Näthatets vagga

Det är presidentvalstider och tv-cheferna stampar som nervösa hästar i sina spiltor. Men inte kvinnan mitt i kontrollrummet, hon med trassligt blont hår och skarp blick. Hon visar inga tecken på tvekan. In i det sista instruerar hon klipparen. Sen ropar hon »Kör!«, och bandet med tv-inslaget flyger från hand till hand som en stafettpinne, in i mål. Några veckor efter sändning ligger Mary Mapes i fosterställning hemma i soffan och knaprar piller. I filmen »Truth«, efter Mapes bok »Truth and Duty: The Press, the President and the Privilege of Power«, skildras de dramatiska månaderna då stjärnjournalisten offentliggör uppgifter om George W Bushs militärtjänstgöring i Vietnam. Något som ska bli hennes livs största kris, men också ett varsel om tv-journalistikens framtid.

– Filmen är väldigt mycket min sanning. Alla håller inte med om att det är vad som hände, men det är absolut så jag upplevde det, säger Mary Mapes på telefon från sitt hem i Texas.

Hon berättar sin historia, ocensurerat men med skarpa stänk av bitterhet.

I 20 år arbetade Mary Mapes som grävande tv-journalist. 2004 var hon producent på CBS-programmet »60 Minutes«, tv-jättens flaggskepp för undersökande samhällsjournalistik. Hon hade nyligen hyllats för avslöjandet av Abu Ghraib-skandalen och utgjorde en dynamisk duo tillsammans med nyhetsikonen Dan Rather, CBS ansikte utåt sedan 26 år tillbaka. Inför presidentvalet i november fick Mapes nys om ett scoop om den sittande presidentens militärtjänstgöring. Familjen Bush skulle ha använt sitt inflytande för att få in unge George i Texas nationalgarde – en postering som garanterade att han skulle slippa strida i Vietnam. Mary Mapes och hennes team fick tillgång till dokument som pekade på att Bush dessutom hade skolkat från sin tjänst under långa perioder.

Programmet sändes den 8 september 2004, och samma kväll översköljdes bloggosfären av inlägg – främst från konservativa bloggare – där dokumentens äkthet ifrågasattes. Några hävdade att de innehöll tecken som inte fanns i skrivmaskiner från 70-talet, andra att de lätt hade kunnat fabriceras med hjälp av Microsoft Word. Det blev startskottet för ett drev som skulle innebära slutet för både Mapes och Rathers tv-karriärer.

– Det var en otroligt mörk och skrämmande period i mitt liv. Jag fick ta emot många hot, och det gjorde mig rädd för min sjuårige sons skull. Jag kom igenom det med hjälp av lugnande piller, chardonnay och stickning.

I filmens allra första scen sitter Mary Mapes, spelad av Cate Blanchett, i vestibulen till ett advokatkontor i Washington DC och stickar så att det sprakar om garnet. Drevet är i full gång och det repetitiva arbetet skänker lite lugn mitt i kaoset. Lite senare, inne hos sin advokat, nämner han stickningen – säger att det är oväntat men »bra, och till hjälp för oss«. Hon lutar sig framåt med ett bistert leende. »Du menar att det tar udden av min radikalfeministiska agenda?«

Mary Mapes påstådda politiska hemvist blev ett slagträ i debatten som följde på programmet. Hon beskrevs som en vänstervriden liberal, en feminazi som drevs av ett brinnande hat för president Bush. Själv har hon konsekvent duckat för alla frågor om hennes politiska åsikter (»i vissa frågor är jag liberal, i andra är jag konservativ«), och hävdar att anledningen till att hon började dra i historien om nationalgardet var att hon själv var bosatt i Texas och hade bra kontakter där.

– Jag hade tillgång till politiker och andra källor här nere som andra journalister inte hade. Det gjorde mig tokig att kritikerna såg mitt arbete som helt politiskt motiverat och inte tittade på det mest uppenbara, att jag bodde här.

För att förstå varför Mary Mapes syndafall blev så spektakulärt måste vi placera in det på den digitala erans tidslinje. 1998 fanns det mindre än hundra bloggar i världen. Året därpå kom publiceringsverktyg som gjorde det möjligt för andra än programmerare att driva en blogg. Mellan 2003 och 2006 fördubblades antalet varje halvår, och 2006 hade mängden bloggar ökat till 50 miljoner. Och med denna flod av röster gjorde kommentarsfälten sitt intåg – inte sällan fyllda av hat, hot och hets.

Attackerna på Mary Mapes började som kritik av hennes eventuella vänstersympatier. Men snart blev hon kallad för ful och flata, tillsammans med rena dödshot som »skär upp häxan«. Näthatet var fött, och Mapes blev en av de första måltavlorna.

Än i dag är det oklart om dokumenten var äkta eller förfalskade. Och det ironiska med skandalen är att det verkliga avslöjandet helt hamnade i medieskugga. I det omdiskuterade inslaget bekräftade Ben Barnes, före detta viceguvenör i Texas, att George W Bush hade använt kontakter för att slippa slåss i Vietnam – Barnes hade själv hjälpt till med detta.

De omtalade dokumenten användes för att förstärka tesen och lyfta frågan om skolk. Men i drevet mot Rather och Mapes underkändes hela programmet, Barnes stämplades som lögnare (eftersom han var demokrat och hade donerat en stor summa till John Kerrys presidentkampanj) och ingen annan nyhetsredaktion vågade gräva vidare i historien. Och två månader senare blev Bush omvald.

För att återvinna sin trovärdighet anlitade CBS en panel som skulle undersöka om allt hade gått rätt till, eller snarare vad som hade gått fel. Panelen bestod av jurister och leddes av Richard Thornburgh, justitieminister under Bush den äldre, som grillade Mapes och hennes kolleger om deras metoder, åsikter och språkbruk.

I filmen skildras förhöret med Mary Mapes som en Kafkaartad pseudorättegång där Cate Blanchett bjuder på ett svavelosande brandtal: »Vårt program handlade om huruvida Bush fullföljde sin militärtjänstgöring. Ingen vill prata om det. De vill prata om typsnitt och förfalskningar och konspirationsteorier. För det är vad folk gör nuförtiden om de inte gillar en story. De pekar och skriker, de ifrågasätter ens politiska hemvist, ens objektivitet, hela ens jävla människovärde, och de hoppas vid Gud att sanningen kommer bort i tumultet.«

Sanningen, ja. Den är det stora kruxet med både filmen och Mary Mapes bok. Det räcker att läsa en bråkdel av alla artiklar som skrivits om vad som hände den där hösten för att inse att det finns lika många versioner av sanningen som det finns skribenter (och få en blixtrande huvudvärk på köpet).

Sanningssägare. Flerfaldigt Oscarsbelönade Cate Blanchett som grävjournalisten Mary Mapes i filmen »Truth«.

En talesperson för CBS kommenterade filmen med att »det är häpnadsväckande hur lite sanning det finns i ›Truth‹«. För Mary Mapes var det en väntad reaktion. Hon arbetade på CBS när filmen »Insider« kom ut, Michael Manns skildring av hur »60 Minutes« vek ner sig för tobakslobbyn. Då spreds uppfattningen till bolagets fotsoldater att berättelsen var en lögn från början till slut.

– Och det är samma sak nu. Jag tycker att det mest anmärkningsvärda är att CBS vägrade sända reklam för filmen. Ett storföretag som tackar nej till reklampengar, jag antar att det är så nära ett ställningstagande som de kan komma.

Kanske spelar det heller ingen roll om vi tror på Mary Mapes eller inte. Alldeles oavsett sanningshalt så är hennes historia symptomatisk för en tid då nyhetsrapportering reducerades till åsikter och åsikter förvandlades till fakta – en era som vi fortfarande lever i.

– Vi brukade säga att alla har rätt till sin åsikt men inte till sina egna fakta. Men numera har vi ett politiskt system i USA där vi grälar om vad fakta är. Vi har tv-bolag som hittar på de fakta som de vill ha och sedan släpper lös dem på sina tittare, säger Mary Mapes.

Hon beskriver ett diskussionsklimat där man inte kan enas om huruvida himlen är blå eller gräset är grönt när det gäller grundläggande frågor som klimatförändringar, terrorism eller den amerikanska konstitutionen.

– Då blir det svårt att ha en sansad diskussion om vart landet är på väg, eller ens vilka vi är. När man släpper ut osanningar i det politiska blodomloppet så blir det som ett gift. Vi har för många amerikaner som saknar nyfikenhet på eller erfarenhet av resten av världen.

Tolv år efter skandalen är Mary Mapes namn fortfarande radioaktivt i tv-branschen – hon har inte arbetat inom nyhetsjournalistik sedan 2005. I dag spökskriver hon självbiografier och jobbar som mediekonsult.

Hon hävdar att hon inte saknar sin gamla karriär, att det är skönt att slippa avbryta familjesemestrar vid stora nyhetshändelser för att slänga sig på ett flygplan. Men när den pågående valrörelsen kommer på tal vaknar murveln i henne.

– Det finns så mycket att gräva i. Hillary Clinton har ett problem med bristande transparens, och Bernie Sanders har en märklig syn på vapenlagstiftning. På den republikanska sidan vet jag inte ens var jag ska börja. Så mycket stötande beteende och galna historier – det är som en buffé.

Mary Mapes skrattar, fast inte helt utan bitterhet. Stänken finns kvar.

I förhöret inför den förment oberoende panelen försökte hon vara diplomatisk, men efter tio timmars förhör rann bägaren över. Ilsket anklagade hon utfrågarna som försökte kartlägga hennes politiska åsikter för att arbeta i samma anda som kommunistjägarna på 50-talet. Mary Mapes beskriver det politiska och mediala klimatet då – och i dag – som »en kärleksaffär med panik«.

– Vi har politiker som är beroende av rädsla och panik, av att skrämma människor och få stöd genom det. Det är också en sorts terror.

»Truth« släpps på dvd den 4 april.

Mary Mapes, född den 9 maj 1956, är en amerikansk journalist och före detta producent på CBS, bland annat för programmet »60 Minutes«.

Hon belönades med det prestigefulla Peabodypriset för avslöjandet av tortyrskandalen på Abu Ghraib-fängelset men fick sparken från CBS 2004 då hon anklagades för att ha försökt lura tv-publiken med falska dokument om George W Bushs militärtjänstgöring.

Året efter publicerade hon boken »Truth and Duty: The Press, the President, and the Privilege of Power« där hon gav sin sida av saken.

2015 hade filmen »Truth«, baserad på boken, premiär i USA med Cate Blanchett som Mary Mapes och Robert Redford som Dan Rather. För regin står James Vanderbilt.