Medierna irrar vidare efter sin själ

Var det en olycklig händelsekedja av aparta omständigheter? Eller ett tecken på en djupare vilsenhet inom journalistiken om huruvida yrket handlar om att vara objektiv och neutral eller om att vilja förändra samhället?

Onsdagen den 21 september sände »Studio Ett« i P1 ett långt inslag om reportern Per-Axel Janzon, av kollegerna oftast kallad Paj, som i fick i uppdrag att börja arbeta med höstens programserie om normkritik. Normkritik hade skrivits in som ett av målen i UR:s mångfaldsplan, och Paj bestämde sig för intervjua de inblandade. Förespråkare och kritiker skulle komma till tals. Han läste Mahmod Kamalis rapport om strukturell rasism från 2004, Dan Korns bok »Rasister är vi allihopa«, Johan Lundbergs »Det sista museet«, Qaisar Mahmoods »Halva liv«, artiklar av Judith Butler, Edward Said, och intervjuade tongivande normkritiker och sådana som ifrågasatte perspektivet. Planen var att också intervjua personer i UR:s företagsledning, om varför normkritik blivit så omfamnat att det skrivits in i företagets styrdokument.

Men det blev inga intervjuer. UR:s ledning ställde inte upp. Janzon tyckte att företaget därmed sabbade hans journalistiska metod och ville inte jobba vidare med projektet.

När UR hade anordnat en utbildningsdag i mångfaldsfrågor fick företaget kritik av filmkonsulenten Baker Karim för att man låtit vita intervjua mörkhyade. Vita visste för lite om mörkhyade för att kunna göra sådana intervjuer, sa Karim. Per-Axel Janzon ifrågasatte Karims tvärsäkra slutsatser. Men, uppfattade han, det togs inte väl emot, och Karim gav Janzon svar på tal och UR:s chefer och många av kollegerna applåderade. Några som tyckte som Paj, men när han satt i »Studio Etts« direktsändning och fick frågor av programledarna Helena Groll och Jörgen Huitfeldt var det för att han precis tvingats sluta på UR. Företaget tyckte inte att Paj delade dess värderingar. UR:s produktionschef Elin Andersson fick i programmet frågan om huruvida det var lågt i tak på UR, men ville inte uttala sig. Hon berättade att hon själv ofta drogs in i de levande diskussioner om olika ämnen som kunde utspela sig vid UR:s kaffeautomater.

– Har ni okritiskt svalt ideologin om normkritik, frågade en av programledarna.

Elin Andersson svarade med att beskriva hjärnan som en empatisk muskel. Den kunde tränas att bli ännu mer empatisk. Man blir en bättre journalist med sådana övningar

– Måste man vara afrosvensk för att göra reportage om afrosvenskar?

Elin Andersson berättade om ett eget besök i en skola. Hennes erfarenhet av det hade fått henne till slutsatsen att ja, det måste man.

– Kan en man göra reportage om kvinnor, frågade Huitfeldt.

– Vad tycker du själv? sa Elin Andersson.

Programledaren sa ja, men Andersson sa att det inte var så enkelt.

Hur var det ställt med den journalistiska opartiskheten om man inte fick ifrågasätta normkritik? Frågan ställdes i programmet men hann inte få sitt svar, och hamnade redan nästa dag i skuggan av en intervju i SVT:s Aktuellt. Bokmässan var i gång. Temat var yttrandefrihet. Genom att först säga ja, sedan nej, därefter ja igen till den högerextrema tidningen Nya Tider hade Bokmässan gjort marginella Nya Tider till evenemangets huvudaktör. Nu var Nya Tider i Aktuellt. I ett filmat inslag från mäss montern berättade en av tidningens skribenter om den härliga stämningen, och att han mötte många uppmuntrande tillrop.

Tidningens chefredaktör Vavra Suk tog plats framför en kamera på mässgolvet. Han log.

– Vi har fått ett fantastiskt stöd här, sa han. Det visar bara att det här var en storm i ett vattenglas. Det är journalister själva som är rädda för att vi ska komma dit och avslöja deras lögner.

Aktuellts programledare Cecilia Gralde satt i studion i Stockholm.

– Många säger att ni har nynazistiska kopplingar.

– Det där är trams, sa Suk. Det var bara tidningar som DN som påstod att Nya Tider sprider lögner.

– Vi står för en god och sanningsenlig information. Vi var den tidning som växte mest i Sverige förra året. Folk är trötta på att bli ljugna för.

Gralde gav ordet till historikern Henrik Arnstad, i studion, som sa att påståendena om att andra medier sprider lögner var samma metod som nazisttidningen Der Sturmer använde när den skrev om den judiska lögnpressen.  Vavra Suk kallade Arnstad för låtsashistoriker.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski såg inslaget och skrev på Twitter att lögner sprids i SVT. Helle Klein i Aftonbladet skrev om ett journalistiskt haveri.

Bristande opartiskhet, denna gång som en följd av bristande saklighet, i skottgluggen igen. Wolodarski pekade på frånvaron av pålästa och kritiska frågor. Wolodarski bjöds in till Aktuellt nästa dag. Slappt hade man gett plats för extremister och fått dem att framstå som svärmorsdrömmar. Inga kritiska frågor alls, sa han. Aktuellts ansvarige utgivare Ulf Johansson var med på länk från Göteborg och medgav att formen för intervjun med Vavra Suk inte blev bra, bland annat för att Suk varit med på länk.

Diskussionen var på väg in i en absurd fas. Några dagar senare var man mer än på väg. På ett möte på Aktuelltredaktionen sa programchefen Jan Helin att han höll med dem som kritiserat inslaget med Vavra Suk. Diskussionen om journalistiken i samband med extremrörelser måste fördjupas, sa han. Enligt honom själv. Enligt flera på redaktionen sa Helin att företrädare för extrema åsikter inte ska få debattera i SVT.

Frågan om vad Helin verkligen sagt på personalmötet blev huvudämne i Aktuellts sändning på kvällen. Skulle extremister få delta i debatter i public service?  Helin upprepade att det hade han inte sagt och spände blicken i Janne Josefsson. Josefsson blängde tillbaka. Nike Nylander sa att det hade han visst sagt. I fem minuter försökte man reda ut saken. Helin tyckte att Josefsson försökte blanda bort korten när han själv försökte fördjupa en diskussion. I vissa frågor, sa han, kan en seriös redaktion inte bara dra i gång en debatt och moderera. Public service-bolagen har en demokratiparagraf som säger att journalistiken måste bygga på alla människors lika värde. Josefsson sa att research var en självklarhet, och ville fortfarande veta: Får extremister vara med i debatter? Programledaren Nike Nylander ställde sig på Josefssons sida.

Det var lika svårt att hänga med i vad samtalet gällde, som det var lätt att se Nylanders roll som programledare var allt annat än opartisk. Nylander själv bad om ursäkt för sin insats på Twitter efteråt.

Vad var det vi såg? Vad handlade de tre debatterna egentligen om?

Är opartiskheten, en central del i journalistikens legitimitet – att vara objektiv, sann, saklig och korrekt – på väg att försvagas som yrkesideal?

Att journalistiken i det förändrade medielandskapet famlar efter sin identitet har journalistikforskarna noterat under flera år.

– Journalister är obekväma med att uppfattas som en elit, man ser sig traditionellt som om man står på medborgarnas sida och har som uppgift at granska makten, säger Jesper Strömbäck, professor i journalistik vid JMG i Göteborg.

Opartiskhetsidealet, central inom journalistiken när den föddes på 1800-talet, ett lån från förvaltnings- och ämbetsmannavärlden, var ett sätt att markera att yrkesregler och inte egna åsikter skulle ge värvet legitimitet, och förvalta journalistikens funktion i det demokratiska samhället.

– Länge räckte det med att man bara behövde rapportera vad den ena sa, och sedan vad den andra sa, så blev det korrekt, berättar Bengt Johansson, även han professor i journalistik på JMG i Göteborg.

– Vi har vant oss vid att det offentliga samtalet består av partier med en ganska stor sammanhängande värdegrund. Man har inte ljugit. Det som ifrågasätts har rört ganska små skillnader. Journalistiken har inte gett utrymme till extrema partier, eftersom det inom politiken rått en konsensussfär, en sfär av legitima konflikter. Nu, när åsikter som alltid funnits, också sägs i medierna, delvis som en följd av att sociala medier publicerar dem, upptäcker journalistiken att det här att bara rapportera vad folk säger utan att faktakolla inte blir riktigt bra.

Jesper Strömbäck vill att journalister blir ännu tuffare faktagranskare. 

Jesper Strömbäcks erfarenhet är att journalister ofta har ganska svårt att definiera vad som ytterst skiljer journalistiken från andra former av innehåll och att den söker sin roll i det nya, förändrade medielandskapet. Han anser samtidigt att det har blivit ännu viktigare att journalistiken fokuserar på att ta reda på och kontrollera vad som är sant och relevant. Det räcker inte att rapportera vad någon har sagt, det krävs att journalistiken också kontrollerar om det som sägs är sant.

– Om det innebär att vara elitistisk måste journalistiken våga vara det. Det viktiga är inte vad någon har sagt, det viktiga är om det som de har sagt är sant. Var och en har så att säga rätt till sin egen åsikt, men inte till sin egen sanning, säger han.

Men de starka åsikterna i debatten om Nya Tider handlade inte bara om journalistiska arbetsmetoder. Hur var det med uppfattningen inom SVT:s ledning att man egentligen inte tycker att man ska debattera med extremister? Bara misstanken väckte Aktuelltredaktionens oro.

Journalistikprofessorn Kent Asp säger att debatten om yttrandefrihet har ett annat tonläge i dag än för 40 år sedan.

– Då hade man, om man hade hört extrema åsikter som Nya Tiders, talat om att yttrandefriheten innebär att vi får höra en massa obehagliga saker. Man hade inte börjat prata om demokratiparagrafer i avtal och om värdegrunden. Det har kommit in ett slags beskyddarinstinkt gentemot läsare och lyssnare. Man tror att folk är dumma. Jag tror att de flesta ser att Nya Tider är just så extrema som kritikerna säger att de är.

I våras kom en rapport från Nordicom som sammanställde vad nordiska blivande journalister på journalistutbildningarna såg som sitt viktigaste uppdrag, och hur det förändrats mellan 2004, 2008 och 2012.

Man fann en stark skiljelinje i journalistiska ideal mellan blivande journalister som i första hand ser uppdraget att vara objektiv och neutral, och blivande journalister som bärs fram ett ideal om att delta i samhällsdebatten, kritisera orättvisor, medverka till ökad tolerans mellan kulturer. En annan dimension som delade studenterna var frågan om underhållning och undersökande. Forskarna ser att det aktivistiska idealet har stärkts på bekostnad av det neutrala och objektiva. Samtidigt har journalistikens undersökande och granskande funktion fått fler anhängare.

I ett tidigare inslag i den Aktuelltsändning där Helin och Josefsson debatterade sa Sverigedemokraternas Mattias Karlsson att Alliansen med sin invandringspolitik släppt in tiotusentals potentiella sexualförbrytare och terrorister i Sverige. I sändningen dagen efter tog Aktuelltredaktionen avstånd från Karlssons uttalande. Man påpekade att han brutit mot public service-paragrafen om alla människors lika värde.

Det var tidstypiskt. Aktuellt kunde helt enkelt ha påpekat att Karlssons uttalande var ett faktafel.