Tog saken i egna händer

Det är vackert vid Gesundabergets fot. Siljan ruvar under ett fruset dis nere i dalen och Tomteland har laddat jullagret med bjällror hundra meter bort.

Flyktingförläggningen ligger på branten, i en öppning i skogen, och var tills nyligen ett skidhotell. Det står »lodge« över dörren och snökanonerna ska precis börja säsongens arbete utanför förstukvisten.

Men särskilt lämplig för fotboll är inte platsen.

Man kan väl säga att det började i Ryssland, med de snygga tjejerna. Ahmad Sabah Makshbandi, även kallad »coach«, skulle plugga till tandläkare men lyckades inte fokusera på studierna. Så han återvände till Syrien och utbildade sig till idrottslärare i stället.

Kriget kom, skolan han arbetade på stängde, elen och vattnet försvann, bara bomberna var pålitligt återkommande. När Gesunda öppnade sin flyktingförläggning förra hösten var Ahmad en av de första på plats.

– Det fanns för mycket stress och oro i huset, så jag bestämde mig för att starta ett syriskt fotbollslag, där jag var coach. Vi spelade på parkeringen. Grusplan.

Ahmad Sabah Makshbandi, mer känd under namnet »Coach«, bär blå jacka. 

Man kan också säga att det började med hussvamp. Jon Böhlmark ville flytta tillbaka till Sollerön, byn där han vuxit upp. Byta livsstil. Att det blev just nu berodde på ett charmigt hus som visade sig ha svamp i golvet, och därför stod utan köpare. Plötsligt var huset Jons och sambon Lisa Öhmans. Det ligger fint på flacken, mitt i utsikten från slalombacken.

– Jag tänkte på det här en del: att det saknas ett fotbollslag i byn, men det finns en väldig massa fotbollsspelare. Det var ju en win-win-situation, säger Jon.

Redan innan han hade flyttat in i huset och slagit upp halva väggen och delar av golvet, hade han anmält ett herrlag i fotboll till division 7 i Dalarna Norra.

– Så fort jag sa: »Vi kör« så kom det en massa krafter från alla håll. Det är ju så många som varit med i föreningen tidigare. Vi åkte ut till förläggningen och frågade om det fanns något intresse, och det gjorde det. De hade redan ett lag, visade det sig.

Ahmad hade tränat sitt gäng i två månader, när Jon dök upp.

– Han ville ha ett mixat lag, med svenskar. Jag funderade lite och accepterade hans förslag, och sedan dess har vi arbetat tillsammans, berättar Ahmad.

De rivstartade: hälften solleröbor sedan generationer, ett gäng syrier, två norrmän, några eritreaner och en skåning, bland annat. Och Jompa Häll förstås. En profil i byn som tränat många pojklag i sina dagar, men nu har blivit utkickad ur familjeföretaget av sina barn och har tid över. Han satte sig i sin rostiga Mercedes, körde runt till lokala företag och samlade sponsorpengar. Köpte några fotbollar och skor och annat viktigt. Han införde också »helsingborgssystemet«, ett spelsystem som Sverige använde i VM 1958, men som ingen minns utom Jompa. Varje söndag sätter han upp skyltar på kyrkbacken om tipspromenad, och sedan säljer han svarsformulär för trettio kronor stycket.

I år har Fokus valt att ge utmärkelsen Årets svensk till volontären. Till den som sparkar en boll till någon med ett annat språk, dukar med en extra tallrik för en person med andra matvanor eller avsätter en kväll för att utbyta erfarenheter med en granne man ännu inte känner.

Årets svensk är den som öppnat sin dörr för de nya svenskarna; släppt in eller klivit ut – mött upp.

Det var en varm men molnig tredje september som något hände. Nyhetsprogrammen hade under sommaren varit fulla av rapporter från sjunkande båtar på Medelhavet, Ungern hade påbörjat bygget av sin gränsmur och i sociala medier bubblade en frustration, men också en känsla av uppgivenhet: Vad ska vi göra?

Men den där torsdagen i början av september publicerades bilder på treårige Alan Kurdi. Han låg livlös på en badstrand i Turkiet och väckte en förtvivlan som inte längre kunde hålla sig passiv.

I stort sett över en natt var tidningar, tv-sändningar och facebookflöden fyllda av möjligheter att agera. Transitboenden att skriva upp sig på, vinterkläder att lämna, mat att laga i soppkök.

Volontärbyrån, som förmedlar volontäruppdrag från många ideella organisationer i Sverige, tiodubblade trafiken till sin hemsida i början av september. De faktiska intresseanmälningarna var tre gånger fler i jämförelse med föregående år. Drygt hälften av dem som hört av sig vill arbeta med integration och asyl, men även övrig verksamhet har ökat.

Någon sammanställning av det totala antalet volontärer som arbetat inom den sociala sektorn denna höst finns ännu inte, men alla nätverk och föreningar som Fokus kontaktat bekräftar samma stora intresse.

Det uppblossande engagemanget var synligt och gav oroade människor en möjlighet att påverka situationen. Men vågen av frivilligkraft kom inte från en stilla yta, i Sverige rör sig ständigt en ström av stabil volontärkraft och har så gjort i åtminstone 35 år.

Närmare 80 procent av befolkningen som är mellan 16 och 84 år har arbetat på ideell basis vid något tillfälle i sitt liv och hälften av alla gör det just nu. Engagemang föder dessutom engagemang; de som redan är inne i frivilligsvängen har en tendens att utöka sin delaktighet. En organisation som Röda Korset har till vardags 1 000 lokalföreningar och 30 000 aktiva volontärer runt om i landet. När de under hösten fick 20 000 nya intresseförfrågningar hade de en struktur att slussa in dem i.

Samma sak gäller de andra stora hjälporganisationerna, liksom kyrkor med olika trosinriktning och till viss del idrotts- och intresseföreningar som är vana att organisera människor.

– Vi analyserar inte sönder det, vi brukar ses hos Jon och dricka kaffe och kläcka idéer och sedan genomför vi det. Men vi har pratat mycket om att få ett sammanhang. Att man kan komma med all sin erfarenhet och ändå vara lika inför fotbollen, säger Emil Halvarsson.

– Vi är ganska väl förankrade i bygden och ingen har ifrågasatt saken, även om sverigedemokraterna har högt väljarstöd här, säger Benjamin Grundtman.

Lika på plan. Jon Böhlmark, Emil Halvarsson  och Benjamin Grundtman är drivande i Sollerö IF:s arbete.

Det nya för höstens engagemang är formen. Enskilda eldsjälar har samlat stora grupper på facebook eller via bloggar och ritat upp egna strukturer. Nätverk och tillfälliga konstellationer har tagit stort ansvar för flyktingmottagande och transitboenden.

En förändring är också att organisationerna själva noterar fler nya svenskar, med egna erfarenheter av flykt, bland volontärerna.

Lars Svedberg är inte ett dugg förvånad. Han är professor vid Avdelningen för forskning om det civila samhället på Ersta Sköndal högskola och har tillsammans med Johan von Essen och Magnus Jegermalm genomfört ett antal nationella befolkningsstudier om människors ideella engagemang.

– Vi befinner oss mitt i den första stora folkvandringen som når Sverige på mycket lång tid. Det civila samhällets humanitära insatser är flexibla och snabbfotade och medborgarna ser att de behövs. Då griper de in. Så fungerar en god demokrati, säger han.

Men allt är inte självklart och enkelt när det kommer till ideellt arbete, det finns fallgropar.

– I vår nordiska syn på humanitär verksamhet har vi en tradition av att försöka mötas som potentiella jämlikar. Men vägg i vägg med detta ligger välgörenhet, som handlar om givande uppifrån och ned och nådegåvor. Det måste vi vara uppmärksamma på. Många av de större organisationerna har en fördel eftersom de arbetar långsiktigt och har en ideologisk plattform. I det snabba mötet finns risken att det blir fel, och att hjälpen utgår från givarnas behov.

Lars Svedberg ser de ideella insatserna som en självklar del av ett anständigt samhälle, de behöver bara planeras med eftertanke och vara tydliga i sin strategi. Civilsamhället speglar den stat och den marknad som omger det.

I USA är till exempel välgörenhet kutym, där anses individen bära ett större ansvar för sin egen situation. Den som är rik ger, om den är god, till den fattige. I Ryssland finns en rädsla för att engagera sig i något som inte är beordrat av statsmakten, eftersom människor är osäkra på hur regimen ska reagera.

Också i Sverige behöver ideellt engagemang tas tillvara och respekteras från myndigheternas håll. Lars Svedberg menar att vår övertro på professionalism kan slå undan benen för samarbete mellan det civila samhället och staten. Myndigheter planerar gärna för att psykologer och socionomer ska prata med flyktingar mellan nio och tre på måndagar, medan en utsträckt hand på tågstationen kan vara mer effektiv i vissa lägen.

– Staten har en tendens att försöka styra civilsamhället, men det vore en mardröm om de lyckades. Som om makarna Myrdal skulle återuppstå med sin sociala ingenjörskonst. Själva poängen med det civila samhället är ju att det inte ska samordnas utan att det måste få vara fullt av galna och ologiska saker, blandat med det goda. Annars mals det sönder, säger Lars Svedberg.

Vad ska staten sköta, och vad ska civilsamhället ta ansvar för? Den gränsdragningen pågår hela tiden och handlar om vilket samhälle vi vill ha. Staten ska skydda människors rättigheter, inte ge allmosor. Vissa grundläggande behov har vi tillsammans bestämt att välfärdsstaten ska stå för, eftersom det förväntas ge större tillförlitlighet.

Regeringen, tillsammans med kommunerna, är till exempel ansvariga för att nya svenskar får en bostad och för att underlätta deras inträde på arbetsmarknaden.

Det har inte varit Sveriges starka sida. Nyligen beskrev brittiska The Telegraph hur »världens mest öppna land« har flyktingförläggningar som brinner, ett snabbt växande främlingsfientligt parti och en akut självbildskris. Skribenten jämförde och menade att »Storbritannien är ett land som är skeptiskt till immigration, men älskar invandrare. I Sverige är det tvärt om.« Han hänvisade till brist på integration och graden av arbetslöshet hos utlandsfödda.

Lars Svedberg ser – i sina värsta framtidsscenarier – hur Sverige skulle kunna närma sig gettofieringen i Frankrike och Belgien. Ett delat land, där i stort sett slutna enklaver formulerar sina egna levnadsregler. Det är just den klyftan mellan ett isolerat »vi« och ett lika isolerat »dom« som många av civilsamhällets nätverk, organisationer och enskilda initiativ försöka överbrygga.

En av frivilligaktörerna, Invitationsdepartementet, har som slogan: »Genom att säga ›Välkommen, middagen står på bordet‹, släpps människor inte bara in i landet, utan också in i samhället.« Grundaren Ebba Åkerman tror på att hålla det enkelt:

– På individnivå är integration lätt. Det du och jag kan göra redan i dag är att träffa en annan människa, och det är mycket som händer i det mötet vad gäller språk, nätverk och förståelse, säger hon.

Jon Böhlmark på Sollerön håller med.

– Kommunen kan stå för det praktiska, som mat och tak över huvudet. Men vi ska stå för resten, tycker jag. Institutioner kan inte hantera det rent mänskliga. Vi odlar en kultur, vi står för något bra. Man vårdar något i sättet man beter sig mot varandra, säger han medan han tuggar i sig en sönderkokt korv från Jompas korvlåda.

För Jon var fotbollen en given ingång, han har själv spelat sig in i gemenskapen på många platser där han bott.

Korvlådan står vid ingången till idrottslokalen och söndagen är lång hos Sollerö IF. Kroppsgenererad energi börjar så smått värma upp de utkylda rummen med svettdoft som bieffekt. Ett tjugotal entusiaster i t-shirt och mössa spelar rundpingis, biljard, fotboll eller sitter och pratar.

Jompa hör till dem som pratar.

– De unga sköter träningen, men jag försöker väl vara någon slags mysgubbe som ordnar roliga grejer. Det fungerar rätt bra.

Han är frustrerad över att de ännu inte fått hit tjejerna från förläggningen.

– De har ju en konstig syn på kvinnor, det tycker jag. De ska vara hemma och föda barn och serva killarna så de kan spela fotboll. Men det tror inte jag. Jag vill ha med tjejerna också på träningar, ta med dem ut och plocka svamp och lära dem simma. Jag jobbar på det.

Coachen Ahmad pekar ut målskyttarna i laget. Han gillar när Jon är med och spelar, för då får han ta hela tränaransvaret själv. Det är oftast han som kör asylförläggningens buss från Gesundaberget in till Sollerön när det är träningstid och det är han som har koll på alla nyanlända och peppar dem och retar dem för att få dem att delta i aktiviteter. Annars är risken överhängande att de i stället sover bort dagarna i ett uppgivet töcken. Ahmad själv bor numera i byn, i ett litet hus han fått hyra genom Jons kontakter.

Och så berättar han om sitt nya jobb som tolk på högstadiet. Han får stanna i Sverige så länge han har försörjning, just nu vet han att det är tjugo dagar till. Sedan blir han utvisad, eftersom hans mor var från Bulgarien och han själv har dubbelt medborgarskap.

– Jag älskar Sollerön, det är min plats. Jag har ingen annan, säger han med ett envist leende.

Fakta | Mer än fotboll

Sollerö IF är en av många idrottsklubbar som vänt sig till flyktingförläggningar för att söka deltagare och bjuda in till gemenskap. Sollerö IF har en idé om att kontakta fotbollsklubbar på nya orter om de asylsökande flyttar vidare, och på så sätt skapa en länk in i nästa sammanhang.

Snart ska laget vara funktionärer på ett snöskorejs. De har också deltagit i dragkamp i Mångberg, lagat mat och sålt vid matcher, fixat publikrekord vid derby mot Vikapojkarna och hejat fram vinst på hemmaplan (även om det blev förlust på bortaplan). De har också plockat svamp och fiskat med Jompa, sett fotboll på storbildsskärm i Jons uthus, och på flyktingförläggningen har a-lagsspelarna börjat träna med barnen. Dessutom arrangerades denna höst den bästa säsongsavslutningen genom tiderna, enligt Jompa.

Sollerö IF undersöker också hur de nyanlända kan tillgodose behoven i lokalsamhället. Med pengar från länsstyrelsen har till exempel en gammal fin omklädningshytt renoverats av praktikanter från förläggningen. De har arbetat med svenska snickare och hanterat trä, falu rödfärg och kokkaffe.

Fakta | Är du årets svensk?

En bred portal för att hitta aktuella uppdrag är Volontärbyrån, som samarbetar med 2.000 olika organisationer i Sverige. Uppskattningsvis finns totalt 200.000 föreningar som bygger på ideell verksamhet. Det innebär att det med stor säkerhet finns ett uppdrag som gör även dig till årets svensk!

Läs mer:

»Visst lånar de mig, men jag lånar dem också«

»Det är viktigt att tro på sig själv och känna att man kan bidra«

»Första gången kom 21 personer och jag var asnervös«