Storspelaren från Schweiz

Man kan se det i ansiktet på Sepp Blatter. Att en Fifa-president ska se glad ut när han offentliggör det land som just har utsetts till VM-värd är lika självklart som att programledaren ska le när vinnaren av Melodifestivalen presenteras. Men när Blatter står på scenen i Zürich 2010 och håller upp lappen med »Qatar«, är hans leende fruset. Säkert förstår han att detta skandalösa beslut – att ge fotbolls-VM till en liten ökenstat där det är fysiskt omöjligt att spela fotboll på sommaren – är att gå ett steg för långt. Att hans system nu har nått sin logiska kulmen, men att detta beslut också innehåller fröet till systemets undergång. Kanske ser Sepp Blatter redan nu framtiden framför sig. Gryningsräden i Zürich i maj 2015, de sensationella arresteringarna av höga Fifa-pampar på hotellrummen, hur hans »fotbollsfamilj« – som han älskar att kalla den – kommer att förnedras inför världens ögon.

Vad ska man kalla det här systemet, vad ska man kalla Sepp Blatters Fifa?

Frågar man Lars-Christer Olsson, före detta verkställande direktör på europeiska fotbollsförbundet Uefa, finns det ingen tvekan. Med sitt korta gråa hår, glasögon och sin luttrade frispråkighet känns han som urtypen för den illusionslöse tjänstemannen, han som sett det mesta. Olsson är den svensk som kommit den internationella fotbollsvärlden närmast, och han har inga svårigheter att beskriva den.

–Visst är det en familj, säger han på sin kärva skånska. En familj i siciliansk bemärkelse.

Den maffialiknande struktur som Olsson beskriver föddes för drygt 40 år sedan. 1974. VM i Västtyskland och de unga rebellerna tog över fotbollsvärlden. Svallande hårmanar och polisonger, Johan Cruijff som ledde sina holländare i deras virvlande totalfotboll och bråkade om sponsorkontrakt, maoisten Paul Breitner som i afrofrisyr sköt Västtyskland till seger i VM-finalen. Men bakom kulisserna förändrades fotbollsvärlden på ett ännu mer grundläggande sätt. Vid Fifas presidentval i Frankfurt före VM-premiären förlorade sir Stanley Rous, den gamle engelske gentlemannen och före detta fotbollsdomaren, mot den slipade brasilianske affärsmannen João Havelange. Det klassiska engelska amatöridealet som ville att idrotten skulle höja sig över politikens och näringslivets simpla värld förpassades till fotbollshistoriens soptipp.

Havelange hade, mycket durkdrivet, utnyttjat det utbredda missnöjet med engelsmännens sätt att sköta Fifa. Sydamerikanerna hade sedan urminnes tider varit Europas rivaler om herraväldet i fotbollsvärlden. De nyligen självständiga afrikanska staterna hyste en begriplig misstro mot de forna kolonialmakterna och irriterade sig särskilt på Stanley Rous totala oförmåga att se något besvärande i att Sydafrika tillämpade apartheid också inom fotbollen. Dessutom stack fördelningen av VM-platser i ögonen: av 16 lag i VM 1974 var nio från Europa och fyra från Sydamerika. Resten av planeten fick dela på tre platser.

Framför allt lierade sig Havelange med de nya, kommersiella krafter som insåg hur mycket pengar som fanns att tjäna på fotboll. En av dem var Horst Dassler, arvinge till den tyska familj som grundat sportutrustningsföretaget Adidas, och en pionjär när det gällde att inse att sponsorkontrakt och medierättigheter till de stora turneringarna skulle förändra idrotten. Havelange var – tillsammans med Internationella Olympiska Kommitténs Juan Antonio Samaranch från Spanien och Primo Nebiolo, italiensk president för internationella friidrottsförbundet IAAF – Dasslers villige partner. Till sin hjälp hade de Fifas politiska struktur, där varje land har en röst. Det betyder att Anguilla, Eritrea, Bahamas, Tonga och Djibouti – länderna som i skrivande stund ligger längst ner på Fifas världsrankning – tillsammans har större inflytande i ett presidentval än de största fotbollsnationerna, Brasilien, Italien, Argentina och Tyskland, helt enkelt för att de är fler. Fem myror är fler än fyra elefanter.

– Ett land, en röst, det är grundbulten och samtidigt svagheten. Det räcker med att man har ett korplag i fotboll så har man en röst som är värd lika mycket som någon annans. Det har Havelange och Blatter varit väldigt skickliga på att utnyttja. Tillsammans med total brist på insyn och transparens har det skapat deras sicilianska familj, säger Lars-Christer Olsson.

Så såg det system ut som Havelange och Dassler byggde. Havelange utvidgade VM enligt löfte, med fler platser åt utvecklingsländer. Dassler grundade mediebolaget ISL, som konsekvent kunde räkna med rättigheterna att sälja fotbolls-VM till tv-bolag och sponsorer. I gengäld betalade ISL stora summor till fotbollens pampar. Alltsammans underlättades av att Fifa förlagt sitt högkvarter till Schweiz, där man tack vare landets föreningslagstiftning var skattebefriat och tack vare en traditionell sekretesskultur kunde sköta affärerna utan insyn från obehöriga. Utbetalningar på mångmiljonbelopp från ISL till Fifa-pampar? Inte olagligt i Schweiz. Hemliga löner och förmåner till de högsta tjänstemännen inom Fifa? Helt enligt schweizisk kutym.

Det var denna kultur en svensk satte sig i sinnet att utmana. År 1998, när Havelange till sist skulle avgå, var den välrenommerade presidenten för Uefa, Lennart Johansson, en logisk efterträdare. Trots sina förbehåll mot Havelange, och sina föresatser att förändra kulturen inom Fifa, hade Johansson, något naivt kanske, räknat med företrädarens stöd:

– Jag betraktade Havelange som en gedigen skojare, en mästare på att dölja det mesta. Jag fick ändå signaler att han skulle stötta mig, men plötsligt hade han ändrat sig och valde att i stället stödja Blatter, säger den idag 86-årige Lennart Johansson.

Schweizaren Joseph »Sepp« Blatter var Fifas generalsekreterare och en man fostrad i Havelanges familjekultur. Bakgrund inom affärsvärlden och schweiziska ishockeyförbundet, värvad till Fifa under omvälvningsperioden efter Havelanges makttillträde, skolad inom Adidas av Horst Dassler personligen: en man som skulle hålla hjulen snurrande. Men så pass många nationer hade lovat Johansson sin röst att han ändå trodde att segern var hemma.

Men när rösterna räknats hade Blatter vunnit överlägset.

– Det var en rejäl ögonöppnare. Jag är övertygad om att Havelange låg bakom: det hotade hans system om Lennart skulle komma in. Vi var naiva, Lennart var naiv, säger Lars-Christer Olsson, som arbetade nära Johansson vid presidentvalet 1998.

Svenskarna valde att hålla god min. I dag, arton år senare, framställer Lennart Johanson det som en bitter insikt om de politiska realiteterna.

– Jag fick trovärdiga uppgifter om att afrikanska representanter fått pengar för att gå den rätta vägen. Då var jag på ren svenska förbannad. Men jag ville inte gapa och skrika, för jag förstod att det inte hade betalat sig särskilt väl. Jag är 1,90, men jag kände mig liten: här rörde man sig bland folk som hade vapen i sin hand och inte tvekade att använda dem.

Sepp Blatter visade sig snart vara en värdig efterträdare till Havelange. Förankrad i Fifas exekutivkommitté, där de flesta medlemmarna själva tagit pengar från ISL, och en mästare på det machiavelliska spelet på fotbollspolitikens högsta nivåer.

– En av de skickligaste politiker jag har träffat på, menar Lars-Christer Olsson. Totalt skrupelfri. Väldigt charmerande, med förmågan att komma ihåg folks namn och familjesituation. Om presidenten i Aruba har en dotter som går på universitet i Illinois minns han det och frågar om henne.

Blatter kunde dra fördel av ett missnöje med Europa som växte inom fotbollsvärlden vid millennieskiftet. 1992 grundades Champions League, 1995 kom Bosmandomen som upphävde alla restriktioner mot utländska spelare inom EU. Världens alla fotbollsresurser – stjärnspelare, pengar – koncentrerades till Europa.

– I efterhand önskar jag att jag hade haft större stöd inom Uefa för att stödja Afrika. Många av länderna var väldigt fattiga och ett lätt byte för Blatters locktoner, säger Lennart Johansson.

Men Johansson och hans meningsfränder hade skäl att hoppas. År 2001 gick ISL i konkurs och de bokförda utbetalningarna till Fifa-pamparna hamnade i konkursförvaltarens händer. Fifas egen generalsekreterare, Michael Zen-Ruffinen, sammanställde en diger dossier med alla ekonomiska tvivelaktigheter som ägt rum. Blatters motståndare polisanmälde honom och förde fram kameruniern Issa Hayatou som motkandidat vid presidentvalet 2002.

– Vi hade hela sörjan och vi lade fram den, säger Lennart Johansson. Men Blatter lyckades dra sig undan. Det är svårt för en utomstående att slå en schweizisk motståndare i Schweiz.

Blatter var för slug för sina antagonister. De schweiziska myndigheterna visade sig mycket ovilliga att utreda anklagelserna och gick med på Blatters begäran att hålla utredningen om ISL-mutorna konfidentiell. Till hjälp hade Blatter också den stenrike qatariern Mohamed bin Hammam, som redan bidragit starkt till att Blatter kommit till makten. Bin Hammam mobiliserade sin egen världsdel, Asien, och strödde kring sig pengar som fick ett stort antal afrikanska stater att överge sin kandidat. I den ökänt besticklige presidenten för Nord- och Mellanamerikanska fotbollsförbundet, Jack Warner, hade Blatter en annan bundsförvant. Warner kontrollerade – tillsammans med amerikanen Chuck Blazer, generalsekreterare för Nord- och Mellanamerika, 35 röster i Fifa-kongressen. I gengäld fick Warner Fifa-bidrag till ett »träningscentrum« som byggdes på hans egen mark, och rätten att sälja VM-biljetter genom hans egen resebyrå.

Så funkade det. Pengarna från sponsorer som var angelägna att förknippas med fotbolls-VM och från medieföretag som ville sända turneringen flödade in. Blatter såg till att fattiga små nationsförbund alltid kunde räkna med bidrag till olika »projekt«. Hur mycket som kom fram till dessa projekt och hur mycket som försvann på vägen var upp till de inblandade själva. Hans klienter röstade på den patron som garanterade fortsatta förmåner.

Johansson och hans Uefa backade, precis som efter valförlusten 1998.

Men fanns det inte något principlöst över deras pragmatiska beteende?

– Jag försvarar mig med att jag åtminstone försökte ta upp frågorna till diskussion. Jag ställde frågor om Blatters ersättning till exekutivkommittén och då fick jag veta att jag var oförskämd. I efterhand önskar jag kanske att jag agerat hårdare, säger Lennart Johansson.

– Om man hela tiden befinner sig i minoritet och ingen bryr sig om ens förslag, då orkar man inte längre efter ett tag, menar Lars-Christer Olsson.

Så fungerade det som Blatter kallade »fotbollsfamiljen«. Den var, i sitt toppskikt, en härva av intriger, som hämtad från ett av Shakespeares kungadramer, där bundsförvanter och skyddslingar kunde förvandlas till bittra fiender utan att någon utomstående riktigt förstod varför. Blatter hade, redan under kampanjen mot Lennart Johansson 1998, tagit den förre franske världsstjärnan Michel Platini under sina vingars skugga. Platini lånade Blatter glansen från en riktig fotbollsidol, Blatter skolade Platini i den högre fotbollspolitikens värld och nämnde honom flera gånger som tänkbar efterträdare. Det var under denna tid som ett muntligt avtal gjordes mellan de båda, ett avtal som så småningom skulle bli ödesdigert för båda parter. Platini skulle få en stor summa pengar för ett slags konsultuppdrag från Fifa och han skulle vara fri att kräva in det när han ville.

År 2007 hjälpte Blatter sin adept Platini att manövrera ut den gamle rivalen Lennart Johansson ur Uefa. Platini blev ny Uefa-president, Lars-Christer Olsson tillhörde det förlorande laget och avgick i protest. Platini gjorde en »copy-paste« på Fifas modell i Uefa: en exekutiv president, utan tydlig separation mellan den politiska och den operativa makten. Men snart kom bundsförvanterna Blatter och Platini på kant med varandra. Blatter ansåg sig, typiskt nog, utsatt för sidvördnad när han fick en plats alldeles för långt ut i kanten av hedersläktaren vid EM-invigningen 2008. Det skar sig också med den qatariske fixaren bin Hammam, som gjort så mycket för Blatters system, men som i likhet med Platini låtit sig duperas av förespeglingar att patronen skulle avgå och lämna plats för en efterträdare. Så blev det inte. Blatter lät sig omväljas till en tredje mandatperiod år 2007.

Lennart Johansson och Michel Platini 2007 då Platini med Blatters hjälp efterträdde Johansson på ordförande-posten i Uefa. (Foto: Frank Augstein/TT)

Så kom 2010, då Qatar tillskansade sig VM 2022 i hård konkurrens med framför allt USA. Drivande bakom kulisserna var förstås bin Hammam. Men Blatters leende var stelt. Var det inte att alltför tydligt utmana fotbollsvärlden att ge VM till ett land som var obetydligt i fotbollssammanhang, där fotboll på grund av hettan inte ens kunde spelas under sommarmånaderna, och där förhållandena för gästarbetare var katastrofala? Dessutom insåg Blatter att hans position var hotad: om bin Hammam kunde fixa VM till Qatar kunde han också utmana presidenten. Bin Hammam offentliggjorde mycket riktigt sin avsikt att ställa upp mot Blatter och lierade sig med Jack Warner. Vid ett valmöte till stöd för bin Hammam i Warners Trinidad delades kuvert med 40 000 amerikanska dollar ut till delegaterna; det var inget ovanligt, men den här gången kom det till allmänhetens kännedom. Bin Hammam drog tillbaka sin kandidatur. Blatter återvaldes utan motståndare till sin fjärde mandatperiod.

Men svallvågorna från Qatar-omröstningen fortsatte sprida sig. För vem hade angett bin Hammam och Warner om inte Warners gamle partner in crime, amerikanen Chuck Blazer? Denne var rasande eftersom han kikat över bin Hammams axel när omröstningen om VM 2022 ägde rum i Fifas exekutivkommitté. En av de röster Qatar räknade med, upptäckte Blazer, tillhörde just Warner. Det skulle innebära att Warner röstat emot Blazers USA, trots att USA tillhörde den konfederation Warner var president för. Det var ett oerhört svek.

Några månader senare, i december 2011, knackade det på dörren hos Chuck Blazer. Det var amerikanska FBI som upptäckt att Blazer var skyldig amerikanska staten miljontals dollar i obetalda skatter. De var tipsade av den envetne engelske journalisten Andrew Jennings, som specialiserat sig på korruption inom idrotten och undersökt Fifas affärer sedan 2001. Nu hade Jennings beslutat sig för att överlämna sina dokument om mystiska pengaöverföringar och hemliga bankkonton i Karibien till en polisstyrka som, till skillnad från européerna, var beredda att använda dem. FBI hade i sin tur beslutat sig för att tillämpa Rico-lagstiftningen, skriven för att komma åt maffian, mot den internationella fotbollsvärlden. Kanske motiverades FBI delvis av att USA nu, sedan de gått miste om VM 2022, på allvar känt sig drabbat av förhållandena inom »fotbollsfamiljen«. Nu kunde alla pengar som passerade genom amerikanska bankkonton plötsligt bli föremål för FBI:s uppmärksamhet. En hel del av dessa transaktioner visade sig involvera Chuck Blazer. Blazer förstod vad klockan var slagen och blev en figur som känns igen från hundratals maffiafilmer: en sådan som går med inspelningsutrustning på kroppen när han ska möta sina gamla kumpaner.

Det tog dryga tre år innan FBI slog till igen. Den 27 maj 2015, omedelbart före Fifa-kongressen, skedde gryningsräden på lyxhotellet Baur au Lac i Zürich där sju Fifa-representanter greps av schweizisk polis på amerikansk begäran. Två generationer av fotbollsfunktionärer, specificerades det i åtalet, hade »missbrukat sina förtroendeuppdrag för personlig vinning, ofta i maskopi med skrupelfria chefer inom idrottsmarknadsföringsindustrin, som utestängt konkurrenter och förbehållit sig högst lönsamma kontrakt genom att systematiskt betala ut mutor och provisioner.« USA:s justitieminister Loretta Lynch talade om »en korruption som är utbredd, systematisk och djupt rotad«.

Två dagar efter denna offentliga förödmjukelse uttalade fotbollsfamiljen, med den vanliga förkrossande majoriteten, sitt förtroende för sin patriark: Sepp Blatter återvaldes till Fifa-president med 65 procent av rösterna.

Några dagar senare, den 2 juni, förklarade Blatter att han skulle avgå så fort en efterträdare kunde väljas. Valet utlystes till en extrakongress den 26 februari 2016. Möjligen trodde Blatter att en taktisk reträtt skulle tillåta honom att dra sig tillbaka på egna, hedersamma villkor. Det skulle snart visa sig vara en fåfäng förhoppning.

För under hösten fortsatte avslöjandena att rulla på. De involverade dessutom folk som man i svenska fotbollskretsar har haft betydligt större förtroende för än Sepp Blatter. Först framkom detaljer om hur Tyskland tillskansade sig fotbolls-VM 2006 – det visade sig att gamle fotbollshjälten Franz Beckenbauer, då ledande i tyska VM-kommittén, varit inblandad i svårförklarliga pengatransaktioner. Tyskarnas samarbetspartner? Mohamed bin Hammam. Som av en händelse stod även Beckenbauers namn på bin Hammams lista över de röster han räknade med när Qatar, senare, fick sitt eget VM. Tyske förbundsordföranden Wolfgang Niersbach tog det politiska ansvaret och avgick.

Mindre förvånande, ur Lennart Johanssons och Lars-Christer Olssons synvinkel, var att Michel Platini, som trätt fram som huvudkandidat att efterträda Blatter, drabbades av nästa stora avslöjande. Det var de schweiziska myndigheterna som fått en amerikansk blåslampa i baken och gjort vad de inte gjorde 2002: gått till botten med anklagelserna och beslagtagit Sepp Blatters räkenskaper. Där hittade de en utbetalning på 17 miljoner kronor från Blatter till Platini, från just de dagar före presidentvalet 2011 när Blatter var utmanad av Mohamed bin Hammam och behövde allt stöd han kunde få. Både Platini och Blatter hänvisade till sin muntliga uppgörelse från 1998. Ingen annan hade blivit informerad om uppgörelsen. Den 29 september suspenderades Platini och Blatter tills Fifas etikkommitté kunnat slutföra sin utredning. Platini, vars presidentkandidatur Svenska Fotbollförbundet under tiden hunnit uttala sitt stöd för.

– Jag varnade förbundet, säger dess förre ordförande Lars-Åke Lagrell. Jag sa, lugna er lite med att uttala ert stöd för Platini. Ni vet inte vad som kan komma fram.

Och Lennart Johansson ser alla sina gamla misstankar bekräftade av det faktum att uppgörelsen ska ha ägt rum 1998, samtidigt som Platini ställde upp för Blatters kandidatur i presidentvalet:

– I efterhand har jag ingen tvekan om att han fick pengarna för att hjälpa Blatter mot mig.

Karl-Erik Nilsson, Lars-Åke Lagrells efterträdare, är en glad, äppelkindad smålänning, en gammal fotbollsdomare från Emmaboda. Visst är det bedrövligt, tycker Nilsson, att skurkar och lurendrejare fifflat till sig pengar som skulle gå till unga killar och tjejer som bara vill hålla på med fotboll. Men nu kommer allt att bli bättre, menar han.

Karl-Erik Nilsson har precis kommit tillbaka från Köpenhamn där han har intervjuat fyra av de fem kandidaterna i det extraordinära presidentvalet. Han är full av hopp om att Fifa ska kunna lösa problemen på egen hand.

– Vi är 209 länder, nog borde vi ha tillräckligt mycket dugligt folk för att klara det här. Nu har vi inom fotbollen en möjlighet att visa att vi är mogna.

Visst är Nilsson besviken över höstens avslöjanden. Platini, som han fått så gott intryck av, som hade kunnat ena fotbollsvärlden. Tyskarna, som man har haft ett sådant förtroende för. Men Nilsson menar att det bara visar hur fördärvat det gamla systemet är: det har tvingat alla att bete sig korrupt. Nu gäller det att omöjliggöra det. Och Nilsson är optimistisk. De nordiska fotbollsförbunden har tydliga krav på kandidaterna. God revisionssed, offentligt redovisade löner och -arvoden, inga intressekonflikter.

Fasadputsning pågår. I Doha i Qatar renoveras Khalifa International Stadium inför fotbolls-VM 2022. (Foto: Naseem Zeitoon/TT)

Den luttrade Lars-Christer Olsson har en betydligt mindre positiv syn på presidentkandidaterna. De är insyltade i det gamla systemet. Fransmannen Jerôme Champagne, som arbetade nära Blatter under Fifas mest korrupta år kring millennieskiftet. Prins Ali av Jordanien som jobbat sig upp inom Fifas kommittéer. Tokyo Sexwale från Sydafrika, som var aktiv i den kampanj som fixade VM till hemlandet 2010 och som nu är föremål för intensiva utredningar av FBI. Gianni Infantino från Schweiz, generalsekreterare i Uefa, som förresten kommer att träda tillbaka om sanktionerna mot Platini hävs och denne tillåts återuppta sin kampanj. Och så schejk Salman Al-Khalifa från Bahrain, som enligt bland annat Human Rights Watch personligen identifierat de inhemska idrottsmän som fängslats efter att ha deltagit i demokratirörelsen i Bahrain 2011.

– De måste ha vetat vad som pågått. Även om de inte personligen varit inblandade måste de ta det politiska ansvaret för korruptionen.

Och vem skulle han själv rösta på om han blev tvungen?

– Kanske schejken från Bahrain, säger Olsson med ett skratt. Honom vet jag minst om.

Tidigt i december presenterar Fifas reformkommitté sitt förslag på hur organisationen ska omvandlas. Det betonas, framför allt, att presidenten inte ska ha en så stor exekutiv makt längre. Men samma dag som Fifa ska hålla ett exekutivmöte med anledning av reformförslaget gör de schweiziska myndigheterna, på amerikansk begäran, ett nytt tillslag där två fotbollspampar från Latinamerika anhålls. Det är en demonstrativ aktion: amerikanerna hade lika gärna kunnat gripa de båda i USA. Man vill skicka ett tydligt budskap till Fifa.

Det är kanske inte alla som uppskattar att USA agerar världspolis inom fotbollen, en sport som amerikanerna länge varit notoriskt ointresserade av. I Schweiz har man redan tidigare känt sig trampad på tårna, när amerikanska utredare har tvingat dem att ge upp delar av deras omhuldade banksekretess. I stora delar av världen gror missnöjet mot USA. Vladimir Putin trädde före jul fram till Blatters försvar och förklarade att Fifa-presidenten är värd Nobels fredspris. Och Blatter försitter inga tillfällen att spela ut det antiamerikanska kortet. I en stor intervju med ryska nyhetsbyrån Tass hävdar han att angreppen mot honom och Fifa är amerikanernas hämnd för att de inte fick VM 2022.

Lars-Christer Olsson, som sedan gammalt misstror de schweiziska myndigheternas vilja att ta itu med Fifa, tycker precis tvärtom:

– Det är amerikanerna som driver det här, säger Olsson. Och så fort de tar foten från gaspedalen kommer det att börja hända konstiga saker igen.

Nästa fråga under de här dagarna när hela fotbollsfamiljen väntar på domen mot Blatter är om det verkligen går att lita på den institution som ska fälla domen. Fifas etikkommitté är trots allt utsedd av Blatter och har mycket specialskrivna stadgar. Där framgår att kommittén kan redovisa sitt beslut utan att behöva offentliggöra skälen. Det är vad som hände med den amerikanske advokaten Michael Garcias utredning om processen som gjorde att VM 2022 hamnade i Qatar. Garcia överlämnade år 2014 sin rapport till Fifa:s etikkommitté som då hade samma ordförande som nu, den tyske domaren Hans-Joachim Eckert. Eckert meddelade att han kommit fram till att anklagelserna var ogrundade, men vägrade att offentliggöra själva rapporten. Garcia protesterade förgäves. Skulle Fifa kunna göra likadant nu?

– Ja, det skulle de kunna, säger Olsson och med Blatter vid rodret hade de säkert gjort det också. Nu är kommittén under press så uppmärksamheten skulle bli för negativ.

Ja, inom fotbollsfamiljen finns fortfarande en tyst majoritet som stöder sin patriark. Karl-Erik Nilsson minns hur Reverien Ndikuriyo, hans kollega från -Burundi, såg honom djupt i ögonen före presidentvalet när Blatter valdes om efter gryningsräden i Zürich, och talade om för honom att transparens var en lyxfråga för västländer. I Afrika ville man bara ha garantier för att man fortfarande skulle kunna räkna med stöd från Fifa. Den garanten hette Sepp Blatter.

– Det råder olika kulturer i olika delar av världen, säger Nilsson försiktigt. Vi i Norden får inte bli för mästrande.

De olika kulturerna kan också uttryckas med Transparency Internationals siffror: av 209 nationsförbund offentliggör inte 168 sina räkenskaper. Fifa har alltid drivit en hård linje mot »politisk inblandning« i fotbollen. De korrupta förbunden har kunnat värja sig mot alla ingripanden. Inte att undra på att de känt tacksamhetsskuld mot Blatter. Inte att undra på att Fifa-kongresserna ofta varit devota hyllningsorgier till fotbollsfamiljens store rorsman och att det rått sådan motvilja mot inblandning från omvärlden. På Fifa-kongressen 2011, den där Blatter återvaldes utan motkandidat, formulerades inställningen i ett tal till delegaterna av spanjoren Ángel María Villar Llona:

– Ni är familjefäder! Skulle ni släppa in folk utifrån i er familj för att lösa era problem?

Nu går det inte att dölja längre: fotbollsfamiljen har varit en dysfunktionell familj. Så dysfunktionell att den inte kan hindra folk »utifrån« att lägga sig i familjens angelägenheter. Men patriarken gör ändå ett sista försök. Den 14 december utgår ett cirkulärbrev från Sepp Blatter till alla Fifa-medlemmar. Han önskar att »lugnet ska återvända till vår organisation och till mig personligen«. Han försäkrar att han alltid har skött sina sysslor inom Fifa enligt de värden han lärt sig vid sina föräldrars knän och hävdar att etikkommitténs förehavanden påminner honom om spanska inkvisitionen. Den patetiska tonen har gått hem förr. Men den här gången fungerar den inte. Den 21 december stängs Blatter och Platini av i åtta år från all fotbollsrelaterad verksamhet. För den 79-årige Blatter betyder det slutet på hans karriär inom fotbollen. För Platini innebär det att hans dröm om att bli Fifa-president är till ända.

Orakad, med ett stort plåster på kinden, ger Blatter en sista presskonferens. Man ser spåren av den demagogiska karisma som fått honom att överleva i alla dessa år. Med långt hår i nacken som en gammaldags centraleuropeisk dirigent utvecklar han sin flerspråkiga charm: bedyrar sin oskuld på franska och spanska, tyska och engelska, uttrycker sina känslor av att vara förorättad och kränkt, hävdar slutligen sin grundläggande linje: hade USA fått VM 2022, då skulle allt det här inte ha hänt. Men han kommer tillbaka. Han kommer tillbaka!

Och Lars-Christer Olsson vågar inte ens denna dag utesluta möjligheten att Blatters hot faktiskt kan bli verklighet.

– Har man varit med så länge som jag vågar man inte ropa hej. Nu kommer det att överklagas.

Och Lennart Johansson, som efter alla dessa år till sist fått rätt?

– Jag tror att Blatter känner att allt han har gjort har gjorts för fotbollen, fast kanske inte alltid med rena medel. Vi har haft att göra med en man som har varit en mästare i att komma undan. Det är konstigt att man blir beundrad för att man är smart. Är man rejäl och ärlig så är det lite töntigt. Men nu har vi fått rätt i det mesta, och det är skönt. Jag önskar bara att jag vore 20 år yngre, för då skulle jag ge mig in i fajten igen.

Bakgrund | Skandalen växte 2015

27 maj 2015 Schweizisk polis arresterar sju höga Fifa-representanter på Hotel Baur au Lac i Zürich.

29 maj Sepp Blatter väljs om till Fifa-president.

2 juni Blatter förklarar att han avgår så fort ett extraval har kunnat hållas.

29 juli Uefa-presidenten Michel Platini förklarar att han tänker ställa upp som kandidat till att efterträda Blatter som Fifa-president.

25 september Schweiziska myndigheter öppnar en utredning mot Blatter. De förklarar att de påträffat en suspekt utbetalning från Blatter till Platini från 2011.

8 oktober Fifas etikkommitté stänger provisoriskt av Blatter och Platini från all fotbollsrelaterad verksamhet.

16 oktober Tyska Der Spiegel avslöjar att landets VM-kommitté, ledd av gamle fotbollshjälten Franz Beckenbauer, gjort misstänkta penningtransaktioner under kampanjen som ledde till att Tyskland fick VM 2006.

9 november Tyske förbundsordföranden Wolfgang Niersbach avgår som en konsekvens av VM 2006-skandalen.

3 december Ytterligare två Fifa-representanter arresteras vid en gryningsräd i Zürich.

21 december Fifas etikkommitté stänger av Blatter och Platini i åtta års tid.

7 januari 2016 Platini drar tillbaka sin kandidatur till Fifa-president.

26 februari Fifa väljer ny president.

Artikeln bygger bland annat på följande böcker: Andrew Jennings, »Foul: The Secret World of Fifa: Bribes, Vote Rigging and Ticket Scandals« (2006), Andrew Jennings, »Fult spel« (2015, kommer ut på svenska i februari på Pinxto förlag) och Heidi Blake & Jonathan Calvert, »The Ugly Game. The Qatari plot to buy the World Cup« (2015).