktion.
Hon har ju redan försett oss med svaret: allt är den professionaliserade barnomsorgens fel. De arma barnen »tvingas« in i en förformaterad lek som dödar fantasin och deras arma föräldrar lämnas passiva, eftersom »utrymmet för hans eller hennes vuxenhet är kraftigt beskuret«.
Fast mest av allt är artikeln en nära nog 5 000 tecken långt skuldbeläggande. Riktad till alla jubelidioter till vuxna som sätter sina barn på dagis – och släpper iväg dem på leklandskalas.
Sådana som jag.
Men gör det också mina barn till dessa urspårade mini-Quasimodos, som enligt Helena Granström anpassat sitt rörelsemönster till den stökiga miljön, som rör sig »hastigt, lätt hukat«?
»Jag betvivlar att min treåriga dotter, även om hon säkert skulle uppskatta både bollhav, cyklar och bran ta rutschkanor, skulle vilja vistas här inne mer än några minuter. Men så är hon heller inte tränad genom tiotimmarspass i hockeylagsstora, underbemannade dagisgrupper.«
Jag blir så trött.
»Förskolan är inte djävulen«, var rubriken på Johannes Forssbergs krönika i Expressen förra sommaren där han kommenterade en rapport om dagis negativa inverkan på barnen, som tagits fram av några nitiska förskolemotståndare.
Nä, förskolan är inte djävulen. Är det något som är djävulskt så är det idén om den idealiska föräldern. Föräldern som aldrig står med näsan i mobilen i parkleken, som aldrig hamnar med sina barn på en sunkig snabbmatsrestaurang, som aldrig låter sina barn sätta sin fot på ett vulgärt lekland. Föräldern som alltid har en intellektuell blick på sitt barn, och på världen.
Simone de Beauvoir punkterade fördomen om den goda modern redan 1949, i »Det andra könet«. Moderskärleken är inte naturlig, och därmed finns det »dåliga« mammor som inte alls framkallar varma känslor hos sin avkomma, menade hon.
Myten om den goda pappan behövde inte motbevisas.
Problemet med den goda föräldern är att den inte går att rå på. Argumenten biter inte på någon som redan tror sig veta allt.
