In i dimman

I början var det enkelt. Hon kom från Lidingö, från radhusen, en plätt gräsmatta med himmelsblå skärgårdssiluett ovanför, och hade en mamma som blivit sjuk men absolut inte ville följa Försäkringskassans uppmaning om förtidspension.

Allt som Fredrik Reinfeldt sa gick rakt in i hjärtat.

Varför skulle mamma sorteras bort?

     LÄS MER: Sveriges 100 mäktigaste 2016 - hela listan

När Ida Drougge fyllt 15 ringde hon och några kompisar i klassen till moderata ungdomsförbundet och sa att de tänkte starta en förening. Och i den stunden hände det som händer nästan varje dag i Sverige; de administrativa kvarnarna börjar mala, det knarrar till i organisationsmaskineriet, information flyttas upp i för ändamålet anpassade rör och sedan ner i andra, och känns igen som rutinärende: vi har några ungdomar här som vill väcka liv i den insomnade verksamheten på Lidingö, varpå någon får rycka ut med tåg över Lilla Värtan.

Till exempel Lars Rådén. En glasögonprydd 24-åring med stirrig blick och oljig sidbena, som suttit ordförande i ungdomsförbundet i Stockholm i ett par år och lärt sig konsten ställa upp en propositionsordning. Det han såg i Ida Drougge var allt man vill se: entusiasm, skarpsinne, humor. En kraft att bygga på.

En kväll i veckan blev två, snart bodde hon på kansliet inne i stan.

Det här var på senvåren 2006 och snackade muffarna inte om den socialdemokratiska partiledarens »herrgård« så pratade de om valupptakten i Örebro. Alla skulle dit. Det kommer bli helt sjukt, sa de. Problemet var att Ida var minderårig. Hon gick in på Lars kontor, ringde upp mamma och räckte över luren.

– Nej, jag försäkrar, det kommer inte vara någon alkohol, sa Lars.

– Jag går i god för det här.

Så kom det sig att Ida Drougge hamnade på valupptakt, i ett himmelsblått hav av ballonger och vimplar, små pojkar i målbrottet, en lång mycket tunn kille som knutit Skåne-flaggan som mantel runt halsen, »Looking för Freedom« med David Hasselhoff pumpande på högsta volym från ett PA-system, pimpinetta brudar i paljetter, en lurvig röd maskot som vaggade omkring och skulle föreställa ett arbetslöshetsmonster, och där! På väg upp på scen!! Fredrik Reinfeldt i kött och blod!!! Alla skrek. Hon trodde taket skulle lyfta. Och på festen den natten träffade hon en enormt rolig kille med bröderna Dalton-käke. Han var tre äpplen hög och kunde med en axelryckning säga vad som helst om vem som helst.

Hanif Bali blev så småningom Ida Drougges första förtrogna.

De vann valet.

Fredrik vann valet.

Göran Persson, han som yttrat att »politik är det svåraste man kan ägna sig åt, den högsta formen av intellektuell verksamhet«, kämpades ned och släpades bort. Och det lärde de sig, alla som växte upp under det grönskande träd som var Fredrik Reinfeldt, att den politiska konsten handlade om personligt förtroende. Fanns bara det på plats kunde man åstadkomma vad som helst. Politik var en fråga om person.

Niklas Wykman, tidigare muf-ordförande som jobbade med Anders Borg. I dag i riksdagen.

Det är nu flera år sedan det här hände och mycket har redan hunnit sägas om det nymoderata projektet. Men det här är en delvis annan berättelse, om dem som växte upp under framgångsåren – åttiotalisterna – som ska förvalta arvet från Fredrik Reinfeldt.

I november 2006 i en taskigt upplyst samlingslokal på Scandic Hotell i Sollentuna, röstade en förbundsstämma i moderata ungdomsförbundet fram Niklas Wykman till ny ordförande med siffrorna 63–49. Journalisterna borde blivit förvånade, men de var inte där. Wykman existerade överhuvudtaget inte på listorna över framtida moderater. Han kom från ingenstans – Kalmar närmare bestämt – en tillknäppt 25-åring som varit borta från politiken ett tag och häckat i en studentlägenhet uppe på Lappkärrsberget i Stockholm innan han utmanat den betydligt mer etablerade Mattias Thorsson som valberedningen föreslagit. Wykmans utstrålning var i nivå med hårlängden. En halv millimeter. Ändå blev han vald. Han kuppade och vann. Den gamla ledningen drog vidare till jobb i regeringen och kvar utanför Scandic-hotellet den lördagen stod ett gäng som hoppade av glädje.

Rola Brentlin knackade fram en cigg.

– Nu tar vi över! skrek hon så det ekade mellan centrumhusen.

Sög frenetiskt och blåste ut.

För henne var allt nytt. Hon var något och tjugo, och visste inte att det skulle vara så här. Så elakt, så mycket skitsnack. Hon hade svårt att kontrollera känslorna när det var över. Tårarna rann. Munnen strålade. Lars Rådén stod bredvid och flinade. Han var kampanjmakaren som slagit ut etablissemanget, hjärnan bakom maktövertagandet. Och Fredrik Schulte var där, en skär pojke från Täby, hans adept Jessica Rosencrantz, den långe tunne André Assarsson från Helsingborg. De hade gjort det tillsammans! Vunnit på det enda sätt man kan vinna nationella val i moderaterna: säkra Stockholm, förhandla med Skåne, och sedan skicka ut kandidaten var som helst, bara det skakas händer.

Och i mitten av deras cirkel: 21-åriga Tina Ghasemi. Tina som var bästis med alla, pluggade till tandläkare, predestinerad att ta över Stockholm efter Lars. I valrörelsen hade hon anställts av partiet som blomsterflicka, gått vid Fredrik Reinfeldts sida och räckt fram en bukett när han talat färdigt – varit söt. Och det kunde hon verkligen. Hon hade svärdottergropar i kinderna, svart hår, och blanka svarta pärlor till ögon under två centimeter långa fylliga fransar. Hon hade flyttat till Stockholm från Bohuslän och utgjorde kretsens sociala nav. Tina organiserade fördrinkarna, skapade dansgolvet, lotsade de rätta till efterfesten på hotellrummet. Hon valde ut och drog in folk.

Med detta argument hade Niklas Wykman vunnit makten. De skulle vara inkluderande. De krävde »större ödmjukhet och bättre ledarskap från de övre makterna i förbundet«, som Jessica Rosencrantz sagt i sin plädering.

Det första året försvann i en blinkning.

Lars utsågs till generalsekreterare på centrala kansliet. Schulte kom in i riksdagen som ersättare. Rola valdes till internationell sekreterare. Tina anställdes på statsrådsberedningen för att besvara brev.

Niklas pratade om att de borde värva mer i förorterna, om att det fanns orättvisor mellan killar och tjejer, att man borde ser mer till människan.

– Anders Borg har en övertro på kalkyler, sa han till en journalist.

Rola och Tina bilade ner till Göteborgs distriktsstämma och såg en snygg kille som hette Hampus Magnusson väljas till ny ordförande. De blev snart ett par, han och Tina, ett golden couple of muf, som gnistrade på festerna hösten 2007. Och det var en sådan kväll i oktober, när Stockholmsdistriktets höstutbildning brutit upp för bankett, som de gled in i Schönfeldtska praktsalen i Gamla stan – han bredaxlad, välkammad, i mäklarskjorta, rödrandig regementslips och blazer, ett under av pondus bland taniga pojkar som inte visste vilken färg näsduken i kavajfickan borde ha, isblå ögon som fäste rakt på henne, i svart pennkjol, blus och en sidenscarf med franska liljor på, karmosinrött läppstift mot de bländvita tänderna – varsin sol i varsitt universum vid varsitt bord. Hanif var toastmaster och ledde sångerna, och de slog i – dickom dickom dack – och de drack; där i ett hörn satt några förvirrade tyska gäster, drinkar efter maten, en tjej med elva centimeter klackar, »Put Your Hands up for Detroit« på dansgolvet, en drink till, upp med näven i vädret, en stor hög testosteron i för uppknäppta Ralph Lauren hasade ut från baren och då satte någon på kampanjlåten från valet, den som partiet gjort och alla vrålade med: »… stå inte utanför, låt alla vara med ...«, Tina i armarna på Hampus, »… om vi hjälps åt du ska få se…«, alla händer mot skyn, »… vi tror, vi hoppas på framtiden …«, veva armarna runt runt, »… vi kan visa vägen mot framtiden … kom, vi gör det tillsammans«.

Det var enkelt i början.

»Tack Tina för en underbar kväll!«, skrev Blondinbella på sin blogg morgonen efter.

Det började gå fel på vintern. Den var också ovanligt mild. I februari valde de Tina till ordförande i Stockholm. Niklas bildade arbetsgrupper som skulle ta fram ny politik – precis som i partiet – en om miljö, en om jämställdhet, till och med en om ungas arbetsvillkor i den offentliga sektorn. De fick bra media.

Problemet var Rola.   

Schulte satt på förbundsstyrelsen och retade upp sig på henne – hon var så jävla påstridig om saker, och dum – och när han gick från mötena ringde han upp Tina och snackade av sig. Tina försvarade Rola, men ändrade uppfattning vartefter. Rola sökte verkligen upp konflikter. Hon hade skällt som fan på en person i miljögruppen och stått i talarstolen och kallat någon nazist. Så här kunde det inte få fortsätta. Tina talade med Jessica. Och med Hampus. Som tyckte att felet var Niklas. Han höll ju Rola under armarna, hon var för nära honom. Den här sälgrejen, vad hade Wykman för mandat att gå ut och veva om »hagelbösselobbyn«? Bara för att han var vegetarian. Ska vi ut på gatorna och demonstrera mot säljakt nu eller?

– Det håller på att bli som förr, sa Hampus.

Och det fäste på Schulte.

Både han och Hampus hade gått med i ungdomsförbundet som mycket unga och hamnat på kant med dåvarande etablissemanget – ett gäng elitistiska översittartyper, enligt deras mening. Wykman skulle stå för något annat. Var det inte så att just Schulte hade ringt Hampus och bett honom komma tillbaka och stödja den här Wykman? Höll Wykman inte på att bli likadan däruppe i Stockholm?

– Ta det lugnt nu, svarade Schulte.

Han ville verkligen inte vara med och organisera något uppror.

Men att ta det lugnt låg inte för Hampus. Han var sin fars son, och pappa Johnny Magnusson – före detta partisekreterare, Göteborgsmoderaterna personifierad – lindade sällan in saker i silke. Hampus visste när han hade rätt. Och Tina kände likadant. Rola slutade bjudas på fördrinkar.

Valberedningen däremot började få telefonsamtal.

Rola kom från Växjö och kände sig ofta dum. Ungdomsförbundet hade massa traditioner som hon inte fattade. Pengar och kläder var viktigt, förstod hon, ibland liknade mötena societetsklubbar på femtiotalet. Hon var uppvuxen med en ensamstående invandrad akademikermamma. Hon delade i stort erfarenheter med Niklas. Pappa Wykman hade kånkat sin fruktfirma och på mammas vårdbiträdelön hade de inte levt i sus och dus bland höghusen i invandrartäta Smedbyn i Kalmars kant. Det där präglade honom djupt. Han som börjat sitt politiska engagemang som durkdriven libertarian hade lätt att anamma nya moderaterna och drev snart förnyelsen längre än partiet. Bort med alla idéer om ungdomsförbundet som ideologisk vakthund! De skulle öppna upp moderaterna för nya människor, värva ute i förorterna, utradera all aura av överklass. Som ordförande gick han klädd i gråmelerad munkjacka, jeans med taskig passform och slitna Converse-skor. Och han deltog sällan i festerna. Socialt var Niklas kantig, neutralt trevlig men med ett omvittnat humör som häftigt blossade upp bakom stängda dörrar, en utpräglad ensamvarg.

Inför stämman på hösten 2008 sa Rola att hon ville bli vice ordförande. När invändningarna dök upp bad Niklas henne backa. Det tänkte hon absolut inte göra. Snart blev hon tvungen ändå. I valberedningen saknades stöd, de tänkte till och med peta henne från förbundsstyrelsen helt och hållet. Tina och Hampus såg att Rola var en svag länk i kedjan runt Niklas och gav sig på henne. I augusti hyllade hon Rysslands angrepp på Georgien med argumentet att det var georgierna som var de riktiga skurkarna. Stockholm, Göteborg, Skåne, Östergötland, en massa distrikt, enades – Rola skulle ut.

Det där tålde inte Niklas.

Hur han lyckades vända situationen vill ingen gärna minnas, men det gjorde han. Och när 112 ombud reste ner till Göteborg i november stod nästan bara Tinas och Hampus delegationer kvar på barrikaderna.

Ändå gick de upp i votering mot Rola Brentlin.

Det föll.

Då försökte de kuppa in Jessica Rosencrantz som vice ordförande.

Det föll det också.

Inte ens en tredjedel av ombuden stödde dem.

Efteråt minns ingen att Fredrik Reinfeldt höll ett tal om hur man skulle stoppa sverigedemokraterna, att Gunnar Hökmark utsågs till hedersordförande, eller ens att en tjej från Skåne gick omkring med en rävboa om halsen. Alla minns bara att konflikten började.

Och festerna slutade.

Till sittningen anlände Jonas Bysell från Jämtland i badbyxor och skjorta. Wykman hade ju klagat på att folk klädde sig för dyrt. Bysell, som stött Tina och Hampus, gav fingret åt förbundsstyrelsen inför en dödstyst bankett. Sedan dracks det gravöl. 04.32 på söndagen larmades polisen. 05.09 fördes Bysell till stationen för tillnyktring.

En vecka senare inledde Niklas Wykman och Lars Rådén en uteslutningsprocess.

Jonas Bysell svarade i Expressen:

»Ska man utesluta någon för att ha uppträtt berusad i muf-sammanhang har vi i framtiden många uteslutningsärenden att vänta.«

Fredrik Reinfeldt. Tidigare muf-ordförande och partiledare. I dag föreläsare och rådgivare.

Olika partier har sina ungdomsförbund till olika saker. För moderaterna handlar det om medlemmar. Inte återväxten på toppnivå, den står eller har i alla fall studentförbundet stått för i minst lika hög grad. Men basen i partiet. 25 procent av medlemmarna tillhör ungdomsförbundet 2015. De har rätt till representation i valberedningar i partiorganisationens alla led och utgör en inte oväsentlig del av ombuden i styrelser, på årsmöten eller som den här helgen i Karlstad – partistämmor. Och det som böjs i tid, det blir krokigt.

Fortfarande är det Slaget i Lycksele 1992 som folk pratar om i partiet när de ska nämna en ungdomsförbundsstrid. Det var smutsigt, säger de. Fast den relativt konservative Fredrik Reinfeldt, som vann ordförandebråket då, lämnade redan 1995 över makten till Ulf Kristerssons närmaste man, den mer liberale Thomas Idergard, varefter dynastin Kristersson regerade över Strömmer, Lifvendahl och Fjellner ända fram till Johan Forsell. Först 2006 bröts regentlängden.

Den gamla dynastin var inte förvånad över att Niklas Wykman sökte makten, däremot över hur han gjorde det. 2004 hade en libertarian vid namn Maths Larsson utmanat Forsell om ordförandeskapet. Larsson ville legalisera knark. Och bland hans medhjälpare fanns Wykman. Två år senare – sedan nya moderaterna vunnit valet – anklagade Wykman plötsligt dynastin för att vara för nyliberal. Han svängde 180 grader. Därför var det, också för initierade, svårt att förstå varför hans koalition sprack 2008. Vad var det egentligen de bråkade om? Det såg inte ut som en politisk konflikt, bara människor som var förbannade på varandra.

På ena sidan Wykman, Rådén, Schulte, Brentlin, Bali, centrala kansliet och majoriteten av distrikten. På den andra Ghasemi, Rosencrantz, Magnusson, det stora Stockholm i allians med Göteborg.

En sak var emellertid absolut tydlig: Wykman visade sig ovillig att vända andra kinden till. Reinfeldt hade ju sökt fred 1992; han slöt ett avtal med Idergard och tog konflikten ut ur organisationen. Slaget i Lycksele var i praktiken över redan när ombuden reste hem.

Det är mer än man kan säga om Generalmönstringen i Göteborg 2008.

Hämnd upptog deras tankar i minibussen tillbaka. Niklas gäng var vansinnigt. Att någon hade vågat utmana dem! Det här tänkte de fan inte finna sig i! Den där jävla Tina skulle få se. Nu slänger vi ut dem!

Till Stockholms distriktsstämma vintern 2009 backade de upp Hanif Bali. Han satt i distriktsstyrelsen men hade aldrig kommit överens med Tina och ställde upp som ordförandekandidat mot henne. Hanif besvärades av ett rykte om att vara lat och gnällig, men Niklas gillade honom och såg potential.

Lars Rådén kontrollerade röstningsreglerna. Schulte drog upp linjerna, han satt ju ordförande i valberedningen. Snart gick demobiliseringssnacket i gång: Tina skulle ha problem med alkohol, kanske var det tyngre droger än så, och kontrollerades hon inte av knarket så styrdes hon av Hampus Magnusson; kunde någon förresten förklara varför distriktet sagt upp lokalen på Valhallavägen – hade de inte råd längre, hade hon länsat kassan? Det var som en parodi på alla klassiska negativa kampanjer någonsin utförda. Deluxemodellen! Extra allt! Var hon inte rasist också?

De siktade in sig på de yngsta medlemmarna. Ida Drougge gjorde det jobbet. Lars hade anställt henne på centrala kansliet och hon var själv lite yngre och kunde snacka med kidsen. Och så värvade de. Hanif hade en fantastisk personlig historia, det ensamkommande flyktingbarnet som lyft sig i det svenska samhället och stod för något nytt i moderaterna. Till slut hade de säkert 200, kanske 250 röster.

Till en distriktsstämma där det normalt brukade dyka upp 90 personer.

Det var bara det att de andra hade 500.

En sak hade Tina Ghasemi och Jessica Rosencrantz lärt sig av nederlaget i Göteborg: att räkna till 51. De hade utmanat utan att ha säkrat en majoritet, det var korkat, men ett misstag de aldrig skulle göra om igen.

Att vinna en distriktsstämma är på sitt sätt enklare än en förbundsstämma. Antalet röster är obegränsat, allt handlar om att få så många supportrar som möjligt att dyka upp på mötet. Jessica, som pluggade på Handelshögskolan och hade byggt upp en bas med aktiva där, höll i kampanjen. Först la de stämman en helg när det var sportlov, vilket sköt Hanifs strategi med de unga medlemmarna i sank, de skulle ju iväg på fjällresor med sina föräldrar. Sedan sa de till alla att komma en timme före utsatt tid. Och så tryckte de upp rosa t-shirtar med texten »Jag ♥ Tina«. Och började värva.

Utanför landstingshuset ringlade kön lång dagen för förhandlingarna. 800 personer skulle trängas in i en lokal byggd för 150. Folk trampade runt i snömöglet, frös i sina täckjackor, suckade och klagade. Särskilt Hanifs folk som fastnade långt bak i ledet. Längre fram stod grupperna om tio, femton personer som klungvis betalade sina medlemsavgifter i dörren, gick in, sträckte upp röda voteringskort och drog vidare.

– Vad hette hon vi skulle rösta på? undrade en kille i ett stort gäng somalia-svenskar.

Och mitt bland allt detta en energisk Catharina Elmsäter-Svärd, landstingsrådet, som lovat hjälpa riksdagsledamoten Sofia Arkelsten att leda mötet. Debatten tog tre timmar. Efteråt står ingen röstlängd att finna.

Däremot existerar mysiga bilder från kvällen, när distriktet firade 100 år med galamiddag, och Tina och Jessica visat Wykmans pojkar vilka det var som bestämde. De hittade till och med en ersättare till Hanif, han brukade ju vara toastmaster. Hampus hade henne på sin vänstra sida under banketten.

Hon bar en vacker, svart, djupt urringad klänning den kvällen – EU-nämndens ordförande Anna Kinberg Batra.

Niklas Wykman lät inte nederlaget sänka ambitionerna. Två veckor senare upprepades proceduren i Göteborgsdistriktet.

Rola Brentlin rullade in tillsammans med medlemmar från när och fjärran som skrivit sig i Göteborg och nu skulle lägga sin röst på Mattias Hallberg, en smal kille, som utmanade Hampus Magnusson.

Formellt var förfarandet annorlunda. Här fick man inte betala sig in i entrén. Alla som ville rösta skulle ha registrerats med avi och personnummer i administrationssystemet Mayflower senast fredag midnatt en vecka före stämman. Lars Rådén, som också klev ur bussen, tog direkt strid om röstlängden. Göteborgs partidistrikt hade tagit emot massa namn men inte skrivit in dem i Mayflower. De kunde absolut inte räknas!

Göteborgarna försvarade sig: Mayflower var ju känt för seghet och driftsfel, partiombudsmannen – en pålitlig och omdömesgill kvinna – hade helt enkelt fört analog bok, låst in den i kassaskåpet, varifrån den fors-lats i sedvanlig ordning till stämman.

– Spelar ingen roll, sa Rådén, det är Mayflower som gäller, era nya medlemmar har ingen rösträtt.

Att febril aktivitet pågått uppe på centrala kansliet fredagen före sa Lars inget om. De hade knallat omkring där ett helt gäng och hetsat in nya medlemmar i muf Göteborg. När Jessica Rosencrantz kom upp för att kolla läget satt Rola med en hög cash i knäet. Lars beordrade de anställda att skriva in så många som möjligt fram till midnatt, och per telefon ropades nya namn in från den medlemsvärvarfest för Mattias Hallberg som simultant pågick på västkusten. Och vid varje ny registrering i Mayflower tog Rola upp sin egen dator och förde in namnet i ett excelark över röster för Hallberg.

Inget av detta sa Lars.

Han nämnde inte heller att Niklas Wykman först kvällen före stämman ringt upp partiombudsmannen i Göteborg och påtalat att människor som inte fanns i Mayflower var att betrakta som luft. Eller att han själv, redan i mitten av februari, skrivit på det interna BBS-nätverket att Mayflower uppvisat så många barnsjukdomar att man skulle tillämpa en liberal tolkning av stadgan på distriktsstämmorna.

Hade han sagt det hade de aldrig haft en chans att vinna.

Det gjorde de inte ändå.

Pappa Johnny Magnusson satt ordförande nämligen. Och han sa på sin släpiga från västgötska till göteborgska transformerade dialekt:

– Jag tycker vi röstar om vilken röstlängd som gäller.

Varpå Göteborgs vann.

Jäv? Ja, självklart. Och ingen visade heller någonsin upp verifikationer på att namnen i kassaskåpet hade betalat medlemsavgifter. Ett uteslutningskrav från Wykman mot hela Göteborgs distriktsstyrelse kom som ett brev på posten. Det blev ett jävla liv.

Det spelade ingen roll.

Hallberg drog tillbaka sin kandidatur. Lars och Rola kravlade in i bussen och åkte hem igen.

För moderata ungdomsförbundet fanns emellertid ingen återvändo. Från den dagen var det två organisationer. Niklas och Tina gödde upp varsin kult runt sig där disciplin, lydnad och maktmygel blev hedersord. Över valet 2010 pågick det, genom mandatperioden där nya moderaterna förlorade initiativet i svensk politik, till 2014 års val och vidare, in i partiet fördes hatet.

Sverker Eriksson – tidigare ombudsman för Stockholmsmoderaterna. I dag i näringslivet.

Sverker Eriksson hade en särskild procedur när han skulle äta lunch. Han bokade flott, gärna en bit bort från partikansliet i Gamla stan – om han nu inte beställde upp till sitt hörnrum – på Djurgården, Ulla Winbladh var bra, eller någon restaurang runt Stureplan. Han sa aldrig att han skulle bjuda, han väntade på att folk skulle fingra efter plånböcker och sedelklämmor.

Då kastade han fram kortet.

– Men … jag kan …

– Nejnejnej, det här tar jag.

I allt Sverker Eriksson tog sig för byggde och upprätthöll han position. En medellång man på väg mot de femtio, slickad sidbena, tjocka mörka bågar och antydan till trivsel runt magen. Sällan – om han nu inte var på smokingmiddag hos Kerstin Dellert eller hann iväg till en invigning av någon ny krog – syntes Sverker mer uppklädd än i ett par klassiska blåjeans, kavaj och fint putsade brogues. En man konstituerad för arbete bakom kulisserna.

Han hade kommit upp från Borås och fått anställning som ombudsman i Stockholms län 1987, avancerat under ordförande Elwe Nilsson och 2003 utsetts till chefsombudsman på det nya samlade kansliet för Stockholms län och Stockholms stad. Administrativt begåvad, med förmåga att ta människor och inte minst: get the dirty job done. Folk vande sig att lita på Sverker. Han kavlade upp ärmarna. Blev det skit i landstinget med Nya Karolinska sjukhuset var han där och körde över förtroendevalda. Sedan sprang han till nästa hus och fockade något rattfyllo till kommunalråd. Han visste allt om alla, och antogs ha hållhakar på de flesta viktiga moderater i Stockholm. Skulle man någonsin ta sig in i riksdagen från huvudstaden kunde det inte ske på annat sätt än genom ett godkännande – tyst eller uttalat – från Sverker Eriksson.

En nu ledande moderat beskriver honom så här:

– Tre personer har haft makt i moderaterna de senaste tio åren: Fredrik, Anders, Sverker. Oftast i den ordningen, men inte alltid.

Fick Sverker frågor om sitt inflytande svarade han rutinmässigt:

– Jag? Jag är bara en simpel trädgårdsmästare. Jag ser till att människor kan växa.

Och så log han.

Sanningen var den att folk i moderaterna var livrädda för Sverker Eriksson. Att göra en deal med Sverker, sa de, var att göra en deal med djävulen. Förr eller senare skulle skulden betalas.

I juni 2010 hade han ett möte med Niklas Wykman och Tina Ghasemi. Han skulle tala dem tillrätta. Det fick ha varit som det ville i ungdomsförbundet – nu behövde de i alla fall ta och kamma till sig.

– Så här kan ni inte hålla på, sa Sverker.

Niklas och Tina nickade.

Och så gick de hem och fortsatte som förut.

Människor förundrades över detta – att de struntade i Sverker eller att han lät det bero – men då såg man nog inte fullt ut vad det var för miljö som ungdomsförbundarna kom in i. För att ta ett exempel: Strax före, på vintern 2010, hade Dagens Nyheter i en rad artiklar berättat om ett omfattande och systematiskt fusk i moderaternas provval. Valet skulle ligga till grund för riksdagslistorna, man röstade i partiföreningarna, och valberedningarna var hänvisade att ta stor hänsyn till resultatet.

Som visade sig bli anmärkningsvärt.

Flera helt okända personer tog sig förbi både namnkunniga och högt respekterade moderater. Den springande punkten var partiföreningarnas storlek. Hade man många medlemmar förfogade man över många röster som man lätt kunde erbjuda en annan förening i utbyte mot stöd för en viss kandidat. Man bildade karteller. Värvade medlemmar. Och när människor inte visade sig villiga att gå med i moderaterna erbjöd man att betala deras avgift. Rösterna köptes. Det var inte så dyrt för den som tänkt igenom sin strategi. Korruptionen koncentrerades till några invandrartäta föreningar – bland annat kom en stor grupp somalia-svenskar in i Tensta-Rinkeby, där medlemsantalet ökade med 278 procent på kort tid – men spåren ledde högre upp. En av dem som gynnades av fusket, och som tio av varandra oberoende personer i Dagens Nyheter utpekade vara delaktig, hette Christer Wennerholm.

Wennerholm, en skallig man med mustasch, var trafiklandstingsrådet som bröt alla normer. Samtidigt som han dömde ut tunnelbana som färdsätt satt han ordförande i spårvagnarnas lobbyförening. Han blev utsläpad av vakter en natt från Café Opera efter att ha vaskat skumpa och bråkat. Han toppstyrde Stockholms Lokaltrafik, SL, hamnade i jävsituationer, dubbla roller och ständiga bråk med revisorerna. Han forcerade ett beslut om att SL skulle lägga en halv miljon på att delta i Pride-festivalen, och gav uppdraget utan upphandling till en privat bekant, Martin Johansson, redaktör på gaysajten Hanky. Som tryckte upp t-shirtar: »Hanky ♥ SL«. Allt och alla kritiserade Wennerholm. Det bara rann av honom.

Inte heller provvalsskandalen satte några spår.

Den internutredning som Sverker Eriksson fick på plats berörde inte Wennerholm överhuvudtaget. Vilket, tänkte en del moderater, nog hade att göra med att Christer Wennerholm och Sten Nordin, ordförande för moderaterna i Stockholm, en gång efter valet 2002 hjälpts åt att kuppa ut Nordins företrädare HG Wessberg. Antagligen med assistans av Sverker. Och Wennerholm hade för övrigt varit gift med Beatrice Ask, justitieministern, som nu satt ordförande i valberedningen och som när Nordin ville lämna 2011 föreslog att Henry Sténson skulle ta över. Sténson som varit vice ordförande under Ask i ungdomsförbundet på åttiotalet. En period i förbundet under vilken, för övrigt, Sverker Eriksson haft anställning som ombudsman i Borås.

Vänskapsband och lojaliteter som människor knutit som tonåringar, svag respekt för demokratin, mygel och egen vinning. Niklas Wykmans och Tina Ghasemis bråk var kanske inte så udda ändå? Falangerna klev rakt in i partiet och det var här de fick sina namn: Flickorna och Pojkarna.

År 2010 anställdes Niklas Wykman som sakkunnig på finansdepartementet. Lars Rådén blev kommunalråd i Solna. Fredrik Schulte satt kvar i riksdagen och fick sällskap av Hanif Bali, som snackats upp på valsedeln av Niklas.

Tina Ghasemi fortsatte jobba på statsrådsberedningen och blev ordförande för Kungsholmens stadsdelsnämnd. Jessica Rosencrantz gick mycket bra i provvalet – misstänkt bra, ärligt talat – och tog plats som ersättare i riksdagen.

Sedan kom mellanvalsåren.

Catharina Elmsäter-Svärd. Tidigare finanslandstingsråd och infrastrukturminister.

I oktober 2011 satte sig Jessica Rosencrantz framför datorn och började skriva. Hon höll en formell ton men förbittringen bubblade mellan raderna. Helgens partistämma riskerade att förstöras av ungdomsförbundets absurda krav på att göra plats för Hanif Bali i partistyrelsen. Man hade »agerat respektlöst mot den interna demokratin« och drev en person »som inte är helt okontroversiell«.

»Muf ska vara en medlemsorganisation, inte en språngbräda för politisk karriär«, skrev hon.

Sedan postade hon inlägget på sin hemsida. Snart kom en första kommentar:

»Bra skrivet Jessica!

Hejaropet signerades Delmon Haffo, en bastant ung man född -92, aktiv i Salem och del av supporterskaran. Det slussade in en ny generation i kriget nu: Sofia Fölster, Arba Kokalari, Magdalena Schröder, Amir Adan, massa tjejer som siktade in sig på karriärer som kommunalråd.

De upplevde att de slogs för sin existens, sin politiska överlevnad. Skulle de besegra Pojkarna gällde det att snabbt skaffa sig inflytande i partiapparaten. De var noggranna när de la upp sin strategi. Och framgångsrika när de satte den i verket.

De behövde få Pojkarna att framstå som problemet. Tina talade gärna och högt om sitt arbete på statsrådsberedningen, hur nära hon stod Fredrik Reinfeldt och att ingen av Niklas vänner var välkomna i Rosenbad. Steg nummer två handlade om att ta över så många partiföreningar i Stockholm som möjligt. Med medlemmarna kunde man styra provvalsresultatet. Det hade ju fusket 2009 visat. Och hade man föreningarna kunde man snart äga en eller flera av de sex kretsarna i staden – och därmed få ytterligare representation i valberedningarna. Folk i föreningarna förväntade sig heller inte så mycket mygel, det brukade mest vara kaffedrickande där.

De började på Kungsholmen och intog sedan Engelbrekt. La inga fingrar emellan. Trotjänare trycktes ut ur styrelser under glest besökta årsmöten. Den stora Norrmalmsföreningen och Katarina uppe på Söder, de skrev in muffare och flyttade fram positionerna. Slutligen inledde de intensiva koalitionsbyggen. I manstarka Oscar Södra på Östermalm raggade de upp Helena Bonnier, som var ute efter en plats i riksdagen, och så började de byta tjänster med varandra. En tjej fick jobb hos Per Schlingmann. Och andra försökte linda gubbarna runt sina fingrar: Sten Nordin, Wennerholm, Henry Sténson, Sverker – alla approcherades och prövades. De försökte, och lyckades stundtals, binda ihop sig med den gamla dynastin i ungdomsförbundet: Johan Forsell, Anna König Jerlmyr, Tomas Tobé. Och Anna Kinberg Batra, som nödvändigtvis inte backade dem men var svag för Jessica Rosencrantz och kunde se sig själv som ung i henne.

Jessica, en kort, blond 24-åring, vanligen klädd i kavaj, var varmt omtyckt och det av många. Smart, arbetsvillig, påläst och duktig. Hon hade praktiserat hos Gunnar Hökmark i EU-parlamentet, jobbat hos Filippa Reinfeldt i landstinget och sågs som ett seriöst framtidslöfte. Men ju mer aktiva Flickorna blev i sina försök att få makt, desto bittrare smak lämnade de efter sig. Folk började dra öronen åt sig. Jessica och Tina var så otåliga. Och oförsonliga.

På andra sidan pågick samma sak. Pojkarna ägnade mellanvalsåren – den där tiden när nya moderaterna skulle förnya sin politik för att kunna vinna valet 2014 – åt att befästa basen och åt att mobilisera. Solna blev deras centrum, Niklas, Lars och Hanif bosatte sig alla där, och där knöt de band med kommunalrådet Pehr Granfalk och hans kompis Kristoffer Tamsons i Sundbyberg. I nordost värvades Ida Drougge av Lidingö-pampen Paul Lindquist och Fredrik Schulte av Täby-maffian: familjerna Leif Gripestam och Irene Svenonius – som brukade skapa starka koalitioner i bastun hos Kjell Jansson i Norrtälje – och vars älsklingsskyddsling hette Filippa Reinfeldt.

Niklas behöll också kontrollen över ungdomsförbundet. Han gick med jämna mellanrum över från finansdepartementet till centrala kansliet och la ut texten. Där fanns en ny generation som gick ut i kriget: Erik Bengtzboe, Oliver Rosengren i Växjö, Dennis Wedin, Bodil Sidén, Rasmus Törnblom. Omnipotens var heller inget som ansågs negativt i kretsen kring Anders Borg.

– Niklas och Anders är lite lika som personer. Begåvade, fyrkantiga och vidriga mot människor som de inte anser vara tillräckligt smarta, som en tidigare högt uppsatt moderat uttrycker det.

Tina och Hampus gjorde slut, men oppositionsaxeln mellan Stockholms stad och Göteborg bestod. Konflikten hölls också vid liv för att det hela tiden uppstod skärmytslingar. I Stockholm kom det män-niskor som hellre ville vara med Pojkarna än med Flickorna och blev ett slags soldater bakom fiendens linjer. Som Tina och Jessica la enorm energi och frenesi på att utplåna.

Vems sida står du egentligen på?

Folk blev paranoida.

Mest anmärkningsvärt var nog ändå att det till slut formades en konflikt om sakpolitik. Bråket hade ju från början handlat om person, kultur och identitet. Skulle man värva ur snygga gänget i Alan Paine-pasteller på Enskilda Gymnasiet eller skulle man prata med dem som hade ring i näsan och rött hår på Södra Latin? Men med generationsskiftet tog förbundet ytterligare steg i den riktning Niklas påbörjat. Sociala normer och strukturer pekades ut som orsak till människors ofrihet och man började prata feminism, kvotering, rasifiering, surrogatmödraskap, öppna gränser. Varpå Stockholm och Göteborg sparkade bakut. Göteborgarna skickade ju fortfarande telegram till kungahuset när de valde ny ordförande. I identitetspolitikens era var utvecklingen kanske inte så konstig, men ironisk: att alla spår av libertarianism utplånades att skiljelinjen i stället kom att ligga mellan dem som ville ha något slags social liberalism – eller miljöpartism – och dem som bar pärlhalsband när de med gillande miner läste Svenska Dagbladets nykonservativa ledarsida härja om civilisationernas krig.

Så såg landskapet ut när alla kastade sig huvudstupa in i partiets nomineringsprocess på hösten 2013.

Det blev kaos.

Flickorna körde skiten ur alla fiender i nomineringskommittéer och valberedningar. I Staden, men också i Länet. Folk som det pratats om länge utraderades helt från listorna, i Täby höll Schulte som suttit i riksdagen sedan 2006 på att ryka från valbar plats, alla misshagliga skulle tryckas ner och så hade man ju avtal med Helena Bonnier och andra att försöka hedra. Pojkarna, som underskattat motståndet, och själva tänkt sig att lyckas med en liknande operation, försökte yrvaket samla kraft. De bad sina kommunalråd om hjälp. Så då drogs Gripestammare och Grahnfalkar in, och Pojkarna gav sig på lilla Sofia Fölster i Nacka, varpå hennes kommunalråd Mats Gerdau fick rycka ut.

Snart var hela nomenklaturan indragen i konflikten. Man upptäckte massa misstänkta valsedlar från provvalet, flera hundra som var helt identiska. Kartellbildning var ju inte förbjudet – men 200 stycken med namnen Tina Ghasemi, Jessica Rosencrantz och Arba Kokalari på – var det inte uppenbart att hela idén med provvalet sattes ur spel? Fast det där fick valberedningarna aldrig veta något om. De satt bara där runt borden och såg siffrorna och hörde ungdomsförbundets representant rabbla namn och få stöd av en krets, två kretsar, tre kretsar. De hade lärt sig räkna, Flickorna. Och Pojkarna hetsade tillbaka, ut från listorna åkte rutin, upp fördes tonåringar och några tanter. Kompetens sorterades bort som irrelevant urvalsgrund.

Folk blev förstås vansinniga.

Varför gjorde Sverker ingenting?

Att styra moderaterna i Stockholm, så lyder den gamla regeln, är en omänsklig uppgift.

Men mot slutet försökte verkligen Sverker Eriksson. Det var i alla fall så folk uppfattade det. Han blev stor, stursk, och ingen kunde komma åt honom. Kent Persson, partisekreteraren, skrattade han bara åt. I partikansliet på Schönfeldts gränd satt han och Stockholmsfolket på våning fyra, partifolket på våning tre. Spiraltrappan däremellan, som skulle underlätta kontakter, hade Sverker fysiskt låtit spika igen. I valrörelsen returnerade han riksorganisationens usla kampanjmaterial och gjorde eget. Det var en one man show. I en havererande organisation med svaga förtroendevalda fick han fler arbetsuppgifter, mer ansvar. Och utrymme. Han lyckades till och med få ett privat lån i miljonklassen av partiet. Folk började snacka. Hans ständigt växande intresse för trädgårdsmästeriet – personfrågorna – gav honom också fiender.

Sverkers makt byggde egentligen på lika delar hot och lockelser. Det var inte bara det där att han plötsligt kunde dyka upp som Döden i en Bergman-film och säga att ens tid var ute. Han kunde också ge en glada dagar. Under framgångsåren hade han en fet kassa att röra sig med. Han bjöd folk på USA-resor, luncher, middagar. Han rapporterades hänga på nattklubb med en fastighetsmagnat som sedan föreslogs som framtida länsförbundsordförande, han var på vip-klubb med en rödlätt pr-konsult, påstod sitta med välkänd murvel i grogghörnan på partikansliet. Vore hälften av anekdoterna sanna – eller tryckbara – skulle det räcka.

Som den här:

En person möter i riksdagshuset Catharina Elmsäter-Svärd, då infrastrukturminister, och berömmer statsrådet för den eleganta klänningen hon har på sig. Och får till svar:

– Tack! Den har jag fått av Sverker.

Hans sätt att kasta fram kreditkortet väckte uppmärksamhet.

Ett av hans bästa betalningsmedel var att titta åt ett annat håll. Fick han något tillbaka kunde han ju helt enkelt låta bli att ingripa. Var det därför han lät Flickorna hålla på? började folk fråga. Var de alla indragna i det som Sténson ägnade sig åt?

Henry Sténson hade kommit tillbaka till politiken efter 20 år i industrimogulen Carl-Henrik Svanbergs entourage och hade en idé om att rensa upp och få ordning på Stockholms stad. Vitt och brett pratade han om hur kasst allt var i Stadshuset och landstinget. Han gav sig på Christer Wennerholm och Filippa Reinfeldt. Varpå alla blev nervösa och stingsliga – utom Wennerholm som blev förbannad – och vände sig mot honom. Men argast av dem alla blev Leif Gripestam som visste att Sverker Eriksson länge avskytt Filippa och nu tolkade saken som att Sverker kokat ihop något med Sténson. Så Gripestam som varit kompis med Sverker i decennier bröt all vänskap och inledde en motattack från Täby. Wennerholm satt dessutom i Sténsons presidium, som kollapsade. Så Sténson inledde en privat presidieverksamhet – vid sidan av den demokratiskt valda – med Michael Storåkers, pr-gurun, och advokaten Gunnar Strömmer, vilka valts in i distriktsstyrelsen ett par år tidigare.

Och allt detta pågick samtidigt som Flickorna och Pojkarna gjorde revolution på valsedlarna.

Och som om detta inte var nog dök partiledarfrågan upp. Henry Sténson åkte runt till alla som kunde tänkas vara missnöjda med sakernas tillstånd och sa att han visste vem som borde ta över efter Reinfeldt – Cattis. Alltså Catharina Elmsäter-Svärd, som var infrastrukturminister och ordförande i Stockholms län. Vilket fick alla mästarmyglare att skruva på sig. Nu gällde det att veta vad man gjorde så man inte hamnade på fel sida.

Särskilt gällde detta Flickorna och Pojkarna.

I kretsen kring Niklas Wykman pratade folk gärna om Anders Borg. Runt Tina Ghasemi lyfte man upp Catharina Elmsäter-Svärd. Men viktigast av allt var att den andra sidan absolut inte skulle få vinna.

Och på valnatten – när Fredrik Reinfeldt avgått – fanns antydningar om att Anders skulle köra, fast så tackade han plötsligt för sig och drog ett dygn senare. Kvar fanns då Cattis. Som verkade självklar. Fram till dess att hon efter tio dagar överraskande sa att frågan inte var aktuell.

Och det går väl att påpeka här: att ungdomsförbundet under hela den här processen höll sig tyst och passivt, de tog aldrig ställning. Niklas pojkar teg, Tinas flickor likaså.

I landstingsfullmäktige utspelade sig däremot en blodig föreställning en kväll i oktober och där var de med. Först föll Christer Wennerholm. Sedan kom frågan om vem som skulle bli finanslandstingsråd: Filippa Reinfeldt eller Torbjörn Rosdahl. Gripestammare, Grahnfalkare och Pojkarna mot Sténson och Flickorna.

Filippa förlorade. Med två röster.

När det gått några veckor meddelade Cattis att hon lämnade politiken helt och hållet. Varpå beskedet kom att också Sverker Eriksson slutade. Han föll – försvann diskret ut genom bakdörren – och därmed gick också hans imperium upp i rök. Det författades utredningar och internrapporter. Sténson kröp hem till näringslivet. Till ny ordförande efter Cattis valdes i Stockholms län Kjell Jansson – han med bastun.

Och in i riksdagen kom Flickorna och Pojkarna. Fjorton personer som direkt eller indirekt var involverade i kriget.

De satt där när Anna Kinberg Batra blev partiledare.

Anna Kinberg Batra – tidigare riksdagsledamot och ordförande för riksdagens finansutskott. I dag partiledare.

Efter ett år i opposition i det parti som blivit vana att ha makten kunde man konstatera en sak. Den generation som vuxit upp i en tid när moderaterna ansetts vara det mest intressanta, skickliga och viktiga av politiska alternativ fick förgjordat svårt att göra sig gällande när socialdemokrater regerade i Rosenbad. De hade helt enkelt ingen aning om hur man skulle bete sig.

Slå vakt om sina positioner kunde de däremot fortfarande. Anna Kinberg Batra höjde upp Jessica Rosencrantz till trafikpolitisk talesperson. Det var som att släppa en atombomb. Niklas mönstrade allt han hade av mankraft och så ringde de ner partisekreteraren, obstruerade och mejlbombade och förde ett jävla liv. Till slut tvingades Anna Kinberg Batra köra över riksdagsgruppens förtroenderåd, som inte alls ansåg att en pinfärsk ledamot som Wykman kvalificerat sig för utnämningar. Niklas fick sin tröstplats som skatte-politisk talesperson.

Och ungefär där befinner sig moderaterna i dag.

Ingenting är enkelt längre.

Och alliansen, som alla lovordat så varmt, utmanas av kristdemokraterna, där ett annat gäng av internstrider och av makthunger formade åttiotalister redan utgör partiledning. De har inga problem att ensidigt och utan att blinka säga upp ett ingånget avtal, varpå Anna Kinberg Batra nödgas le och lalla med för att inte också det borgerliga samarbetet ska spricka. I Svenska Dagbladet kunde hon ens inte svara »ja« på frågan om hon var alliansens ledare.

Frågan är hur länge hon är moderaternas.

De människor som kommer underifrån nu är otåliga och viskar redan. De har lärt sig att politik handlar om person och de vet hur man svetsar samman människor och tar makt. De registrerar vad folk gör och agerar. Det kan vara en sextonårig tjej, som fikar en dag med fel person och direkt straffas. Hon blir utfrusen. Ingen vill längre prata med henne. Det är helt tyst. Och när oron bitit sig fast på riktigt plockar de in henne till möte. Då kommer Jessica Rosencrantz och Sofia Fölster, två riksdagsledamöter, och kräver att få se hennes telefon. Vilka har du ringt? Vilka har du sms:at? Du måste förstå att det är upp till dig att välja sida. Vill du fortsätta så här eller vill du vara lojal med oss och med Tina?

Det är en generation borgerliga politiker som vet vad den vill och vill ha det nu. Som är formade av åtta år när allt var enkelt, när man inte behövde ta ansvar och Sverige faktiskt hade en borgerlig majoritetsregering, när det fanns skäl att dricka champagne och tid att frenetiskt bekämpa varandra.   

Ida Drougge kom också in i riksdagen. Hon tog direkt sina saker och flyttade in dem på Hanif Balis rum. Och så byggde de om Idas kontor till en tv-studio och startade en youtubekanal. Där bidar de sin tid, som kommer. I helgen ska Hanif väljas in i partistyrelsen.

Artikeln bygger bland annat på 87 bakgrundssamtal med 36 personer på olika nivåer i moderata ungdomsförbundet och moderaterna. Flera av personerna har intervjuats vid upprepade tillfällen åren 2006–2015. Reportern har också hämtat uppgifter från samtida bloggposter och haft tillgång till interna dokument och minnesanteckningar.