De som hoppades

»Så helt plötsligt går han ut från bilen. Han och Michelle börjar gå den sista biten mot Vita huset.

Det blir helt tyst bland oss, som om alla tänker samma sak.

Nej.

De kommer att skjuta honom.

De kommer att ta det ifrån oss, i sista sekunden.«

Shawn Peters

***

Han var 38 år då, den där råkalla dagen i USA:s huvudstad den 20 januari 2009.

38 år, men uttrycket i ansiktet bar på ett par hundra år till.

Orättvisor och segrar, stora som små, historier om när hans morbror gjorde militärtjänsten och tvingades bo i en nedgången barack för svarta, berättelser om hur hans släktingar en gång stått här och lyssnat på Martin Luther King.

Nu stod han här själv, på samma gräsmatta, framför samma monument och byggnader, hans tunga kropp frusen under lager på lager av tröjor.

Var det så konstigt att han hoppades så mycket?

Var det så konstigt att han trodde att historien nu skulle få ett slags slut? Om bara Barack Hussein Obama lyckades ta de sista stegen upp längs Pennsylvania Avenue?

I mina anteckningar från den dagen står inte många ord under Shawn Peters namn. Men det som står där konkretiserar allt det som Obamakampanjen halvt lovade under hela 2008, men som den likväl endast vågade formulera i vaga, fluffiga ord som »hope«, »change« och »audacity«.

Shawn Peters sa:

»Med en svart president blir hela tanken om vit överlägsenhet så uppenbart idiotisk att den passerar en viktig gräns.«

Ett anteckningsblock är egentligen lika selektivt som ett minne. Man registrerar det man vill höra, behåller det som känns viktigast, det som känns trovärdigt.

Kanske skrev jag ner just de orden för att jag – just den dagen – också trodde på det som Shawn sa.

***

»Det här kommer du att minnas hela livet, sa min pappa när han tog med mig till Kennedys begravning i Washington.

Jag var tolv år då. Mest minns jag hästarna och de gråtande nunnorna.

Samma plats flera decennier senare, 2009, det var en lättnad, även för oss vita människor.

Jag är glad att jag var där när han blev president. Och att jag tog med min dotter.

Det här kommer du att minnas hela livet, sa jag till henne.«

Scott Johnson

***

Många hade stått där före Obama. Vid trappan nedanför Kapitolium hade de talat om jordbruk, järnvägar, skatter, handel, kalla krig och sociala skyddsnät.

Och de hade talat om rasfrågan.

För 22 år sedan hade Bill Clinton sagt att rasklyftan var Amerikas eviga förbannelse.

För 100 år sedan hade William Taft påmint amerikanerna – som behövde påminnas – om att den svarta befolkningen »nu var amerikaner«.

För 128 år sedan hade James Garfield stått här. Det hade då inte ens gått två hela decennier sedan ett blodigt inbördeskrig gjort slut på slaveriet.

I sitt tal – år 1881 – såg han den amerikanska historien som en resa med ett slutgiltigt mål. Ett förlopp som man kunde sakta ner, som man kunde få att gå snabbare.

»Men ingenting,« sa han, »kunde hindra den slutgiltiga försoningen.«

Var detta vad han hade syftat på?

Att en svart man själv skulle inneha hans ämbete?

Under några rusiga timmar den 20 januari 2009 verkade människorna på gräsmattan i Washington verkligen tro att någon form av slutgiltig försoning hade kommit.

Huvudpersonen själv hyste inga sådana förhoppningar. Tvärtom. Så länge han kunde höll han rasfrågan utanför sin kampanj. När han till sist tvingades beröra den hade han talat om att det här var ett land som aldrig skulle bli perfekt, men som alltid kunde bli bättre.

Aldrig hade han talat om några slut, alltid hade han citerat Martin Luther King om att det moraliska universums båge var lång, men böjde sig mot rättvisa.

Men det var som om historien övermannade honom. Att människorna på gräsmattan nu läste in sina vitt skilda förhoppningar i det faktum att han klarat sig hela vägen dit.

Att en man, vars far för mindre än sextio år sedan inte skulle ha fått sitta i en lokal restaurang, nu svor presidenteden.

Det var så han sa om sig själv i det första tal han höll som USA:s 44:e president.

***

»När jag var liten funderade jag aldrig på att jag var svart; jag växte upp i ett blandat samhälle. Så en sommar flög jag ensam till min farmor i Florida. Bredvid mig satt en äldre kvinna och vi började prata. Jag sa att jag ville bli president när jag blev stor. Då sa hon »aha, så då blir du den förste svarte presidenten«.

Jag tänkte på det när jag var i Washington för åtta år sedan. Jag ledde en grupp av barn som åkt dit från hela landet. Jag minns särskilt en liten kille i min grupp. Han var vit och kom från södern, hans föräldrar hade inte röstat på Obama, men hade ändå skickat dit honom. De tyckte att han skulle vara med om det ögonblicket.

Vi var ett annorlunda land då. Det kommer nog aldrig att kännas så igen.«

Kyle Ishmael

***

Var ska man börja en berättelse om president Barack Obama? I medborgarrättsrörelsen? I Hollywoods drömmar om en kommande minoritetspresident? Med Bobby Kennedys kusligt träffsäkra spådom från 1968 om att det inom 40 år skulle väljas en svart president?

Man kan väl börja 1944. Då, mitt under brinnande världskrig, publicerade en svensk 46-åring en 1500 sidor lång studie om rasrelationer i USA.

»An American Dilemma« hette den, Gunnar Myrdal hette författaren, och tegelstensprojektet var egentligen inte hans idé. Det hade redan på 1930-talet drömts ihop på Fifth Avenue i New York, där the Carnegie Corporation huserade.

Slutsatsen i boken var att behandlingen av den svarta befolkningen var ett patologiskt fenomen i USA, att den gick på tvärs mot vad Myrdal kallade »the American creed« – ett slags trosbekännelse till gemensamma ideal som frihet, jämlikhet och rättvisa.

Boken blev en av den amerikanska medborgarrättsrörelsens viktigaste instrument; det går nästan inte att överskatta dess betydelse. Tio år senare hänvisade USA:s högsta domstol till studien i »Brown v. Board of Education« i sitt epokgörande beslut att förbjuda rasmässig segregering i landets skolor. Året efter kallade sociologen Ernest W. Burgess boken det mest kraftfulla sedan »Onkel Toms stuga«.

Myrdal själv reviderade senare några av sina slutsatser; han menade att han varit för optimistisk i sin tro att amerikanerna så snabbt kunde komma tillrätta med situationen. Men den som idag läser »An American Dilemma« noterar framförallt att det som Myrdal förespråkade var att svarta skulle »assimileras i amerikansk kultur.«

Det är ett tidstypiskt påstående, en analys som i efterhand har kritiserats för att i sig bygga på rasistiska föreställningar om att den vita kulturen var den naturliga för USA.

Men grejen är att det som på 1940-talet kunde kallas »amerikansk kultur« – om man valde att inte se svarta människor, ursprungsbefolkningar, spansktalande och så vidare – då var en tydlig majoritetskultur.

De vita var flest. De vita styrde landet.

Det är en svunnen tid. Sedan 2011 år föds det fler icke-vita barn än vita barn i USA. I flera delstater är de icke-vita i majoritet. Om man ska förstå vad det egentligen var som skapade Barack Obama så handlade det mindre om Obamas gestalt, hans retorik och hans förmåga att föra folk samman, än att vinna ett demografiskt spel.

När Obamas kampanjgeneral David Plouffes sammanfattade Obamakampanjen i »Audacity to Win« kom han fram till att det i princip hade varit dött lopp mellan John McCain och Barack Obama om samma människor hade röstat 2004 som röstade 2008.

Det är en förbigången analys av vad som egentligen hände under valrörelsen 2008.

Barack Obama förändrade inte väljarnas åsikter – det var väljarkåren som förändrades.

Så kanske hade det varit tydligast att börja med slutet. För under det år som blir Barack Obamas sista som president har en fastighetsmogul från New York skrivit om ett helt bibliotek av statsvetenskaplig litteratur och vunnit nomineringen i det republikanska partiet.

Om fenomenet Donald Trump har tänkare från olika läger lanserat vitt skilda teorier: Globaliseringen? Förlorad tillverkningsindustri? Sönderfallande partistrukturer? Förtvinade fackförbund? Sociala medier?

Som om de tappert försöker rädda den amerikanska offentligheten från en obekväm slutsats: att det exceptionella motstånd som vänts mot Barack Obama kanske inte ska sökas i politiken.

Kanske kämpar Donald Trumps väljare inte mot Obama.

Kanske kämpar de mot Obamas väljare.

»Vad Obama visat är att man inte är korkad bara för att man är svart. Att man kan styra ett land fast man är svart. Det kommer att ha betydelse. Inte än. Men de som växer upp nu, som haft en svart presidentfamilj i Vita huset, kommer att tro helt andra saker om vad de kan bli.

Det är det som så många människor reagerar på nu. När Trump säger »Make America great again«? Vad betyder det? Att det ska bli bra så fort det inte längre bor en svart man i Vita huset?«

Jennifer Watkins

***

Det här är inte en berättelse om det »riktiga« USA. Det är inte en berättelse om det USA som både utländska och inhemska journalister envisas med att förläna mer autenticitet än det USA som ibland kallas »nytt«, ibland kallas »urbant« och ibland kallas »liberalt«.

Det här handlar inte om missnöjda kolarbetare, vapenälskande Pennsylvaniabor, arbetslösa rostbältesväljare eller någon annan av de grupper vars åsikter efterfrågas oproportionellt mycket, och i synnerhet under valår som detta, det sista av Obamas år i Vita huset.

Det här handlar inte om det USA som Gunnar Myrdal för länge sedan hoppades att alla andra skulle assimileras i.

Det här handlar om dem som är flest.

Det handlar om den brokiga samling av vita storstadsbor, svarta, högre utbildade, kvinnor, latinos och andra i det som i åtta år kom att kallas Obamakoalitionen.

***

»Den dagen var ett slags slut för mig. Jag hade läst ›Dreams from My Father‹ och börjat volontärarbeta för Obamas presidentkampanj i januari året innan.

Hans berättelse om att inte passa in fick mig att känna igen mig. Jag hade kommit med min mamma som liten från Rumänien; jag sa till mina kompisar att jag hette ›Jennifer‹ för att jag också ville vara amerikan.

Jag minns när jag berättade för mamma att jag skulle ta ett års ledigt från college för att jobba för kampanjen. Jag var helt kall och mina händer svettades när jag höll i telefonen. Jag visste att hon jobbat på ett truck stop, gjort allt, för att jag skulle kunna få en utbildning.

Nu tyckte hon att jag slarvade bort allt.

Men jag var ju precis som hon, hon som hade vågat ta risker för något hon trodde på.

När Inauguration Day kom hade vi biljetter långt fram eftersom vi jobbat för Obama. Men det var så mycket folk. Vi fastnade i en avstängd motorvägstunnel, full av människor som bara stod där. Så vi gick tillbaka och ställde oss i folkmassan vid Washingtonmonumentet. Först var jag så ledsen över att vi inte hade kommit fram, men när jag såg alla människorna, all glädje, vände det. Jag kände att jag var på rätt ställe.

Ett halvår senare fick jag ett jobb i Vita huset. Jag stannade ett år, och när jag slutade fick jag och en gäst träffa presidenten.

Jag tog med min mamma.«

Mara Sirbu

***

Det nordvästra hörnrummet på nittonde våningen i en av Baltimores bedagade men stilfulla skyskrapor har en utsikt som anstår ägaren av en framgångsrik advokatbyrå. Memorabilian på väggarna ser till viss del ut som den brukar hemma hos Amerikas ledarskikt: collegetroféer, militärminnen, NFL-prylar, foton tillsammans med leende politiker.

Men där hänger också en svårtydd teckning från ett segregerat Virginia, ett protokoll från Högsta domstolen och ett slitet svartvitt foto på Thurgood Marshall.

Även Ivan Bates hoppades på något den dagen. Även han kände att han var tvungen att vara där. Även han kände ruset.

Samtidigt handlade det ju bara om åtta år – fyra om han inte skulle ha valts om.

Blott några decennier hade gått sedan Ivan Bates bussats till en vit skola i Virginia och av en förälder förbjudits att dejta dennes dotter.

Åtta år. Come on. Hundratals år av rasism. Som ekonomiskt system. Som juridisk inrättning. Som dold praktik.

Åtta år. Come on.

I snart åtta år har han försvarat Obama från det hållet, mot otåliga vänner som tycker att det hänt för lite. Fattar ni inte, säger han, att han inte valdes som de svartas president? Att det här bara är början?

Av de 1,8 miljoner människor som vallfärdade till Washington för snart åtta år sedan borde det vara svårt att hitta någon som liknar Obama mer än Ivan Bates. Inte för att de båda är jurister. Inte för att de båda är en del av det som Obama en gång kallade »Josuagenerationen«: den generation av svarta som njöt frukterna av »Mosesgenerationens« arbete. (Det var i ett tal på Rosa Parks begravning som Obama liknade Parks, liksom Luther King och andra vid Gamla Testamentets Moses, som ledde israeliterna ur Egypten men som själv aldrig fick se det förlovade landet.)

Ivan Bates och Barack Obama är framför allt lika för att de så fullständigt förlikat sig med idén om långsam förändring.

Och då snackar vi inte långsam som i några år. Eller ens som i några decennier.

Det här landet, säger Bates, är ett land av lagar. Så om man upprörs över poliser som trakasserar svarta handlar det om konstitutionens fjärde tillägg, som behandlar polisens tvångsmedel. Det går inte att ändra, bara att tolka. Och den tolkningen står Högsta domstolen för.

Nio personer, utsedda på livstid. Fyra av dem som sitter där nu utsågs för mer än tjugo år sedan.

Klart att det går långsamt.

Som av en händelse handlar Obamas sista strid om just Högsta domstolen. Den 13 februari 2016, med nästan exakt ett år kvar av hans presidentperiod, avled domaren Antonin Scalia.

Därmed försvann en pålitlig konservativ röst och Obama fick en möjlighet att utse sin tredje domare till domstolen.

Problemet var bara att republikanerna inte tänkte låta det ske.

Att det skulle bli problem att få en domare att godkännas av den republikanskt dominerade senaten var i sig självklart. Ingenting i konstitutionen tvingar -senaten att godkänna presidentens val; flera republikanska utnämningar har både motarbetats och förkastats tidigare.

Det som aldrig tidigare hade hänt var att senaten nu vägrade att ens ta upp frågan. Att ens träffa den man som Obama ville ha.

Det var en logisk fortsättning på det alltmer hårdnackade motstånd som Obama utsattes för.

Så Ivan Bates, som kanske inte hoppades så mycket som alla andra, som inte förväntade sig mer än vad åtta år var i förhållande till två seklers historia, trodde han verkligen att det skulle gå så långt?

Absolut. Som svart i Amerika inser man att vissa saker är som de är.

Det var självklart för mig, säger han, att det skulle finnas människor som aldrig skulle acceptera en president som var något annat än en vit man.

Aldrig någonsin.

***

»Det får mig att gråta varje gång jag tänker på den dagen. Jag vet inte varför. Kanske över den smärta och den sorg som rasfrågan varit i vårt land. Det är en smärta också att vara en del av den förtryckande klassen i samhället.

Jag är konstnär och kom från Virginia till DC för att måla en serie den dagen. Just då var Obamanian som störst, men när jag skulle ställa ut hade det hunnit bli mars och det mesta av glansen var borta.

Nedgången började nog redan under talet som Obama höll. I stället för ett inspirerande tal höll han ett om hur svårt allt skulle bli.

Landet har blivit mer polariserat sedan den dagen. Obamas motståndare har valt att inte respektera presidentämbetet. De har krävt hans födelsecertifikat och ropat ›lögnare‹ under hans tal till kongressen. Det var likadant med Bill Clinton. Men den här gången är det värre, och det är så enkelt som att Obama är svart. De kan använda sitt kryptorasistiska kodade språk, men det är inte svårt att se.«

William Van Doren

***

Den amerikanska presidentmakten är paradoxal i sin natur. Innehavaren av ämbetet har av konstitutionen förlänats en enorm makt: överbefälhavare för den största krigsmakt som någonsin funnits, rätt att stoppa lagar, rätt att utse höga befattningshavare i hela samhället från domstolar till ambassader.

Samtidigt riskerar alltid en president att utsättas för deligitimisering: av förnedrande kongressförhör, av medier, av små nålstick, av obstruktion.

Bill Clinton utsattes för det. Liksom George Bush den yngre.

Men behandlingen av Barack Obama går utanför allt det. En enkel siffra är belysande: i USA:s historia har sammanlagt 168 utnämningar filibustrats – stoppats eller förhalats genom formalia – av senaten. De presidenter som satt i Vita huset mellan 1789 och 2009 utsattes för det 86 gånger – tillsammans.

Barack Obama har ensam utsatts för det 82 gånger.

Hur ska man tolka det? Hur ska man tolka det faktum att Barack Obama är den ende president som tvingats att offentliggöra sitt födelsebevis? Vad ska man tänka när en kongressledamot skriker »lögnare« till Obama under hans State of the Union-tal?

Kyle Ishmael, han som reste till Washington med en grupp barn och som sällan tänkte på att han själv var svart, vill inte tro, vägrar tro, att senatorerna inne på Kapitolium agerar av rasistiska skäl.

Sedan den dagen i Washington har han klättrat ohyggligt snabbt i det amerikanska samhället. Inte 31 år fyllda jobbar han nu som executive director för demokraterna i delstatssenaten i Albany och tänker själv ställa upp i ett val snart.

Nej, säger han, de gör det inte av rasistiska skäl. Men de använder rasismen som ett redskap.

Det finns ändå en skillnad.

Jennifer Watkins, hon som tycker att Obama visat att man kan styra ett land fast man är svart, är inte lika säker.

De vill att han misslyckas. De vill att det ska synas att man inte kan styra ett land när man är svart.

De vill att han inte ska bli historisk.

Hennes synsätt går bortom de realpolitiska framgångarna och bakslagen, bortom hur många jobb som skapats under Obamaeran, bortom hur Obamacare egentligen funkar, bortom huruvida Mellanöstern imploderat eller inte under hans vakt.

När Obama blev president hade Jennifer Watkins nyss fått kicken från ett kontorsjobb. Efter en tid av arbetslöshet började hon jobba som studievägledare för svarta ungdomar på Staten Island i New York. Den här våren organiserar hon en bussresa till olika college på östkusten.

De där ungdomarna, de bryr sig inte om det som tidningarna bryr sig om. Det som om några år kommer att vara små detaljer.

För dem är det viktigt att det har funnits en svart president. Med ett kärleksfullt förhållande till sin familj. Som är smart. Som läser. Allt det där.

Hon är inte ensam om att känna så. Inför Obamas sista höst har en underlig känsla spridit sig bland dem som hoppades för åtta år sedan.

Lika starkt som de önskade att Obama skulle bli president, lika intensivt önskar de sig till den tid då han inte längre är president.

De vill att det ska vara över.

***

»Jag längtar till den dag han sätter sig i helikoptern, med Michelle, med barnen, och flyger hem igen.

Jag ber för att han ska klara det.«

Tammy Greer

***

Abraham Lincoln. Man kommer inte förbi honom.

Att den president som förbjöd slaveriet skulle förekomma i var och varannan analys av en man som under stora delar av 2008 såg ut att bli Amerikas första svarta president, var inte oväntat.

Men att Obama, likt Lincoln, skulle bli symbolen för ett till bristningsgränsen delat land? Och detta på grund av i grunden samma problem?

Det som då handlade om rätten för svarta till sina egna liv handlar i dag om rätten för svarta – icke-vita om man så vill – att komma så långt som Obama.

Det går att förstå en stor del av Obamaeran genom Lincolnåren. För även om Lincoln i efterhand gått till historien just genom slaverifrågan var det inte hans främsta politiska mål. Det var inte den främsta anledningen till det inbördeskrig som bröt ut så fort han intagit Vita huset.

Det handlade om republiken – om det amerikanska experiment som då inte hade någon motsvarighet i världen.

För Lincoln var beredd att kompromissa om slaveriet. Han var beredd att kompromissa om andra saker. Men han skulle »hellre dö«, sa han, än att försöka »köpa rätten« att bli den president som folket hade valt.

Kriget kom. Elva delstater bröt sig ur unionen som svar på valet av Lincoln.

I grunden handlade kriget om den då sköra demokratiidén. Att spelreglerna som en gång gjordes upp av Washington, Adams, Jefferson och de andra alltid gäller.

Även om presidenten heter Abraham Lincoln och vill ge svarta människor frihet.

Även om presidenten heter Barack Obama och själv inte är vit.

***

»Folk säger ofta att Obama är den första svarta presidenten. Man skulle lika gärna kunna säga att han är den förste icke-vita presidenten. De här åren har visat att det finns alternativ till hur det alltid har varit.«

Gabriel Esquenazi

***

Det finns ett porträtt av Abraham Lincoln som Barack Obama tycker mycket om. Det är ett fotografi som är taget inte så långt innan Lincoln sköts till döds på en teater i Washington. Ansiktet är finskuret, blicken vänd bort från kameran.

»Han verkar skör, nästan bruten«, skrev Obama om bilden i en essä 2005.

Barack Obama hade bara varit senator i några månader då, men siktade redan på världens mäktigaste ämbete. Likt Lincoln kände han att oerfarenhet inte var ett oöverstigligt hinder. Hans idol hade ju varit i stort sett okänd när han påbörjat sin kampanj.

I bilden av Lincoln såg Obama ett litet, knappt märkbart, leende.

»Under prövande dagar«, skrev han om det porträtt som hängde på hans senatskontor, »tröstar det mig.«

Det är inte på något sätt ovanligt för amerikanska politiker att apostrofera Abraham Lincoln. Både republikaner och demokrater brukar hålla honom som den största presidenten någonsin, men få politiker har låtit svärmeriet gå så långt som Barack Obama. Det har tagit sig symboliska uttryck, som att han tillkännagav sin presidentkandidatur i samma stad – Springfield, Illinois – som Lincoln 149 år tidigare. Och det har fått praktiska konsekvenser, som när han valde Hillary Clinton till sin utrikesminister, i en blinkning till Lincolns beslut att utse partirivalen William Henry Seward till samma post.

Det fanns en besynnerlig sak med Barack Obamas relation till Lincoln. Och det var att den egenskap som var Lincolns största styrka – den sociala förmågan – var fullständigt inverterad hos honom själv. I den flod av litteratur som beskriver Obamaåren är detta en av de centrala insikterna: att Barack Obama har en grundläggande oförståelse för de mekanismer som får människor att agera på olika sätt. Journalisten Jonathan Alter, Obamasympatisör och författare till boken »The Center Holds: Obama and His Enemies«, beskrev det som att presidenten saknade »schmoozegenen«. John Heilemann, medförfattare till »Gamechange«, om valet 2008, var ännu tydligare. Obama, sa han, var en person som inte gillade människor.

Hur den amerikanska offentligheten missade den detaljen när de ivrigt drog upp likheter mellan Lincoln och Obama är oförståeligt. Den bok som alla läste i samband med Obamas uppgång var Doris Kearns Goodwins hyllade Lincolnbiografi »Team of Rivals«. Den hade undertiteln »Abraham Lincolns politiska genialitet« och förde fram Lincolns oöverträffade handlag med människor.

Barack Obama saknade den förmågan.

Barack Obama var inget politiskt geni.

Barack Obama blev heller aldrig någon Lincoln. Men, precis som Lincoln, blev han något helt nytt.

Han som valdes för att bli den president som skulle få landet att enas, han som skulle bli allas president, såg sig till sist tvungen att bli just det hans motståndare behandlade honom som.

Barack Obama blev en svart president.

Hur det gick till måste beskrivas som en gradvis övergång, men någonting hände en kväll i Florida den 26 februari 2012.

Trayvon Martin, en obeväpnad sjuttonårig svart pojke, sköts då ihjäl i sitt eget bostadsområde av en man vid namn George Zimmerman.

När Obama talade om händelsen första gången, en månad senare, hade rättsprocessen inte avslutats. Då talade han som en förälder. Om att han tänkte på sina egna barn. Om att hans son, om han haft en son, förmodligen skulle ha sett ut som Trayvon Martin.

Han var försiktig. Han sa att det var viktigt att utreda fallet noggrant.

Den 13 juli kom domen. Zimmermann friades.

Samma dag skrev en ung kvinna i Kalifornien ett Face-bookinlägg där hon uppmanade svarta amerikaner att gå samman för att se till att svarta liv betyder något  – »that black lives matter«. En av hennes kompisar såg inlägget, delade det och lade till hashtaggen #blacklivesmatter.

I ett land där unga svarta män löper 21 gånger större risk att dödas av polisen än unga vita män var det ingen ny debatt om det amerikanska rättssystemet. Men sex dagar senare stegade Obama oannonserat in i Vita husets pressrum. Han talade i 20 minuter om rättegången, om rasrelationerna i USA och om att svarta män led av polisens rasprofilering.

Men den här gången sa han inte bara att Trayvon Martin hade kunnat vara hans son.

Han sa att Trayvon Martin hade kunnat vara han själv.

De kommande åren skulle Barack Obama vänja sig alltmer vid idén om sig själv som en svart president, och inte bara som en president som råkade vara svart. När han höll sitt begravningstal för en av de nio svarta kyrkobesökare som skjutits till döds i Charleston, South Carolina, chockade han de närvarande genom att sjunga »Amazing Grace«.

När han i våras valde plats för sitt sista tal för avgångselever valde han Howard University. Universitetet var ett historiskt svart elituniversitet. Det hade fostrat den första svarta nobelpristagaren. Det hade fostrat den första svarta domaren i Högsta domstolen. Det hade fostrat både Ivan Bates och Tammy Greer.

Nu var Obama här.

Inför studenterna sa han att det band som höll ihop den svarta befolkningen var den särskilda medvetenheten om orättvisor och kamp, att de inte kunde vara omedvetna om historien.

Men, sa han, ni måste vara medvetna om att det finns vita, medelålders män som på ytan verkar ha alla fördelar, men som har sett sina liv vändas upp och ner av ekonomiska, kulturella och teknologiska förändringar.

Ni måste försöka förstå dem också.

Det fanns lite Lincoln kvar i honom ändå.

***

»Rasismen i USA har många uttryckssätt. Från söderns smått gentila sort, höljd i jeffersonsk intelligens, till den mer aningslösa i norr. Det finns vita människor i New York som aldrig skulle släppa in en svart person i sitt hem, men ändå värja sig mot att kallas rasister. Det finns vita familjer i sydstaterna som tror på åtskillnad, men låter svarta barnflickor ta hand om sina barn.

Jag förstår inte hur man inte kan se det. När jag är och handlar får svarta kvinnor ibland sina väskor genomsökta. Det har aldrig hänt mig. Om jag skulle råka snatta något skulle ingen betvivla att jag lagt det där av misstag. Det är aldrig någon som betvivlar mig, för att jag är vit.

Numera ser jag Obama som en startpunkt, och inte som ett slut. Vi har haft många startpunkter i det här landet, antar jag.«

Laura Sutherland

***

Om Barack Obamas motståndare vill att han misslyckas gäller det motsatta för hans anhängare. De vill att han lyckas. Den välvilja som presidenten åtnjuter i sin obrottsligt lojala tredjedel av befolkningen hittar man sällan i demokratier. Fråga Tammy Greer, en svart tvåbarnsmamma sprungen ur Brooklyn, om vad hon kände när Usama bin Ladin dödades, och det här blir svaret:

Jag blev glad för Obamas skull.

Ekonomin? Han räddade oss ur skiten efter Bush. Utrikespolitiskt? Vi håller på att dra oss ur från krigen. Att Guantanamo är kvar? Inte hans fel.

Det är ett filter som många villigt erkänner. Laura Sutherland, från Virginia, minns när hon kollade på nyheterna för något år sedan:

»Det var nån komplicerad politisk process, jag kommer inte ihåg riktigt vad, och så kom jag på mig själv med att tänka »undrar om det här är bra eller dåligt för Obama«?

Om man ska se mer objektivt på vad Barack Obama faktiskt uträttat är de första två åren centrala. Då, med demokratisk majoritet i både senaten och representanthuset, fick han igenom sina två största framgångar.

Den första var stimulanspaketet efter finanskrisen. Det landade till slut på 831 miljarder dollar och är en av förklaringarna till att USA:s ekonomi klarat sig bättre än Europas sedan dess. Demokraterna passade samtidigt på att bocka av flera punkter på den önskelista partiet samlat på sig i ett decennium. Minst berättat – men kanske viktigast – var de satsningar på grön energi, ny teknik och annat som gett den amerikanska ekonomin ett par nya ben att stå på. Världens kanske mest omtalade företag just nu – elbilstillverkaren Tesla – hade inte funnits utan de statliga lån och subventioner som mejslades fram då.

Den andra framgången var sjukvårdsreformen. I demokraternas mytologi var en allmän sjukförsäkring det stora hålet i välfärdsstaten, det som partiet ännu inte klarat av. Det som i dag är Obamacare är långtifrån det heltäckande system som bland annat Ted Kennedy drömde om, men andelen oförsäkrade vuxna har gått ner från 18 procent i slutet av 2013, strax innan de viktigaste delarna blev lag, till 11 procent nu.

Obamacare hade ett högt pris. Demokraterna förlorade representanthuset i mellanårsvalet 2010, och Obamas parlamentariska ökenvandring började. Trots att han besegrade Mitt Romney 2012 förlorade demokraterna senaten samma år.

Det motstånd som tidigare mest varit retorik blev nu ett verkligt problem.

Det var inte förrän efter massakern på förskolebarn i Sandy Hook 2012 som Barack Obama fann en strategi för att hantera motståndet.

Trots ett folkligt tryck på hårdare vapenlagar var det tydligt att kongressledamöterna inte skulle våga rösta mot den mäktiga vapenlobbyn. Det ledde till att Obama bad sina jurister att hitta sätt att skärpa vapenkontrollerna – som inte skulle kräva kongressens godkännande. Det mynnade en månad senare ut i 23 »exekutiva« beslut om allt från smartare vapenregister till bättre koll på psykiskt sjuka vapenägare.

Barack Obama, en gång föreläsare i konstitutionell rätt vid universitetet i Chicago, hade hittat en juridisk omväg.

Nästa gång handlade det om miljön. För att runda den amerikanska kol- och oljelobbyn lät Obama amerikanska miljömyndigheten EPA på egen hand utfärda ett tak för hur mycket växthusgaser ett kraftverk får släppa ut.

Så där fortsatte det. När administrationen nådde ett kärnvapenavtal med Iran följdes samma princip: håll senaten utanför.

När världens länder enades om ett klimatavtal i Paris i december 2015 var hela avtalet skräddarsytt för den underliga politiska situationen i USA. Genom att inte göra avtalet juridiskt bindande behövde den amerikanska kongressen inte ratificera det. Eftersom George Bush den äldre skrev på klimatkonventionen UNFCCC – som ratificerades av kongressen 1992 –menade Obama att det som ägde rum i Paris bara var en »uppdatering« av ett redan existerande fördrag.

Det är snillrika lösningar – men det är långt från den politiska strategi som amerikanerna trodde skulle prägla Barack Obamas presidentperiod.

Obama liknade allt annat än den enande president så många hoppats att han skulle vara.

***

»Obama har varit för nöjd med att vara där han är, som om det viktigaste varit att inte fucka upp. Han har inte tagit tag i de stora politiska frågorna, som fattigdom och migration. 

Jag hade hellre haft en president som suttit en period och fått saker gjorda, än en som hela tiden oroat sig för sitt eftermäle.

Han är nog inte rätt person för jobbet. Han är smart och eftertänksam. Men det här landet är inte smart och eftertänksamt; det är högljutt och korkat.

Celeste Doaks

***

Hur det rent faktiskt har gått för Barack Obama är ändå omöjligt att avgöra.

Historien fungerar inte så. Ingen hade trott att Bill Clintons roll i upphävandet av en okänd banklag vid namn Glass-Steagall skulle vara central i att sänka hela världsekonomin flera år senare. Ingen hade trott att en av Iran-Contras-skandalen skadeskjuten Ronald Reagan två årtionden senare skulle upphöjas till republikanernas skyddshelgon.

Historien är full av exempel på presidenter som, årtionden efter sin död, upphöjts och devalverats beroende på vilka problem som framtiden tampats med.

Obamacare, svaret på finanskrisen, Parisavtalet – allt han åstadkommit kommer att vara formbart i decennier framöver.

Det enda som inte går att förändra är att Obama blev vald.

Det var osannolikt av flera skäl. Knappt tio år tidigare hade den amerikanska demokratin dödförklarats. I den omtalade essän »Bowling Alone« från 1995 hävdade statsvetaren Robert Putnam att amerikanernas aktiva engagemang i politiken hade gått ner till så låga nivåer att demokratin inte längre kunde fungera på ett önskvärt sätt. Putnam fann bland annat stöd i valdeltagandet: sedan 50-talet hade det bara minskat och minskat, och var 1996 – när Bill Clinton slog Bob Dole – på den lägsta nivån sedan 1920-talet.

Så blev 90-talet 00-tal och allt förändrades. Bush vs Gore förvandlades från sömnig valkampanj till febrig rösträkning till utslag i Högsta domstolen till nationellt trauma. USA attackerades den 11 september 2001. Irakkriget drog igång. Bankerna spelade sönder världsekonomin.

Det var inte roligt för någon – men hälsosamt för demokratin. När amerikanerna valde Barack Obama 2008 var det med det högsta valdeltagandet sedan 1968.

Aldrig någonsin hade så många röster avlagts i ett amerikanskt val.

Historien om Obama – det är historien om hans väljare.

***

»Han har fått människor att ta plats. Han har fått svarta människor att förstå att de måste vara en del av den politiska processen. Och han har fått den andra sidan att förstå samma sak.«

Ivan Bates

***

Författaren James T Farrell sa en gång om USA, att det var så vidsträckt att allt som påstods om landet förmodligen var sant, och att motsatsen till det som påstods också var sant.

Bättre än så går det inte att beskriva Obamaeran.

Det folk som dömts ut som demokratiskt apatiska började knacka dörr för Obama, demonstrerade i Zuccotti Park, kallade sig tepartister, kickade igång Black Lives Matter-rörelsen – och valde Donald Trump till presidentkandidat.

Det ögonblick som för många förebådade ett postrasistiskt samhälle förde i stället upp rasmotsättningarna i ljuset.

Men hur ska det sluta? Här och var börjar nu några människor  – politiker, skribenter, jurister, konservativa som liberaler – man kan nästan känna hur nervöst och försiktigt de formulerar sina meningar – återigen – som under Lincoln – se hoten mot det amerikanska experimentet.

De ser det i Donald Trumps uttalade hot mot yttrandefriheten, hoten mot religionsfriheten, i acceptansen för våld, i våldshotet som politisk strategi.

Andra ser samma sak – en folklig resning – men i formen av Bernie Sanders vänsterradikala rörelse.

Det är också ett arv: de delar av Obamakoalitionen som ville mer än vad Obama ville. Han hade inte varit president i tre år förrän arga demonstranter barrikaderade sig i Zuccotti Park i protest mot finanskapitalismen. När akademiker studerade Occupy Wall Street-rörelsen noterade de överraskat att nästan hälften av dem som tagit över den lilla parken i New Yorks finanskvarter på ett eller annat sätt hade jobbat med Obamakampanjen.

Obama gjorde oss redo för en stor förändring, säger James Favata, som var i Washington den 20 januari 2009.

Kondensera Donald Trumps budskap – och det låter likadant.

Minns det som Shawn Peters hoppades på när han stod på gräsmattan i Washington – att idén om vit överlägsenhet skulle försvinna. Är det så här det ser ut när den gör det? Dödsryckningar i formen av ett fientligt övertagande av ett av USA:s två statsbärande partier? Att amerikanerna nu är mer oroliga för rasrelationerna än de någonsin varit sedan Gallup började ställa frågan till dem?

Den valrörelse som nu inleds – utan Obama, men med honom som dess viktigaste gestalt – är något helt nytt i USA:s historia. Efter att i två sekler ha bråkat om hur stor staten ska vara, vad den ska göra och hur mycket den ska bestämma är skiljelinjerna inte längre dragna utefter ideologiska skillnader, utan efter demografiska och etniska. När landets opinionsmätare bedömer Trumps chanser hänger slutsatsen på en svår gissning: Kommer andelen vita väljare att fortsätta minska? Eller kommer Donald Trumps budskap att locka fram arga, vita väljare som inte röstat förut?

Det är så långt från Jefferson vs Hamilton man kan komma. Något annat än Lincoln vs Douglas. Inte ens likt Johnson vs Goldwater.

Det är europeisk politik i sin sämsta form. Det är aldrig någon bra idé att räkna ut de amerikanska idealen. Men det var länge sedan de var så hotade.

Den där kalla januaridagen för snart åtta år sedan fick världen svar på frågan om USA någonsin kunde få en svart president.

Snart får den svar på om USA klarar av att ha haft en.