Årets svensk

Bild för nedladdning. Foto: Marc Femenia

Kvällen börjar katastrofalt. Jag brister nästan i gråt när jag kliver in på Tehran Grill på Mariaberget i Stockholm: restaurangen är fullsatt. Men jag skulle ju intervjua en riksdagsledamot här och nu! Jag går ut i mörkret och kylan och skriker åt mig själv:

– Idiot! Hur kunde du glömma att boka bord?!

Plötsligt faller ett par hjärnceller på plats: jag går tillbaka in och frågar om Amineh Kakabaveh möjligen redan har kommit? Personalen blir alldeles sprallig:

– Det är klart! Amineh sitter där uppe!

Jag kan nästan höra plumset från stenen som faller från mitt hjärta. Sedan kliver jag upp för trapporna och får syn på den omstridda riksdagsledamoten för Vänsterpartiet och före detta gerillakrigaren. Hon hälsar och skrattar vänligt åt min förvirring, det är långt ifrån det enda skrattet de kommande tre intensiva timmarna:

– Alla som jobbar här, iranier och kurder, vet vem jag är.

Så dyker servitrisen Media upp; en glad konversation följer, på en blandning av kurdiska och svenska om Aminehs nyligen utgivna självbiografi »Amineh – inte större än en kalasjnikov: från peshmerga till riksdagsledamot«, som hon har skrivit tillsammans med Johan Ohlson.

Här berättar hon om uppväxten i byn Torjan i Rojhelat, östra Kurdistan, i Iran, där hon föddes våren 1973 i ett bergsområde med snöiga vintrar. Efternamnet, med betoning på första stavelsen, har Amineh fått från sin farfars smeknamn. Han var en mycket omtyckt man, och namnet skulle kunna översättas till »varm och fin storebror«. Skildringen av barndomen är både vacker och våldsam: livet är fattigt och kan vara brutalt, men också fint och kärleksfullt.

Som trettonåring flydde Amineh Kakabaveh från byns hederskultur och ayatollornas terror och anslöt sig till Komala, de iranska kurdernas kommunistparti, och deras gerilla: peshmergan. Ordet betyder »möter döden« vilket syftar på att vara redo att dö i kampen.

Texten skälver av stolthet när Amineh berättar om sina år som peshmerga, från mitten av 1980-talet till hösten 1991. Därefter flydde hon, utmattad av lidande och förtryck, till Sverige via Turkiet, med sina ledares välsignelse och med viljan att fortsätta kampen på främmande mark.

Det är överväldigande att föreställa sig vilken »empowerment« den nästan fjortonåriga flickan måste känt när hon upptogs i en sekulär och jämlik rörelse, fick en kalasjnikov i handen och sista åren hade hedersuppdraget som livvakt åt rörelsens ledare.

Efter ankomsten till Västerås 1992 lärde sig Amineh snabbt svenska språket, tog en magisterexamen i filosofi och socialt arbete på Stockholms universitet och började arbeta som socialarbetare i Botkyrka kommun. 2005 var hon med och bildade föreningen Varken Hora Eller Kuvad, efter förebild från den franska Ni Putes Ni Soumises. VHEK är en gräsrotsrörelse som är feministisk och antirasistisk och som arbetar mot patriarkalt förtryck i förorterna – Amineh är ordförande.

2008 valdes hon in som ersättare till riksdagen av Vänsterpartiet, där hon blev medlem direkt efter ankomsten till Sverige:

– När jag såg de röda fanorna i Västerås på första maj kände jag mig hemma.

Från den dag då hon blev riksdagsledamot har det stormat alltmer kring henne, för hennes vägran att vara tyst i frågor om hedersvåld, religiöst förtryck, slöjtvång för barn. Hon har blivit hårt attackerad för denna rättframhet, inte minst från höjdare inom det egna partiet, som hon anser är så rädda för att bli kallade rasister att de inte vågar stå för sina egna värderingar.

Vårt samtal börjar med att vi pratar om den tidning du nu håller i handen: Fokus, med sin högermarkerade chefredaktör. Vi blir lite fnissiga. Och när jag nämner min egen politiska ståndpunkt (dock inte partimedlem) kommer nästa stora skratt:

– Så du är kamrat!

Amineh Kakabaveh i Shaqlawa våren 1991 när det irakiska Kurdistan befirades från Saddam Husseins regim. Fotot är taget av Komalas partiord-förande Ebrahim Alizadeh.

Fråga mig inte hur det gick till, men här sitter en kommunist och intervjuar en annan kommunist på uppdrag av en ärkeliberal.

Amineh skrattar ännu mer men tillägger sedan:

– Fast jag använder ordet socialist: den marxism jag formats av och fortfarande står för skiljer sig från mångas tolkningar, så det kan bli missförstånd. Högern kopplar ordet kommunism till Sovjetunionen, som var något helt annat. En fattig peshmergaflicka från Kurdistans berg delar inte Stalins värderingar. Detta är viktigt. För jag hoppas att boken ska läsas av många och översättas till många språk så att fler människor får möjlighet att lära sig om arbetarnas och kvinnornas kamp i Kurdistan och Mellanöstern och även i utsatta svenska förorter.

Det hoppas jag också: självbiografin är stark läsning, vilket recensionerna också har visat. Men den här intervjun ska inte främst handla om den utan om att Fokus har utnämnt Amineh Kakabaveh till Årets svensk.

Titeln initierades av »Rapport«-redaktionen för trettio år sedan, och den har haft sina problem: den lades ner när Christer Pettersson 1989 var den som bäst motsvarade kriterierna. Dessutom visade sig var och varannan pristagare (till exempel Refaat El-Sayed och Hans Holmér) i efterhand vara ovärdig, som om det låg en förbannelse över utmärkelsen.

Dock tycks titeln ha lyckats skaka av sig denna förbannelse sedan Fokus 2006 åtog sig att dela ut den.

Vad tycker du om att få titeln Årets svensk av Fokus?

– Jag blev glad! Och om liberaler tycker att en marxist och feminist gör något gott för det här fantastiska landet så är det bra. Man kan inte döma alla utifrån ideologi. Vissa moderater har vettigare tankar i enskildheter som hedersfrågan och identitetspolitiken än en del i mitt eget parti.

Det märks i många av de debattartiklar du är med och skriver och undertecknar. Där finns namn från i stort sett hela det politiska fältet: från höger till vänster, från religiösa till ateister.

– Ja, om vi kan enas om konkreta problem som måste lösas så har jag inga problem att samarbeta. Ser jag våld och förtryck måste jag rycka in och försöka hjälpa.

Men inga SD:are?

– Nej. Jag har blivit anklagad för att vara rasist och islamofob och afrofob och allt möjligt. Attackerna har kommit från olika håll: några i mitt eget partis ledning, kulturrelativister, identitetspolitiska debattörer och diverse små statsbidragsdrivna lobbyorganisationer för islamism. Men det är sådant skitprat. Sanningen är att jag aldrig har fått det minsta stöd från det högerextrema hållet, helt enkelt för att min kamp och min kritik skiljer sig från deras. Rasistkortet är ett billigt argument som stärker SD i stället för att sänka verkliga rasister.

Som de flesta socialister och feminister har hon tvingats vänja sig vid mejl och kommentarstrådar och telefonsamtal med tillmälen som »jävla invandrarfitta« med mera. Men hennes kommentar överraskar:

– Jag kan förstå de där bittra, rasande männen som röstar på SD. Många har fått det allt sämre de senaste årtiondena. Problemet är att de inte förstår varför de förlorar sina jobb, blir fattigare och får sämre vård, varför segregationen ökar och de rika blir allt rikare. Så ringer de mig och skäller och gnäller om skatter och invandrare och hyllar SD.

Komalaledaren Ebrahim Alizadeh med sina livvakter, Amineh och Leyla. Foto: Privat, ur boken »Amineh, inte större än en kalasjnikov«.

Hur tar du det?

– Jag lyssnar och svarar. De förstår inte att SD är ett parti som står för samma nyliberala ekonomiska politik med nedskärningar och privatiseringar och ökande klyftor som har gjort det sämre för dem. Jag erbjuder dem en konkret, marxistisk analys. Till min glädje har det faktiskt hänt rätt många gånger att de har ringt tillbaka efteråt och bett om ursäkt och sagt att de tänker rösta på V, åtminstone så länge jag är kvar. Mitt parti borde ta sådant på allvar: vi måste vara ett alternativ, ett radikalt arbetarparti, inte ett medelklassparti vars representanter pratar likadant som alla andra politiker, över huvudet på folk.

Blir du hotad?

– Ja. Ofta och mycket. Men inte i första hand av dem.

Amineh berättar med en suck att hon alltid måste ha Säpo med sig när hon gör offentliga framträdanden:

– Det började med svenska IS-sympatisörer, sedan hängde svenska och turkiska fascister på. Erdogans vänner stödde dessutom demonstrationerna mot mig under V-kongressen i maj. Jag har till och med blivit trakasserad av taxichaufförer som börjat spela koranläsningar på högsta volym i bilen när de har känt igen mig. Det är obehagligt.

Hon tar en klunk rosévin och fortsätter med ett leende:

– Men har man fått sin politiska skolning samtidigt som man kämpat som peshmerga med kalasjnikov i handen i bergstrakterna mellan Iran och Irak ska det mycket till för att man ska bli rädd.

Är inte en fjortonåring med kalasjnikov en barnsoldat?

– Inte nödvändigtvis. Jag var vuxen och tog hand om mina syskon långt innan dess. Ålder är inte alltid så viktigt, det är relativt, i alla fall i stora delar av världen, där särskilt flickorna måste ta ansvar och bli vuxna tidigt inom familjen.

Aminehs peshmergavänner från Gurdan 31 Bukan – Aram, längst upp till vänster, och Hassan, längst ner till höger, blev senare mördade. Foto: Privat, ur boken »Amineh, inte större än en kalasjnikov«.

Jag och Amineh Kakabaveh har tuggat oss igenom de fem fantastiska små förrätterna med persiska namn. Varje gång hon kallar mig »kamrat«, rodnar mitt hjärta. Den fullsatta restaurangen dånar av musik och bullrande samtal. Det är bra och hög stämning.

Då och då dyker någon av Tehrans servitörer upp, Amineh växlar obehindrat mellan svenska, persiska och kurdiska. Engelska talar hon också flytande: det är inte alla människor som är fyrspråkiga. Jag frågar vilket språk hon tänker på, hon säger att det för det mesta är svenska.

Något som återkommer under vårt samtal är en sak som Amineh och jag verkar dela: vi tänker genom att prata med oss själva i du-form. Som när hon berättar om sina kluvna känslor när hon valdes in till riksdagen 2008:

– Jag tänkte: »Amineh, du var peshmerga och ville göra revolution, och nu ska du sitta som representant i riksdagen för ett parti som i mångas ögon är reformistiskt: Vad håller du på med?« Första dagen på jobbet grät jag hela tiden. Medan jag visades runt och fick veta om arvode och olika privilegier, kunde jag inte sluta tänka på mina gamla peshmergakamrater, på alla svältande och fattiga och maktlösa, på mina släktingar i Iran. Det tog två månader innan jag kunde förmå mig att berätta för mamma och pappa att jag skulle bli representant i Sveriges riksdag. De blev så stolta.

Amineh Kakabaveh och artikel-författaren, Carl-Michael Edenborg, under intervjun på en iransk restaurang i Stockholm.

Men att vara riksdagsledamot behöver inte betyda att leva lyxliv. Amineh delar med sig av sitt arvode till partiet, hon bor kvar i Skärholmen, skänker till behövande släktingar och vänner och stöder både radikala rörelser och välgörenhetsorganisationer som Rädda Barnen.

Energisk och glädjespridande: sådan är hon. Generös och öppen: utan tvekan. Lyssnande och engagerad: helt klart. Viljestark och envis: det kan du ge dig på.

Därför är heta debatter och flammande konflikter inget konstigt för Amineh Kakabaveh. Men april 2016 var något annat. Då begick hon ett misstag på sin Facebooksida som ledde till en skitorkan. Hon delade en film med SVT:s logga, där somaliska män enligt den svenska textningen framstår som extremistiska islamister och försvarare av en rå hederskultur, och hon lade till en slängig kommentar.

Efter 23 minuter fick hon till sin förfäran reda på att filmen var en förfalskning gjord av svenska nazister och plockade bort den.

Den antirasistiska tidningen Expo gjorde en stor nyhet av hennes Facebook-delning. Men trots att Amineh tagit bort filmklippet, förklarat vad som gått fel och bett om ursäkt, blev reaktionerna enorma. Misstaget blev helt enkelt det perfekta tillfället för många av dem som inte gillat Aminehs åsikter att kritisera henne, inte minst inom det egna partiet:

Som hennes hårda kritik mot religiös fundamentalism och i synnerhet patriarkal hederskultur.

Som hennes krav på mer stöd till barn och ungdomar som blir offer för hedersvåldet, inklusive bättre polisutredningar av »balkongflickor«, alltså dödsfall som avskrivs som olyckor eller självmord men skulle kunna vara hedersmord.

Som hennes åsikter om att staten ska motverka ghettofiering och segregation genom en aktiv bostadspolitik för nyanlända och att den bör förbjuda oskuldsintyg, religiösa skolor och »religiösa uniformer«, ett begrepp Amineh konsekvent använder för att benämna sådant som slöjor och burkor.

Amineh kallades islamofob och afrofob och rasist och terrorist, och det ställdes högröstade krav på att hon skulle uteslutas ur V. Så blev det inte, men hon tvingades ta en månad ledigt från sitt utåtriktade riksdagsarbete.

Att hon anser att hennes kamrater i partiet svek henne genom att inte gå ut till hennes försvar sticker hon inte under stol med: självbiografins avslutande del skräder inte orden. Hon anser sig uppenbart förrådd av personer i V-ledningen och partiets riksdagsgrupp. Hon skriver:

»I stället för att skydda mig har några i mitt parti försökt utnyttja det som inträffat för att – utan att kunna ge ett enda belägg – sprida bilden av mig som rasist, fascist och islamofob.«

Jag frågar:

Så de vill tysta dig? Varför tror du att de vill tiga om de här frågorna?

– De är okunniga. De är rädda att bli kallade rasister. Visst har även Sverige en svart historia när det gäller rasbiologi och stöd till nazi-Tyskland. Men vårt nutida tigande är oansvarigt, för det stöder två växande, ickedemokratiska grupper: rasister och fundamentalister. Man till och med fiskar röster bland sådana.

Ingen vill bli utpekad som rasist.

– Det är klart. Men rädsla är sällan bra. Det är ju galet att många inte vågar fråga en medmänniska med brytning var hon kommer ifrån. Att fråga och kommunicera är ju uttryck för intresse och nyfikenhet! Tigandet är den verkliga rasismen. Och värst av allt blir det när det handlar om religiös fascism och hedersrelaterat förtryck. Identitetspolitiken och kulturrelativismen blir rasistiska och odemokratiska, när de menar att olika regler ska gälla för olika grupper.

Är inte detta självklarheter hos ett sekulärt demokratiskt parti?

– Det är klart. Ändå tigs det. Jag anser att alla barn ska behandlas lika. Medborgarskapet i den demokratiska staten ska vara primärt, inte tillhörigheten till en klan eller en religion: Sverige har skrivit under FN:s barnkonvention och ändå särbehandlas barn och sätts i religiösa skolor. Varför ska V kämpa mot vinster i välfärden men inte mot religiösa skolor som klär flickorna i politisk uniform och lär ut vidskepelse i stället för vetenskap, trots att vi lever i ett sekulärt land?

Det låter motsägelsefullt.

– Det är det! När ska dessa flickor integreras och få samma rättigheter som majoritetens barn? Nej, Vänsterpartiet måste göra rent hus med kulturrelativismen.

Har du inget stöd alls från ditt parti?

Amineh ropar till:

– Massor! Men från gräsrötterna, från de lokala, de som befinner sig på arbetsplatser, i skolor, inom vården. Tyvärr mer sällan från dem som har tagit sig upp till de högsta posterna, som vigt sina liv åt en politisk karriär.

Vad händer om du inte blir nominerad till en riksdagsplats vid kongressen om ett år?

– Vänsterpartiet behöver mig mer än jag behöver dem. Vill de inte ha mig, så tackar jag för mig. Då slipper de riksdagens enda uttalade marxist. Och förresten, vad gäller riksdagen, har jag aldrig förut mött så mycket dubbelspel, härskartekniker, osynliggöranden, maktspel och karriärism någonstans tidigare, trots att jag har levt i diktaturer. Rena stalinismen.

Hon tar en klunk vin. Begrepp som »proletariatets diktatur« och »borgerlig demokrati« studsar i viss förvirring mellan mina tinningar, men jag ruskar på huvudet och väljer att inte gå in i den diskussionen.

Skulle du gå tillbaka till ditt arbete som socialarbetare i förorten om du inte längre var riksdagsledamot?

– Kanske. Men jag tänker också att jag skulle vilja arbeta internationellt, kanske i en NGO, med flyktingfrågor, barnarbete, kvinnoförtryck. Jag har rest mycket, i Centralamerika, Mellanöstern, Afrika. Oftast bekostar jag resorna själv. I synnerhet har jag har besökt hundratals flyktingläger. Många vänner undrar varför – fick jag inte nog av sådana under den tid jag själv tvingades bo i dem? Men nej: det är viktigt att möta verkligheten på plats!

Men du gillar Sverige?

– Jag är jävligt stolt över att vara medborgare i en nation som är så generös mot lidande människor, även om invandringspolitiken i praktiken inte alltid sköts på bästa sätt. Det är synd att så många svenskar pratar illa om landets förtjänster: det lämnar fältet öppet för högerextremister. Den svenska arbetarrörelsen och feminismen har gjort fantastiska framsteg. Förtrycket och lidandet är mycket större i de flesta andra delar av världen: folk som påstår sådant som att kvinnoförtrycket i Saudiarabien är detsamma som i Sverige pratar strunt.

– Men fortfarande har jag, som flydde från hederskulturens våld till ett sekulärt samhälle, svårt att förstå att den svenska staten ser mellan fingrarna på samma våld när det sker här.

Hur kan det bli så?

– Människor som inte har levt under en diktatur har svårt att förstå hur mycket kamp som krävs för att skapa jämställdhet och demokrati. Och hur skrämmande lätt de kan tas ifrån oss om vi inte skyddar och vårdar dem. Ändå är det skrämmande många som inte är redo att kämpa mot könsapartheid och annat förtryck.

Har du besökt ditt gamla hemland sedan flykten?

Amineh skakar på huvudet:

– Jag skulle aldrig hedra länder som Saudiarabien eller mitt gamla hemland Iran med min närvaro: inte så länge dessa diktaturer avrättar människor för deras åsikters skull och tillåter att man skär händerna av barn för stölder och stenar ihjäl kvinnor i kyskhetskulturens namn.

Det blir tyst en kort stund. Det slår mig i en plötslig kaskad av entusiasm: å vad spännande det vore att se dig, kamrat Amineh, som partiledare för Vänsterpartiet! Men i nästa ögonblick översköljs jag av en samvetsvåg över mitt svaga politiska engagemang, som blandas med beundran över en människa som hänger sig åt att minska människors lidande. Så suckar jag fram:

Jag förstår inte att du orkar. Dina dagar är fyllda av möten och debatter, och på kvällarna läser du riksdagspapper. Och deltar i demonstrationer, reser till flyktingläger, föreläser för ungdomar och domare. När sover du?

Amineh Kakabaveh blir allvarlig:

– För lite. I perioder kanske bara 3–5 timmar per natt. Resten är arbete. Jag har en stor boktrave bredvid sängen, med skrifter av Che, Castro, Nina Björk, Marx, C-H Hermansson och andra som jag längtar efter att läsa. Men jag hinner nästan aldrig. Å vad jag saknar C-H. förresten, han var en sådan viktig mentor för mig. Så ledsen jag blev när han gick bort i somras.

Är allt arbete förklaringen till att du själv inte har familj, fastän du skriver i boken att det var din dröm i ungdomen?

Hon skrattar igen och säger till min förvåning:

– Du skulle bara veta hur många som tror att jag är lesbisk, Carl-Michael kamrat! Kanske för att jag engagerat mig i HBTQ-frågor – särskilt ett fall där Migrationsverket beslutade att utvisa ett lesbiskt par till Irak där en garanterad död väntade. Kanske för att jag lever ensam.

Så det är bara rykten?

– Jag har haft pojkvänner, och var sambo med en av dem i tre år på 1990-talet: han var en före detta peshmerga. Men vi växte ifrån varandra.

Hon rycker på axlarna:

– Vem skulle förresten orka leva med en människa som arbetar arton timmar per dygn? Och jag föredrar att sova ensam.

Vi pratar vidare om kärlek och familj och barn. Amineh är den sortens människa som får dig att öppna ditt hjärta. Jag inser plötsligt att jag suttit i flera minuter och babblat om mina döttrar och min skilsmässa i stället för att göra mitt jobb. Skärpning, kamrat Edenborg! Åter till politiken!

I boken berättar du att du var revolutionär socialist redan som tioåring. Men vad betyder det nu för tiden att du är marxist? Det låter ganska abstrakt. Och i självbiografin och artiklarna och inläggen är inte klass och ägande särskilt framträdande?

– Den marxistiska samhällsanalysen ligger till grund för hur jag förstår världen och samhället. Dessa två ord är de viktigaste av alla: klass och kön. Min dröm är en sekulär, socialistisk världsstat grundad på lokaldemokratier. Marxismen som teori är viktig men man måste få människor att förstå den i praktiken, att den handlar om rättvisa och jämlikhet.

Du hänvisar ofta till FN i debattartiklar?

– De olika rättighetsdeklarationerna är viktiga, men så länge man låter diktaturer och mordiska regimer vara medlemmar utan att straffa dem för deras systematiska överträdelser betraktar jag FN delvis som en arena för diktaturer, ungefär som EU bara är ett rent kapitalistiskt projekt som gör massorna till offer.

Varför röstar människor då på makter
som gör dem till offer?

– Ja du, Carl-Michael kamrat.

Hon gör en uppgiven gest och fortsätter:

– Hur som helst: i den reella situationen ligger fokus på att lösa omedelbara problem. Om någon blir misshandlad är det ens plikt att gripa in. Först slåss för människors rätt att leva drägliga liv utan förtryck. Kurderna, kvinnorna, arbetarna måste först befrias och få självständighet, sedan kan det bli dags för social revolution.

Saknar du din kalasjnikov?

– Jag avskyr vapen, även om jag var stolt över att höja geväret när jag utnämndes till peshmerga. Jag har faktiskt bara saknat min automatkarbin en gång: den enda gången jag blivit sextrakasserad, under den svåra tiden då jag som nittonåring var på flykt genom Turkiet. Våld kan vara nödvändigt som självförsvar.

Hon spänner blicken i mig:

– Ibland är en kalasjnikov en människas enda demokrati.

Tyckte du det var häftigt att panga med en AK-47:a och skjuta granatgevär?

– Jag minns när vi jublade över att Saddam Hussein blev besegrad av kurderna på Kirkuk 1991: då sköt jag i väg en granat för att fira, men på grund av den starka flamman som slår ut bakifrån granatgeväret råkade jag blåsa ut ett fönster i min lilla enrummare i byn Zargwez nära staden Suleymania. Å vad jag skämdes. Sjutton år gammal.

Detta är alltså den Saddam som gasade ihjäl tusentals kurder i Halabja 1988; Amineh berättar om hur hon själv blev förgiftad av den äppledoftande gasen vid en mindre attack mot Komalas peshmerga och bar på symptom flera år men lyckligtvis klarade sig helskinnad.

Vi har kommit halvvägs genom varmrätten. Jag mumsar på ett saftigt kycklingspett och Amineh en helstekt fisk. I självbiografin berättar hon att hon inte har ätit kött så många gånger sedan sin tid som gerillasoldat: lukten av kött och blod väcker minnen av dödade vänner. Dessutom älskar hon djur. Med min sedvanliga frånvaro av social finess frågar jag mellan tuggorna:

Din barndom och ungdom var fyllda av våld, förtryck och dödande; många av dina peshmergakamrater stupade; släktingar torterades och sprängdes av den iranska raketer; du deltog i utdragna eldstrider mot fientliga kurdiska styrkor där kulorna tjöt kring ditt huvud: Hur har du hanterat alla svåra upplevelser? Du bör ju ha fått en rejäl släng av posttraumatisk stress?

Hon nickar:

– Men svenskar brukar hantera sorg väldigt annorlunda: i bästa fall sitter de ensamma med en terapeut och gråter, ofta sörjer de bara inuti. Det är inte bra. På 1990-talet var vi en grupp före detta peshmergakrigare som träffades i Västerås ganska ofta och umgicks och pratade om våra svåra minnen, sörjde våra kamrater tillsammans, delade vår smärta och glädje. Det var en sorts kollektiv terapi. Det fungerade.

Och hur var det att skriva självbiografin med alla svåra minnen?

– Det var också terapeutiskt, även om det var svårt och upprivande. Jag pratade med min medförfattare Johan Ohlson om saker jag knappt orkat tänka på under trettio år. Du förstår, Carl-Michael kamrat, att det är mycket svårt att försöka lära sig att leva i ett nytt land där du inte kan språket. Man är en tom människa, för ens minnen är inkapslade i en, man kan inte dela med sig av dem.

Vad var det för andra problem med att komma hit som flykting?

– Inte så många ändå. Det finns många fantastiska människor bland socialarbetarna och lärarna. Och jag minns hur överraskad och lycklig jag blev när jag såg hur kvinnorna i Västerås kunde klä sig och röra sig som de ville utan att bli utstirrade och trakasserade. Inte ens jag, som levt över fem år som peshmerga sida vid sida med progressiva män, hade trott det var möjligt.

I boken återkommer du till hur viktiga din bror och morbror Rahman har varit för dig?

– Manliga feminister har ett särskilt värde. De flesta av mina vänner är män. Många kvinnor bär på ett stort självhat. Och hederskulturen bärs ofta upp av mödrarna. Det blir särskilt radikalt, större kontrast, när en man pekar ut det patriarkala våldet och makten och tar avstånd från dem.

Ännu en entusiastisk servitör dyker upp och frågar om maten var god, och sannerligen var den det. Så delar jag och Amineh jämlikt på den sista skvätten rosévin i flaskan.

Det märks att personalen här gillar dig?

– Det är många bland yngre invandrare och invandrares barn som beundrar min kamp och ser att den är deras. De kanske inte håller med om varenda en av mina åsikter, men de tycker att jag är modig. Nästan varje vecka föreläser jag för hundratals, ibland tusentals ungdomar, på skolor runt om i landet. De blir inte särskilt imponerade över att jag är riksdagsledamot. Men sedan berättar jag om min tid som gerillasoldat, om att jag själv bor i förorten och har arbetat med människor från många olika kulturer mot segregation, förtryck och våld. Då får de respekt och lyssnar. Jag pratar inte över huvudet på dem, jag är en av dem.

Du låter oftast inte som en av de där proffspolitikerna som hasplar fram inrepeterade fraser som formulerats av någon pr-byrå.

– Jag önskar att mitt parti kunde lära sig av det: att analysera det nya samhällets utveckling ur en marxistisk analys. Och att tala uppriktigt och rakt på sak om det som är viktigt för människor: att få leva ett drägligt liv utan förtryck. Och inte till exempel fiska röster till V bland vissa invandrade grupper genom att tiga om problemen kring fundamentalism och hedersvåld i delar av våra utsatta förorter.

Är du fortfarande peshmerga: redo att dö för kampen?

– Som tonåring var jag redo att dö för rättvisa, socialism, allas lika värde, flickors och kvinnors rättigheter och alla jag älskar, och det är jag än i dag.

Den persiska glassen är uppäten, restaurang Tehran Grill har stängt fast man har låtit oss sitta kvar lite extra. Jag och »kamrat Årets svensk« gör sällskap genom det iskalla mörkret. Sedan skiljs vi åt i Mariatorgets tunnelbanestation, på väg mot våra förorter. Det sista jag ser av Amineh Kakabaveh är ett stort leende och en vinkning.

Sittande med mina anteckningar på tåget undrar jag: Vad är jag själv beredd att dö för?

Jag får inget direkt svar. Men kanske ska det visa sig en dag.

Amineh Kakabaveh
Föddes enligt sitt svenska pass 1970 men enligt sin mamma en regnig marsdag 1973, i byn Torjan i Östra Kurdistan i Iran. Hon flydde byn och anslöt sig 14 år gammal till kurdernas kommunistparti och deras gerilla peshmerga. 1991 flydde hon via Turkiet till Västerås, tog en magisterexamen vid Stockholms universitet och arbetade som socialarbetare i Botkyrka. Hon är ordförande för föreningen Varken Hora Eller Kuvad. Sedan 2008 är hon riksdagsledamot för Vänsterpartiet, men hennes engagemang mot hedersvåld har gjort henne kontroversiell i det egna partiet och krav på hennes uteslutning har rests. I november utkom hennes självbiografi: »Amineh – inte större än en kalasjnikov« (Ordfront).